Författare: Josefin Mardi

Jag vandrar ensam nedför Delhis gator. Det är tidigt på morgonen, klockan är strax efter sex, och få är ute så här dags. Det är en annan sida av Indien som syns här och nu, en lugn sida. En sida som man inte får se så ofta, när stämningen är annorlunda.

Några rickshawförare står och dricker te vid New Delhis kanske tidigast öppna tevagn, men i övrigt är det nästan bara hundarna som springer gatorna upp och ner. Klockan är ju bara barnet och många ligger fortfarande och sover lite överallt. Längs med vägarna, i sin bil, på sin träkärra. Jag påminns om skillnaderna mellan våra länder mer än tidigare under den här vistelsen. Ibland verkar våra länder så lika och jag har vant mig att leva i ett Indien. Delhi kan verka så likt ett stökigt Stockholm. Stora rena gator och folk som faktiskt följer reglerna. Men just nu känns det långt ifrån hemma. En man duschar på trottoaren trots att det är kyligt ute. Det är som en helt annan värld. Annorlunda från hur kaotiskt och hektiskt det brukar vara i Indien där det nu är lugnt. Även annan värld än min verklighet, mitt hemma.

Staden börjar vakna till liv och det blir skolbarnens timma. Alla de små bokstavligt talat springer iväg mot skolan i sina skoluniformer och alldeles för stora ryggsäckar. Möjligen har de något hål i tröjan eller trasiga byxor, men håret är alltid frenetiskt kammat. Jag har förstått att utbildning är viktigt, otroligt viktigt. Utbildning är framtiden och barnen hoppet inför densamma. Men alla går inte till skolan. En kille har redan öppnat fruktvagnen och jag känner på mig att det kommer att bli en lång dag för honom. Utan skola. Trots att skolan är gratis här upp till 12:e klassen och det bjuds på skolmat kan inte alla gå. Tankarna påminner mig igen om skillnaderna i våra verkligheter.

Nu när jag har lyckats få ner det här på papper har Delhi helt vaknat till liv. Det är i sin vanliga stökiga form med folk som kryllar på gatorna. Det känns mer som det brukar nu och bekvämt på något sätt. Nu syns inte de som borstar tänderna i gathörnet eller barnen som hänger i föräldrarnas affär. Inte lika tydligt.

Klockan är strax efter 11. Vi sitter inne vid våra datorer precis som resten av de anställda gör. Det är bara några som står upp, och pratar i telefon. Pratar alltid i telefon. Det är ganska lugnt, förutom när sexåriga Natalia kommer förbi i någon av sina rundor och prompt ska ta reda på allt. Vad gör vi? Vad lyssnar vi på? Varför är jag blond? Har vi hus i Sverige? Ska vi göra kullerbyttor tillsammans på gräsmattan?

Då ringer det i koklockan. Det är dags för te på Keystone. Vanligtvis är vi tidigt på plats eftersom vi bara måste skutta nerför en trappa. De andra rullar in en efter en tills alla står någorlunda samlade på gräset eller på taket av huset intill.

Det bjuds på chai, sött och med mycket mjölk, eller grönt te. Vi brukar båda två växla mellan de olika typerna. Till teet finns alltid två sorters kakor, samosas, buns eller indiska snacks. Ofta liknar snacksen japanskt godis fast med masala- karatär i form av cornflakes, nötter eller korta salta pinnar. Frida gillar buns och indiskt snacks i form av kringlor. Själv har jag börjat favorisera smördegs-samosas och kakorna som smakar lite kola.

Det är alltid någon som skämtar, en annan som läser tidningen och ytterligare en som sätter sig i trappan lite i vägen för alla som vill gå upp på taket. Och såklart någon som pratar i telefon. Det här är det dagliga mötet, när så gott som alla är samlade. Det finns tid att diskutera saker och möta folk som är och hälsar på. Det går att planera utflykter eller andra möten.

Precis som när alla rullade in, minskar folkskaran en efter en. Beroende på vad vi har att göra eller vem vi pratar med om vad, är vi kvar olika länge. Alla diskar såklart sin egen kopp och strax efter 16 ses vi alla här igen när det åter ringer för te, eftermiddagste.