Ivimarae – paradiset på jorden?

Ivimarae är ett väldigt viktigt ord för Guaranifolket och betyder direkt översatt till spanska tierra sin mal, tierra sin dueño

Detta är en del av Guarani-kulturens vision och grund för hur man ska leva och sköta marken som vi alla delar på moder jord. I denna syn menar man att det inte finns någon ägare av de resurser som finns, jorden vi förbrukar och djuren som vandrar fritt.

 

En get (eller chiva som man säger på spanska) som känner sig hemmastadd i Ivimaraes landskap

Det viktiga enligt Ivimarae är att leva i symbios med naturen, vilket innebär att vi respekterar den jorden inte påverkas för mycket av våra avtryck. Naturen har inga gränser och inga ägare. Därmed är det också viktigt att vi människor samlever kollektivt.

Detta låter kanske som en hippiedröm, men är ett sätt som guaranifolket har levt i hundratals om inte tusentals år. Tyvärr har detta förändrats på grund av den tidigare kolonialiseringen och på senare dagar mötet med det ”moderna” samhället. Idag lever Guaranífolket sällan enligt visionerna och det kollektiva levernet är inte lika starkt som förr.

 

Här är en skylt som visar vart området börjar.

Därför har vi på Kawsay i samarbete med engagerade människor från olika Guaraníbyar i Charagua utanför Santa Cruz startat igång ett projekt som heter just Ivimarae där dess visioner ska uppfyllas; ett kollektivt liv och egenproduktion kombineras med natur som inte belastas av människan.

Ivimarae har sedan två år tillbaka tilldelats en markyta i byn La Brecha för att fullfölja visionerna. Detta är en av de varmaste regionerna i Bolivia, ett område som heter El chaco, ett område som är stekhett och väldigt torrt vanligtvis men som nu under regnperioden har fått sig lite grönska.

 

Möte med byns representanter från La Brecha och de drivande i projektet.

Huvudmannen, vaktmästaren och den stora inspiratören för projektet, Roberto Moreno bor på platsen tillsammans getter, hundar, fiskar och höns och jobbar dagligen för att kunna få igång ett liv som ska kunna ska ske enligt traditionerna.

Utmaningarna han nu har är att samla mer människor som vill bo, arbeta och engagera sig i projektet för att kunna skapa det kollektiva liv som är en viktig del av visionen

 

Här är några av oss som arbetade under veckan. Från vänster: Victor, Roberto, Vile, Eulogia, Effrain, Bernando

För ett par veckor sedan åkte vi från Kawsay och samlades alla för att tillsammans ta ett krafttag under 4 dagar. Vi byggde en damm åt fiskar så att de kan överleva när sjön torkar ut. Vi förberedde odlingsland som ska försörja gården och projektet, planterade träd och växter samt såg till bikolonierna som flyttade in på gården förra året.

 

Dammbygget färdigt, här flyttas de till sitt nya hem.

Vi hade också ett visionsmöte med ledare från området där idéer och planer smiddes. Bland annat bestämdes det att nästa besök och samling ska ske i april och att det då ska läggas fokus på att bygga ett ekohus enbart på material från Ivimarae. Kollektivgården kommer nämligen behöva mer yta för samlingsplats och boende för de som vi vara en del av projektet.

Kanske kan detta bli en bra förebild på hur ett hållbart socialt liv i samlevnad med naturen fungerar utmärkt. Ett paradis på jorden helt enkelt

 

El choro i andernas hjärta

Imaynaya! – hur är läget? (quechua)

Jag är heter Vile och är praktikant på organisationen Kawsay i Bolivia som har sitt kontor i Cochabamba. Kawsay jobbar med att stödja ursprungsbefolkningen i landet på olika sätt, bl.a. genom återhämtning av kultur, stärka rättigheter samt självständighet.
Syftet med min praktik är ett interkulturellt utbyte mellan olika världar. Min huvudsakliga uppgift på Kawsay är jobba med olika projekt i El Choro, en liten bergsby uppe i den andinska cordilleran utanför Cochabamba på 4000 meters höjd. Här kommer jag att spendera halva min tid som praktikant. Jag kommer även att besöka många andra platser där de arbetar, lära mig hur organiseringen i Kawsay fungerar och arbeta med kommunikation.

Jag med vänner och lärare på en skolavslutning i grannbyn Suchuni

Jag kommer under min tid här i Bolivia att skriva ett flertal inlägg om mina projekt och livet här i el Choro, organisationen Kawsay och annat aktuellt som sker i Bolivia i en tid där politiken och moderniteten förändrar och delar upp landet snabbare än någonsin.

I det här inlägget tänker jag introducera El Choro lite kort:

El Choro är en liten by med 35 familjer (ca 200 personer). De som lever här är en liten del av Bolivias ursprungsbefolkning och tillhör quechuafolket. De är ättlingar till inkariket och har bott här sedan urminnes tider. I el Choro och tillhörande distrikt Cocapata rör sig alla människor med språket quechua. Männen och barnen förstår samt pratar lite spanska, medan kvinnorna endast pratar quechua.

Landskapsvy i El Choro över min värdfamiljs gård

Hur lever de här i El Choro?

Sett ur ett utanförperspektiv lever de ett ganska så simpelt eller ”fattigt” liv; väldigt lite pengar, enkel boendeform i lerhus utan toalett samt matlagning som sker över öppen eld bredvid en halmsäng. Men när man kollar närmare ser man att det inte är går att det inte riktigt är så, de har en frihet, yta, kultur, familj, vänner, och fridfull natur som kanske är mångt mer värdefull än materiella saker.

Går fattigdom eller glädje att mäta? Enligt de som jobbar på Kawsay har det historiskt sett inte funnits pengar eller privata egendomar och mark i de bolivianska kulturerna innan kolonialiseringen förändrade landet. Hunger eller fattigdom har inte heller funnits pratas det om. Därmed är fattigdom lite av ett koncept från västvärlden som stämplas hejvilt utan reflektion. Konsekvenserna av hundratals år i förtryck och modernisering har hur som helst blivit att många människor från ursprungsbefolkningen i Bolivia upplever sig själva som värdelösa och misslyckade trots att de lever enligt den kulturen de alltid har gjort.

Kvinna som rensar ogräs i sitt potatisland

Livet för absolut alla människor i El choro cirkulerar kring potatis. Mat, försäljning, arbete prat, så mycket potatis så att man nästan blir galen till en början. Byn ligger nämligen på en höjd där denna härliga planta växer perfekt, men där allt annat är svårt att försörja sig på. Här i bara El Choro finns det upp mot 300 olika sorter. De flesta män, kvinnor och barn spenderar dagarna i ända att odla och att sköta om sina djur (när barnen inte går i skolan givetvis).

Att mansrollen och kvinnorollen ter sig olika är tydligt, men samtidigt väl kompletterande. kvinnan sköter barnen och matlagningen medan mannen arbetar med odling och är familjens representant utåt sett.

 

En kvinna och hennes butik i grannbyn Totorani