Författare: Madelen Ottosson

På fredag ska jag hålla i en workshop för 30 kvinnor på Sydindiens landsbygd. Igår bestämde jag mig för att öva på upplägget genom att testa den för tjejerna som jag bor med.

Workshopen handlar om kvinnors rättigheter i enlighet med den internationella konventionen från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Indien ratificerade konventionen 1993 och har därmed erkänt kvinnor och mäns lika rätt till sjukvård, utbildning, arbete och politiskt deltagande.

Inledningsvis berättade jag om bakgrunden till framväxten av Förenta Nationerna (FN), varför vi har rättigheter och vilka olika konventioner som finns. Sedan delade jag ut fyra kort med fyra olika rättigheter från konventionen CEDAW. Tjejerna kategoriserade korten i fallande ordning med den viktigaste rättigheten först. Rätten till sjukvård på lika villkor fick den högsta placeringen, följt av bildandet av självhjälpsgrupper för en ekonomisk självförsörjning. På tredje plats kom lika möjlighet till lån och kredit för finansiering av jordbruk. På sista plats hamnade rätten till tillfredsställande levnadsförhållanden i förhållande till bostad, vatten och tillgång till toalett.

Sedan fick tjejerna ställa sig i olika hörn av rummet beroende på om de svarade ja, nej, eller kanske på frågan om de ansåg att de hade alla fyra rättigheterna tillgodosedda idag.

Samtliga ansåg att de INTE hade samma tillgång som män gällande sjukvård och ekonomisk självförsörjning.

Samtidigt som alarmerande rapporter från olika organisationer berättar om det ökade våldet mot kvinnor inom hemmet, jobbar Indien på både gräsrotsnivå och statligt för att minska våldet och förstärka flickors status i samhället. Ett exempel på detta är delstaten Bihar som ligger i norra Indien. Där planterar ett flertal byar mangoträd varje gång en flicka föds och frukten från trädet går sedan till familjen. Trädplanteringen har visat sig fått flera positiva effekter. Bland annat har det motverkat att flickor gifts bort i ung ålder och dessutom har byråden (Panchayats) berikats med fler kvinnliga ledare än någon gång tidigare.

En av tjejerna utbrast: jag ska också plantera ett Mangoträd om jag får en dotter.

Avslutningsvis fick jag frågan om hur kvinnors rättigheter ska förverkligas. Då kom jag att tänka på en berättelse som jag fick höra av en beundransvärd person en sommardag på Visingsö för två år sedan.

Den handlar om en fånge som blir lovad att bli fri om denna lyckas ta ner det enorma berget utanför fängelsefönstret. Ja, svarar fången. Jag ska börja ta ner berget, sedan ska mina barn ta över, sedan mina barnbarn och sedan mina barnbarnsbarn. En dag var berget borta.

Kontentan av berättelsen är att kampen måste påbörjas någonstans för att sedan övertas av någon annan. På det sättet hoppas jag att kampen för kvinnors rättigheter i Indien och hela världen också ska fortsätta. Och den pågår för fullt idag.

Jag och Kelly tittade på varandra. Hur ska vi någonsin kunna glömma detta?

 Utan bildbevis hoppas jag på att mitt inlägg ändå kan ge er en visuell bild av den verklighet som jag och Kelly fick uppleva.

En kväll blev vi hembjudna till vår kollega Revidis hem. Hon bor i ett område där kontrasterna är oerhört tydliga. Storslagna hus med vackra färgglada ingångar ligger jämsides med små dunkla skjul utan elektricitet. Hon tar oss med till hennes kyrka. De här är ett område med en kristen majoritet. Den hinduiska skördehögtiden Pongal har precis firats. Utanför kyrkan serveras den söta traditionella rätten med samma namn bestående av sockrat ris och smak av kardemumma.

Mitt emot kyrkan pekar Revidi på en plåtdörr,

 ”här bor jag med min dotter” säger hon glatt.

Innanför dörren under ett plåttak finns ett litet utrymme där hon lagar sin mat. Vi ställer av oss skorna utanför som vi nu har som vana att göra oavsett om vi är på kontoret, i affären eller hemma hos någon. Vi blir genast tillsagda att sätta oss på två platsstolar som Revidi snabbt letar fram. Nu har också två flickor iklädda rosa prinsessklänningar och blommor i håret kommit för att umgås med oss. Vi får veta att de är barn till Revidis hyresvärd.

Huset som hon hyr består av ett rum med ett lysrör som enda ljuskälla. En grön plåtsäng utan madrass står inklämd i ena hörnet och en liten tv står på ett rangligt bord. En fläkt snurrar i taket och tre skåp med kläder står längs ut med de gråa väggarna. I rummets enda hylla står flera platsburkar och grytor. I huset finns ingen toalett. Plötsligt kommer Revidis dotter inspringandes. Hon är så otroligt söt med håret i två tofsar och en kopia av sin mamma. Bredvid de två välklädda och välnärda flickorna ser hon trots sina åtta år väldigt liten ut. Vi förstår att hon måste vara kroniskt undernärd som många andra barn här.

”Får jag dansa för er?” frågar hon mig och Kelly! ”Ja gärna”, svarar vi!

I sin finaste klänning som hon efter mycket övertalande har klätt på sig visar hon upp en tamilsk traditionell dans. Hon är otroligt duktig och vi förstår inte hur hon kunde få ihop alla svåra rörelser med sina armar och ben.

Efter dansen går vi över vägen till ett av de största husen i området som har en färgglad och inbjudande ingång. Vi får veta att här bor hyresvärden och hans familj. Flickorna i prinsessklänningar springer ivrigt uppför trapporna och vi kommer in till ett ljust och fräscht vardagsrum. Vi upptäcker snart att huset består av tre våningar, det här är en välbärgad familj.

Flickorna visar oss runt i det ljusa och moderna bostaden, mest förvånade blir vi nog över att de har ett helt eget rum för den stationära datorn. Längst upp på taket ligger mängder av rödlök och i ett av hörnen står alla möjliga sorters plantor. Barnen förklarar vilka olika trädsorter det är, de pekar bland annat på ett mangoträd.

Vi går ner en trappa och kommer in till sovrummet där också alla leksaker förvaras. Flickorna visar upp sina dockor som de har fått av sin pappa. Dockorna förvaras i sina ursprungliga förpackningar och när de packas upp spelar de glada melodier. Revidis dotter leker också med leksakerna. Det verkar som hon är väl medveten om att hon lever i en annan verklighet. För inte en enda gång hör vi henne klaga för sin mamma om allt det som flickorna har, men inte hon.

Synen av barnen som är grannar och lever i helt olika världar, är en sådan kontrast som är svår att förstå. Men det räcker med att blunda så är jag tillbaka i Revidis område.

Jag känner lukten av tända ljus, den inbjudande varma atmosfären i kyrkan, den stora folksamlingen och den söta doften av Pongal.

Men mest av allt minns jag Revidi dotters uttryck när flickorna packar upp dockorna ur förpackningarna.