Feminicidio, är ett ord man kommer i kontakt med i bolivianska medier och nyheter emellanåt. Det betyder kvinnomord, vilket innebär att en kvinna mördas på grund av att hon är kvinna.
Under 2016 anmäldes 104 kvinnomord i Bolivia, 2017 anmäldes 109 kvinnomord och 2018 anmäldes 111 kvinnomord. Anmälningarna ökar för varje år i Bolivia, vilket främst beror på ett erkännande av feminicidio.
Sedan 2013 finns en omfattande lag för att garantera kvinnor ett liv fritt från våld och som syftar till att stärka de statliga insatserna mot våld mot kvinnor. Lagen erkänner 16 olika former av våld mot kvinnor. Några exempel på dessa är våld inom hemmet, arbetsrelaterat våld och politiskt våld.
Folkvalda kvinnor är särskilt utsatta för politiskt våld, många trakasseras, hotas, misshandlas och tvingas avgå av manliga partikamrater och politiska motståndare.
Enligt statistik är Bolivia det landet i Latinamerika där våldet mot kvinnor och flickor är som störst. Kvinnor mellan 18–30 år löper störst risk att drabbas av våld och det är den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i reproduktiv ålder. 75 procent av kvinnorna i Bolivia har någon gång under sitt liv utsatts för våld i hemmet och 7 av 10 kvinnor har blivit utsatta för sexuellt våld.
Bilder på kvinnor som har blivit utsatta för feminicidio, visas ute i demonstrationstågen på internationella kvinnodagen, utanför kyrkogården under ”dia de todos los santos” och visas på nyheterna emellanåt.
Här ute i byn El Espino där jag bor finns det två kvinnogrupper. De är otroligt viktiga för kvinnor, genom att de får stöd ifrån andra kvinnor, att de får prata och att få se andra som har lämnat sina män när de har blivit utsatta för fysisk och/eller psykisk misshandel.
Män kontrollerar kvinnor genom våld i hela samhället. För att kvinnor ska kunna ta makten över sina egna liv och i samhället, måste det bli ett slut på våldet och ett slut på detta kvinnohat som finns i Bolivia, i Sverige och i alla samhällen.
Idag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen och den dagen tillbringar jag i Santa Cruz, för att delta i demonstrationståg emot det fruktansvärda våldet som så många av våra medsystrar har fallit offer för här i Bolivia.
För snart 30 år sedan, den 16 augusti 1990 samlades närmare 300 människor i staden Trinidad här i Bolivia, för att börja vandra den 60 mil långa vägen till La Paz. De som samlades var ledare för olika comunidades (gemenskaper) ute i Amazonas och i El Chaco området. Byn som jag befinner mig i ”El Espino” ligger i El Chaco och ledaren här i byn, var med och deltog i marschen.
De marscherade för att kräva tillbaka stulen mark till ursprungsfolken, landets majoritet och för att få igenom en ny grundlag, för urfolks rätt till självstyre. Marschen fick namnet ”La Marcha por el Territorio y la Dignidad” som på svenska översätts till Marschen för territorium och värdighet. Det tog 34 dagar för demonstrationståget att ta sig till La Paz och flera andra människor anslöts sig på vägen dit. Till slut var det över en halv miljon människor som deltog i demonstrationen.
Med hjälp av utländska biståndsorganisationer med fokus på urfolksfrågor, lyckades man sätta hård press på landets makthavare. Det resulterade i att den dåvarande regeringen skrev under internationella konversioner, som garanterade urfolks rättigheter och 1996 infördes också en jordreform. Detta hände 500 år efter européernas ankomst till Amerika. Marschen för territorium och värdighet blev den första av en rad otroliga marscher ifrån ursprungs- och lantbrukarrörelser. Det är en historisk händelse och ett stort första motstånd mot den nyliberalism som fördes i landet av de kastilianska makthavarna.
En av de första frågorna som ställdes av journalister i La Paz till marschdeltagarna inför marschen, var om de skulle komma nakna med fjädrar och om det var värt att skicka en fotograf. Även fast det har hänt mycket sedan 90-talet här i Bolivia, finns det otroligt mycket rasism kvar än idag. Men det som hände den där dagen 16 augusti 1990, blev ett första steg för en fördjupad kamp, en kamp för ursprungsfolkens rättigheter. Det är en kamp som inte kommer att upphöra förens den är uppnådd och ”Marschen för territorium och värdighet” är en händelse som aldrig får glömmas bort.
Nu är jag åter tillbaka till byn där jag gör min praktik här i Bolivia. En by med 280 invånare, med en befolkning av urfolket Guaraní. Det är här som det första solenergiverket i landet installerades, för ungefär tre år sedan och det blev känt som ”El Espino projektet”.
Från början var planen att minst 130 familjer skulle gynnas av det här projekt och det var avsett att nå minst 235 hushåll inom 20 år.
Detta var ett samarbete mellan PEVD, regeringsavdelningen i Santa Cruz och elbolaget CRE som detta projekt startades. PEVD står för ”El programa de electricidad para vivir con dignidad” som på svenska översätts till ”Elprogrammet för att bo med värdighet”. Det är ett program med initiativ av nuvarande regeringspartiet MAS, med anledning att fler ska få tillgång till el i Bolivia och därmed förbättra levnadsförhållandena, minska fattigdomen och samtidigt skapa arbetstillfällen. PEVD är ett program som arbetar med hållbara energimodeller. Även om solenergiverket i El Espino använder sig av diesel, så är den förbrukningen av bränsle minimal. I huvudsak är det solenergi som är den dominerande energikällan.
Ett problem med solenergiverket var batterierna som används. De har en begränsad livslängd på cirka fem år och efter den tiden bör de bytas ut. Det skulle kosta 150 till 200 dollar för en familj, vilket de flesta familjerna här inte skulle ha råd med. Detta löstes via att elbolaget CRE tar de kostaderna och sköter den processen, vilket gör det möjligt att genomföra det här projektet.
Innan solenergiverket installerades var de flesta familjer här i byn utan elektricitet. Några hade generatorer för hemmabruk, men inte många. Nu för tiden kan folk i byn få el till sina hus genom att skaffa sig ett motsvarande kreditkort och därefter kan de köpa elektricitet på banken i den större byn Cabezas, 6 mil härifrån. Så även om det är omständigt att införskaffa sig el till sitt hem, har det gjort en stor skillnad för människor i sin vardag, i skolan och på sjukhuset här.
”El Espino projektet” har resulterat i att alla i byn har tillgång till el och målet för MAS är att alla i hela landet ska ha elektricitet i sina hem år 2025.
Men fastän det finns el i hela byn, betyder inte det att det bara är att ta fram en stekpanna och slå på spisen för alla i El Espino. Fortfarande är det många som lagar mat över öppen eld, eftersom de inte har pengar till att köpa en spis. Så även om elektriciteten finns där, finns inte möjligheten att utnyttja den till allt.
Över 50 år sedan hade den marxistiska revolutionären Che Guevara vägarna förbi denna by som jag befinner mig i nu. Byns namn är ”El Espino”, som på svenska översätts till Hagtornet och ligger i sydöstra delen av landet.
Che Guevara skulle sedan dra vidare västerut, där han skulle bli skjuten och få händerna avhuggna av CIA, i en by som kallas ”La Higuera” som ligger 11 mil härifrån.
Hans syfte var att sprida den socialistiska revolutionen ifrån Kuba till Bolivia och kämpa emot kolonialismen och imperialismen, men kampen slutar inte där. Sedan det socialistiska partiet MAS kom till makten här i Bolivia har det hänt mycket, huvudpersonerna har gått ifrån att vara minoriteten i landet till majoriteten, ursprungsfolken.
Här i El Espino har MAS starkt stöd. ”Jag hade aldrig kunnat köpt mig en bil innan MAS kom till makten, sa en släkting till familjen som jag bor hos.
Den första jag möttes av när jag kom hit var ledaren här i byn som hade en t-shirt med texten ”Si Evo”. Denna text möts man ofta av här i Bolivia. Speciellt på landsbygden, på murar och husväggar.
Här kopplas Evo Morales och MAS inte bara ihop med korruption, utan som ett parti som står på de utsattas sida, i ett land präglad av rasism och fattigdom.
I den tropiska byn El Espino är det politiska intresset starkt. Tempot är lugnt och temperaturen hög. Det är Guaranífolket som lever här och deras språk är guaraní. Här finns det skola, sjukhus, apotek och tre kyrkor. Byn har ocksåen stor anläggning med solpaneler som försörjer byn med elektricitet. De har även två kvinnogrupper och en ungdomsgrupp.
Det är en aktiv by med hönor, grisar och hundar som springer fritt. Ifrån husen låter rytmer av Cumbia, grannar går mellan varandra, dricker Mate och diskussionerna flödar på guaraní och spanska. Historien om Che Guevara kommer upp emellanåt och folk berättar om vilka i byn som var med under den tiden.
Även om Che Guevara misslyckades med att föra den kubanska revolutionen till Bolivia, så är folket i Bolivia inte reaktionärer, de är revolutionärer.
Jag har aldrig varit i ett land tidigare med människor som har stått upp för sig själva och protesterat för sin sak som här. Vare sig det är ute på gatorna i La Paz eller långt ute på landsbygden, som i El Espino.
