Författare: Carolina Grundberg

Cayambe ligger vackert till. Framför mitt hus breder La Mojanda ut sig, ståtliga och stadiga berg som möter mig varje morgon när jag lämnar mitt rum och går ut på gården. Bakom oss, den snötäckta vulkanen Cayambe, som även går under namnet El Nevado. Jobbar vi i i potatislandet och det inte är allt för molnigt välkomnar den oss med sin snöklädda skönhet. Åker vi högre upp i bergen, för att få en vacker utsikt över Cayambe är det däremot något annat som drar till sig min uppmärksamhet. Det som jag vid första anblick trodde vara stora vita sjöar, visade sig istället vara stora områden blomplantager. Ecuador exporterar ett stort antal blommor, främst rosor. De största inköparna är Ryssland, USA och olika länder i Europa. Inom Cayambes territorium finns 300 blomplantager.

Låt oss prata om rosor och skatter. Inte skatter som glimmar utan skatter som betalas av medborgarna i ett land. I förra veckan bjöds det på ett möte där det diskuterades markskatt. Bland de talande fanns borgmästaren Guillermo Churuchumbi.  Den första borgmästaren i Cayambe på 500 år som tillhör ursprungsfolket. Under mötet diskuterades även rosplantagerna och skattereformen som Guillermo Churuchumbi lyckats få igenom tillsammans med sitt parti. Tidigare existerade enbart en typ av skatt, vilket innebar att den med lågt markvärde (liten mark=liten produktion) var tvungen att betala samma summa som den med högt markvärde (stor mark=stor produktion). Numera har Cayambes borgmästare fått fram ett nytt skattesystem där en, beroende på markvärde, kan placeras i fem olika kategorier. Kategori 1 hamnar de med lågt markvärde vilket innebär att ingen skatt betalas. Kategori 2, betalar en mindre andel skatt, nivå 3 högre och så vidare. Tack vare denna reform innebär att de med lågt markvärde, människor med ofta mycket låg produktion och ofta de som tillhör de allra fattigaste i området skonas. Samtidigt har markvärderingarna inte varit helt problemfria, i vissa fall har marker värderats högre än vad som egentligen är fallet. Under mötet menade borgmästaren att dessa marker måste omvärderas, så att rätt skatt betalas.

Borgmästarens ord ekade högt och upprepades vid flera tillfällen under fredagens möte; ”Den som har mest ska också betala mest” varje gång som orden klingade i lokalen nickades det och ropades medhållande. Guillermo Churuchumbi berättade om sina problematiska möten med många ägare av rosplantagerna i området. Han menade på att flera är bittra och upprörda över skattehöjningarna. Samtidigt presenterade borgmästaren rosplantagernas årliga vinster, vilka är så höga att det är svårt att få grepp om. Guillermo påstår sig vara beredd på att lätta på skattetrycket om de ansvariga är beredda på att arbeta mer för att deras anställda ska få bättre villkor samt att det sker ett aktivt arbete för att skona naturen från diverse gifter som används i produktionen av icke-ekologiska rosor. 26 av de 300 rosplantager som finns i Cayambes område har lyckats genomföra dessa förändringar. De behandlar sina arbetare bättre, vilket bland annat innebär att de förser dem med tillräckliga skyddskläder. Samtidigt har de valt att arbete för en mindre användning av farliga kemikalier, vilket innebär att mindre gifter läcker ut i naturen. Men de som behöver mest stöd och support menar borgmästaren är alla småjordbrukare, de matproducenter som arbetar hårt för biodiversitet och för att vi ska ha möjlighet att äta bra och hälsosam mat, fri från gifter.  Rosplantagerna står för en stor del av landets BNP men näringsmässigt är de inte så efterfrågade.

Det märks att borgmästare Guillermo Churuchumbi är populär i Cayambe. Men det existerar också de som inte gillar att en person som representerar ursprungsfolken sitter på en hög post. Hans arbete hotar även många av de starka ekonomiska krafter som existerar i området och i Ecuador.

Det bränner i fingrarna av kyla. Klockan är strax efter nio på kvällen och vi sitter med böjda ryggar på små hemsnickrade pallar. Det enda som lyser upp våra ansikten är glödlampans dämpade sken. Våra fötter är omringade av gröna blad, kvistar och rötter, det som inte är av värde att sälja men som istället kommer att bli en hejdundrade festmåltid för våra kor. En salig blandning av diverse grönsaker och frukter knyts ihop, vägs och packas. Vi håller på att samla ihop det som min familj ska ta med sig till morgondagens sammankomst. Till det som mina ecuadorianska föräldrar helt enkelt kallar ”las canastas” och som på svenska översätts till ”korgarna”. Kvällen är kylig men bland oss finns det bara skratt och värme. Det märks på min familj att det vi gör är betydelsefullt, allting räknas minst tre gånger och packas försiktigt ner. Spenat, persilja, selleri, trädtomater, morötter och broccoli. Varje gröda på sin plats. Ingenting får gå fel.

En gång i veckan samlas småjordbrukare från sju olika organisationer, tillsammans bildar de nätverket RESSAK, vilket står för La Red de Economía Solidaria y Soberanía Alimentaria del territorio Kayambi – Kayambifolkets Nätverk för Solidarisk Ekonomi och Livsmedelssuveränitet. Under mötena planeras projektet kring korgarna och även andra relevanta frågor diskuteras, så som klimatförändringar och olika familjers tillgång till vatten.  I projektet om korgarna deltar i sin tur 633 familjer och det är de som är producenterna. Bland dem finns det tio personer som jobbar volontärt, de organiserar och ser till att allting fungerar utan problem. Ginas ecuadorianska mamma Mirian är en av de som arbetar volontärt. För henne innebär det mycket arbete och ansvar, men det är inget som hon ser som problematiskt. Mirian pekar istället på alla de fördelar som arbetet innebär, hon menar att det är något som gagnar alla positivt.

En gång varje månad sammanställs och säljs de 210 korgarna som består av omkring 21 olika ekologiska varor. Varje familj bidrar med det som de odlar hemma hos sig. Vid varje månadsträff samlas varorna ihop, räknas, vägs och packas ner. Därefter körs de iväg för att hamna hos olika intresserade. Kundkretsen består av allt mellan olika politiska departement i huvudstaden Qutio till privatpersoner i byar utanför Cayambe, den gemensamma nämnaren är viljan att konsumera ekologiska varor (vilket påminner lite om en av de kända matkassar som vi har hemma i Sverige). Varje producent får sedan betalt för det som hen har bidragit med. Kunden får i sin tur en rejäl dos av potatis, rädisor, rödlök, gul lök, broccoli, rödbetor, paprika, trädtomat, sallad samt persilja och koriander. Även olika bönor, jordgubbar, physalis och ost brukar hamna i korgen. Allt beroende på säsong och tillgång.

Hela idéen med korgarna startade för ungefär två år sedan i Cayambe och med nätverket RESSAK. Projektet får bland annat stöd av MEGAP; Ministerio de Agricultura, Ganadería, Acuacultura y Pesca som ordagrant översätts till Departementet för Jordbruk, Boskap, Vattenbruk och Fiske. Under det senaste året har ideén spridit sig till fler provinser i Ecuador, som anammat samma arbetssätt. Tanken bakom projektet är att stärka småjordbrukarna. Istället för att ta sig till den lokala marknaden och försöka sälja sina varor, som de tidigare var tvungna att göra, blir det här ett sätt för producenterna att få en tryggare inkomst. Genom projektet hamnar makten istället hos jordbrukarna. De får själva överblick över försäljning och inkomst. Månadsträffarna innebär också en social tillställning där alla träffas, hjälps åt att räkna, väga och kontrollera att alla korgar får rätt innehåll. När korgana är färdigpackade och inlastade i bilar avnjuts en god lunch tillsammans.

Ett annat viktigt syfte med korgarna är att förhindra användning av kemiska bekämpningsmedel, att stärka efterfrågan av ekologiska varor samt erbjuda hälsosamma produkter till ett bra pris. En korg med ett betydelsefullt innehåll. Skapat av och med solidariska grunder.

Om ni vill veta mer om projektet så klicka gärna här.  

 

Saludos / las practicantes en Ecuador

 

Att stiga upp klockan fyra på morgonen för att mjölka korna som befinner sig högre upp i bergen, att så majs en blöt och kall lördag, att plocka jordgubbar tills ryggen värker och rensa bönor tills det blöder under naglarna. Vardagen för våra familjer är både lång och tung men alltid kantad av skratt, glädje och en stor portion värme (och potatis). Det är mycket som ska hinnas med och ofta räcker inte dagens ljusa timmar till. Det ska lagas mat så att alla magar bli mätta, djuren ska utfodras och tas om hand. Barnen behöver läxhjälp, grödorna måste skördas, möten och aktiviteter ska planeras samt genomföras. Mitt i allt ska det även finnas tid för sömn. Och aldrig någonsin hörs ett enda klagomål.

Våra nya familjer har mycket gemensamt. Framför allt arbetar de alla mycket hårt, de är småjordbrukare och de tillhör alla ursprungsfolken här i de Ecuadorianska Anderna.  Carolina och Gina bor strax utan för staden Cayambe och familjerna tillhör Kayambifolket och Pueblo Kayambi. Amanda bor ungefär två timmars bussfärd norrut ifrån Cayambe, utanför staden Ibarra i ett litet samhälle som kallas Naranjito. Amandas familj, framförallt pappan, är engagerad i samhällsorganisationen Pueblo Kichwa Karanki. Han arbetar också mycket med mikrofinanser och samordnar olika aktiviteter både inom regionen och i hembyn. Familjerna som vi lever med är aktiva i de lokala nätverken och jobbar med och för att stödja ekologisk odling, samt att stärka ursprungsfolkens inflytande och rättigheter på flera olika sätt.

En ekologisk livsstil innebär naturliga tillvägagångssätt för att uppnå högsta möjliga näring och att  inte släppa in någon form av bekämpningsmedel. Don Alfredo, Carolinas Ecuadorianska pappa, blir upprörd när ämnet kommer på tal. Han pratar högt om hur jordbruket alltid varit en del av både han och hans frus liv. Deras föräldrar har i sin tur också varit småjordbrukare. Att använda sig av giftiga kemikalier skulle aldrig ens komma på fråga.  ”Det är bara pengar det handlar om. Det är pengarna som styr och inte vår hälsa” säger han och skakar på huvudet.

Det är de här människorna, våra nya familjer, som tillsammans med de andra aktiva i nätverket bildar organisationen Kawsay. Deras öppna och hjärtliga välkomnande mot oss praktikanter har gjort att vi redan efter ett par dagar känner oss som hemma. Våra familjers vardag har blivit vår vardag. Deras kamp gör att saker händer, att åsikter förändras. Ekologi, solidaritet och hårt arbete är ledorden.

Följ med oss under dessa fem månader i Ecuador! Vámonos!

/Carolina, Gina och Amanda