Inom den indiska skolan är pressen stor på studenterna ska lyckas. I ett land med djupa klassklyftor och ett bristande socialt skyddsnät är en bra utbildning en försäkring om en ljus framtid. Utbildningssystemet är helt baserat på prov. Det huvudsakliga målet med undervisningen är att förbereda eleverna för sina slutexaminationer. Samtidigt bortprioriteras kunskap och egenskaper som förbereder barn och ungdomar för vuxenlivet. Under vårterminen drar provperioden igång för alla indiska skolbarn runt om i landet. I varje årskurs skrivs ett prov i varje huvudämne. Man måste få godkänt på dessa för att kunna gå vidare till nästa klass. Slutexaminationerna i årskurs tolv anses av många avgöra studenternas framtida yrkeskarriär. Förväntningarna från föräldrarna är skyhöga på att just deras barn ska prestera bra och komma in på en prestigefull utbildning, vilket ökar deras barn chanser att få ett välbetalt arbete i framtiden. Dessutom är konkurrensen om att knipa någon av platserna på landets toppuniversitet stenhård. Det krävs att man presterar runt 90 av 100 procent av sitt sammanräknade resultat på sin slutexamination. För många studenter blir pressen för stor att hantera. Under vårterminen rapporterar nyheterna dagligen om unga som tagit sitt liv på grund av stress inför prov eller rädsla inför att få tillbaka låga resultat. Indien är ett av de länder i världen med högst självmordsstatistik bland ungdomar mellan 15-29 år. Varje timme tar en ung student i miljardnationen livet av sig.
Det indiska skolan har heller inte de resurser som krävs för att kunna uppmärksamma varje enskild elevs behov. I en vanlig skolklass kan det vara uppemot hundra barn på en lärare. Det höga antalet barn i varje klass gör det omöjligt för läraren att ge den hjälp och stöd som varje barn behöver. Jakten på höga resultat i kombination med överfyllda skolklasser har gjort att marknaden för privatundervisning har exploderat i Indien de senaste tio åren. I Mumbai syns privatundervisningsföretagens reklam på var och varannan busstation, taxibil och reklampelare. De marknadsför sig som en nödvändig investering för alla föräldrar som vill att deras barn ska lyckas. En stor andel av indiska medelklassföräldrar spenderar varje månad runt en tredjedel av sin inkomst på någon form av privatundervisning. En privatlärare tar mellan 1000 till 4000 rupees (motsvarande omkring 126 till 503 svenska kronor) i timmen medan privatundervisning i grupp kostar runt 100 till 600 rupees i månaden, beroende på årskurs och ämne. De flesta familjer låter sina barn undervisas privat redan från årskurs fem medan andra börjar så tidigt som från första klass. För dessa barn väntas ytterligare tre timmars undervisning när skolklockan ringer ut för dagen. Privatklasserna har inte enbart bidragit till högre studieresultat utan har även skapat en hel del problem i den vanliga undervisningen. Skolor runt om i landet vittnar om elever som helt slutat vara uppmärksamma på lektionerna och enbart förlitar sig på sin privatlärare. Många av skolornas bästa lärare har valt att gå över till privatundervisning med löften om högre löner och mindre arbetsbörda. Kvar på skolorna finns de lärare som helt tappat motivationen till att undervisa. De resonerar att det inte är någon idé att förbereda lektioner när det ändå inte är några elever som lyssnar på vad som sägs.
Den Mumbaibaserade miljöorganisationen Srustidnyan har i sin klimatundervisning valt ett nytt sätt att utbilda skolelever, från lågstadiet till högskola. Deras pedagogik skiljer sig från det traditionella indiska skolsystemet. Här existerar inga examinationer eller konkurrens mellan eleverna om de högsta resultaten. Istället lär sig klasskamraterna om klimatförändringar och hållbar utveckling genom olika former av aktiviteter och övningar.
En av organisationens projekt är väderstationer. Varje skola de samarbetar med har blivit tilldelade en termometer, barometer, regnmätare och hygrometer. Eleverna använder sedan redskapen för att dagligen mäta temperatur, lufttryck, luftfuktighet och regnnivå som de sedan antecknar i en loggbok. Tack vare dessa väderstationer får eleverna chansen att lära sig om hur vädret förändras med de olika årstiderna och hur temperaturen stiger på grund av den globala uppvärmningen. Klimatförändringar blir på så sätt inte bara ett abstrakt fenomen som man hör om på nyheterna utan något som eleverna faktiskt kan följa med egna ögon. De kan själva jämföra med tidigare år för att avgöra om monsunen är för tidig eller sen. Eller att temperaturen är högre än vad den vanligtvis brukar vara under vintermånaderna.
Ett annat intiativ är att upprätta urbana trädgårdar i skolorna de arbetar. I trädgårdarna har organisationen tillsammans med eleverna planterat medicinalväxter, grönsaker och olika typer plantor som attraherar fjärilar. Här får eleverna möjlighet att följa växternas årscykel och lära sig mer om den indiska faunan. De får också chansen att studera den biologiska mångfalden i området som de urbana trädgårdarna lockar fram. Organisationens utbildningsfilosofi bygger på idéen att när barn och unga får vistas i naturen och får kunskap om de djur och växter som finns där blir de också mer motiverade att skydda den.
Det är ett faktum att det finns en hel del brister inom det indiska utbildningssystemet. Alternativa undervisningssmetoder i samma anda Srushtidnyans klimatundervisning behövs för att kunna skapa en mer jämlik skola. En skola där undervisning om natur och klimat prioriteras och där lusten att lära står över prestation.
