Vårstädning i aprikosträdgården

Padma, från byn Kahltse, skakar ner förra säsongens löv.

I många av byarna kring Leh utgör aprikoser den huvudsakliga inkomsten, både till enskilda hushåll men även till de kollektiva projekt som byborna driver. Det går inte att understryka nog hur viktiga aprikoserna är.

Därför har det varit extra förödande när nu temperaturen höjts så pass mycket här i Leh att insektspesten klarar att övervintra och därmed också öka betydligt i mängd. Skadorna på träd och frukter att har gjort att hela skördar förstörts och inkomster uteblivit. Ett exempel på detta är byn Nurla på 54 hushåll väster om Leh som förlorade 80% av skörden i somras. Det ser ut på liknade sätt i många av de andra byarna, ibland har det till och med varit upp mot 90% av skörden som förstörts.

Problemet har uppmärksammats så pass mycket av olika organisationer i området att Ladakh Autonumos Hill Development Council reagerat och tillsatt en utredningsgrupp med forskare och experter. Deras resultat har sedan presenterats för de organisationer som jobbar med frågor som rör den här sortens jordbruk. Organisationerna fick sedan i uppdrag att genomföra kampanjer, om hur byborna själva kan bekämpa pesten, i fem byar var.

I samlad trupp går invånarna i Nurla till klostret för att sopa och bränna löv.

Under en helg hölls tre mötens i LEDeGs regi i byarna Kahltse, Nurla och Temisgam. Närvarande var människor från alla fem ansvarsbyar.

Kampanjens syfte var att informera om pesten livscykel, hur den påverkar växten samt hur de ska göra för att undvika spridning och övervintring och broschyrer delades ut med övergripande information. Efter mötet deltog mötesdeltagarna i en gemensam demonstration i hur en aprikosträdgård hålls ren och fri från pest. Det här skedde på de gemensamma träden i byns klosterträdgård. Det överhängande syftet var att ge byborna verktyg och kunskaper om hur de kan göra detsamma på sina egna träd.

De löv som sitter kvar ska skakas ner från träden, krattas eller sopas ihop och sedan eldas upp eller grävs ner. Pesten sitter alltså framförallt i löven och på detta sett går det att kontrollera utan att använda kemiska bekämpningsmedel.

cleaning 3Efter demonstrationen bjöds det på lunch och deltagarna fick en chans att samtala med varandra och få en naturlig mötesplats. Alltså var de här dagarna inte bara i utbildningssyfte utan blev också ett socialt event. Det fick vi bekräftat när vi pratade med Tsewang Rigzin i Nurla som menade att utvecklingen går mot mer och mer individualistiska bysamhällen, där invånarna snarare håller sina närmaste nära än att ”rycka ut” för byns kollektiva behov.

Nu är det upp till byborna själva att ta med sig dessa verktyg hem och underhålla sin fruktträdgård för att på så sätt få bukt på problemen och skapa förutsättningar för ett mer gynnsamt aprikosår.

Även om insektspest funnits även tidigare år har temperaturerna varit så pass låga på vinterhalvåret (ner till -30 grader Celsius) så att pesten inte kunnat övervintra. Nu, på grund av global uppvärmning och ökade temperaturer, kan pesten inte bara övervintra utan också försöka sig obehindrat. Detta är ett nytt problem för regionen Ladakh som de nu måste vänja sig vid att leva med och hantera.

/ Ellen Johansson

Granne till en konflikt

Sedan 1947 har det varit mer eller mindre krig i Jammu & Kashmir. Indien har utkämpat strider och legat i konflikt med både Pakistan i öst och Kina i väst . Sedan i somras är läget mer spänt och stridigheterna värre än på flera år. Indiska nyhetskanaler rapporterar dagligen om läget längs kontrollinjen och de varnar för terrordåd.

När vi skulle åka hit fick vi höra att ”oj, så modig du är” av våra vänner och familj. Vi fick försäkra dem om att i Ladakh är det ändå lugnt, trots att det är en stor del av delstaten Jammu & Kashmir. Vi fick höra att vi skulle se militärbaserna från flyget när vi landade, att närvaron av militärer skulle vara hög och att om det blir undantagstillstånd eller liknande skulle vi behålla lugnet och lyssna på lokalbefolkningen samt invänta direktiv från Sverige.

Sen kom vi hit. Vi kom hit och träffade fantastiska människor med ett ständigt leende på läpparna och som glatt vinkar och ropar ”Julley!” när vi går förbi på vägen till kontoret.
När vi går på huvudgatan i Leh är det en härlig mix av människor som möter oss. Det är barn och vuxna, civila och militära, kvinnor och män. Ingen grupp sticker ut (det skulle vara turisterna då, i fall den här tiden på året) eller känns felplacerad. Du möter människor med med hijab, med bindi i pannan, eller åker taxibilar med Buddhastatyer i vindrutan. Det finns fina privatskolor, kristna skolor, muslimska skolor och ’public schools’. Det har firats Diwali, som är en hinduisk högtid, och vi har firat Losar, den buddistiska motsvarigheten till nyår. Alla högtider får ta plats och respekteras.

De militärer jag träffar på stan är mycket vänliga, vi snackar lite i bankomatkön och de låter mig gå före, de hjälper oss att skrämma undan kor som är i vägen på trånga gator och även de fixar simkort som krånglar litegrann. De är väldigt vänliga men tar också sina uppdrag på stort allvar.

Vad fridfullhet kan bero på är svårt att sätta fingret på. Kanske är det att folket här definierar sig som ladakhier snarare än kashmirier. De har ett eget autonomt ”hill concil” här, som lyder rakt under Indiens regering, istället för under delstatens styre. Ladakh utkämpar på sätt och vis alltså sin egen självständighetskamp och distanserar sig på så sätt lite från östra Jammu & Kashmir.

Samtidigt så pratar de väldigt objektivt om Pakistans närvaro i Kashimr. De använder ord som ”ockuperar” och ”invaderar” när de pratar om kontrollinjen och stridigheterna som utkämpas där. Det är kanske inte så kontigt. Den här konflikten har pågått hela deras liv och de har lyssnat på Indiska premiärministrar och nyhetsankare prata om konflikten på ett sådant sätt lika länge.

Men det är bara detta, de militärer jag ser och de ord människorna hör väljer att använda, om påminner mig om att jag befinner mig i ett konfliktområde.
Jag känner mig säkrare här i Ladakh än vad jag gör hemma i Stockholm. Det jag är rädd för är gatuhundarna som lever upp på natten, och det kan jag leva med. Då sover jag ju ändå.

Main Market, Leh Town
Main Market, Leh Town