Det är en blå himmel och strålande sol som möter oss så fort vi kommit bort från Delhis avgastäcke. Himalaya breder ut sig under oss, bergstopparna sträckta upp mot flygplanet, upp mot himlen. Långt nedanför ser vi en ansamling moln som ligger tätt i en dal, omringad av snötäckta toppar.
Vi landar på den militära flygplatsen, där stora grå stridsflygplan verkar vanligare än det lilla vita passagerarplan vi åkte med. Namgyal, en av de anställda på SECMOL möter oss vid flygplatsen och vi blir skjutsade till organisationen, en skola bland annat tillägnad elever som inte klarat sina slutprov. På SECMOL får eleverna chansen att studera inför kommande slutprov samtidigt som de får lektioner i engelska, Ladakhisk historia, solenergi samt mer kunskap om ett hållbart levnadssätt.
Vägarna är slingriga och smala, och på båda sidor om oss höjer sig de berg vi nyligen sett uppifrån. Påvägen möter vi dels bussen med studenter som är påväg från SECMOL till det college där merparten av eleverna studerar. Vi möter även tre jakar som vant väjer undan för vår bil.
När vi några minuter senare kommer fram till organisationen är det en liten gård med några små hus som möter oss. Ju längre tid vi är här, desto mer har vi även upptäckt att dessa ”små hus” rymmer bra mycket mer än vad en kan tro vid första anblick. Det finns rum för alla elever att bo, flera aktivitetsrum och ett stort bibliotek.
De första rum vi blev introducerade till var sovrummet, matsalen och toaletten. För att ha ett helt cirkulärt kretslopp använder sig SECMOL inte av vattentoaletter, även om de har en relativt säker vattenkälla i form av en brunn under skolområdet. Istället har de en s.k Ladakhisk komposttoalett, vilket liknar ett vanligt dass. Toaletten är placerad på andra våningen av ett litet hus, och består av ett rum med ett hål i marken. Hålet leder sedan ner till ett rum på första våningen, där avföringen samlas. Avföringen används sedan som gödsel till jordbruk.
På SECMOL drivs all energianvändning av solceller, och husen värms upp med hjälp av passiva soluppvärmningssystem. Den starka solen fungerar utmärkt som energikälla, förutsatt att alla husen är byggda enligt den precision som noga uträknats till fördel för optimal uppvärmning. Den största ytan av huset ska till exempel alltid vara placerad i söderläge, och inuti byggnaden skall de rum som oftast används (sovrum, vardagsrum) ligga längst samma vägg. Utöver det finns det en uppsjö av detaljer som skall stämma för att värmen ska stanna kvar så länge som möjligt (takhöjd, antal soltimmar, material osv). Alltsammans är manuellt och all material som används är från närområdet. Väggarna utgörs av hårt pressad jord hämtad från bergen och tak och golv är tjockt insulerade med pashminaull från lokala får.
Det rum vi bor i ligger i en byggnad som värms upp av en typ av ett sådant passivt soluppvärmningssystem. Ett stort plastskynke är fäst framför byggnaden och fönstren, och mellan skynket och väggen finns en trevlig liten jordplätt. Det ser alltså ut ganska exakt som ett växthus, och effekten är precis densamma. Förutsatt att vi öppnar fönstren på morgonen när solen lyser släpper vi in värmen som alstrats i det lilla växthuset. När vi om kvällarna stänger fönstren och drar för gardinerna lagras värmen inne i rummet och stannar kvar där i upp till en vecka.
Matsalen, som även används som klassrum och uppsamlingsplats, har varken stolar eller bord. För att få rörligare kroppar samt bevara den meditativa traditionen som funnits länge i Ladakh sitter eleverna på golvet och äter. Vid middagen följer både elever och personal ett angivet schema med aktiviteter, något de kallar Dinner Activity. Det inleds alltid med att lyssna till Ladakhiska nyheter som eleverna sen ska översätta till engelska. Därefter väljs det slumpmässigt ut vilka elever som ska hålla kvällens ”talks”, små föredrag om vitt spridda ämnen, alltifrån nutidsquiz till presentationer om av- och återskogning. Sedan sjunger vi alla gemensamt en gammal Ladakhisk sång (vi fick tack och lov texten i handen) och vi avslutar med fem minuters ”introspect”. Under dessa fem minuter reflekterar vi i tystnad över hur dagen har varit, vad som var bra och vad vi hade kunnat göra annorlunda. När en klingande ljudton signalerar att introspect är över vaknar alla ur sin meditativa bubbla. Efter det återgår ljudnivån till det vanliga (normal här på SECMOL är relativt hög), vi småpratar med elever och lärare och stämningen är gemytligt. Såhär ser varje kväll på SECMOL ut, under dagarna är rutinerna mindre fastslagna.
Men mer om vad vi gör om dagarna i kommande blogginlägg, tills dess: Julley!
/Clara och Elvira