Författare: Clara Wäppling och Ellen Arnesson

Publicerat

Där ekologisk odling möter mental hälsa


Det skyfflas jord, plockas ogräs ur salladslandet och sätts nya sticklingar i växthuset. På den ekologiska odlingen finns arbetsuppgifter av olika svårighetsgrad och alla kan hugga i någonstans. Lite då och då kommer någon förbi och köper nyskördade grönsaker. Ayelen Barcelona, en av deltagarna, kommer raskt springandes för att hjälpa till. Ett slitet träbord får agera disk.

I utkanten av centrala Buenos Aires ligger Agronomifakulteten, en grönskande oas mitt bland stadens buller. Den stora parken har blivit samlingsplats för många människor: musiker, hundägare, besökare och producenter vid den månatliga ekologiska marknaden, och inte minst studenter vid fakulteten. Men i parkens inre del är det rofyllt, dånet från staden når inte in. Här ligger det lilla odlingsprojektet PECOHUE.

”Folk tycker att PECOHUE låter som ett ord på mapuchedungun!” berättar projektledaren Alejandra Babbitt med ett leende. ”Alltså det språk som talas av mapuchefolket i Chile och Argentina.” Men namnet har de faktiskt hittat på själva och står för ”Programa de Emprendimientos Sociales en Compost y Huerta” – ett program för social verksamhet inom kompost och odling. Här förenas ekologi med psykisk hälsa och arbetsterapi. Hit kommer ungdomar mellan 16 och 21 år som alla har en ökad social eller mental sårbarhet. Projektet ska hjälpa dem med den arbetsmässiga och sociala integrationen i samhället, ge dem erfarenhet av att ta sig an uppgifter och befinna sig i en arbetsmiljö. Samtidigt får de lära sig om det ekologiska odlingssättet och se resultatet av den egna arbetsinsatsen växa fram.

En mötesplats utanför institutionerna

Projektet PECOHUE förverkligas med hjälp av ett statligt barn- och ungdomssjukhus, men själva odlingen inryms på den agronomiska fakulteten vid Buenos Aires Universitet. Denna koppling har gjort det enkelt för studenterna att komma förbi och hjälpa till med det praktiska arbetet. Någon är här som volontär medan en annan deltar som en viktig del i sina socionom- och terapeutstudier. Det värmer i hjärtat att se entusiasmen hos dem som valt att engagera sig. Platsen och verksamheten är en stor kontrast till gråa boenden och stängda behandlingshem som ofta kännetecknar sjukhus, stödboenden och institutionella miljöer. Dessutom skapar projektet ett sammanhang och en stark gemenskap för de ungdomar som fått turen att komma hit. Tänk om mer arbetsterapi och rehabilitering kunde få se ut just såhär.

PECOHUE inrymmer mängder av möjligheter och entusiasmen från alla involverade smittar av sig. Här ska nämligen vår nästa workshop i deltagande fotografi äga rum – men det kommer ni kunna läsa mer om i nästa inlägg.

Vi som skriver är praktikanter hos Fundación Proyecto Pereyra, en organisation verksam inom många olika projekt i Buenos Aires-området. Läs mer om vårt arbete med deltagande video här.

Publicerat

”Som om vi var riktiga journalister!”

När vi kommer till dagens workshop är energin ganska låg, bara Marta ler glatt och verkar intresserad av att delta. Denna gång får vi med oss tre personer, gången innan var vi nästan tio. Till en början undrar vi om det är för få, men det ska visa sig att oron är obefogad.

I den lilla gruppen får varje person en helt annan plats än tidigare. Vi har tid att småprata och stötta i varje moment. Det får energin att stiga och vi beger oss ut i den kvava värmen. Snart kommer vi fram till ett av Buenos Aires alla små torg där vi bestämmer oss för att stanna. Solen är obarmhärtig, men kring muren som omger oss och i skuggan av träden pågår livet för fullt. Ljudet av tutande bilar och bussar är öronbedövande. En man i gröna kläder sätter igång en högtryckstvätt.

Deltagarna kommer från ett stödboende för personer med nedsatt mental hälsa. Vi som håller i workshopen är praktikanter från organisationen Fundación Proyecto Pereyra*. Med oss har vi vår handledare Pablo Stéfano. Tanken med aktiviteten är att de deltagande ska komma ut och våga ta kontakt med människor med hjälp av vår videoutrustning. Vi börjar med en enkel lek för att komma igång: ”la cámara imaginaria” – ”fantasikameran”. Pablo håller Marta om axlarna när de går över torget. Hon blundar, och försiktigt riktar han hennes ansikte uppåt. När han nyper till om hennes örsnibb öppnar hon ögonen. ”Marta är kameran och jag är fotograf. Överallt omkring oss utspelar sig en rad olika scener, stora som små. Precis som en fotograf väljer jag vad kameran ska se.”

Deltagande video

Vi plockar fram den riktiga videoutrustningen och gruppen börjar förflytta sig längs torget. En av deltagarna, Liliana, tar på sig hörlurarna och Marta sätter igång att filma. De frågar en ung kille om han vill låta sig intervjuas. Från att knappt ha yttrat ett ord under förmiddagen tar Liliana nu ett stadigt tag om mikrofonen och börjar självsäkert fråga ut den 22-årige argentinaren om hans liv. De båda lyser upp när det visar sig att de kommer från samma provins. Snart har han berättat att han är basist i ett band och att de till helgen ska spela på en bar i närheten. Lite generat men med ett stort leende bjuder han in oss att komma och lyssna. Marta böjer sig fram mot oss och viskar uppfodrande att han är riktigt snygg. Rosa, vår tredje deltagare, lyssnar och ler bredvid. Vi frågar om hon har lust att filma vid nästa intervju, och med lite uppmuntran tar hon över kameran.

Gång på gång inser vi hur varje sak vi gör är något nytt för oss allesammans. Med några enkla förberedelser och mycket utrymme för det oväntade blir varje tillfälle en överraskning. Tillgången till ljud och bild skapar ett annorlunda scenario. Kameran blir något att gömma sig bakom, en källa till mod för våga att närma sig sin omgivning. Förhoppningsvis skapas också en känsla av tillgång till det offentliga rummet. För en person med begränsade möjligheter att forma sin vardag blir alltsammans än viktigare. Pablo berättar om ett tidigare tillfälle. ”Vi var på väg mot en park för att filma och hade precis hoppat på bussen när en kvinna vänder sig mot mig och säger att hon inte åkt buss på 20 år.”

Eftermiddagssolen gassar när vi går tillbaka. Då och då stannar vi till för att filma och fotografera. En grupp duvor festar på en baguette vid vägkanten. De gamla husfasaderna pryds av färgstarka konstverk. Martas ögon lyser när vi pratar om personerna vi träffat under dagen. ”Det är som om vi var riktiga journalister!” säger hon och tittar nöjt mot väskan med videoutrustningen. ”Nästa gång tar vi med oss kaffe så att vi kan stanna längre!”

 

*Den argentinska organisationen Fundación Proyecto Pereyra är verksamma inom många olika projekt i Buenos Aires-området. De arbetar bland annat med deltagande video som ett redskap för att främja mental hälsa, samt i miljöpedagogiskt syfte.

 **Eftersom workshopen hålls i en vårdmiljö är deltagarnas namn fingerade.