En av organisationerna i Framtidsjordens Asien-nätverk är Ladakh Amchi Sabha som arbetar med att bevara den lokala, traditionella läkekonsten, Sowa-Rigpa. De mediciner som används av amchin, som den som utövar Sowa-Rigpa kallas, kommer från växter som normalt sätt växer och frodas i den torra och kalla miljö som Himalaya erbjuder. Något som Amchi Sabha arbetar mycket med är att försörja amchis runt om i Ladakh med råmaterialet till deras mediciner, det vill säga växterna, och erbjuda växter som finns i ett område till amchis i andra områden.
Sedan år 2005 driver de National Research Institute for Sowa-Rigpa (Nationella Forskningsinstitutet för Sowa-Rigpa) med syftet att utveckla nya odlingstekniker som fungerar för växterna som annars oftast växer vilt uppe bland bergen. Sedan 2013 har de fått mer pengar och stöd och siktar nu på att inom en snar framtid kunna hålla i kurser för att lära amchis hur de själva kan odla växterna istället för att vara begränsade till det som finns i deras närmiljö.
Initiativ som dessa kan komma att bli avgörande för amchi medicinens framtid. Många arter har minskat kraftigt till följd av klimatförändringar och ökad mänsklig närvaro. Höjda temperaturer och glaciärer som smälter tidigare som följd, bilvägar och vandringsleder är bara några faktorer som påverkar de inhemska växterna negativt.
Jag fick det stora nöjet att gå en rundtur på det tio hektar stora området tillsammans med Sonam Dawa, en av fyra föreståndare. Just nu är lite knappt hälften av marken de har uppodlad men de expanderar hela tiden. När vi går runt bland planteringarna berättar Sonam om den enorma mängd växter och blommor de har, så många att han själv inte kan namnet på alla utantill. Han förklarar hur många medicinalväxter kräver en helt annan odlingsteknik än många av våra vanliga trädgårdsblommor och därför förvirrar många som försöker odla dem själva.
Han visar en odlingsplätt med några små skrumpna plantor i och berättar att det är plantor som de fått från Rajasthan, en varm ökenregion till skillnad från Ladakhs kalla, för att experimentera med.
”Men det har ju inte gått så bra……än!”
Experiment som dessa görs för att inte bara bevara de växter som har används fram till idag utan även utveckla amchi-medicinen vidare. Sonam säger även att många i samhället inte förstår hur viktiga växterna de forskar och experimenterar är för bevarandet av kulturen och att det därför är viktigt att de som har kunskap sprider den vidare.
Sonam står i odlingarna och förklarar hur de just nu försöker komma på ett effektivt sätt att föröka nyponbuskar.Utsikt över odlingarna som är nedsänkta i marken vilket ger ett bra vindskydd i det öppna landskapet.De har tre brunnar på området. Därifrån pumpas vatten upp i en bassäng där det får vara i minst en dag för att syresättas vilket minskar risken att jorden blir tillplattad och hård, ett vanligt problem i Ladakh.I många delar av Ladakh är humlor, bin och andra surrande insekter en ovanlig syn men här hörs och syns de överallt bland blommorna.
På Ladakh Environment and Health Organisation (LEHO) jobbar vi utöver ekologisk odling mycket med självhjälpsgrupper för kvinnor. Just nu stöttar LEHO 70–80 grupper i byar runtom Leh med 8–16 medlemmar i varje. Grupperna har olika aktiviteter som bland annat stickningsgrupper, förädling av aprikoser och valnötter, dekorering av traditionella möbler, spinning av pashminagarn och försäljning av grödor som de odlat gemensamt. Syftet med dessa grupper är att stärka kvinnornas ekonomiska självständighet och möjliggöra betalt arbete ute i byarna för att minska inflyttning till staden.
Tidigare i veckan besökte vi en nystartad kvinnogrupp strax utanför Leh i byn Farka. I nuläget består gruppen av 16 medlemmar. De senaste 15 dagarna har gruppen haft sin första aktivitet tillsammans, en kurs i mattvävning. Kvinnorna i gruppen har olika erfarenheter och kunskaper sedan tidigare och de försöker därför lära av varandra för att inte behöva anlita dyr expertis utifrån.
Närbild på händer som knyter mattknutarTvå kvinnor arbetar vid gruppens enda vävstol
En normalstor matta tar cirka 15–20 dagar att tillverka och kostar mellan 10,000 och 15,000 rupies (1400–2200 sek). Kostnaden för ullgarnet och tråden är cirka 2500 rupies (350 sek). De har svårt att räkna på arbetskostnaden men anser att mattillverkningen är en bra inkomst vid sidan av det hem- och jordbruksarbete som de flesta ägnar sina dagar åt. Mattorna säljs på marknaden inne i Leh och inkomsten tillfaller gruppen.
Innan vävningen börjar måste garnet nystas. På bilden syns en kvinna som spänner upp garnet åt den som nystar.
För tillfället har gruppen endast en vävstol och de turas om att väva i omgångar. Hälften av gruppen är där varannan dag tillsammans med en kunnigare medlem. LEHO har sponsrat med ytterligare en vävstol, men på grund av vägproblem är den strandad i Manali på andra sidan bergen. Förhoppningsvis är den snart här och underlättar för gruppens fortsatta arbete.
Nudol från LEHO tillsammans med delar av gruppen utanför vävstugan
Vi vaknar upp i en varm sovsäck med en kall nästipp och våndas över att behöva springa ut i kylan till utedasset som består av ett hål i marken. Efter första koppen sött mjölkte blir det dock lättare – och mer brådskande. Vi byter snabbt om i rädsla att någon av familjens medlemmar ska traska in i rummet utan förvarning och skyndar därefter ut till köket och husets enda värmekälla, en plåtkamin. I den eldas det allt från små tunna vedpinnar – då det knappt finns några större träd att tillgå – till skalet från aprikoskärnor och torkat kogödsel. Runt denna enda värmekälla samlas familjens alla medlemmar och diverse andra besökare längst med väggarna där ullmattor är utlagda. Framför dessa mattor står låga, vackert handmålade träbord som för ett otränat öga lätt kan misstas för bänkar. Vilket vi kan skriva under på utifrån tidigare försök att sitta på dem.
Barnen värmer händerna framför kaminen
Så har det blivit dags för dagens andra kopp te, troligen en kopp mjölkte. När vi knappt har hunnit svälja sista klunken ställs ytterligare en kopp fram, en mindre och nättare variant, som fylls till bredden med dagens första smörte, som består av mjölk, smör, svart te och eventuellt en nypa salt. Här börjar en procedur som upprepas varje gång en kopp te ställs fram på bordet, det vill säga varje gång vi själva sitter vid bordet. Efter första klunken fylls koppen direkt på och inte långt efter det blir vi ombedda att dricka lite mer för att sedan få koppen fylld till bredden igen. Så här håller det på tills vi vänligt men bestämt säger ”dikle” – det räcker. Frukosten serveras någon gång under denna procedur och består oftast av chapati – stekta bröd – och omelett.
En kopp smörte tillsammans med en bönesnurra
Efter frukosten tar alla tag i dagens sysslor som att mata djuren, arbeta på fälten, tvätta kläder, göra aprikosolja, ta hand om affären eller köra taxi. Det vi gör är att ta oss upp till byns samlingslokal för att hålla i en engelskakurs för en grupp kvinnor och barn. På vägen dit möter vi en flock getter, en hel del kor och några får, en syn som är vanlig var man än går här i byn. Efter kursen blir vi lotsade av några barn till vårt nästa hem där lunchen serveras, allt som oftast ris med dhal – linsgryta, ibland ett kokt ägg och såklart hela teproceduren igen.
Korna värmer sig i eftermiddagssolen
Sedan försöker vi hitta vår väg tillbaka, genom smala gränder, slingande stigar och öppna hagar, till huset där vi vaknade i morse för att hämta våra tillhörigheter. Där kan det eventuellt bli ytterligare en teprocedur, om vi har tur, innan vi eskorteras tillbaka av barnen som gärna hjälper till med att bära en sovsäck eller två.
Vy över huvudgatan i byn
Därefter bär det ut på tur, upp för det snötäckta berget förbi en samling stupas – ett buddistiskt monument, till toppen, med en samling glada barn iklädda Foppa-tofflor i släptåg. Uppe på toppen möts vi av en häpnadsväckande utsikt över Himalayas bergsmassiv.
Två stupas uppe på berget
När vi är tillbaka nere i dalen och eftermiddagen lider mot sitt slut tar vi återigen plats i köket runt kaminen där resten av kvällen spenderas. Elden sprakar, alla familjens medlemmar är nu hemma och mer te samt närodlade, ekologiska, torkade aprikoser serveras. Mitt emot oss sitter en äldre man, antagligen farfadern, och ber. I ett hörn står Tv:n på där nyheter om den uppblossade konflikten mellan Indien och Pakistan visas och i ett annat hörn kurar en katt ihop sig. Barnen leker på golvet medan matlagningen påbörjas. En sen middag serveras, någon gång mellan 21.00 och 22.30. Efter middagen tar vi återigen sats för att lämna den mysiga stämningen i köket och ge oss ut i den bitande kylan för tandborstning och dassbesök, för att sedan kunna krypa ner i värmen från sovsäcken med minst två filtar, mössa och halsduk på. Vi somnar sött efter en händelserik dag med många koppar te i magen.
Ett typiskt ladakhiskt kök där Tsewang Yangzes förbereder middagen
Förra veckan spenderade vi sju dagar i byn Skurbuchan som ligger cirka 14 mil från Leh, en bilfärd på 3–5 timmar beroende på väder och väglag. I byn bor det ungefär 1920 personer. Vi var där för att hålla i en engelskakurs för byns självhjälpsgrupp för kvinnor och deras barn. Varje natt sov vi i olika hem för att familjerna skulle dela på ansvaret för oss och vi fick därför äran att lära känna sex olika familjer och se deras vardagsmiljö. Då vi inte hade någon kontakt med omvärlden under denna vecka så fanns det mycket tid till att reflektera över skillnader och likheter mellan livet där och hemma i Sverige. Till exempel att flera generationer bor under samma tak och hjälps åt med allt från barnpassning till hushållssysslor och djurhållning. Denna hjälpsamhet genomsyrar hela samhället och skapar en känsla av trygghet och gemenskap. Efter några timmar sittande på golvet slogs vi även av att de äldsta verkar sitta bekvämt medan våra höfter och knän börjar säga ifrån. Något vi tycker är väldigt imponerande. Trotts brister i kommunikationen till följd av att vi inte pratar samma språk, kände vi oss hela tiden väldigt välkomna och omhändertagna.
I många byar runt om i Ladakh är så kallade homestays den enda boendeformen för turister. Vilket är ett ypperligt tillfälle att lära känna den ladakhiska kulturen på nära håll, någonting som vi varmt kan rekommendera!
