Författare: julia svensson

Med demonisering-beslutet som togs i november 2016 ville premiärminister Modi inte bara tvinga fram svarta pengar in i ljuset och motverka korruption; han ville också ta Indien ett steg närmare ett kontantlöst samhälle. Förändringar för att göra fler elektroniska betalsätt möjliga har satts igång över hela Indien och det autonoma Hill Council i Ladakh mobiliserar också resurser för att implementera kontantfria lösningar. Shopkeepers har utbildats i elektroniska överföringar och användning av kortläsare och flera liknande kampanjer är planerade för att föra regionen närmare ett kontantlöst samhälle. Det finns delade meningar kring dessa reformer, med många starka röster som menar att det här är den rätta vägen för Ladakh. Som turist, och van kortswipeare, hade flera kortmaskiner stundtals varit önskvärt. Å andra sidan, om en ser bortom main market och Lehs centrum kommer en också märka problemen ett elektroniskt samhälle skulle föra med sig. Egentligen om en börjar med att se på main market och inte längre, kommer flera hindrande tillkortakommanden märkas . Det är framförallt den instabila infrastrukturen i staden som är problematisk. Till exempel är den här texten skriven under en tid när Ladakh-regionen är utan internet, och förväntas vara utan i flera månader. Liknande problem gäller elektriciteten som lider av både planerade och oplanerade avbrott. Att då installera kortmaskiner som är beroende av både och, kan anses vara ganska dumt och väldigt okunnigt. Trots den osäkra infrastrukturen är det många experter som ser fördelar med de här implementeringsförsöken.

Problemen i staden är huvudsakligen infrastrukturella. Samma svårigheter, med ökad intensitet, finns ju längre från Leh en reser. Många byar har inget internet ens när Leh har det och elektriciteten är ännu mer oberäknelig. I flera fall finns det en gemensam by-telefon med fast telefoni och i andra fall finns ingen form av elektronisk kommunikation tillgänglig alls. Framförallt är det otroligt få som har bankkonton på landsbygden. Förövrigt är det inte alla i staden som har det heller. När det sedan kan ta upp till sex timmar att resa till Leh för att upprätta konton och skaffa kort är meningen liten för byborna att göra den resan. De har klarat sig utan kort och bankkonton hittills. Att många inte kan läsa minskar också möjligheten att förstå hur bankkonton och elektroniska överföringar fungerar. På många platser på landsbygden sker fortfarande byteshandel, både mellan byar och mellan hushåll. Med andra ord är kontrasterna mellan stad och landsbygd enorma när det kommer till de betalmedel som används i vardagen.

Huvudargumentet till varför en kontantfri framtid är att föredra är framförallt effektiviteten det kommer föra med sig och tiden en kommer spara på att inte behöva stå i bankomatkön. Det kommer också gå snabbare i butikerna när det inte ska trilskas med kontanter, utan det bara är att dra kortet och slå in sin PIN-kod. Tanken är också att ett mobilt betalsystem ska införas där det ska räcka att slå ett telefonnummer för att betala, det ska vara möjligt att med eller utan smartphone. I sin helhet så är budskapet att det ska leda till ett lättare liv för alla. Lite extra har det tänkts på turisterna som vallfärdar hit på sommaren. De flesta turister är vana vid kortbetalning och det menas att det är viktigt att inte göra det besvärligt för dem att shoppa. Många shopkeepers ser också det positiva med en sådan här förändring, men menar att det inte kommer bli en hållbar reform förens både internetuppkoppling och elektricitet har stabiliserats.

Konsensus av den nuvarande debatten tycks vara att om en förändring skulle tvingas fram nu, skulle den inte bara verka oinformerad, utan också lida av extrem urban partiskhet. Innan en sådan här implementering genomförs skulle ett ofantligt omfattande påverkans- och informationsarbete behövas i framförallt de mer avlägsna byarna. Projekt kontantfritt samhälle hade kanske också mått bra av att stämma av med befolkningen, i hela Ladakh och inte bara i Leh, om vad de tycker sig behöva. Överst på mångas önskelistor tror jag inte är kortmaskiner och bankkort, utan ett fungerade internet och elnät. Att kunna nå släktingar i andra byar, som kanske är isolerade på vintern, rankas nog betydligt högre än att slippa vänta 10 minuter extra i bankomatkön.

/Julia Svensson

Ladakh hamnar ofta i en nyhetskugga av Kashmirkonflikten i väst. Under tiden vi har varit här har det varit väldigt få nyheter om regionen Ladakh i de större nyhetskanalerna. På sin höjd har det skrivits några rader om beslut som tagits av den autonoma regionala regeringen. Därför var vi förvånade när vi en lördag morgon fick höra att allt i Leh skulle hålla stängt i protest mot en man som antastat en läkarstudent från Ladakh. Anklagelsen är mot en professor som också är institutionsansvarig på ett lärosäte i Jammu. I nyhetsflödet kallas läraren för en ’behavioural molester’, alltså att han har ett antastande beteende och att detta alltså inte är första gången han övergripit sig på någon. Detta sker i en kontext där det sedan nyår pågår en debatt kring ofredande och sexuellt våld mot kvinnor i Indien. I ett nyårsfirande Bangalore rapporterades det om mass-antastningar och övergrepp, och om en poliskår som inte gjort något i konsekvens av anmälningarna. Politiker i regionen har reagerat med uttalande som: ’Boys will be boys’ – samt beskyllt kvinnorna för att ha västerländska kläder på sig och därför får de skylla sig själva.

I Ladakh lyssnade alla instanser när anklagelsen kom från läkarstudenten, och nu kräver alla rättvisa. Samhället har varit snabbt med att sluta upp bakom den utsatta kvinnan. Det finns en rörelse på facebook med hashtagen #standwithnomoly. Elever från lärosätet har arrangerat demonstrationer mot mäns våld mot kvinnor och sexuella trakasserier. I Ladakh kräver alla nivåer av samhället att läraren avskedas och det är i protest mot att han fortfarande har sin anställning kvar som alla verksamheter var stängda den lördagen. Vi gick genom Leh Main Market den förmiddagen och med undantag från apotek och statliga institutioner som postkontor var allt stängt. Detta gällde också verksamheter långt utanför stadens centrum, när vi åkte förbi den vanligtvis vibrerande förorten Choglamsar var där endast taxi-chaufförer som arbetade. Allt annat var fördraget och stängt.

Ladakhier ser sig själva som en ofta diskriminerad minoritet i delstaten Jammu och Kashmir, och trots religiösa olikheter är de ett enat folk. När något sådant här händer blir den verkligheten tydlig. Det har varit ett flertal veckor av aktioner, demonstrationer och protester mot professorns kvarvarande anställning. Ladakh Buddhist Alliance (LBA) är en organisation med obeskrivlig makt i samhället och det är sagt att när de backar något eller någon gör resterande samhälle det också. När en sådan samhällsinstitution sluter samman med liknande muslimska organisationer samt studentorganisationer runt om i Ladakh låter det högt och det hörs långt. Tillsammans har LBA, ungdomssektionerna i de muslimska organisationerna Anjuman Imamia och Anjuman Moin-ul-Islam samt ungdomsförbundet till premiärminister Modis parti Bharatiya Janata Party (BJP) skrivit ett brev med krav till premiärministern. Det är krav på en snabb och rättvis rättegång och fortsatt skydd för offret.

Även kvinnogrupper i Leh har ställt sig bakom rörelsen och den 11 januari anordnades en marsch genom centrala Leh. Efteråt hölls det tal och gjordes löften om att inte sluta förens rättvisa var skipad. Varje organisation som fokuserar på kvinnors rättigheter har likt de religiösa grupperna skrivit individuella XX till premiärminister Modi. I delstatens parlament har politiker från Ladakh, tillika oppositionen, protesterat genom att lämna kammaren i enad trupp. Alla brev, alla protester och alla röster har hörts och gjort skillnad. Inte tillräckligt i de flestas mening. Professorn är numera avstängd, men inte avskedad.

En stor del av fokus ligger på att föräldrar i Ladakh nu känner sig osäkra på att skicka sina döttrar utanför regionen för att studera. Det finns väldigt få möjligheter att vidareutbilda sig i Ladakh och många söker sig till lärosäten i Srinagar eller Jammu. När fokus flyttas till oroliga föräldrar flyttas fokus tyvärr också från de strukturer som ligger bakom att en vane-antastare inte möter rättfärdigade konsekvenser. Att vara studerande kvinna är fortfarande utanför normen och det saknas kvinnliga politiker i de flesta instanser. Ladakh är ett samhälle i förändring, och många menar att med indiska mått mätt ligger regionen i framkant. Trots det, och till skillnad från den globala uppvärmningen, syns inga tydliga effekter av normarbete.

Kvinnor skall ha rätt till utbildning och till en plats på offentliga platser. Vare sig det är på ett nyårsfirande i Bangalore eller i ett klassrum i Kashmir. Strukturer likt dessa hittar vi över hela världen, de tar olika form och skepnad men de finns där. Varje gång ett fall likt detta cirkulerar i media känns det lika hopplöst att ett fall måste uppdagas, någon måste genomgå ett helvete, för att normer skall diskuteras och förändring skall ske. Vi minns den groteska gruppvåldtäkten i Delhi för tre år sedan som en vändpunkt för indisk lagstiftning kring kvinnors rätt till sin kropp, till att säga nej. Att det skall behövas fall där kvinnor om och om igen behandlas som mindre värda, som ett ting, för att skapa förändring är vidrigt och fel. Vad en kan ta med sig från fall likt dessa är att de blev hörda, när så många inte blir det. En ung kvinna i Ladakh talade om vad som hänt, och hon blev hörd. Nu bär det Ladakhiska samhället hennes röst vidare och kräver rättvisa. Förhoppningsvis kan deras röster höras långt utanför delstaten.

Leh är huvudstad i regionen Ladakh i norra Indien. Det är också en av de vackraste platserna på jorden. En åsikt alla hitresande jag mött delar. Ladakhierna själva är av samma uppfattning och det är därför inte konstigt att det hela tiden pågår konservations- och bevarandeprojekt i olika former. Staden är inringad av bergstoppar och glaciärer från Himalaya-massivet. Blickar en uppåt är vardagen inringad av dessa snöfrostade toppar. Det är en ynnest att få promenera till kontoret med ansiktet vänt mot solen och se denna inramning.

Vänder en istället blicken nedåt är chansen stor att synen möts av diverse tomma chipspåsar och andra plastförpackningar. På samma njutningsfulla väg till kontoret är det också trafikkaos varje morgon och många bilar och bussar står länge på tomgång. Överallt är där skyltar för guest houses eller hotell som erbjuder spolande toalett och centralvärme. Allt för att locka turister som fyller gatorna varje sommar. Det är också turisterna som bidrar till att många av de glansiga plastförpackningarna hittat hit.

Regionen Ladakh möter flera problem utöver de som turismen bidrar med. Glaciärerna smälter på grund av de höjda temperaturerna, något turismen och utsläppen inte är ensamma med att bidra till. Den uppvärmningen är något vi globalt bär ansvaret för. På grund av monsunskuggan, med lite regn, som Ladakh befinner sig i är glaciärerna den huvudsakliga källan som försörjer jordbruk och hushåll med vatten. Konsekvenserna av global uppvärmning tillsammans med den lokala turistökningen gör Ladakh till ett typexempel av en region som står inför ett vägskäl som är mestadels skapat av omvärlden.

Åt ena hållet finns en frodande turistekonomi där shopkeepers och restauranger tjänar bra och förhoppningsvis kan återinvestera i samhället och driva dess utveckling framåt. Att ta den vägen skulle också innebära ökade luftföroreningar i och med ökad trafik, samt påfrestningar på redan utsatta vattenresurser. Väljer samhället en annan väg, en där fokus istället ligger på ett hårdare och mer restriktivt bevarande av miljö och klimat riskerar vattentoaletter och centralvärme bli lidande och i längden också turism-ekonomin.

Det är omöjligt att göra en lista på för- och nackdelar eftersom alternativen är komplexa och det är svårt att se en lösning som främjar alla i regionen. Staden Leh må gynnas av ökad turism och med de konstanta renoveringarna av infrastrukturen känns det onekligen som det redan är planerat för ökat befolkningstryck på sommarhalvåret. Byarna runtomkring Leh är å andra sidan de platser som får ta största smällen av både turistökning, biltrafik och global uppvärmning. Förra årets förstörda aprikosskörd visar tydligt på hur höjda temperaturer påverkar mer än bara glaciärerna. Ett hårt angrepp av insekts-pest blev förödande och på grund av en ovilja att använda bekämpningsmedel tillsammans med buddhistisk tro på att bevara allt levande var det lite som kunde göras. Lika delat som året i Ladakh är i vinter och turistsäsong verkar situation vara i huruvida Ladakh bör omfamna den pågående turist-utvecklingen eller att kämpa emot den.

När en ser både Himalayas mäktighet och chipspåsens smutsighet i en huvudvridning börjar en reflektera över sin egen plats i problemet. Det börjar med påstigningen på flyget och utsläppen som kommer med det. Reflektionerna hos den gemene turisten tenderar att stanna där och en tänker inte på vidare konsekvenser ens resande har. Kallet på den medvetna resenären måste vara större. I Sverige märker vi av varmare somrar och mildrar vintrar, och oftast är vi okej med att skotta mindre snö. Det är människor på platser som Ladakh som verkligen lider av vår miljöpåverkan. På samma sätt som Ladakh är ett typexempel på hur det globala påverkar det lokala, borde Ladakhs speciella utsatthet få vara en lokal inspiration till en global förändring.

/Julia Svensson