SECMOL ger studenterna en andra chans

Denna vecka har vi spenderat på SECMOL, en internatskola som ligger en bit utanför Leh där elever som inte klarade den statliga skolan får chansen att gå ett så kallat ”foundation year” för att sedan kunna fortsätta med sina studier. Tyvärr är det inte ovanligt att ungdomar i Ladakh misslyckas i ett eller flera ämnen i grundskolan, eftersom skolorna inte är tillräckligt anpassade till den ladakhiska kulturen.

SECMOL drivs som en NGO och är medlem i Framtidsjordens nätverk. Campuset på SECMOL är verkligen imponerande. Miljötänket och kreativiteten flödar! All elektricitet och varmvatten kommer från solenergi, alla byggnader är designade som solhus (= varmt och skönt inomhus), skolan odlar en stor del av sina grönsaker själva och det senaste projektet går ut på att producera egen biogas.

Här hjälps alla studenter åt med de dagliga sysslorna. Några lagar mat, några diskar, några mjölkar korna, några städar, och så vidare. Stämningen på skolan är verkligen på topp och vi har haft en underbar vecka på campuset.

Höjdpunkten varje dag var ”conversation class”. Under de här timmarna fick alla volontärer sitta med en grupp på tre-fyra ungdomar och prata engelska. Ämnena varierar från dag till dag, det kunde till exempel vara sport eller självreflektion. Studenterna får öva sin engelska och samtidigt en chans att lära sig om kulturen i andra länder. Ibland var det svårt att hålla sig till ämnet eftersom studenterna hellre bombarderade oss med frågor om hur saker och ting fungerar i Sverige.

Det var så fint när jag frågade en av tjejerna vad hon har lärt sig under sitt foundation year på SECMOL. Då svarade hon:

– Jag lär mig massor av saker. Men den kunskapen jag får här kan jag ta mig utanför Ladakh. Nu kan jag ge mig ut i världen, helt själv!

DSC_1274
Ett par utav solcellspanelerna som driver skolans elnät.
DSC_1280
Tedags!
Sopsortering1947483_10153840370830156_1864096514_n
Skolans återvinning.

 

Mount_SECMOL1925053_10153840366640156_1768432086_n
Utsikten från Mount SECMOL, berget intill skolan.

 

Hockeyfeber i Ladakh

Januari är verkligen hockeyns månad i Ladakh. Eftersom skolorna har vinterlov i januari har många av ungdomarna massor av tid att ägna sig åt vintersporten. På skolan SECMOL kan studenterna knappt fokusera på något annat än hockeyträningen under januari månad, har Becky som driver skolan berättat för oss. Militärerna och scouterna tränar för fullt på den lilla dammen som ligger precis utanför Leh. Förra helgen fick till och med jag och Camilla prova på att åka skridskor på lånad utrustning som vår kollega Tashi hade fixat fram.

I lördags fick vi se en hockeymatch mellan två lag i byn Domkhar. Matchen var avslutning på det Winter Camp (ett slags vinterläger där barnen får chans till kompletterande utbildning) som har pågått under januari. Utrustningen i Domkhar är skänkt från Kanada och vi träffade även tre glada kanadensiska volontärer som var där för att hjälpa till med hockeyträningen. Hela byn samlades och stämningen var på topp när matchen gick av stapeln!

DSC_0815 DSC_0858 DSC_0878 DSC_0906

Myterna om snöleoparden

Att snöleoparden är ett mytomspunnet och mäktigt djur kan nog de flesta skriva under på. Den är både vacker och farlig, men tyvärr finns det inte speciellt många kvar i världen. Här i Ladakh finns en liten men stabil population av snöleoparder. Snow Leopard Conservancy India Trust (SLC-IT) jobbar med bevarandet av snöeloparder, bland annat genom att skapa medvetenhet hos byborna för att minska konflikten mellan dem och den klipska katten som dödar deras boskap.

En väldigt starkt förankrad myt om snöleoparden är den om att den dricker blod. Snöleoparden kommer på natten och kan döda så mycket som 40-50 får eller getter på en gång. Alla djur är bitna i halsen där blodflödet är som störst, och det finns sällan spillt blod på platsen. Enligt byborna beror det på att snöleoparden har sugit i sig allt. Efter att ha druckit så mycket blod blir katten närmast berusad och ger sig iväg till bergen igen. Många är helt övertygade om att det här stämmer, och man förstår att de blir upprörda när så många djur dödas på en och samma gång.

I själva verket dricker snöleoparden inte blodet ur djuren. Förklaringen ligger i att boskapen blir panikslagna när en snöleopard tar sig in i deras inhägnad. Det här gör i sin tur att katten blir mycket stressad och ser ingen annan utväg än att döda vartenda ett av fåren, trots att den aldrig orkar äta så mycket. Att snöleoparden dödar genom att bita i halsen och sällan sölar ner på sin matplats gäller de flesta stora kattdjur och har kanske bara med fint bordsskick att göra.

40 döda får är förstås en stor inkomstförlust för bonden vars djur har blivit tagna. Därför jobbar SLC-IT med att lära byborna hur de kan förbättra sina inhägnader med hjälp av hönsnät och informera om att de alltid kan höra av sig till Wildlife Department om de har besvär med en snöleopard.

Jigmet Dadul, som jobbar på SLC-IT, var en underbar och inspirerande man som bland annat har jobbat med National Geographic och som numera kallas ”the snow leopard man”. Han gav mig massor av tips på hur man bäst spanar efter snöleoparder. Februari och mars är bäst, sa han, så förhoppningsvis får vi tid till en utflykt nästa år!

Mer om snöleoparder och SLC-ITs arbete kommer i tidningen som Framtidsjordens praktikanter kommer ge ut i vår.

DSC_0550-2
Angmo, Jigmet och Rigzen som jobbar på SLC-IT.
DSC_0555
Ingången till organisationens kontor, komplett med koskydd!

Färgsprakande festival i Thiksey

I onsdags var det dags för den årliga festivalen i Thiksey Monastery där de buddhistiska lamorna klär ut sig med stora masker samt dansar och spelar teater. Det var packat med folk men Rinchen (vår omhändertagande guide) styrde stegen mot den främsta raden och brydde sig inte om att vi behövde tränga oss förbi flera surt blängande ladakher som tyckte att långa svenskar med stora ryggsäckar bara var i vägen. Såhär i efterhand är jag mycket nöjd med våra platser på front row, vilket skådespel det var!

Det började med fyra varelser (som av längden att döma måste varit förklädda små barn) som dansade och busade med publiken. De snodde folks halsdukar, slängde upp mössor i luften, drog i folks hår och trampade rakt ut i folkmassan. Riktiga små busfrön!

Det fortsatte med olika sorters danser och utklädnader. Utsmyckningarna var färgstarka och mycket vackra. Dawa, som vi har stött på under diverse seminarier och som sitter i LEHOs styrelse, dök upp och frågade om vi ville ha en bit mat, och det ville vi gärna! Så plötsligt hade vi trängt oss in i en matsal några trappor upp där världens lunchbuffé stod uppdukad.

Mätta och belåtna begav vi oss sedan till ”the head lama” där vi överlämnade en khata, den klassiska vita silkessjalen. I utbyte fick vi en välsignelse och en lite mindre röd sjal. Sjalen hängs ofta runt mottagarens hals, men när en ska ge den till någon med så hög status som denna lama överlämnas den bara till dennes händer.

Allt som allt en härlig dag med mycket skratt och solsken!

 

 

DSC_0417

 

 

DSC_0435

DSC_0437

 

Nyskördade jordgubbar mitt i vintern

Det kalla klimatet i Ladakh gör att odlingssäsongen i regionen är kort, men den höga altituden gör samtidigt att solen lyser starkare än på många andra platser på jorden. Genom att bygga växthus kan man ta vara på de starka solstrålarna och förlänga odlingssäsongen så pass mycket att man till och med kan skörda jordgubbar mitt i vintern. 

Att bistå med instruktioner för hur man bäst bygger växthus har varit ett av LEHO:s projekt i Umla, som ligger ungefär 40 kilometer väster om Leh i Ladakh. LEHO:s design på växhusen innebär tre stycken stenväggar som isoleras med hjälp av sågspån. Den fjärde väggen samt taket består av polytenplast och ska alltid ligga i söderläge för att bäst ta vara på solenergin.

När jag kommer in i växhuset immar mina glasögon igen eftersom det är så fuktigt. Det märks också en stor skillnad i temperatur, inne i växthuset är det varmt och riktigt behagligt. Här trivs grönsakerna bra till skillnad från i det kalla och torra klimatet utanför.

I Umla är det så kallt att det knappt finns någon frukt tillgänglig, speciellt inte under vinterhalvåret. LEHO har därför introducerat jordgubbsplantor för byborna och numera kan de skörda jordgubbar trots att det är mitten av november. Angmo som har tagit hand om oss under veckan plockar en handfull av de röda bären och kommer fram med dem till mig. Känslan av att äta jordgubbar medan snöflingor faller utanför dörren blir som en konstig men härlig mix av sommar och vinter.

DSC_0173
En av väggarna i ett ännu ofärdigt växthus. Två lager sten och sågspånsisolering emellan.

DSC_0211
Angmo plockar jordgubbar.

DSC_0217

Chowkang Gompa

I lördags hade jag och Camilla en fantastisk dag som började med en två timmar lång promenad in till staden. Uppenbarligen gick vi vilse på vägen eftersom det ska ta cirka 40 minuter i vanliga fall… Inne i stan gick vi runt på marknaderna och tittade, åt jättegoda momos (ungefär som dumplings) på Norlakh, samt gick in i Chowkang Gompa vilket är ett slags buddhistiskt tempel.

Innan du går in i gompan måste du ta av dig skorna på en liten matta utanför. När du kommer in är det viktigt att komma ihåg att gå åt klockans håll, och på så sätt kommer du inte missa någon ut av de många buddhistiska avbildningarna som finns där inne. Till avbildningarna kan man be och lämna offergåvor. En utav de mer originella gåvorna vi såg var en flaska med pepsi, men det vanligaste är att lämna pengar, smycken eller vackra stenar. I ett hörn av gompan sitter en lama (en buddhistisk munk) med snaggat hår och vacker röd dräkt. Hans uppgift är bland annat att hålla koll på gompan och ta hand om offergåvorna.

Utsidan av gompan pryds av hundratals böneflaggor i rött, grönt, blått, gult och vitt. Färgerna symboliserar vind, vatten, jord, eld och himmel. Du kan även ta ett varv runt utsidan av gompan, åt klockans håll givetvis, och snurra på alla prayer wheels.

Böneflagorna återfinns på massor av ställen i Leh. Buddhistiska familjer sätter böneflaggor på sina hus och på så sätt kan man skilja på var det bor muslimer och var det bor buddhister. Här i Leh är de flesta buddhister, ca 80 procent av befolkningen, medan resten är muslimer. I Kargil, som är Ladakhs västra distrikt, är proportionerna omvända och 80 procent av befolkningen är muslimer.

Det är häftigt att se hur två världsreligioner kan utövas så nära inpå varandra. Bara här på LEHO så består personalen av både muslimer och buddhister.  Vi hoppas på att få lära oss mer om religionerna under vår vistelse här, vilket inte lär vara så svårt eftersom de flesta är öppna och gärna berättar när vi ställer frågor.


Foto: Ulrika Poppius

 

 

 

 


Foto: Ulrika Poppius


Foto: Camilla Göth


Foto: Ulrika Poppius

Nedräkning

1396630_10153354307870156_378668152_nNu börjar det närma sig avresa för mig och Camilla. Visumet är godkänt, vaccinationerna tagna, kängorna vaxade, sovsäcken inhandlad och ryggsäcken snart färdigpackad. Fyra dagar kvar i Sverige och jag ska ägna dom åt att umgås med familjen, klappa min katt, köpa de sista förnödenheterna och smygäta pepparkakor. På tisdag bär det av!

/Ulrika