Sonja Román – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

6 februari, 20177 februari, 2017

Hur hållbar är ekoturismen?

I kombinationen kulturskydd och ett växande pengabehov har en ny slags näring tagit form. Ekoturismen, eller ”turismo comunitario”, är på framfart i Bolivia och blir ett allt mer populärt sätt att resa. Definitionen av ekoturism är ett ansvarsfullt resande i naturen som hjälper till att skydda naturmiljöer och stödjer lokalbefolkningens välbefinnande. Det bolivianska tillägget ”comunitario” innebär att näringen dessutom ska komma ett samhälle till dels som ett kollektiv och inte gynna enskilda privatföretag.

Byn Cañizaya, som ligger beläget norr om La Paz nästan 4000 meter över havet, är omgiven av snöbeklädda bergstoppar, bäckar och gröna kullar. Här har människor levt sedan inkatiden, brukat sin jord och genom byteshandel med andra byar haft det mesta en behövt. Byteshandeln har idag helt tagit stopp och nu reser familjerna långa vägar till städerna för att köpa det som inte finns att tillgå där hemma, inköp som möjliggörs av lönearbete. På 90-talet började männen jobba månadsskift i en guldgruva, småkiosker öppnades upp och nästan alla unga tjejer söker numera arbete utanför byn.
Eugenio Mamani berättar att han jobbar som byggarbetare, gruvarbetare och fotograf, och han är också den som främst engagerat sig för ekoturism i Cañizaya. För några år sedan byggdes ett vandrarhem mycket på Eugenios initiativ. Men det kvarstår fortfarande en del detaljer och finansiella medel innan byn kan ansöka hos staten om att få kalla det ”turismo comunitario”.

Dock så minskar inte viljan värdet av att problematisera saken. Från ett postkolonialt perspektiv framstår turistsatsning i det här området som en önskan om tillväxt, med exotifiering av den egna kulturen som insats. Ska ännu en plats, med en historia och ett folk, exploateras av rika ofta vita resenärer? Hur hållbart är det? Tveklöst så bygger konceptet på ett ekonomisk suktan efter mer. Det finns å andra sidan de som menar att ekoturismen kan användas för att utmana rådande maktstrukturer. Folket som aktör utformar själva sina arrangemang, med egna villkor för etik och miljö som måste följas. Dessutom är bilden av ”det orörda, bekymmersfria livet i urfolksbyn” en vanföreställning.
Kanske skulle gruvarbetet, som idag både splittrar familjer och tär på kroppar, kunna minska i betydelse? Kanske skulle det nu finnas mer tid åt djurhållning och odling så att fler kan frångå användandet av kemikalier? Kanske skulle ekoturismen erbjuda alternativ till de ungdomar som söker lyckan i en stad?

Min praktikorganisations strävan är att vitalisera hållbara levnadssätt som finns bevarade eller håller på att återfödas i Bolivia. Att låta ekoturister bekanta sig med fiskenäring, djurskötsel, jordbruk, naturmedicin och textilarbete anses i viss mån främja detta. Även matlagning, dans och musik har centrala betydelser, och något som förmodligen kommer ingå i Cañizayas turistpaket. I mötet med livet i byn blir det av största vikt att besökaren kan skilja på avgörande begrepp som kulturell appropriering och kulturellt utbyte, på högtider och på vardag. Hade jag till exempel fått besök av en grupp besökare under den svenska sensommaren hade vi möjligen ställt till med kräftskiva. Men inte betyder det att jag går runt med partyhatt och matchande haklapp och gastar snapsvisor varenda dag. Omvänt scenario så är den färgglada mannen från Anderna med sin flöjt och alpacka en faktisk stereotyp. En rasistisk stereotyp. Människors traditioner, levnadssätt och kulturuttryck ska alltid bemötas med respekt.

Nu kommer vi in på elefanten i rummet, hur hållbar är någon typ av turism som innefattar flygplan? Även om turismo comunitario är lika mycket riktat till bolivianska resenärer, så är backpackers främst européer. Det hela ter sig ganska komiskt att flyga människor tusentals mil bara för att leva hållbart i ett par dagar. Det är talande att stater vill satsa på ekoturism men inte beskatta bränsle. Ta Sverige som exempel. Svenskar släpper ut lika mycket genom sina utrikesflyg som alla sammanlagda bilutsläpp. Men valmöjligheten att ta flyget för en löjligt billig peng förblir i dagsläget den miljömedvetne resenärens dilemma.

canizaya2 — Jorden håller inte på att dö, den blir mördad

Kanhända att den ”ekoturism”, där en får ta del av hållbara levnadssätt, är något som i alla fall stadsbor kommer tvingas till i framtiden? För att ge ett exempel: här om morgonen när vi skördade i min värdfamiljs trädgård gapskrattade jag åt en tjock morot som drogs upp ur jorden. Och då har jag ändå tillbringat mina somrar på en bondgård och borde inte ta det hela fullt så dramatiskt. Det här hintar om min syn på mat som en konstant och inte en fråga om liv. Jag ser oftare morötter finrivna i kaféers morotskaka än i jorden. Jag ser på mat med en ekonomisk blick, utefter vad kaffet kostar, snarare än vad det kostat Jorden och människorna.
Jag hör om klimatförändringar, om en landsbygd som avbefolkas, om missväxt och arbetsförhållanden på plantage. Jag ser hur storföretag prackar på småbönder kemiska bekämpningsmedel och patentskyddade fröer. Jag matas av och bevittnar en jord som håller på att mördas, men det rubbar inte min övertygelse om att mataffärens perfektionistiska grönsaksdisk likt förbannat väntar på mig. Varje dag. Övertygelsen är dock inte skapad av mig. Den kommer från ett system som skulle krackelera samma sekund vi började värdera saker efter hållbarhet.

Sverige lever över jordens resurser med 3,2 jordklot. Vi tillhör de länder som har störst ekologiskt fotavtryck i världen. Av de totala utsläppen från svensk hushållskonsumtion så består en tredjedel av utsläppen från livsmedel. Idag ligger stort politiskt fokus på övergången till mer hållbara bränslen inrikes. En krass spaning är dock att företagens vinster troligtvis skulle ätas upp av ännu ökad konsumtion och att satsningarna ensamt gör en björntjänst för klimatet. Vi bara fortsätter bidra till ökade utsläpp globalt.
När nu dessa fakta finns, varför känns det då som bortom min livstid att våra vanor skulle ändras? Kan det vara så att vi har blivit hjärntvättade att tro på omöjligheter när vi ideligen belyser problemen men aldrig lösningarna?

Därför kommer här nu en liten lösning. Throw back to kollotiden, fast obligatoriskt a’la ekoturism och folkbilda varandra till vett! Vad behöver jorden och människokroppen för att må bra? Var kommer bananerna egentligen ifrån? Diskutera i smågrupp vilka fördelar och nackdelar som finns med närproducerade produkter. I Bolivia finns det en ny lag som tvingar alla skolor att praktiskt lära eleverna om matproduktion. Underskatta inte kraften hos en morot.

Följaktligen finns det en hållbarhetsformulering i ekoturismen som är typisk för sin tid – att skydda naturmiljöer genom att nyttja dem. Hursomhelst så är det en möjlighet för kollektiva ekonomier att växa i Bolivia, och samtidigt vända på steken. Det är att utmana storstadens förträfflighet och oberoende genom att istället låta den komma till Cañizaya.

Källor:

http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Klimat-och-luft/Klimat/Tre-satt-att-berakna-klimatpaverkande-utslapp/Flygets-klimatpaverkan/

http://www.naturvardsverket.se/Sa-mar-miljon/Statistik-A-O/vaxthusgaser-utslapp-av-svensk-privat-konsumtion/

http://www.wwf.se/wwfs-arbete/ekologiska-fotavtryck/living-planet-report/1672817-tva-tredjedelar-av-planetens-ryggradsdjur-riskerar-att-forsvinna-till-2020

23 december, 201623 december, 2016

Kokan – drogen, medicinen, kultursymbolen

Lukten av torkad koka är speciell. Den påminner om grönt te, och varje morgon när jag klev utanför dörren i Sotopata fyllde den mina näsborrar. De stora näten låg alltid utbredda på marken mitt i byn, täckta med gårdagens skörd av kokablad. För Sotopata spelar odlingen av denna växt en avgörande roll för såväl ekonomisk försörjning som hälsotillstånd. Synen på kokabladet som en naturresurs med ett socialt värde erkänns också i Bolivias nya konstitution. I norr ger den helt andra associationer. De 0,5 % kokain som finns i bladet bannar därmed hela plantan. Kokabladet är narkotikaklassat enligt 1961 års allmänna narkotikakonvention, och i Sverige enligt läkemedelsverkets förteckning II. För mig var det därför en smärre chock när kokan lättsamt plockades fram som en ask läkerol. Scener från Narcos, lyxfester på Stureplan och otaliga utredningar om missbrukets grymma verklighet flimrade förbi mitt inre. Men det var innan jag förstod vilken roll bladen spelade här, det var innan jag anade komplexiteten med lagstiftningen och den politiska rävsax som så många odlare befinner sig i.

Det var först på 1980-talet som den verkliga kokainproduktionen drog igång. Då främst i Bolivia, Peru och Colombia, länder som än idag är de ledande världsproducenterna. Processen, som går till på det sättet att bladen stampas ner till ett mjöl och blandas med kemiska tillsättningsmedel, var ännu mer komplicerad då och tärde hårt på arbetare och miljö. I princip allt kokain exporterades till USA och Europa, då kokan hade en helt annan traditionell betydelse i Bolivia. Den betydelsen finns starkt bevarad än idag trots en global narkotikahandel.

Juana är 27 år och kokaodlare. När hon var 20 år tog hon över plantagen efter sin pappa. Hon beskriver det som ett självklart steg i livet, det var det enda sättet att tjäna pengar på. Kokan som Juana odlar är ekologisk, och hon styr hela processen från frö till handeln. Nästan allt säljs till La Paz. Men dagens restriktioner begränsar Juanas produktion. Enligt internationella bestämmelser och en överenskommelse med Colombia och Peru så får Bolivia endast odla koka på 20 000 hektar. Detta har inneburit att landet delats upp i gröna, gula och röda områden efter i vilken grad odlingar tillåts. Charazani, regionen vi befinner oss i, är ett gult område.
”Detta trots att vi (i Charazani) har odlat kokan långt innan kolonialtiden. Det är en del av vår kultur, vår tradition.” säger Juana.

15631097_10154840275218559_1874547796_o — Juana

En stor del av befolkningen i Charazani, inklusive Juana, identifierar sig som Kallawaya. Kallawayafolket har en lång historia kantad av vetenskapliga framsteg, framför allt inom medicin och läkekonst. Till exempel kunde de bota malaria innan européerna med hjälp av måreväxter, något som räddade tusentals liv under bygget av panamakanalen. Kokaplantan har sedan länge använts som medicin mot bland annat ont i magen och huvudvärk, och den går att återfinna på listan över landets 99 medicinalväxter. Får du höjdsjuka i Bolivia kommer du garanterat bli ombedd att dricka en kopp kokate.

Byns utbildade husläkare, Raquel Burgoa Esprella, berättar att även hon ofta rekommenderar koka till sina patienter. Det finns många riktigt bra naturmediciner, säger hon, och tillägger att den bästa vården finns i storstäderna. ”I La Paz finns alla mediciner och den bästa vården. Men tillgängligheten ut hit är dålig. Och läkemedlen är ofta väldigt dyra.” För Raquels patienter, varav många har ont om pengar, fungerar naturmedicinerna således som ett mer ekonomiskt substitut. ”Inte sällan rekommenderar jag att varva ett läkemedel med kokate. Dels för att dra ner på kostnaden om patienten önskar det, men dels för att minska beroendet av tunga läkemedel” berättar hon.

Sergio, 21, är en av de kokaodlare som demonstrerar för sin rätt att odla koka. Han säger att det handlar om att återta identiteten som Kallawaya. Medan många gröna regioner bara odlat koka i ett 20-tal år så har Charazani gjort det i tusentals, säger han. ”Kokan har en rituell betydelse, när vi offrar till moderjord.” Den används även som energipåfyllning under arbetsdagarna för att stilla hungern. ”Vi vill att kokan ska få erkännelse i lagen. Att det vi gör blir lagligt i Bolivia”. Demonstrationen som Sergio deltar i går till fots till La Paz för att stirra politikerna i vitögat. Senaste nytt är att regeringen har lovat att tillsätta en ny utredning om rättigheterna regionerna emellan.

På kvällarna i Sotopata hamnade jag ibland sittande på toppen av ett berg med koka. Steg två efter torkningen är nämligen att packa bladen så att allt får plats i påsar för transporten. Jag minns en av mina första kvällar när jag satt där uppe, och tyckte mig som en outsider ändå känna en bit av det sociala värde kokan har. Vi var ett tiotal personer som umgicks mitt bland den kl 22 på kvällen. Några bullade upp högar för andra att sitta på. Någon bjöd runt en flaska med läsk. Någon berättade historier som fick oss alla att skratta. Några tuggade och fyllde säckarna.

Så, avslutningsvis söker mina betraktelser inga svar på hur vi kommer till bukt med ett globalt problem, de söker snarare förstå ett sammanhang. Det som för mig står klart är att kokan må vara källan till kokainet på en plats, men en källa till liv, hälsa, kultur och tradition på en annan.

13 december, 2016

Så ett frö i nedförsbacke

Nattens åskoväder drog med sig ett välbehövt regn över Sotopata. Klockan är åtta och jag, Manuel Rodriguez och Clemente Quispe går längs med grusvägen från den lilla byn Sotopata, nordvästra Bolivia. Tiden är inne för att äntligen så majs på den nyinskaffade åkern. ”Vi odlar en del, men inte så att vi kan vara självförsörjande.” säger Clemente och berättar att majsen och bananerna stannar i området, medan största delen av den ekologiska kokan säljs till marknader i La Paz. För att tjäna pengar har de båda, liksom många andra män i Bolivia, jobbat större delen av sina liv inom byggbranchen.

Den väntande åkern ligger en bit ner i djungeln och visar sig vara en brant bergssida. Som en röd skidbacke om sommarhalvåret. Marken är nyligen eldad för näringens skull, så svartbrända träd ligger kors och tvärs nedanför oss. Rakt fram tornar gröna bergskedjor upp sig. ”Från vänster har du Argentina, Brasilien, Chile och Peru” säger Clemente och pekar.

Vi börjar nerifrån och jobbar oss uppåt. Först grävs ett hål, ner med tre majsfrön och sedan täcka för. Samma process upprepas en halvmeter ifrån det förra hålet. Det är inte lätt att jobba och samtidigt hålla balansen i lutningen. Flera gånger halkar jag till i den leriga jorden och tror att jag ska ramla huvudstupa ner. Men fallhöjden verkar inte bekymra de två andra, snarare jättemyrorna som byggt bo i de döda trädstammarna. ”De bits jättehårt” säger Manuel. ”Så akta dig.”

När solen är som starkast går vi in i skogen för att vila och äta matsäcken. Clemente slår sig ner intill ett högt träd och delar ut portioner med ris, kött och tomatsallad. Hundratals bitar av gröna löv guppar förbi oss på marken, och det tar ett tag innan jag upptäcker de små röda arbetarna där under. Så organiserade, så okuvligt starka. Deras nästan spikraka väg sträcker sig från toppen av trädet ner intill vår matplats och in i det höga gräset.

”Ama sua, var inte tjuvaktig,

Ama llulla , var inte lögnaktig,

Ama quella, var inte lat.”

Clemente mumlar quetchua-ordspråket medan han låter blicken vandra över myrornas lövparad. ”De där latar sig aldrig.” Manuel har redan ätit upp, stoppat in en näve kokablad i munnen och lagt sig till rätta i gräset för en eftermiddagslur.

Tjuvaktigheter slipper Bolivia med Evo Morales, till skillnad från med den förre presidenten, säger Clemente. ”Han förstatligade gas- och oljebolagen så att vinsterna äntligen kom folket till dels.”

”Men socialismen här främjar ändå inte oss som arbetar hårdast”, fortsätter Clemente. ”Vi jobbar lika mycket, med den skillnaden att vi betalar femton procent i skatt. Det är andra, de som inte arbetar lika hårt som vi som vinner mest på dagens system.” En myra har fallit ur ledet och letat sig upp på Clementes stövel. Han petar ner den igen med en pinne. ”En annan sak är det på Kuba. Kubanerna är ett hårt arbetande folk. Där latar sig ingen.” Jag frågar vad han tror att källan till arbetsmoralen är, och får som svar att på Kuba har de en starkare enhet. En jobbar för varandra på ett annat sätt. ”Men i din idealvärld, behöver människorna där arbeta så mycket över huvud taget?” undrar jag.
”Arbete kommer alltid att finnas, det handlar om att ändra synen på det” svarar han.

Nu är det Clementes tur att ställa frågor.
”Vad är din bild av Bolivia hittills, Sonja? Är det fattigt eller rikt, fint eller fult?” Vi pratar om vad ordet fattig betyder och mitt svar blir sedan att i de byar jag besökt har jag träffat människor som är fattiga på pengar. Men vars liv samtidigt är väldigt rika.

”Ja, här på landet är det rika livet billigt” säger Clemente och slår ut med armarna mot utsikten. ”Här har vi tillgång till rent vatten, naturen, maten.” Jag nickar. Bara några dagar innan såg jag människor köa till vattentunnor i La Paz. Vattenkrisen är ett faktum i många storstäder som en bitter följd av torkan. Och för de allra fattigaste slår det extremt hårt, särskilt om en har en familj att försörja. Klimatförändringarna märks visserligen av på landsbygden också. I Sotopata får de mindre regn för varje år berättar Clemente. ”Men vi drabbas inte så hårt ändå. Värst måste det väl vara för industriländerna som släpper ut gifter direkt i sin omgivning.”

Mätta och utvilade återgår vi till grävandet. Solen börjar sakta försvinna bakom bergen när jag plötsligt känner något under tröjan. Jag skriker till i panik när jag ser jättemyran komma klättrandes uppför min mage. ”Döda den, döda den!” ropar Manuel. Tröjan blir svart från mina smutsiga fingrar och myrblod. ”Tur att den inte hann bita dig, giftet kan orsaka reumatisk” säger Clemente. Och medan jag plockar bort huvudet som fastnat i tyget tänker jag att det allt finns fina och mindre fina myrsamhällen.

Nästan tio timmar efter att vi lämnat Sotopata går vi tillbaka med värkande leder och solsting. Om tre månader kan ett rejält lass med majs fördelas mellan byborna. Nu ska bara naturen sköta sitt. Vi hoppas på tillräckligt med regn.

Manuel Rodriguez och Clemente Quispe Syntolkning: två personer står med varsin hacka i en backe — Manuel Rodriguez och Clemente Quispe
Syntolkning: två personer står med varsin hacka i en backe

25 november, 201613 december, 2016

En gul scarf och knutna nävar

Klockan slog precis om till midnatt här i Bolivia. Datumet är knappt synligt i det högra hörnet på min datorskärm men känns betydligt större inom mig. 25 november. Den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Detta är en enormt viktig dag, för varje år består likt förbannat patriarkatet. Varje år består det faktum att kvinnor världen över systematiskt får sina mänskliga rättigheter kränkta. Våldet mot kvinnor är en global pandemi, och kommer i olika former.

Förra veckan deltog jag och Camila i en mässa för urfolkens kommunikation i Abya Yala (det icke-koloniala namnet på Sydamerika). Mässan hölls på Univalle-universitetet i Cochabamba. Först fick vi skriva upp oss på ett utav nio huvudämnen, sedan hölls nio separata konferenser. Vi valde den som belyste genusperspektivet. Ganska direkt förstod vi vilket enormt intresse och engagemang det väckte, för klassrummet var smockat och tillslut satt det till och med folk på golvet. Här fanns representanter från Bolivia, Argentina, Guatemala, Mexiko, Colombia..

Julieta Paredes, representant för El Feminismo Comunitario, inledde med ett glödande tal om hur maktordningar samverkar i Abya Yala. Om hur kvinnokroppen är kolonialiserad. Kvinnor är ofria i sin sexualitet, i sina livsval, i sina kroppar och i sina roller i samhället. Är det en västerländsk konstruktion, frågade hon gruppen? En del som jag hittills har pratat med på praktiken om tiden före kolonialismen menar att de rätta värderingarna fanns då, att kampen som förs idag ska sträva efter att gå tillbaka till den harmoni som en gång rådde bland människor i Abya Yala. Paredes påpekade i sitt tal att en sådan syn är romantiserande och rasistisk. Det fanns visst krig. Det fanns visst orättvisor. Och patriarkatet existerade, om än i en annan skepnad. Jämfört med kvinnor i Europa vid samma tidpunkt, sent 1400-tal, hade kvinnor i Abya Yala det generellt bättre ställt. Men att påstå något annat än att urfolk är människor med brister som alla andra är ett gravt feltramp.

På samma sätt som jag upplever att feminismen spretar (på gott och ont) hemma i Sverige, så var också konferensen en salig blandning av tyckare. Flera gånger bad en och samma man om ordet och pratade högt om något som verkade irrelevant för ämnet, och sedan förväntade han sig applåder. Hans agerande gjorde mig irriterad. Varför tog han plats just här? Varför gavs han ens plats? Hur kom det sig att ingen avbröt honom? En kvinna bakom mig uttryckte samma känsla högt, och Paredes bemötte omedelbart detta med vad som blev en viktig tankeställare för mig.

Paredes tog fram två scarves. En utsträckt lila och en cirkulär gul. Den lila symboliserade Europas tid, och den gula Abya Yalas tid. Hon förklarade att när européerna tog över så kapade dem en annan kontinents tidsuppfattning, och sa att från och med nu så förvisas den i sin helhet till historien. Den lila scarfen skulle nu råda, och blev norm. Den lila scarfen är linjär och tror på ett passerat förflutet och en ”utvecklad” framtid längre bort. Abya Yala skulle så småningom vandra samma väg, menade européerna. På så sätt försvarades också imperialismen med påståenden om att en gjorde gott och ”civiliserade” en befolkning i nöd. Liknande tankar existerar än idag.

Vad scarvsarna gjorde med mig var att jag insåg hur pass starkt min feminism, trots att jag vill något annat, är vinklad av min vithet. Mycket av mitt engagemang bygger på att jag relaterar till en upplevelse. Det jag upplevt själv och det förtryck jag utsätts för har därmed också format min kamp. När vithet samtidigt är norm så skapas en rörelse som stänger ute så mycket annat, och framför allt – andra. Detta har jag vetat rent teoretiskt innan, men här kunde jag så tydligt känna att jag missade något. En man med en blodig historia, en man som blivit ifråntagen sin kultur för att sedan återkräva den, en man vars kläder många vita bär som kostym på maskerad, en man vars språk inte finns att höra på en radiokanal, denne man delade en kamp med kvinnorna i rummet. ”Avpatriarkalisering och en avkolonialisering av våra kroppar kan inte ske utan männen” sa Paredes till mig och Camila efteråt. ”Vi vill ju ha våra bröder vid vår sida och kunna blomstra ihop.”

Så dels missade jag det uppenbara, att mitt manshat i svensk, medelklass och vit kontext inte gick att applicera här. Men jag tror också att frustrationen inom mig när män tar mycket plats, eller när kvinnor trycker ner sina systrar, har att göra med individualismen jag kommer ifrån. I kontrast med min upprördhet över någons bristande självinsikt så fanns det en stark tolerans i klassrummet mot mannen som må hända var ute och cyklade. Även han var offer för systemet patriarkatet, och den starka machismokulturen. Och även hon som proklamerade att kvinnor skulle veta sitt egna värde och sluta klä sig utmanande. För fokus för konferensen låg hela tiden på att förändring sker genom att ta makten över kommunikationen, redaktionerna och skildringen av sin egen existens. Förändring sker genom sexualundervisning och upplysning. Steg för steg. Lite i taget.

Och det är också därför som den 25 november är så viktig, för den belyser det stora, strukturella och det globala problem som patriarkatet är. Vi kan liksom inte rucka på det med ett finger. Vi måste vara flera händer. Hand i hand, eller hand på axel. Några som böjer sig ner för att låta sina ihopflätade händer bli någon annans trappsteg. Det är en dragkamp. Knutna nävar i luften. Att aldrig ge upp. Att alltid försöka vidga sitt synfält, för plötsligt finns där så mycket mer kraft att hämta.

15 november, 201616 november, 2016

Koka marmelad på en spik

Jag skulle likna Ivitipora med en oas, om det inte vore för ironin i att det här är den torraste platsen jag varit på. Allt liksom flämtar av värmeslag så länge solen är uppe, marken böljar och vinden känns som en gigantisk hårtork på max. Du hittar människorna i skuggan med små blöta handdukar som de regelbundet slår över axeln för en sekunds svalka. Och träden, de vasformade toborochiträden ser ut som enorma vattenbehållare. De skulle kunna tyckas utgöra en provocerande syn när solen står som högst på himlen, men för guaranífolket symboliserar toborochin liv och sammanhållning. För även om ingen grönska vittnar om det så finns det färskvatten i marken, och i tal är alla varandras systrar och bröder.

Ivitipora som det ser ut idag har funnits i tio år. Här, ett par timmar söder om Santa Cruz i Bolivia, lever 45 familjer av urfolket Guaraní. Skolan och hemmen är varandras träffpunkter. Barnen lär sig både kastelanska och guaraní, och genom organisationer som Kawsay får byn stöttning med att stimulera sin kultur och få den att leva vidare. Vi är här för att arrangera en workshop i konservering av frukt. Marluce Borges är inbjuden från Brasilien och är den bland oss med huvudkunskapen, som både ungdomar och vuxna får ta del av i olika omgångar. Marmelad och konservering står på tapeten, något som följande dagar också kommer stänka på golvet. I klassrummet vi befinner oss i har barnen smyckat väggarna. ”Basta a la discriminación!” står det på en plansch. Och sedan alfabetet skrivet i majskorn. Tanken är att byn ska komma igång ytterligare med den lokala produktionen – för att frångå importberoendet och närma sig matsuveränitet.

Workshopen går långsamt. Jag och Camila har fått i uppgift att filma allt, och agerar otåliga dokumentärfilmare. Vi kommer på tusen sätt som allt skulle kunna snabbas upp på. Men sedan tar vi några steg tillbaka för att försöka förstå var vår frustration kommer ifrån. Vi är båda så otroligt vana vid internet, vid att googla direkt och på några sekunder få den information vi söker. Snabbt. Snabbare. Ett informationssamhälle på steroider. När effektivt är synonymt med bäst så är det lätt att glömma vikten av den tredje metodiska genomgången av att koka sockerlag. Här möter vi nämligen ett muntligt informationssamhälle. Allt förs vidare mun till mun, öga mot öga. Det är en mekanik som kräver tålamod, framför allt i storgrupp, som vi inte riktigt är vana vid. Frågor som dyker upp hos deltagarna har bara en chans att få sitt svar: just där och då.

Det finns ingen täckning. Och när vi av en slump snappar upp att Trump vunnit valet i USA går vi desperat i cirklar runt det största trädet i byn, det ryktas om tre stolpar där. ”No signal”, och vi vankar besvikna hem genom natten, utan upprörda facebookstatusar och experters förklaringsmodeller på näthinnan. I stället ligger vi i vår våningssäng och pratar, försöker med vår egen tankekraft formulera vad som hänt och vad det kommer få för konsekvenser i världen. Vi vänder och vrider på saken, ställer motfrågor till varandra, upprörs och lugnas om vart annat. Aldrig tar ämnet slut. Det finns så mycket att fylla tiden med som inte består av just scrollande. Jag försöker inte förkasta internetsamhället, min poäng är att inte heller förkasta det internetlösa. Det är nämligen lätt att framställa samhällen som motsatser. Rikt eller fattigt. Upplyst eller isolerat. Civiliserat eller primitivt. Nästan alltid är det också det västerländska som upphöjs. Det är ett gammalt och ohållbart sätt att se på världen. Frångår vi den snäva idealbilden tror jag också vi har goda chanser att bryta inkörda, destruktiva mönster i världspolitiken och i mötet med varandra. Fundera bara på det laddade ordet ”utveckling”. Vad associerar du med det? Varför? Efter tre veckor hemifrån känns det som att det är jag om någon som kommer från en isolerad kultur i negativ bemärkelse. Isolerad från klimatförändringar. Isolerad från arbetarnas verklighet som möjliggör vår konsumtion.

I slutet på workshopen står vi i en ring på golvet och alla får chansen att säga några ord om dagarna som gått. Resultatet, ett dussin burkar med färdig mangomarmelad och konserverad papaya, står uppradade på katedern.

”Jag kommer börja tillverka det här, dels för att jag tycker det är roligt men också för att jag enkelt kan vända mig till mina systrar om jag undrar något.” säger Luciana Iropui. Hon understryker också vikten av att tillsammans hålla kunskapen vid liv genom att praktisera den, föra den vidare och våga prova sig fram.

Men innan det blir någon klibbig fruktmassa att tala om behöver Ivitipora först odla sin egen frukt, och det finns hopp om att både mango och ananas ska få fäste i marken. Tillsammans med byns ungdomar kommer Camila framöver göra en närmare kartläggning av växtligheten och vilka potentialen är. För mig har vistelsen här kommit till sitt slut, och jag tar med mig erfarenheten av att ha kokat marmelad i världens utåt sett torraste oas.

Deltagarna på workshopen med sina barn — Deltagare på workshopen med sina barn

/Sonja Román