Alternativ utbildning för hållbar framtid

Strax utanför staden Leh i Ladakh, längs med Indus floden ligger Secmol kampus. Här bor det för tillfället ungefär 80 studenter som är här för att lära sig praktiska kunskaper, färdigheter och få växa genom att lära sig och inspireras av andra ungdomar.

secmol-3
Ungdomar lär sig att åka skridskor.

En av de nätverksorganisationerna är Secmol som grundades 1988 för att uppmärksamma och påverka Ladakhs utbildningssystem. På grund av bristfälligt utbildningssystem har många elever haft svårt att klara av skolan. Utbildningen var många gånger inte relevanta varken till den Ladakhiska kulturen, livsstilen eller miljön. För att kunna påverka det främmande utbildningsprogrammet till att bli mer relevant för Ladakhier arrangerar Secmol många evenemang för att få folk att uppmärksamma problemet och har även publicerat ämnesböcker som är relevanta för Ladakhiska barn som nu används i grundskolan.

Fördelarna är många för Secmol studenter. Ungdomarna driver kampuset på egen hand genom att fördela ansvaret så att alla får delta och bidra, samtidigt som de lär sig. Dessutom inkluderas en arbetstimme i schemat då man hjälper till t.ex. med att mjölka kona, matlagning eller städning. Många av de dagliga aktiviteterna är gjorda för att få ungdomarna att växa som person och utveckla positiva egenskaper, som att hålla tal efter middagen om något som man brinner för eller bara något som man vill att andra ska veta.

secmol
Här hjälper eleverna till att laga lunchen.

”We believe in learning by doing” säger verkställande chefen Konchok Norgay, 34, på Secmol. Han har själv gått på camp på Secmol i sommaren 1999. Senare i 2005 deltog han även på en kurs i konstruktion av solvärmda byggnader (Solar Building Engineering Course) och har sedan dess jobbat på olika projekt med solvärmda byggnader. När jag frågar om deras vision svarar han ”We want our students to have bright head, skilled hand and most importantly kind heart.”

Ungdomarna som bor här är i olika åldrar. Secmol har ettårigt program ”Foundation Program” för elever som inte har avslutat gymnasiet. En annan grupp av högskolestudenter bor här på kampus och går i skolan i staden Leh. Det är vanligt i Ladakh att studenter bor på hostel under högskolan eftersom det inte finns högskolor i byarna. Fördelen med att de bor här och inte i staden är att de kan ta del av alla aktiviteter, har ansvarsområden och kan träna på sin engelska med utländska volontärer på Secmol, samtidigt kan de hjälpa de yngre eleverna.

secmol-6
Programstudenterna lär sig snickeri med Ladakhi lärare.

I år startades en 2-årig kurs där man lär sig att bygga solvärmda hus (Solar Building Course) med 8 studenter från olika byar, de flesta deltagare har tidigare gått på Secmol. Det är en bred utbildning där de lär sig om grundläggande arkitektur, geografi, atmosfär och byggmaterial, snickeri säger en av de två läraren Suril Patel. Studenterna får grundläggande kunskap för att kunna bygga med lokala förnybara resurser anpassad för klimatet i Ladakh. Kursen ska avslutas med praktik i sista halvåret. ”Här lär de sig att använda lokala resurser för att bygga nya, hållbara byggnader.“ säger Suril. Suril Patel och Faiza Khan är två arkitekter från Mumbai som har utformat och som nu undervisar programmet. Programmet kombinerar design, arkitektur och mer tekniska och praktiska delar av byggandet. ”Vårt mål är att de ska bli kreativa byggare” säger Suril.

Secmolblog

Tsewang Dorje, 26, från byn Maan, söder om Ladakh, är en av studenterna som deltar i kursen. Han har tidigare gått på ”Foundation Program” på Secmol i 2009. ”I kursen lär man sig att bygga hus i det här kalla och hårda klimatet utan att skada miljön. Efter utbildningen vill jag bygga en resort i min by.” berättar Dorje entusiastiskt. ”Jämfört med andra utbildningar känns den här utbildningen som att man studerar för verkligheten, inte bara för att göra bra ifrån sig på ett prov.” Vidare berättar han varför han trivs på Secmol. ”På Secmol organiseras det många aktiviteter som hela tiden stimulerar och inspirerar en.”

När matsäkerhet prioriteras framför hållbar matförsörjning

pds-lager2
Lager för statligt subventionerad livsmedel i centrala Leh (Ladakh)

Efter att ha bott i Ladakh, norra Indien, i två månader har nästan alla måltider inkluderat ris. Dessutom äter man två tredjedelar ris och en tredjedel annat på sin tallrik. Denna omfattande konsumeringen av ris är inte så självklar eftersom ris inte odlas i Ladakh. Traditionell basföda har istället varit bovete och korn vilket nu har ersatts med ris.

Ris och andra basvaror såsom vete, olja och socker transporteras till glesbefolkade Ladakh i stora mängder under den så kallade Public Distribution System. Detta är ett statligt subventionssystem som förser matvaror med kraftigt subventionerade priser. PDS är en del av Indiens livsmedelspolitik som går ut på att öka motsäkerheten i landet.

Indiens livsmedels- och jordbrukspolitik går ut på att maximera produktionen av livsmedel för att kunna mätta invånarna. Men när endast matsäkerhet prioriteras uppstår det andra problem som är värda att belysa.

Tack vare subventionen har kaloriintaget per person ökat i regionen. Men precis som många andra statliga interventioner är subventionssystemet inte helt problemfri. Lokala bönder konkurreras ut av dessa billiga varor vilket hämmar utvecklingen av det lokala jordbruket.

pds-lager1
6 kg ris, 4 kg vetemjöl, 500 g socker får man ransonerad per person för hushåll som ligger under fattigdomsgränsen

Överallt i världen importeras livsmedel i allt större omfattning och Ladakh är inte ett undantag. Resultatet av denna trend blir att det inte är länge lönsamt att bedriva lokal och relativt småskaligt jordbruk. Trenden förstärks av PDS-systemet här i Ladakh och snabbar på urbaniseringen när fler söker sig till staden för andra sätt att livnära sig.

Ett annat problem med billigt importerat livsmedel är att kvalitét på livsmedel är sämre än lokal producerad och oftast används det kemikalier i produktionen vilket orsakar alltmer sjukdomar. Att bevara det lokala jordbruket är alltså viktigt för människors hälsa. Därför skulle den långsiktiga och mer hållbara lösningen för att främja invånarnas hälsa vore att satsa på att utveckla och uppmuntra det lokala jordbruket så att regionens självförsörjningsgrad ökar.

LEHO arbetar för just detta ändamål, att utveckla det lokala jordbruket på ett sätt som är hållbart. För i Ladakh finns det fortfarande många som vill bedriva jordbruk även om det ser dystert ut för lokala bönder i nuläget. När politiken inte tar hänsyn till den långsiktiga hållbarheten kan konsekvensen bli svåra att återställa.