Kvinnor och politik

Som världen ser ut i dag ses kvinnor alltför ofta inte som kompetenta nog att ta ett jobb inom politik. Också i Indien är detta mer regel än undantag. Nationella regeringar snittar 20 procent kvinnor, Indien 10 procent. En väldigt låg siffra.

I Indien finns sedan länge ett lagförslag om att minst 33 % av platserna i politiska organ ska vara reserverade för kvinnor – kvotering. Förslaget varit har varit nära att gå genom flera gånger, men alltid stoppats.

Angmo jobbar på Women´s Alliance of Ladakh och enligt henne skulle en väl implementerad lag kunna ändra den låga siffran av kvinnliga politiker i både Indien och Ladakh.

–          Många kvinnor i Ladakh har både vilja och intresse till att delta i politiken, men det får inte chansen, berättar hon.

Ladakh är isolerat från resten av Indien med många tusen meter över havet mitt i Himalaya och även om kvinnor inte blir lika diskriminerade i Ladakh som i många andra delar av Indien så är det långt ifrån jämställt. För precis som i de flesta delar av världen är könsrollerna tydliga och mycket bestämda, och det är dessa som många gånger hindrar kvinnor till att ta plats eller intressera sig för politik.

–          De flesta unga kvinnor eller flickor är upptagna i hemmet med att ta hand om barn, matlagning och städning och det finns ingen tid eller ork över för dem att engagera sig politiskt också, fortsätter Angmo.

Och ju högre och mer inflytelserika poster desto ovanligare är det med kvinnor, berättar hon. Men hon tror att det kan komma att ändras i framtiden, även om det just nu står ganska still. Den yngre generationen är mer medvetna och jobbar för en förändring på området.

Precis som överallt i världen är kvotering kontroversiellt och en person (man) förklarade att kvotering inte alls behövs. För kvinnor är intresserade av politik här i Ladakh, och kvotering skulle leda till att ointresserade kvinnor skulle hamna på dessa poster, och det är väl inget bra? Ett väldigt ohållbart argument som bara ser till ytan, och som dessutom, enligt Angmo, inte stämmer. Om inte kvinnor är intresserade av politik måste vi ju fråga oss varför? Svaret är väl ganska enkelt: För att de inte blir uppmuntrade till det. För att det inte förväntas av dem. För att de inte tror att de klarar av det. För att de sociala strukturerna inte tillåter det.

Jag ser flera anledningar till varför kvotering kan hjälpa Indien.

De kvinnor som faktiskt är intresserade får en chans att delta och ha inflytande. Och de kvinnor som inte är intresserade kan komma att bli uppmuntrade och förstå att deras åsikter är precis lika viktiga som en mans och i slutändan kanske bli intresserade.

Kvinnor och män är annorlunda, oavsett om de har samma utbildning och är av samma ålder, av den enkla anledning att de har blivit behandlade olika genom livet (förväntan på kvinnor att de ska ta hand om barnen, som Angmo berättade) och en lagstadgad kvotering skulle alltså bidra till olika perspektiv, vilket ju alltid är bra.

Genom att öppna upp för kvinnor genom lagstadgad kvotering i politiken skulle kvinnor åtminstone ges chansen att delta. Huruvida deras intressen tas tillvara på, och huruvida de blir lyssnade till – det är en annan diskussion, men en lagstadgad kvotering skulle vara ett första steg i rätt riktigt för en mer demokratisk politik i Indien.

DSC_0296

 

Frihet och sammanhang

Jag har under senaste tiden fått möjlighet att grotta ner mig i självhjälpsgrupper för kvinnor. En dag var jag iväg för att fotografera grupperna och produkterna och göra kortare intervjuer. Materialet ska senare upp på en hemsida där folk utanför Ladakh ska kunna se och köpa produkterna vid intresse. En annan dag gjorde jag en fallstudie på tre grupper i en by och kunde sitta lite längre och diskutera med grupperna.

Så kallade självhjälpsgrupper är förkommande i framför allt Indien, men finns också i andra länder i Sydasien, som till exempel Bangladesh. Vanligtvis får dessa grupper stöd av organisationer, som till exempel LEHO, som i hjälper till med tips, råd och utbildning. De flesta grupperna arbetar med olika handarbeten som stickning eller broderi. I Ladakh arbetar grupperna alltsomoftast från oktober till mars, för att sedan jobba med jordbruket under sommarmånaderna istället. Jobbet i grupperna är ett heltidsjobb för kvinnorna och de har olika metoder för att sälja sina produkter; det kan vara under festivaler, på bröllop, i affärer. En ny metod kan bli att sälja produkterna genom internet, ett nytt initiativ från en organsation i Ladakh som LEHO är med och stödjer.

Efter att ha startat en grupp, jobbat och sålt produkter någon månad har gruppen fått ett kapital och beroende på gruppen kan antingen gruppmedlemmar eller både gruppmedlemmar och bybor ansöka om lån för till exempel skolmaterial till sina barn eller frön för att nämna två.

Många av grupperna uttryckte att anledningen till att de startade från första början var för att de ville vara mer självständiga.

”Jag vill kunna betala för mina barns skolmaterial utan att behöva vända mig till min pappa, och det kan jag nu”, sade en kvinna.

Många andra förklarade att de inte vill vara beroende av sina män. Och det där med ekonomisk självständighet är ju väldigt viktigt på många sätt. Självständighet blir ofta en boost för självförtroendet vilket i sin tur gör att kvinnorna vågar prata mer på möten och får mer respekt från andra i ett samhälle.

En del grupper engagerar sig i samhällsförbättrande aktiviter som till exempel att anordna utbildningar eller bygga vattenkanaler. Det engagemanget ger kvinnorna mer makt och de blir en större del av samhället i och med aktiviteterna.

Utöver det braiga med ökad självständighet är det också värdefullt att så många kvinnor samlas under så många timmar om dagen. De kan då diskutera de problem och möjligheter som de upplever finns i deras samhälle och närhet. Många kvinnor berättade också att hälsan blivit bättre tack vare grupperna. Istället för att sitta hemma hela dagarna får de umgås med människor de tycker om och känna ett sammanhang. Någon berättade att hon äter mer frukt nu än vad hon gjorde innan hon gick med i gruppen. En annan sade att hon skrattar mycket mer nu.

Jag har funderat mycket på det att människan behöver frihet och sammanhang, och det blir härmed bekräftat. De får en ökad ekonomisk frihet och självständighet genom pengarna som de tjänar genom att sälja sina produkter. De blir oberoende av deras män och fäder som kanske vanligtvis tjänar pengarna i familjen. Plus att de får ett sammanhang som medlem i gruppen, med massor av skratt och pepp från de andra medlemmarna. Jag tror att alla människor mår allra bäst då.

Bröllopsfest i Ladakh

Vi tillbringade förra veckan i byn Takmachik som ligger en bra bit från Leh. Vi var där för att utföra en fallstudie, men när vi väl kom dit visade det sig att det var bröllop i byn. Många var upptagna och fallstudien hamnade lite på sidan, men vi fick oss en rejäl dos fest.

Här poserar Diskit och Ishay i fina traditionella kläder.

Diskit and Ishay

 

Traditionell dans.

DSC_0016

 

I plastdunkarna fanns massvis med chang, det lokala hembryggda ölet.

DSC_0329

 

 

 

DSC_0271

 

 

 

 

Matlagning en onsdagkväll

I gårkväll fick vi oss en ordentlig och genomförlig lektion i hur man gör momos, en typisk tibetansk och ladakhisk maträtt. Rätten påminner en del om dumplings. Många skratt, två strömavbrott och kanske en och en halvtimme senare fick vi äntligen äta dessa fantastiska små knyten.

”It’s easy to eat, but not to do”, sa Tashi och skrattade.

Man börjar med att riva/hacka det man vill fylla momosen med. Vi fyllde våra med kål, morot, lök och små sojabollar.

Koka sojabollarna och skär ner dem i blandningen.

Sen ska det i lite kryddor och upphettad olja också. Vi tog masalakrydda och salt. Sen blandar man ordentligen och nu är fyllningen klar!

Degen är superenkel att göra. Häll mjöl i en bunke och tillsätt vatten tills degen är smidig och går att kavla utan att fastna.

Kavla tunt och vänd på degen då och då.

Ta en kopp eller likande och skär ut runda degbitar ur den tunt kavlade degen så att det blir såhär.

Nu börjar det svåra vilket är att få ihop det hela till små söta knyten. Önskar att jag kunde säga att jag var en talang från början, men det var jag inte. Jag var katastrofdålig och blev utskrattad. Men faktiskt, så ger övning färdighet och efter ha gjort ca. 20 stycken var jag ändå helt okej nöjd med mina momos. Ulrika å andra sidan, hon var en sådan där begåvning redan från början.

Lägg hur som helst en rund, platt degbit högt upp i vänsterhanden (om du är högerhänt) och lägg på lite grönsaksgegg.

Använd sedan högerhanden till att nypa ihop det hela till ett knyte. Börja längst ut med en nypa och gör sen nästa och tryck ihop med andra sidan, fortsätt så till den är stängd.

Sen ska de i en sån här kastrull för att bli ångade, men det går nog bra att steka i olja också, eller vara lite kreativ och ånga dem på annat sätt.

Där i ska de vara ca. 10 till 15 minuter.

Till momosen rev vi också tomat och lök som vi spicade till ordentligt med lite kryddor. Den blandningen är jättegod att lägga på momosen (som när man äter sushi och har wasabi på). Nu redo att avnjutas!

Det blev inte världens finaste momos, men det gjorde ju inget. Det smakade ljuvligt ändå, och var väldigt kul och mysigt att få trängas fyra stycken i det minimala kök som vi har. Har skrivit upp en sån där kastrull på inköpslistan och längtar redan efter att få imponera på vänner och familj.

Ishockey, vilken isbrytare

Vi har precis ätit upp den goda linsgrytan daal och vi får kämpa litegrann för att få igång ett samtal med den till början rätt så tystlåtna 18-åringen Namgyal som bor granne med oss över helgen. Vi sitter på den grå tygmattan i vårt rum och mörkret ligger tätt utanför fönstret och vi kan höra några, eller många, hundar som skäller hysteriskt.

”Jag har hört att du spelar ishockey”, säger jag och tar en klunk varmt vatten. Han svarar att det stämmer och vi börjar prata om sporten. Ladakh är den enda regionen i Indien där vädret tillåter ishockey, och sporten är också ganska stor här. På kontoret har vi sett pokaler och att prata om ishockey verkar de flesta tycka är kul.

Hockeyn leder oss in på skolssystemet i Ladakh. Tre månader om året har eleverna vinterlov, från december till februari. De flesta ungdomar läser då på privatskola, men Namgyal ägnar dessa åt både ishockey och studier. Alla dagar i veckan tränar han mellan 9 och 12 och därefter är det studier som gäller. En ambitiös kille. Jag frågar om han är bra på ishockey och han svarar ja och tittar lite blygt ner i mattan. Sedan börjar han berätta om några av de lag som finns. Han berättar att armén har många bra lag och att det finns ett polislag som jobbar vid gränsen till Tibet som också spelar väldigt bra.

I Leh finns ingen ishockeyrink, men det finns en liten damm som fryser under vintermånaderna som lagen kan använda. Bara i Leh finns det flera lag, men Namgyal spelar i ett lag från hans hemby. Det roligaste med att spela är alla vänner man träffar och gemenskapen berättar han, och det kan jag känna igen från den tiden då jag tränade friidrott. Man får ett sammanhang, träffar människor och får möjlighet att resa. Förra året fick Namgyal åka till Abu Dhabi för att tävla i de asiatiska mästerskapen, men de hade förlorat med många poäng, säger han och skrattar.

Vi säger att han måste säga till när han spelar någon match så vi kan komma och titta och heja på. Han skrattar lite till svar så vi tjatar lite och han säger att han ska göra det. Vi längtar till dess.

Soluppgång från ett flygplan

Flygresan från Dehli till Leh var den häftigaste flygresan vi gjort. Vi lyfte 05.40 och fick från flygplanet se solen gå upp över Himalaya. Att landa var en enda karusell och piloten svängde planet massor av gånger tills vi slutligen landade. På flygplatsen möttes vi av Rintjen som körde oss till vårt hem som ligger dörr i dörr med LEHO:s kontor. Vi har blivit jättebra bemötta och alla har varit väldigt vänliga mot oss. Choskit har lagat jättegod mat åt oss, till middag fick vi en gryta med ost som smakade som haloumi. Vi har inte, till skillnad från Kelly och Madelen, en sexbent rumskamrat, men utanför finns det många fyrbenta vänner som hundar, katter och kossor.

Leh är utan tvekan en jättevacker stad. Vi omges av höga och snöbeklädda bergtoppar och solen lyser starkt. Utifrån vad vi har hört är himlen nästan alltid klarblå och det gläder oss. Trots att det är ungefär samma temperatur som i Sverige har vi kunnat sitta i t-shirt och solen har värmt.

Vi blir trötta av mindre ansträngningar, men vi har klarat oss från den värsta sortens höjdsjuka.

Camilla och Ulrika