Vad händer när det största området av inhemsk matproduktion stänger ned? Politiska oroligheter i Santa Cruz, Bolivia

Bolivia är nog det land i Sydamerika som haft det lugnast under en längre tid, fram tills ett inbördeskrig som utbröt i oktober år 2019 till följd av anklagelser om valfusk efter det allmänna valet som utmynnade i en statskupp. Efter detta så har det generellt sett återgått till ett lugn speciellt efter nyval av president Luis Arce i oktober år 2020. Med det så återtog också vänsterpartiet MAS (Movimiento al Socialismo) – partiet för socialism, som består av en bred koalition mellan olika urfolksgrupper och sociala rörelser – sin position i regeringen.

När vi anlände i Bolivia och till vår organisation Kawsay så var planen att en utav oss skulle åka ut i fält till samhället Ivitipora, ungefär tre timmar med bil från staden Santa Cruz. Detta blev dock snabbt ändrat då en orolig period påbörjades i staden, som är en av de största samt en av de viktigaste städerna ekonomiskt och agrikulturellt sett. Enligt Bolivianska institutet för utländsk handel gjorde departamentet Santa Cruz ett rekordår 2021 med motsvarande 76% av landets totala livsmedelsproduktion. Oroligheterna var till följd av att regeringen hade senarelagt den folkräkning som skulle tagit plats år 2022 till år 2024, alltså precis innan valet år 2025. Senaste folkräkningen tog plats i Bolivia år 2012 och sedan dess har populationen i Santa Cruz beräknats växa med runt 25% och för nuvarande ha en population på över 3,5 miljoner. Detta skulle i så fall utgöra 30% av populationen och betyda att de har rätt till fler platser i den lagstiftande församlingen och därmed få större ekonomiska resurser. Beslutet om att senarelägga folkräkningen gjorde därför att invånarna i staden Santa Cruz började protestera, då det är till nackdel för oppositionen i Bolivia. Detta eftersom att majoriteten i Santa Cruz består av en konservativ höger, under ledning av guvernören Luis Fernando Camacho, som ofta motsätter sig regeringens beslut.

Till följd av beslutet så inleddes demonstrationer som stöttades av regionens guvernör Camacho och det eskalerade läget ledde till en regionsomfattande strejk som varade i totalt 36 dagar. Vägarna blockerades helt, framfart till staden blev omöjlig och export av livsmedel från Santa Cruz till omgivande städer stoppades. Staden stod stilla. Efter 36 dagar så tog det äntligen slut, efter att regeringen lovat att folkräkningen ska hållas innan valet och efter införande av en ny lag om folkräkning. 

Historien tar däremot inte slut där. Nu i början av 2023 så påbörjades nya konflikter i staden Santa Cruz, denna gång på grund av att guvernör Camacho fängslats. Han misstänks vara inblandad i den statskupp som tog plats under år 2019 då dåvarande president Evo Morales tvingades avgå och Jeanine Áñez Chávez tog över som interimpresident vilket följdes av en tid med allvarliga konflikter och konsekvenser, som våra kollegor här i Cochabamba förklarar faktiskt var ett krig mellan folket och regeringen där många dog och ännu fler skadades.

Hur påverkas människor i oroliga tider och vad gör de för att klara av vardagen? Exempelvis så blir en brist av vissa råvaror en följd av att landets största matproducerande område stänger ned, vilket är en sådan situation som alltid påverkar de fattigaste mest. Dock så kan konsekvenserna skilja sig väldigt åt beroende på vart i landet man befinner sig och vilka förutsättningar som finns. Det gäller att följa nyhetsflödet och skulle det blir protester just där man hör hemma så kommer man kanske inte kunna ta sig till och från jobbet såna dagar. Man kan behöva fundera på vad som finns i skafferiet, om vattendunken räcker eller om det går att nöja sig med kokat vatten. I vår bas i Cochabamba har vi knappt märkt av något, till undantag för några dagar då det var mindre stödprotester för situationen i Santa Cruz. Allt detta har också skett samtidigt som stora protester (med tillhörande konsekvenser) från främst urfolk pågått under en tid i Perú.

Protester i Sucre till stöd för Santa Cruz som vi lyckades bevittna under vår semester den 30 december 2022, två dagar efter arresteringen av guvernör Camacho.

Högerväljare här i landet motsätter sig starkt beslutet att fängsla Camacho och enligt en kvinna som vi talade med under en protestmarsch på torget Plaza de Armas 25 de Mayo i huvudstaden Sucre så är detta lögn och ett försök från staten att göra sig av med oppositionen. Hon menar också att genom detta så rör sig Bolivia numera åt att bli en diktatur. Protesterna har pågått för fullt runtom i landet till följd av detta, främst i Santa Cruz-området. I mitten av januari lyftes de största vägblockaderna men som kan komma att återinföras som ett sätt att kräva guvernörens frisläppande.

Nu har dock protesterna pågått så länge att det blivit vardag och vi planerar därför att besöka samhället Ivitipora innan möjligheten går om intet, då vi är inne i den sista praktikperioden. Alex kommer att stanna i två veckor och Ebba stannar de första fyra dagarna, för att sedan göra sitt sista besök i byn Tambo K’asa utanför Torotoro. Vad som planeras och vilka erfarenheter som väntar kommer i senare inlägg!

Källor:

  • https://es.euronews.com/2022/11/27/bolivia-pone-fin-al-bloqueo-que-eparalizaba-santa-cruz-tras-convocarse-el-censo-para-2024
  • https://www.swissinfo.ch/spa/bolivia-censo_el-conflicto-por-el-censo-en-bolivia-se-recrudece-con-nuevos-enfrentamientos/48024146
  • https://blog.prif.org/2022/12/13/bolivia-a-new-battle-over-the-census-the-36-day-strike-of-the-santa-cruz-civic-movement-against-the-arce-government/
  • https://www.brasildefato.com.br/2020/11/22/a-un-ano-de-las-masacres-en-bolivia-familiares-y-victimas-relatan-momentos-de-terror
  • https://correodelsur.com/politica/20230101_santa-cruz-recibe-el-2023-con-protestas-y-represion.html https://apnews.com/article/protests-and-demonstrations-santa-cruz-blockades-bolivia-caribbean-e2e73f7f77b172d665742b77229250f5
  • https://cepr.net/report/bolivia-after-the-2019-coup-economic-policy/
  • https://abi.bo/index.php/noticias/economia/27432-santa-cruz-batio-record-en-produccion-de-alimentos-con-16-4-millones-de-toneladas-en-2021

I en liten by mitt ute i ingenstans…

I den lilla byn Tambo K’asa, som få människor känner till trots att den ligger utanför den lite större turiststaden Toro Toro, har jag nu spenderat nästan 4 veckor. Under denna tid har jag fått uppleva ett helt annat liv än det som jag känner till. Här tänkte jag dela med mig lite av de upplevelser jag haft under tiden.

För att resa till byn så åker man först fyra timmar i en liten minibuss från södra Cochabamba till staden Toro Toro, därefter brukar det gå en skolbuss kl.6 på morgonen från Toro Toro till Tambo K’asa vilket är en upplevelse i sig själv att åka. Området är otroligt torrt och det är svårt att förstå hur något kan växa här, där odlingarna många gånger verkar trotsa gravitationen med hur de växer på sidorna av bergen.

Tre personer går på kullen ovanför skolan, där det står namnet på samhället: Tambo K’asa.

I byn har jag fått bo i ett av de små hus som används till workshops eller till lektioner, det är ett litet rum med tre madrasser staplade på varandra, några pallar och ett bord. Vatten och toalett får jag använda på skolans område, och ljus och el har jag oftast men ibland råkar någon dra ur kontakten till min förlängningssladd som går genom ett helt kvarter och då får jag klara mig utan.

En av de svåraste sakerna att förhålla mig till eller vänja mig vid (förutom skorpioner på rummet) var behandlingen av djuren och den brist på empati som fanns för dem. Byborna tyckte jag var konstig som var snäll mot dem; jag tyckte de var konstiga som inte var det. Vi enades i alla fall om att jag var den som var udda ute i byn, ofta satt jag i min dörröppning med en gatuhund vid mina fötter och många skrattade när de gick förbi eller sa åt mig att sparka bort hunden när den blev för ivrig av att jag hade mat. Till slut insåg jag i alla fall att det jag gjorde heller inte direkt hjälpte hundarna, ofta blev det istället bråk mellan dem över min uppmärksamhet och mat. Det blev lite ensamt ett tag, att inte ha en hund vid sig och att stå ut mycket som den enda utlänningen i byn, men efter ett litet tag kände jag mig väldigt accepterad av en del av kvinnorna i byn och kunde få sällskap av dem. Det blev till och med lite ledsamt när jag väl skulle åka därifrån då många ville att jag skulle stanna. Detta då jag inte kommer kunna hälsa på igen förrän i februari då vägarna är för instabila under regnperioden för att åka dit och de flesta åker därifrån för att jobba någon annanstans eller bo närmare sina odlingar eller djur.


Gatuhunden som jag kallar Loppan, då han hoppar som en tok.

På tal om odlingar fick jag möjligheten att se odlingarna av den familj som tagit hand om mig och gett mig mat. De närmaste odlingarna var bara några meter ovanför deras hus, och där hade de sina tomater, gurkor, sallad och sin fiskeodling.

Lilla Lady hjälper till att plocka tomater i familjens växthus.

Deras andra och huvudsakliga odling är flera kilometer från deras hem och kräver att man går ned för ett berg, korsar en flod och klättrar upp för ett annat berg. Denna odling är en bit mark som de har ärvt och som de har en tillhörande vattenuppsamling till för att kunna bevattna odlingarna. Det var som en liten grön oas mitt i det torra landskapet.

Don Cirilo och hans son Cenon arbetar i ett av sina potatisland.

Utöver odlingarna, så har jag också fått en del insyn i skolan i Tambo K´asa då de gärna ville ha min hjälp med engelskalektionerna där. Det är svårt att hitta lärare så här långt ute på landsbygden och det är otroligt få som kan tala engelska här i Bolivia, däremot finns det ett väldigt stort intresse att lära sig. Skolan är väldigt intressant då det skiljer sig mycket från Sverige. Här tar eleverna med sig tre potatisar om dagen för att få lunch i skolan, grönsakerna till det tas oftast från odlingarna som finns på skolområdet då varje klass har en egen odling. Detta är ett initiativ inom skolan som, enligt rektorn, ämnar att använda praktiska sysslor för att lära sig mer om alla ämnen som lärs ut i skolan. Matte använder de sig av för att räkna frön och plantor, naturämnen för att lära sig om de olika sorters plantorna och framförallt så lär de sig ansvar och disciplin på så sätt. Skolköket består av en stor kastrull över en eld ute på skolgården där en person har huvudsakligt ansvar för att ordna mat åt ca 130 elever, men de 40 elever som bor på internatet i Tambo K’asa äter separat i internatet då de betalar för mat och husrum.

Några av de yngsta eleverna på skolan arbetar i sin odling.
Skolans kök, denna dag extrabemannat då det var skolavslutning och därför mer mat än vanligt.

Skolavslutningen på skolan var också en helt annan sak för sig, först var det en så kallad ”feria” där klassrummen var fulla av saker som eleverna tillverkat för att visa vad de har gjort under skolterminen. Efter detta var det lunch och saker började göras i ordning för den ceremoni som skulle hållas på skolans idrottsplan.

Klasserna för 8-åringar och 12-åringar visar upp sina verk i sitt klassrum.

Den ceremoni som hölls samma dag som skolavslutningen var för att fira att förskoleeleverna, som här i Bolivia är fem år, tar examen från förskolan för att börja i förstaklass kommande termin. För detta så samlas hela byn för att se när eleverna får diplom och lovord från lärare och firar med sin familj på idrottsplanen i skolan. Denna fest pågår större delen av dagen och ofta har många familjer med sig massor av läsk och mat. Motsvarande fest för de i klassen ”sexto de segundaria” som tar examen från skolan hålls senare i veckan då skolan redan har slutat, så tyvärr kunde jag inte närvara på detta.

Eleverna i klassen ”Nivel Inicial” som motsvarar förskolan i Sverige. Dessa 5-åringar ska nästa år börja klassen primero de primaria, vilket är förstaklass.

Utöver detta så har jag också fått möjligheten att vara med på firandet av Todos Santos, vilket ni kan läsa om i det förra blogginlägget, men även årsdagen av staden Toro Toro. Skolan fick ledigt då alla lärare skulle representera skolan i paraden som går igenom staden. Inte bara skolor representeras i denna parad utan även urfolksgrupper, gruvkooperativ, klasser i skolorna i staden och mycket mer. Jag fick även chansen att se tinku, denna gången den icke-våldsamma varianten då vissa grupper dansade denna dans på gatorna.

En grupp unga flickor dansar tinku på gatan i staden Toro Toro som del av en parad.

Under min allra sista dag i byn Tambo K’asa, för denna gång, hade vi en workshop för kvinnorna där vi diskuterade klimatförändringar och där vi också arbetade med hantverk. Jag fick möjligheten att lära ut lite grann om makramé och några virkmönster. Det var också mycket givande för mig då jag fick lära mig mycket mer om deras perspektiv på saker, vilket skiljer sig mycket från mitt eget. Vi diskuterade en del saker såsom klimatrörelser i Sverige, skillnader mellan länderna såsom att flickor får barn mycket tidigare här i Bolivia än i Sverige och mycket mer.

Sista bilden jag bjuder på i detta inlägg är på den utrotningshotade fågeln som på spanska heter Paraba Frente roja, vilket på svenska blir Rödpannad Ara. Trots att det inte finns många kvar av dessa fåglar så är just området kring Tambo K’asa ett område där de förekommer mer än på andra ställen. Under mina veckor där så har jag sett totalt ett 30-tal av dessa, bortsett från just denna fågel på bilden som blivit tam då den tagits om hand av en av lärarna på skolan sedan den var en liten fågelunge. Den flög iväg ut i det vilda ett tag men kom tillbaka nästan utsvulten till läraren efter någon vecka då den inte lyckades hitta mat själv och har sedan dess stannat kvar hemma hos läraren.

Rödpannad Ara på axeln av den lärare som tagit hand om den sedan fågelunge

Tack så mycket för att ni orkat läsa ända till slutet av detta inlägg! Ha det fint, önskar Ebba på organisationen Kawsay i Bolivia.