Författare: Leo Huss

I ett litet samhälle som Florencia, och i dess motsvarigheter runtom i Anderna, krävs det samarbete för att människorna där ska kunna försvara sin existens och bevara sitt sätt att leva. Detta gäller framför allt för jordbrukssamhällen som är sköra eftersom de är helt beroende av vädrets makter, av tillgång på vatten och brukets avkastning. Därtill kan tilläggas att den upplevda ignoransen från landets rika och folkvalda ledare i sig skapar en förutsättning och ett starkt skäl för invånarna i landets många små byar att sluta sig samman. Allt för att gemensamt kämpa för och bevara samt möjliggöra deras traditionella levnadssätt.

Detta sker på olika vis och med olika strategier. Jag har i tidigare inlägg beskrivit urbefolkningens varuutbyten, Intercambio, som absolut är en marknad parallell med de ekonomiska krafter som utgår främst från de större städerna. Utöver detta har invånarna i Florencia – ett samhälle ett par timmars bussresa norr om Quito – skapat ett gemensamt bruk av jorden. De grå betong- och tegelhusen i områdets dalar och bergsslänter omgärdar ett relativt stort område mark som ägs gemensamt av alla. Vad som odlas där bestäms delvis tillsammans av byborna, men leds av Julian Calugullin som är sedan två år valts till socknens president, se min intervju med Julian från den 19/12-16. Under hans ledning genomförs ett kollektivt arbete. Beroende på vad som behövs samlas Florenciaborna en eftermiddag per vecka, men krävs det än mer tid är det helgdagar som gäller.

När deltagarna, män och kvinnor i ett spann mellan tonåringar till vuxna, har anlänt till platsen delegeras områden ut och grupper om fyra till tio personer tar sig an dagens uppgifter. Det kan röra sig om rensning av ogräs, förmultnande blad och plantor, ett pilligt jobb med obehandskade händer och hackor. Ogräs, blad och rötter slängs i en växande hög i ett hörn av åkern. På fälten och åkrarna kan diken grävas upp för att i framtiden användas för att så nytt. Arbetet kan även utgöras av skörd av färdiga grödor, grönsaker och rotknölar.

I Florencia odlas bl. a. grönsallad, rödbetor, morötter, potatis och majs. I dagsläget går alla producerade varor från de gemensamma fälten till invånarna, men enligt Julian Calugullin är förhoppningen att i framtiden även kunna sälja delar av produkterna vidare. Även detta arbete utförs utan maskiner eller djur som hjälp, allt görs med händer, hackor och spadar. När ett område skördats förbereds det för en ny period av bruk, diken grävs upp och lämnar marken räfflad innan frön placeras ut och täcks med jord.

Som jag nämnde kort i mitt inlägg och intervju med Julian Calugullin så samarbetar angränsande och närliggande samhällen med varandra. Under min tid i Ecuador och Florencia har arbetet utförts i flertalet grannområden. Tjänster och gentjänster, men som jag förstått det så görs det också för att människorna här anser det viktigt med solidaritet. Samarbete är en avgörande grundbult i filosofin och det är uppenbart när en ser hur hårt invånarna sliter med uppgifter som inte är ens egna, och som Julian nämner i intervjun är det viktigt att fortsätta arbeta med denna filosofi för att bevara den mentala inställningen. Jag har länge tänkt att inställning kring sin egen och andras plats och ansvar i ett samhälle formas och speglar den sociala miljön och tvärtom. Människan är en nyckfull varelse, på gott och ont. Det krävs alltså att Julian, i egenskap av ledare, måste fortsätta arbetet för att människorna ska tycka det viktigt med att arbeta för varandra.

Arbetet utgör och innebär samtidigt även en social aktivitet, grupper i spridda åldrar arbetar tillsammans, pratar, skrattar och dricker Coca-Cola ur trelitersflaskor. Under tiden övervakas slitet av socknens hundar och familjernas barn som stannar olika länge beroende på hur högt solen står, eller hur kallt det blivit när solen sjunkit bakom bergen.

Utöver den gemensamma odlingen har de flesta en egen mark att bruka. Andra pendlar till jobb i någon av de större städerna i närheten. När arbetet är klart samlas man igen, planerar för nästa gemensamma kraftansträngning och går hem till sitt.