Jag skrattar lite för mig själv när den varma och skränande bussen åker över den långa bron. Getterna hoppar omkring, leker och betar under bron och jag kan inte låta bli att tycka att situationen är komiskt ironisk. Klimatförändringarna är inte framtiden här. De är nu och igår. I Tamil Nadu, delstaten i södra Indien med ca 80 miljoner invånare där jag befinner mig, var det sju år sedan den senaste ordentliga monsunen. I år har varit det torraste året människor kan minnas och nästan all skörd har gått förlorad. Jag orkar inte se det på något annat sätt än som ett riktigt uselt skämt.
Bron som jag åker på leder till Srirangam, Indiens största tempel, och låg tidigare på en ö mellan två breda floder. Nu ligger ön omgiven av en liten öken. Öknen har varit grön några veckor efter ett litet regn som föll en lycklig dag i början av december och getterna betar glatt.
Poppy som jobbar på organisationen Kudumbam, där jag praktiserar, berättar hur rädd hon var för vatten när hon var liten eftersom hon aldrig fick lära sig simma. Men nu behöver jag inte det, skrattar hon med tom blick. Floden som tidigare rann genom hennes by är sedan några år tillbaka helt torr.
Regeringen förklarade tidigare under januari hela delstaten Tamil Nadu som torkdrabbat och lovade att försöka hjälpa de hårdast drabbade. Men trots att regeringen under flera år betalat för att bygget av vattendammar i byar har upp emot 90% av skörden gått förlorad i år.
En av mina arbetsuppgifter under min praktik är att intervjua jordbrukare. En av jordbrukarna som jag träffar berättar varför det är så bra med vattendammar. Hon visar mig en damm som är helt tom. När det kommer börja regna kommer den vara jättebra säger kvinnan.”Men om det aldrig börja regna?” ville jag fråga men vågade inte.
De som har råd överger jordbruket. Det är för riskabelt. Ungdomar väljer att studera och flyttar in till växande städer. De flesta är överrens om att framtiden inte finns på den tamilska landsbygden. Växande städer leder i sin tur till en utarmning av landsbygden likt den vi ser i Sverige. Många människor i Sverige har väldigt liten förståelse för vart maten kommer ifrån. Vi är beroende av import och ett storskaligt och resurskrävande jordbruk. Frågan är hur vi i framtiden ska kunna göda våra växande städer när exportländerna har ett allt tuffare klimat och själva kommer behöva importera mat?
I Sverige har vi fortfarande lite tid att jobba förebyggande mot klimatförändringarna istället för att, likt Tamil Nadu, bara tvingas möta konsekvenserna.Vi har fortfarande alla förutsättningar att ställa om vårt jordbruk och börja odla en mångfald av lokalanpassade grödor. Vi kan odla småskaligt och odla sorter som är lätta att bevara och inte kräver kemikalier. Vi kan inte förlita på att andra läder i framtiden kommer kunna försörja oss med mat, utan behöver en resilient jordbrukspolitik.
Snart är den gröna växtligheten borta från flodbotten och getterna måste hitta en ny plats att beta. Jag kan inte låta bli att tänka på hur destruktiv människan är som art och hur vi långsamt förstör för oss själva, istället för att vårda den miljö vi faktiskt tillåts vistas i. Ironin har räddat mig många gånger men den kommer inte rädda mänskligheten. Vattensprintler och dammar kanske kan rädda oss för ett tag, men om det inte kommer regn spelar det ingen roll hur moderna vattendammar eller effektiva bevattningssystem vi har.
Förhoppningsvis kommer regnet snart.
/Sigrid Magnusdotter
