Framme på höga höjder

Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.

 

Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.

Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.

 

Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.

Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.

 

 

Fotogenisk kalv.

 

Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.

Två kalvar som leker.

Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.

Skalzang säljer kompostjord till bönderna

Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!

Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.

En vecka bland Ice Stupas

Inledning

Julley! Livet rullar på här på SECMOL, vi har inte sett solen på snart en vecka och eftersom campuset mer eller mindre är beroende av solen för både värme och el så börjar det bli lite kyligt i byggnaderna. I övrigt har hockeysäsongen dragit igång och det spelas turnering på turnering här i Ladakh. Det råder riktig hockeyfeber på campus, både tjej- och killaget spelar matcher dagligen och däremellan tränas det flitigt på den nybyggda ishockeyrinken. Till och med jag har gett mig ut på isen ett par gånger. Men största delen av förra veckan har ägnades åt något helt annat – nämligen att arbeta på en Ice Stupa som vi anlagt i grannbyn Umla.

Bergen som omger Umla. Här såg jag, Elvira, Asma, RN och P Namgyal en SNÖLEOPARD när vi skulle leverera rören till byborna. Vi var alla alldeles för upptagna av den för ens tänka på att ta upp mobilerna och fota, så ni får helt enkelt lita på oss.

En Ice Stupa är en typ av artificiell glaciär, namnet härrör från själva utformningen av glaciären, den liknar nämligen en Stupa – ett buddhistisk monument som man hittar lite överallt här i Ladakh och på ställen där man följer den tibetanska buddhistiska läran. Själva ordet stupa betyder “att bygga på”, varpå namnet Ice Stupa är ganska talande för hur tekniken funkar.

Själva konstruktionen av en Ice Stupa är intressant, den följer en noga uträknad kalkyl som tillåter smältvatten från glaciärer att helt organiskt skjuta upp en artificiell glaciär utan något tekniskt hjälpmedel som kräver el eller liknande. Man bygger helt sonika upp ett skal kring vilken isen fryser. Smältvattnet från de riktiga glaciärerna fångas upp i rör som följer bergväggen (ofta svåråtkomliga områden där det inte går att hämta vatten till fots) och sedan vinklas i 90 grader, längst med skalet. På så sätt får man till en process som kanske bäst kan liknas vid en snökanon, vattnet katapulteras upp i luften och fryser sedan på vägen ner. Själva grundtanken med en Ice Stupa är att de ska förse jordbrukare med vatten lagom till att skördesäsongen börjar i mars/april, eftersom vattentillgångarna från de tidigare så pålitliga glaciärerna nu är nyckfull på grund av klimatförändringarna. Idéen är utvecklad av SECMOLs grundare Sonam Wangchuck tillsammans med ett gäng elever vid skolan och har visat sig vara enormt framgångsrik. Vill man läsa mer om det så är det ett ämne som blivit föremål för en del artiklar, de flesta går att hitta online via en liten googling.

 

Själva kupolen som utgör skalet till stupan. Den är konstruerad av byborna och gjord av träpinnar som man hämtat från byn. I mitten ser man järnröret där vattnet kommer upp ur och på marken kan man skymta plaströret som leder vattnet.

SECMOL arbetar på ett projekt tillsammans med de fyra andra organisationer här uppe som också är en del av framtidsjordens nätverk (Amchi Saba, Ledeg, Leho och Womens Alliance). Projektet har flera punkter som ämnar förbättra villkoren för befolkningen i Ladakh, och en av dem ringar in problematiken med vattentillgången som under åren blivit försämrad. På grund av smältande glaciärer, en direkt konsekvens av klimatförändringar, så har jordbrukare inte länge tillgång till vatten i samma utsträckning som man tidigare haft. Till det ska tilläggas att den växande turismen medför sina problem med vattenförsurning, eftersom plast slängs i Indusfloden som rinner genom Ladakh. Flera personer har berättat att för bara 15-20 år sedan kunde man dricka direkt ur floden, idag är det helt otänkbart. Och eftersom så gott som nästan alla hushåll åtminstone har en liten jordplätt i självförsörjningssyfte så är det ett riktigt problem.

Rent praktiskt innebär arbetet med Ice Stupan ganska hårt arbete för att få snurr på hela apparaten. Här ser RN över vattenkällan.

I grannbyn Umla genomförde SECMOL en enkätundersökning kring hållbart jordbruk och det mest återkommande problemet under ”issues” var just den bristande tillgången till vatten. Eftersom projektet också jobbar mot det mer långsiktiga målet att hela Ladakhs jordbruk skall vara hållbart vid 2025 (vilket innebär inga kemiska gödsel – eller bekämpningsmedel) så är vatten en enormt viktig parameter som måste säkerställas för det målet ska kunna uppnås. Och det är där Ice Stupan kommer in. 

 

 

På grund av det kalla vädret har arbetet med stupan haltat lite, eftersom alla rör korkats igen av fryst vatten. Under hela förra veckan var vi därför i Umla för att försöka få igång vattenflödet igen. Omkring 450 meter rör behövde tömmas och kopplas ihop, och källan där ifrån vattnet hämtas behövde stoppas upp. Rören kopplas till en vattenkälla en bit upp i bergen, men för att få till ett stadigt flöde genom rören behöver vattnet stanna upp i en liten reservoar. Större delen av arbetet gick därför ut på att täppa till alla läckande hål med hjälp av jord och säckar. 

Källan som den såg ut när vi först kom.
Och så här ser källan ut när den är full.
Vi använde säckar och jord för att fylla igen hålen och täppa till.

 

För att tömma rören drog vi upp dem längst bergväggen varpå vi helt enkelt bankade ur isen 🙂

Nästa steg var att tömma rören från all is, och när vi dag tre kom tillbaka för att koppla ihop alltihop så funkade det smärtfritt! Just den här stupan skall nu arbetas på varje dag i en månad, och vid slutet av februari beräknas den vara klar. I början av mars kommer den sedan smälta och förhoppningsvis kunna fungera som kompletterande vattenförsörjning åt de omkring 50 hushåll som finns i Umla.

 

Vattenflöde!

Ice Stupas är ett fantastiskt sätt att fånga upp det smältvatten som annars går till spillo, och visst har det visat sig funka riktigt bra. Men alla är överens om att det här bara är en del av det stora arbetet som måste fortgå. Ladakhierna själva menar att stupan bara är en del av lösningen, men deras förhoppning är att deras arbete ska uppmärksammas internationellt och inspirera andra lokala samhällen till innovativa åtgärder mot klimatförändringar. Men för att på riktigt sätta stopp för smältande glaciärer måste en stor omställning ske globalt, vi MÅSTE i enlighet med parisavtalet hålla den globala temperaturen nere och förhindra att glaciärer runt om i världen riskeras försvinna. Det innebär inte bara att lokala samhällen ska få bära arbetsbördan, utan också att stora industrier och länder tar sitt ansvar och sätter stopp för utsläppen. En så självklar del av livet, kretsloppet och identiteten hos Ladakh och bergsfolket är glaciärerna, försvinner de så riskerar vi förlora en hel kultur.

/Clara 

SECMOL, Ladakh

Julley Från Ladakh

Det är en blå himmel och strålande sol som möter oss så fort vi kommit bort från Delhis avgastäcke. Himalaya breder ut sig under oss, bergstopparna sträckta upp mot flygplanet, upp mot himlen. Långt nedanför ser vi en ansamling moln som ligger tätt i en dal, omringad av snötäckta toppar. 

Vi landar på den militära flygplatsen, där stora grå stridsflygplan verkar vanligare än det lilla vita passagerarplan vi åkte med. Namgyal, en av de anställda på SECMOL möter oss vid flygplatsen och vi blir skjutsade till organisationen, en skola bland annat tillägnad elever som inte klarat sina slutprov. På SECMOL får eleverna chansen att studera inför kommande slutprov samtidigt som de får lektioner i engelska, Ladakhisk historia, solenergi samt mer kunskap om ett hållbart levnadssätt.

Vägarna är slingriga och smala, och på båda sidor om oss höjer sig de berg vi nyligen sett uppifrån. Påvägen möter vi dels bussen med studenter som är påväg från SECMOL till det college där merparten av eleverna studerar. Vi möter även tre jakar som vant väjer undan för vår bil. 

När vi några minuter senare kommer fram till organisationen är det en liten gård med några små hus som möter oss. Ju längre tid vi är här, desto mer har vi även upptäckt att dessa ”små hus” rymmer bra mycket mer än vad en kan tro vid första anblick. Det finns rum för alla elever att bo, flera aktivitetsrum och ett stort bibliotek. 

De första rum vi blev introducerade till var sovrummet, matsalen och toaletten. För att ha ett helt cirkulärt kretslopp använder sig SECMOL inte av vattentoaletter, även om de har en relativt säker vattenkälla i form av en brunn under skolområdet. Istället har de en s.k Ladakhisk komposttoalett, vilket liknar ett vanligt dass. Toaletten är placerad på andra våningen av ett litet hus, och består av ett rum med ett hål i marken. Hålet leder sedan ner till ett rum på första våningen, där avföringen samlas. Avföringen används sedan som gödsel till jordbruk. 

På SECMOL drivs all energianvändning av solceller, och husen värms upp med hjälp av passiva soluppvärmningssystem. Den starka solen fungerar utmärkt som energikälla, förutsatt att alla husen är byggda enligt den precision som noga uträknats till fördel för optimal uppvärmning. Den största ytan av huset ska till exempel alltid vara placerad i söderläge, och inuti byggnaden skall de rum som oftast används (sovrum, vardagsrum) ligga längst samma vägg. Utöver det finns det en uppsjö av detaljer som skall stämma för att värmen ska stanna kvar så länge som möjligt (takhöjd, antal soltimmar, material osv). Alltsammans är manuellt och all material som används är från närområdet. Väggarna utgörs av hårt pressad jord hämtad från bergen och tak och golv är tjockt insulerade med pashminaull från lokala får.

Det rum vi bor i ligger i en byggnad som värms upp av en typ av ett sådant passivt soluppvärmningssystem. Ett stort plastskynke är fäst framför byggnaden och fönstren, och mellan skynket och väggen finns en trevlig liten jordplätt. Det ser alltså ut ganska exakt som ett växthus, och effekten är precis densamma. Förutsatt att vi öppnar fönstren på morgonen när solen lyser släpper vi in värmen som alstrats i det lilla växthuset. När vi om kvällarna stänger fönstren och drar för gardinerna lagras värmen inne i rummet och stannar kvar där i upp till en vecka.

Matsalen, som även används som klassrum och uppsamlingsplats, har varken stolar eller bord. För att få rörligare kroppar samt bevara den meditativa traditionen som funnits länge i Ladakh sitter eleverna på golvet och äter. Vid middagen följer både elever och personal ett angivet schema med aktiviteter, något de kallar Dinner Activity. Det inleds alltid med att lyssna till Ladakhiska nyheter som eleverna sen ska översätta till engelska. Därefter väljs det slumpmässigt ut vilka elever som ska hålla kvällens ”talks”, små föredrag om vitt spridda ämnen, alltifrån nutidsquiz till presentationer om av- och återskogning. Sedan sjunger vi alla gemensamt en gammal Ladakhisk sång (vi fick tack och lov texten i handen) och vi avslutar med fem minuters ”introspect”. Under dessa fem minuter reflekterar vi i tystnad över hur dagen har varit, vad som var bra och vad vi hade kunnat göra annorlunda. När en klingande ljudton signalerar att introspect är över vaknar alla ur sin meditativa bubbla. Efter det återgår ljudnivån till det vanliga (normal här på SECMOL är relativt hög), vi småpratar med elever och lärare och stämningen är gemytligt. Såhär ser varje kväll på SECMOL ut, under dagarna är rutinerna mindre fastslagna.   

Men mer om vad vi gör om dagarna i kommande blogginlägg, tills dess: Julley!

 

/Clara och Elvira