Författare: Cajsa Martinsson

Och så var det dags för vårt sista inlägg här på bloggen!

Med tre knappa veckor kvar här i Bolivia så har vi självklart blandade känslor. Det ska bli skönt att komma hem men det finns mycket vi kommer att sakna. Vi har delat många häftiga upplevelser tillsammans, både svåra och underbara. En sak vet vi med säkerhet och det är att vi kommer sakna landet och se tillbaka med mycket skratt. Vi har träffat så mycket olika människor från alla möjliga delar av Bolivia. Vi har rest ensamma och tillsammans. Vi har delat vardag med och lärt känna människor som vi antagligen aldrig hade korsat väg med annars. Vi har behövt anpassa oss till en helt ny livsstil, på både gott och ont. (Mest gott). Det här är en upplevelse och erfarenhet som vi sent kommer att glömma.

För att kunna sammanfatta vår otroliga upplevelse tänkte vi skiva listor! Wihoooo listor!!

Top tre stösta utmaningarna:

1. Frustrationen över att ingenting går att planera så som vi är vana med.
2. Bo och jobba på samma ställe.
3. Sjukdomar under mindre bra förutsättningar.

 

Top fem häftigaste upplevelserna:

1. Att få bo och dela vardag med människor som helt lever utanför det kapitalistiska systemet.
2. Att få se den delen av Bolivia som man aldrig hade fått göra som turist.
3. 16 timmars bussresa är faktiskt ganska kul och mysigt.
4. Att få se den otroligt rika och mångfaldiga naturen Bolivia har att bjuda på. (Alla farliga djur).
5. Karneval!!!

 

 

Top fem våra bästa tips till kommande praktikanter:

1. Förbered dig mentalt; ingenting kommer att bli som du tänkt dig.
2. Handsprit, handsprit, toapapper, toapapper.
3. Kulturkrockar är något som ofta kommer oväntat. Vad är att blir illa behandlad och vad är faktiskt en krock mellan kulturer?
4. Försök ta saker och ting med öppet sinne. Många händelser kan bli möjligheter istället för problem.
5. Ha i åtanke att sexismen är påtagligare än vad vi är vana med.

 

Med detta säger vi tack och bock till bloggen och den här underbara tiden vi haft tillsammans i Bolivia. Vi ses på Biskops Arnö!

 

 

 

Här i veckan väntade en spännande dag för Cajsa och Sara. Vi hade tydligen inte hängt med i svängarna här i Cochabamba för vi var helt oförberedda på att vakna upp till en spökstad. Till historien hör att vi vaknade upp på olika håll. Sara var strandad och fick en trevlig långpromenad hem!  Gatorna var så gott som tomma, både på trafik och människor. Det enda spännande nytillskottet på gatorna var blokader. Fantasin hade flödat under natten och man kunde mötas av både blomkrukor, bildäck eller stenar som gjorde det omöjligt för trafiken att köra på i vanlig takt. I enstaka hörn satt kvinnor och män i grupp och skrek åt de få fordon som försökte ignorera de faktum att en strejk pågick.

Strejken utlöstes av den anledning att det var ett år på dagen sedan de Bolivianska folket röstade nej till att tillåta Evo Morales att kandidera igen. Något som skulle tillåta Evo Morales att få ställa upp i presidentvalet för en fjärde mandatperiod. Nej-sidan vann med knapp marginal.

Grundlagsdomstolen beslutade trots valet att låta Morales ställa upp en fjärde period. Motiveringen för detta var att det finns en motsägande lag som tillåter alla medborgare att kandidera. Det är en medborglig rätt att få ställa upp i valet. Många tror att konstitutionen har ändrats men de handlar snarare om en tolkning av lagen. Oppositionen är upprörd och argumenterar för att om folkets röst inte räknas så är de ingen demokrati. Morales supportrar anser däremot att anledningen till att nej-sidan var i majoritet beror på en mediekupp emot Morales i samband med denna omröstning, som även senare visade sig vara falsk.

Bakom blockaderna stod oppositionen som under eftermiddagen fick sällskap av motdemonstranter. Motdemonstranterna som bestod av Ja- sidan var i så stor majoritet att oppositionen fick dra sig tillbaka.

Foto: Sara Nyberg

Foto: Sara Nyberg

Förra veckan fick Cajsa i uppdrag att agera paparazzi när Evo Morales kom till en av de byar där vi jobbar. Presidenten var på plats för att inviga den tredje urfolksautonomin i Bolivia, Chipaya, som ligger i Oruroregionen nära gränsen till Chile.

Foto: Cajsa Mosbakk

Foto: Cajsa Mosbakk

Sen Morales tillträdelse har konstitutionen (Constitución Política del Estado, CPE) ändrats och i och med det har Bolivias urfolk fått mer att säga till om. Det har skett omröstningar om huruvida det olika kommunerna vill bli självständiga urfolksautonomier. Elva kommuner har röstat ja, något som innebär att de har ett större inflytande över sitt territorium. Att bli en självständigt urfolksautonomi innebär även en egen administration där folket i fråga får utse sina egna byledare och auktoriteter.

För urfolket innebär dessa autonomier ett större skydd av sina rättigheter. Majoriteten av Bolivias urfolk bor på landsbygden där offentliga institutioner brister, något som försvårar tillgången till rättigheter som till exempel sjukvård och skola. Med egen administration har dessa kommuner större inflytande över hur pengar ska prioriteras och distribueras lokalt. Dessa autonomier innebär även att folket har större inflytande över sin egna mark och sina naturtillgångar.

När omröstningen kom till Chipaya vann majoriteten som röstade för, med 91 procent. Vad gäller övriga kommuner i Bolivia så har cirka 200 inte skickat in en ansökan om att bli självstyrande. Detta beror mycket på bristande information och kunskap, något som Kawsay jobbar aktivt med att sprida.

Jag och Sara ska tillsammans åka tillbaka till Chipaya om några veckor för att ta reda på mer om dessa urfolksautonomier. På Kawsays vägnar så genomför vi intervjuer i både Ivitipora (Charagua, den första urfolksautonomin) och i Chipaya. Syftet är att göra en video som dem kan använda som verktyg för att sprida mer information om vad en autonomi innebär.

Foto: Cajsa Mosbakk

Cajsa och Sara är tillbaka i Ivitipora för en kortare tid, närmare bestämt fem dagar innan vår vardag avbryts med de karnevaler som drar förbi över hela landet. Inte så illa tycker vi.
Denna gång har vi för avsikt att samla intervjuer med de boende här på temat urfolksuatonomi. Som vanligt bor vi i olika familjer i byn, något som blir lite trevligare för varje gång då vi har skapat lite starkare relationer till alla här. Kvällarna slutar ofta med te-drickande och det samtals högt och ljudligt om de mesta.

Foto: Cajsa Mosbakk. På bilden: Sopplockning i byn med skolbarnen

Här om kvällen fick vi lite mer insyn i byns historia som mot förväntan inte sträcker sig så långt bak i tiden.

För elva år sedan flyttade Guaraní folket till Ivitipora. Anledningen var svåra odlingsförhållanden, brist på vatten och tillgång till mat. Närmsta varuhandel låg fyra timmar bort, till fots. Vardagen var tuff för folket och de svåra omständigheterna ledde till de gemensamma beslutet att hitta nya frodigare marker.

Platsen blev den by där vi befinner oss idag. Den döptes till Ivitipora som är Guaraní för ”loma hermosa” och på svenska betyder ”den vackra kullen”.

Byn har utvecklats snabbt och levnadsförhållanden har skiftat med tiden. Till en början bodde alla byns invånare i ett stort tält medan konstruktionen av de nya husen ägde rum. Denna boendesituation i tält pågick i omkring ett år. Först för fyra år sedan kom de husen som vi kan se i byn idag. Med hjälp av regeringen har idag alla familjer ett hus med två rum och kök, samt toalett. Idag kantas även byn av en skola och påbyggnaden av den tredje kyrkan är igång.

Foto: Cajsa Mosbakk. De gamla husen

Foto: Cajsa Mosbakk. De nya husen

Som sagt var vi, Sara och Cajsa, i byn Cañisaya i nära två veckor och kom hem till Cochabamba häromdagen. Cañisaya är en by nära gränsen till Peru ca åtta timmar utanför La Paz där befolkningen talar quechua. VI hjälpte till att dokumentera när kvinnorna i byn gjorde fiskmat till sina foreller som de föder upp och också göra en video som ska locka turister till Cañisaya.

 

Vi bodde i en familj bestående av Doña Albertina och hennes tre barn, Jenoveva, Ever och Mary Luz, som fortfarande bor kvar i hemma. De andra syskonen har antingen flyttat till La Paz eller till andra byar. Tillsammans är de sju syskon efter att en av Albertinas söner gick bort 22 år i en guldgruva som ligger en dags promenad bort från byn.  

När vi anlände till Cañisaya var brodern Ever inte hemma. Barnen som går i skolan hade precis fått sommarlov och då var det dags för honom att gå till gruvan för att arbeta in extra pengar till familjen. Han är 17 år och det här är hans andra sommar i gruvan. Vi fick höra många dagar att Ever var på väg hem från gruvan, men att han var sen. Anledningen till hans sena hemkomst fick vi senare veta var att det skett en olycka i gruvan. Dynamiten var dålig och hade sprängts för tidigt vilket slutade i en av Evers kollegors död, Reny, som inte var äldre än 20 år.  

 

 

Att det är farligt att arbeta i gruvor i Bolivia är något som vi visste sedan innan. Men att vi skulle uppleva den utsattheten människor som jobbar i gruvor har på nära håll, det var något vi inte var förberedda på. Vad vi förstått så var det inte heller länge sedan det såg ut på det här sättet i Sverige också.  

 

/Sara och Cajsa

Sedan sist vi sågs har det hunnit hända mycket för oss som praktiserar på Kawsay i Bolivia. Vi har idag kommit tillbaka till Cochabamba efter en 17 timmars bussresa från Canisaya i Kallawaya där vi har bott och arbetat i tio dagar. Innan Canisaya har vi även hunnit med ett flertal resor både tillsammans men också ensamma.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Sara Nyberg                                                                                                    Foto: Cajsa Mosbakk

 

 

Vi tänkte i detta blogginlägg skriva lite om de känslor och svårigheter som vi upplever när vi jobbar i nya sammanhang och reser till nya kulturer. Alla de reser vi har gjort hittills har känts som en berg och dalbana blandat av eufori och frustration. Självklart är det otroligt spännande att få se så mycket av Bolivia och att få leva tillsammans med urfolk i små byar som skiljer sig så från varandra. Ena veckan bor vi i 40 graders värme tillsammans med guaranibefolkningen nere i Amazonas och andra veckan bor vi uppe på 4000 m höjd med quechuabefolkningen. Naturen är magisk och gästvänligheten är oftast väldigt frikostig.

Det som har varit svårt för oss är att jobba med en del av de projekt vi har fått i uppgift att genomföra. En av anledningarna till svårigheterna vi har upplevt har berott tidsperspektivet som skiljer sig stort mellan Sverige och de byar vi jobbar i. Men med stora utmaningar kommer också stora vinster vad gäller personlig utveckling. Vi har börjat vänja oss vid att vänta. Vänta på att möten ska börja och att saker ska hända. Sättet att se tid i Sverige rör sig ofta om att vara punktlig och effektiv och även om vi var förberedda på att det skulle vara annorlunda här i Bolivia så är det ibland svårt att hantera. Tid här är inte av samma vikt som hemma, saker tar den tid den tar och det betyder att man ibland får vänta i tre timmar på att folk ska dyka upp till en planerad aktivitet. Ibland dyker folk inte upp alls och ibland får vi vänta ännu längre. Frustrationen med detta är att vi inte kan jobba på samma sätt som hemma. Det är svårt att kontrollera utfallet av aktiviteter och det är stundtals svårt att hantera att inte känna sig effektiv. Vi har insett att vi lägger mycket vikt i prestationer och att leverera, därav också stora delar av vårt egenvärde.

Detta har fått oss att fundera en del och sakta men säkert tänka om. Är vårt sätt egentligen de enda rätta sättet? Kan någon slösa vår tid genom att inte dyka upp och är det så att vårt värde ligger i vad vi presterar? Antagligen inte! Antagligen är vi mycket mer än resultatet av det vi presterar.

Detta är läxan vi håller på att lära oss för tillfället här i Bolivia. Vi är mer än de resultat vi levererar och vårt värde ligger inte hur fort det går att genomföra en uppgift. Nog kan vi lära ut en hel del i de byar vi besöker, men dem har också mycket att lära oss.

Hasta luego /Sara y Cajsa

Cirka två veckor in i vår vistelse här i Boliva bar det av till ett av de samhällen där Kawsay är verksam, nämligen Ivitipora. Tillsammans med Några kollegor lämnar vi Cochabamba där organisationen har sitt kontor och beger oss iväg på en 12 timmars resa till byn som ligger beläget två timmar utanför Santa Cruz. Väl I Ivitipora samlas vi tillsammans med några andra från nätverket hemma hos Mbruvichan och hans familj. Vi bjuds på Mate som är ett te som dricks ur en speciell behållare och vandrar laget runt. Mbruvichan som är vald av folket agerar även deras ledare och ser till att vi alla får någonstans att bo under vår vistelse då han har yttersta ansvaret över oss gäster.

Från vänster: Esmerito, Eusevio (El Mbruvicha) och Fermin

Foto: Cajsa Mosbakk

Syftet med vår nätverksträff rörde sig om att utveckla samarbetet och utbyta kunskap byar emellan och bjöd på gäster från bland annat Brasilen och Peru. Frågor som diskuterades under de två dagar mötet pågick behandlade frågor som till exempel hållbar odling och utbyte av fröer. Ett annat hett ämne berörde ursprungsfolks rättigheter. Bolivia har sedan Evo Morales tillträdde gått igenom en mängd förändringar vad gäller politiken och arbetar aktivt med att ge ursprungsbefolkningen fler rättigheter. Ett roligt fakta är att Bolivia under 2009 bytte namn till ”Plurinacional De Bolivia” vilket betyder mångnationella Bolivia. Landet har även erkänt trettiosju officiella språk som nu enligt lag lärs ut i skolan. Språk som höll på att glömmas bort kommer alltså att bevaras, och med de även kulturen.

Foto: Marcelo Murillo

Livet i Ivitipora skiljer sig från både vad vi är vana vid i Sverige, men även till stort från vad vi vant oss med i urbana Cochabamba. Livet kantas av gemenskap och är uppbyggt på ett mer kollektivistiskt vis. Var och varannan dag kommer grannar förbi för att låna saker av varandra. Djuren springer lösa och man hjälper till att ta hand om varandra. Mycket odling sker i byn och intrycket vi har fått är att invånarna i byn undviker kemikalier så lång det går. Odlingarna sker till exempel utan konstgjord bevattning.

Foto: David Murillo