Ibland är det så solklart hur pengar kan påverka ett liv. De säger att med pengar kan du göra nästan allt. Och frånvaron av pengar – den innebär alltså en begränsning. Mycket av det vi vill göra hänger på om månadens lön räcker till efter att maten köpts och hyrorna betalts. Marginalerna är inte lika stora för alla, nu om någonsin förstår jag det. En födelsedagstårta eller ett par nya sandaler är inget att ta för givet.
Något som blivit väl synligt i min vardag är att för vissa personer kan denna inkomst hänga på något så basalt som vädret. Kommer det något regn? Om inte, så torkar ju jorden ut. Och om det kommer för mycket, då dränks grödorna. Och döda majsplantor genererar inga pengar. Förstörd havre kommer inte fylla magen på några djur. Svältande kor ger inte mycket mjölk, och hungriga kycklingar kommer inte värpa några ägg.
När jag återvände till mitt hem i La Buena Esperanza, ”Den Goda Väntan”, efter semestern möttes jag av varma leenden och långa, hårda kramar av min familj här i Ecuador. Jag överöstes av kärlek. De påpekade vilken lycka det var att ha mig tillbaka. Dels för att jag nu fyllt mitt gamla tomrum, men också för att jag tog med mig regnet tillbaka.
De senaste åren har det blivit svårare att samarbeta med vädret. Det beror på klimatförändringarna. Farmor Mamisena förklarar att hon inte känner igen vädret längre, när vi för femte dagen i rad hänger ut vår fortfarande regnblöta tvätt på tork. När jag kom tillbaka från semestern regnade det konstant i veckor. Månaden innan föll knappt en droppe. Grödorna skrumpnade ihop och jorden blev obrukbar. De hungriga djuren såldes och vattenransonering infördes i de torraste delarna.
Det känns tungt att veta att klimatpriset bönderna får betala är för något de själva inte varit med och vållat. De vet att vädret allt oftare är emot dem, och de är väl medvetna om de anpassningar de dagligen tvingas göra. Men handlingarna som gett upphov till dagens klimattillstånd, är för många av bönderna i Cayambe okända. Det är inte dem som har förorenat eller missbrukat jordens resurser. De förtjänar inte dessa motgångar.
Trots denna orättvisa och ständiga väderkarusell, så kämpar de vidare. Det finns inga andra alternativ, det här är deras liv. Varje dag går Mamisena med lika starka kliv iväg till djuren och grödorna. Hon hälsar med samma skimrande leende på mig när jag nyvaket möter henne på morgonen, och gör allt som göras kan för att förbättra situationen. Tar sitt klimatansvar. Helhjärtat, och utan tvivel.
Detta inspirerar mig. Detta får mig att fundera kring hur jorden skulle se ut om vi alla tog vårt klimatansvar. Om vi alla gjorde det som göras kan, lika helhjärtat som våra bönder i Cayambe.
Väntan på vädret var för denna gång över. Med regnets återkomst kunde vardagen sätta fart igen. Arbetet började om på nytt. Jorden arbetades och fröer såddes. Min familj adopterade en kalv och sådde potäter under fullmånen. Och nu är det grönt igen. Grödorna växer, havren skördas och djuren är mätta. Mamisena pekar mot majsfältet; återigen har vi majs så det räcker månaden ut!
Livet här är fyllt av rikedomar.
