Odling i möjligheternas megastäder

För någon som för tillfället bor i miljonstaden Mumbai är det svårt att tro att Indien är ett av världens minst urbaniserade länder. Omkring hälften av världens befolkning lever idag i städer. I Indien bor 65 procent av befolkningen fortfarande på landsbygden. Men allt fler rör sig mot storstadsmyllret. Varje vecka bestämmer sig drygt tre miljoner människor för att överge landsbygden i hopp om ett bättre liv i staden. Här i Mumbai samsas över 20 miljoner människor om det begränsade utrymmet. Om utvecklingen fortsätter som tidigare kommer mer än två tredjedelar av jordens människor ha bosatt sig i städer år 2050. Vilka blir konsekvenserna för klimatet, miljön och matförsörjningen? 

Gamla vattentunnor används som odlingsbehållare på en takterass i Mumbaiförorten Khar East. Foto: Srushtidnyan
Gamla vattentunnor används som odlingsbehållare på en takterass i Mumbaiförorten Khar East. Foto: Srushtidnyan

Tät trafik och energiintensiva industrier är förstås ingen drömkombination ur klimatsynpunkt. Miljonstäderna genererar stora utsläpp av växthusgaser, luftföroreningar och sopberg. När betonglandskapen breder ut sig hotas dessutom naturmiljöer. Värst blir konsekvenserna i tropiska miljöer, där artrikedomen är som störst. Att odlingsmarker går förlorade kan också få konsekvenser för jordens matförsörjning. Redan idag ökar kostnaderna för att transportera mat från landsbygd till storstadsområden i takt med växande avstånd. Om bara några år kommer en krympande skara jordbrukare att behöva producera mat till allt fler människor, på en allt mindre yta odlingsbar mark. Det är en utmaning som kräver effektivitet, mindre matsvinn och en rad smarta lösningar.

Vad gäller effektivitet är megastäderna trots allt inte så dumma. Att leva trångt är förhållandevis resurssnålt. Tätbefolkade städer kan till och med bli en nödvändighet om vi vill behålla så mycket skog, djurliv och odlingsmark som möjligt. De är betydligt mycket mindre energikrävande än våra typiskt svenska villastäder. I glesa stadslandskap är ofta avstånden mellan bostadsområden, affärer och arbetsplatser stora. Ofta krävs en egen bil för att ta sig till närmaste shoppingcenter. Det ideala är istället stadsmiljöer där människor kan leva, jobba och handla mat utan att behöva annan transport än kollektivtrafik.

Här odlas kryddpeppar. Foto: Srushtidnyan
Här odlas kryddpeppar. Foto: Srushtidnyan

Att växa upp i asfaltslandskap utan tillgång till grönområden är dock inte optimalt för vårt välmående. Studier visar att stadsbor löper högre risk att drabbas av ångestsjukdomar och depression än människor som bor på landsbygden. Enligt brittiska forskare kan vistelse i naturmiljöer bidra till minskad stressnivå, lugnare andning och jämnare hjärtfrekvens. Förklaringen är att naturliga omgivningar (även i små doser) påminner om den miljö vi evolutionärt utvecklades i. Därför har våra sinnen lättare att tolka information om växter och vattendrag än om gatumiljöer, vilket bidrar till att kroppen slappnar av.

Vi behöver alltså naturen för att må bra. Men att kombinera tätbefolkade städer med grönområden är lika viktigt som klurigt. Ett smart sätt att utnyttja begränsade utrymmen på är stadsodling. Kanske kan det till och med bli en nödvändighet i framtidens städer, när avstånden mellan producent och konsument ständigt ökar. Stadsodling kan innebära allt från odlingslotter insprängda i stadsmiljöer till småskalig odling på takterasser eller balkonger.

Även små odlingar som inte ger någon större ätbar skörd är värdefulla. De kan användas för att öka kunskaperna om odling och matens ursprung, vilket blir allt viktigare i en värld där majoriteten av oss lever i städer.

Sangeeta på Srushtidnyan planterar drumstick tillsammans med lärare och elev. Foto: Srushtidnyan
Sangeeta på Srushtidnyan planterar drumstick tillsammans med lärare och elev. Foto: Srushtidnyan

Stadsodling som pedagogiskt verktyg är något som organisationen Srushtidnyan i Mumbai använder sig av. Organisationens huvudfokus är att sprida kunskap om miljö och klimatförändringar till framförallt skolelever. Srushtidnyan har hjälpt till att anlägga fem stadsträdgårdar (eller terrace gardens som de kallas här) i Mumbaiområdet. Tre av dessa finns på takterasser hos organisationens samarbetsskolor. Syftet med trädgårdarna är helt enkelt att lära elever i stadsmiljö om odling. De får kunskap om vad växter behöver för att överleva och hur lång tid det tar innan de bär frukt. Eleverna får också lära sig om växters egenskaper och hur de kan användas. Under särskilda workshops har de bland annat fått framställa aloe-verajuice. Eftersom skolorna odlar på takterasser används olika typer av odlingsbehållare. Den typen av småskalig odling kallas ibland för mikroodling, eller micro gardening. Srushtidnyans samarbetsskolor odlar främst i återvunna vattentunnor. För att få eleverna att fundera över vad ett kretslopp är får de också tillverka gödsel av matavfall. Tanken är att de ska inspirera sina föräldrar till att odla, gärna ekologiskt.

Blad från kokospalmer används som utfyllnad i odlingsbehållarna. Foto: Srushtidnyan
Blad från kokospalmer används som utfyllnad i odlingsbehållarna. Foto: Srushtidnyan

“Vissa elever har aldrig tagit i jord innan. De vet inte hur en tomatplanta ser ut, trots att de äter tomater varje dag”, berättar Sangeeta på Srushtidnyan. “Nu har de lärt sig att det går att odla en papaya på bara 6-8 månader”, fortsätter hon. Sangeeta hoppas att trädgårdsarbetet kan göra eleverna mer motiverade att ta hand om växter och miljön i stort. Förutom frukter och grönsaker odlas medicinalväxter och särskilda växter som attraherar fjärilar. Syftet med de så kallade fjärilsträdgårdarna är väcka elevernas intresse för insekter, djur och växter i omgivningen. Genom att följa insekternas livscykel kan de lära sig mer om biodiversiteten i närområdet. “Och dessutom, vem tycker inte om att titta på fjärilar?” tillägger Sangeetas kollega Kunal.

Stadsodlingsprojekten i Mumbai visar att det finns hopp om fler gröna inslag i världens megastäder. Och tänk om vi i Sverige skulle ta tillvara på våra odlingsmöjligheter lika effektivt som mikroodlande Mumbaibor? Då skulle kanske larmen om Sveriges oroande låga självförsörjningsgrad snart vara historia. 

 
/Zelda, Mumbai

Mangrove – en kusträddare i nöd?

Vad möts du av när du tittar ut genom fönstret? Kala, frosttäckta träd, en grå himmel eller kanske snöblandat regn? För läsare som befinner sig i Sverige i januari kan tropiska skogsområden tyckas ganska avlägsna. Det gör de faktiskt för oss i Mumbai också. Men eftersom Tova och jag praktiserar på den minst sagt mångfacetterade organisationen Srushtidnyan får vi chansen att lära oss om en rad olika projekt – både i stadsmiljö och på landsbygden. Ett av de nyaste handlar om att återplantera mangroveskog. Att rädda kustens räddare, Saving the saviour of the coast, är namnet på det treåriga projektet som startade i april 2017.

Mangroveskogen som ska räddas ligger omkring 40 mil söder om Mumbai i det relativt glesbefolkade distriktet Sindhudurg. Där finns, förutom 37 historiska fort, en rad fiskar- och jordbrukarsamhällen. I Sindhudurg växer dessutom en liten del av Indiens mangroveskog. Srushtidnyans projekt är finansierat av Mumbais naturhistoriska förening (Bombay Natural History Society). Målet är att återställa mangroveskogen genom att återplantera utrotningshotade arter. Syftet är också att involvera de boende i området för att de själva ska kunna underhålla och bevara mangroveskogen. På så sätt kan flera grupper i området dra nytta av projektet. Bland andra fiskare, skolelever och bybor i allmänhet.

IMG_7926
Ett av de små fiskarsamhällena i distriktet Sindhurdurg, strax norr om Goa. Foto: Srushtidnyan.

Men vad är mangrove egentligen? Och varför är det så viktigt att bevara?

Mangrove används som samlingsnamn för olika arter av träd och buskar som växer i salt eller bräckt vatten i tropiska och subtropiska tidvattenzoner. Mangrove är värdefullt av en rad olika skäl. Först och främst är det ett av de ekosystem i världen med rikast biodiversitet. Deras stora rotsystem bildar unika undervattensmiljöer. I dessa artrika ekosystem trivs allt från alger och svampdjur till fisk och skaldjur som ostron, räkor och humrar. Fisk och skaldjur är inte bara en självklar del av människors basföda. De genererar också viktiga inkomster till fiskarna och deras familjer.

IMG_20170812_084451
Mangrove i byn Wadatar, Sindhurdurg. För att rötterna i mangroveskogen ska kunna andas även när tidvattnet är högt växer de rakt uppåt. Foto: Srushtidnyan.

Den träskliknande skogsmarken täcker idag omkring en halv procent av jordens kuster. Samtidigt är mangroven fenomenal på att fånga in och lagra kol. Mangroveskog kan lagra tre gånger mer koldioxid per hektar än tropisk regnskog. Den beräknas stå för 10-15 procent av kolinlagringen i kusternas ekosystem. Merparten av kolinlagringen sköts inte av själva växterna utan av den havsindränkta jorden som de lever i. Lagringen blir på så sätt mer långvarig, förutsatt att skogen får stå kvar. Problemet är att kolet frigörs om växterna huggs ner. Och idag är över 35 procent av världens mangroveskog utrotad. Stora områden har försvunnit i utbyte mot dammar för räkodling eller infrastrukturssatsningar som väg- och hamnbyggen.

IMG_0668
En av de tusentals unga plantor som återplanteras i mangroveprojektet. Sticklingen på bilden är av arten Avecinnia marina, och kan bli upp till 14 meter hög. Foto: Srushtidnyan.

En annan av mangrovens funktioner är att skydda kustlinjerna från erosion, stormar och flodvågor. Mangroveskogen fungerar som en slags dämpande barriär mellan vågorna och landytan. Den är alltså inte bara viktig för att sakta ner klimatförändringarna utan bidrar också till en bättre anpassning till ett förändrat klimat. Dock är de unga plantorna i Srushtidnyans odling fortfarande känsliga. Det fick organisationen bittert erfara i höstas när cyklonen Ockhi slog till mot Indien och Sri Lankas kuster. Cyklonen drabbade området kring Sindhudurg hårt och en stor del av de unga mangroveplantorna förstördes. Men det är bara att ta nya tag, menar Prashant Shinde som är huvudansvarig för mangroveprojektet. Målet är att odlingen i Sindhudurg ska ha kapacitet för 30 000 plantor. Och de är redan en bra bit på väg.

/Zelda, Mumbai

Living on the edge

Jag håller andan. Pulsen är skyhög. Inte nog med att det är vänstertrafik, de ilsket tutande bilarna tycks komma från alla håll. Den svenska modellen med en blick åt höger, vänster och sedan höger igen är helt värdelös här. Eftersom det sällan finns trafikljus gäller det att invänta rätt millisekund. Jag har gett upp jakten på det där säkra tomrummet mellan bilarna. Istället kör jag på ett säkert kort: att ta rygg på en rutinerad stadsbo som kan konsten att flyta med i trafiken.

DSC_0240
Rusningstrafik i stadsdelen Dadar, Mumbai.

Väl ute ur bilarnas skottlinje pustar jag ut. Jag inser att jag har blivit smått beroende av den där lilla adrenalinkicken. Kanske är det sant att man aldrig känner sig så levande som när man upplevt sig vara nära döden. Och konsten att korsa en gata är livsviktig i Mumbai. I staden som fått epitetet “the car crash capital” dog 586 människor i trafikolyckor år 2015. Alltså en person var femtonde timme. Ytterligare 2034 skadades allvarligt. Det förvånar mig tyvärr inte alls. När ett tjugotal miljoner människor ska samsas om det begränsade utrymmet på stadens gator hamnar lätt trafiksäkerheten i andra hand. Särskilt när förarna vet att straffavgifterna är nästan lika låga som risken att åka fast. Att skaffa körkort är ofta en ganska snabb process, förutsatt att det finns pengar till körskolan. Kraven på kunskaper i körteori och praktisk körning är inte särskilt hårda. Vår kollega Sumit berättar att hans vän nyligen blev godkänd på uppkörningen innan han och kontrollanten ens hunnit sätta sig i bilen.

DSC_0237
En välbehövlig trafikpolis.

Förutom den höga risken för trafikolyckor innebär givetvis mängden bilar på Mumbais gator andra hälsorisker. Både för människor och för miljön. Idag är luftföroreningar den fjärde största dödsorsaken globalt. Världshälsoorganisationen uppskattar att över 90 % av jordens befolkning lever i områden där nivåerna av luftföroreningar är skadligt höga. Den vanligaste dödsorsaken kopplat till luftföroreningar är hjärt- och kärlsjukdomar. Över hälften av de som dör till följd av luftföroreningar lever i Indien eller Kina. Avgaser från fordon, utsläpp från industrier och förbränning av kol och trä utgör de största orsakerna till föroreningarna.

DSC_0216
Mumbais broar tillhör de få platser där vägbanan inte används som gångbana.

Föga förvånande är Mumbai en av städerna där invånarna varje dag andas in luft full av giftiga gaser och partiklar. Enligt luftkvalitetsindex, (Air Quality Index, AQI), klassas nivåerna av skadliga ämnen som ozon, svavel och övriga partiklar i staden som ohälsosamma för alla som vistas utomhus. Ännu värre är det i huvudstaden New Delhi. I början av november var föroreningarna så allvarliga att myndigheterna utlyste katastroftillstånd. Den 500-gradiga skalan för mätning av luftkvaliteten räckte inte till. Läkare rapporterade om stora ökningar i luftvägssjukdomar och varnade för en folkhälsokris. Den Kaliforniska forskargruppen Berkeley Earth likställde vistelse i New Delhis stadsluft med att röka 50 cigaretter om dagen. När luftkvaliteten var som sämst tvingades tiotusentals barn att stanna hemma från sina skolor. Dessutom var sikten i huvudstaden så dålig att flyg- och tågtrafik fick ställas in.

Varje år inträffar liknande smogkatastrofer i samband med att bönder i närliggande stater bränner resterna av säsongens risskördar. Därtill kommer föroreningarna från miljontals fyrverkerier som årligen avfyras under ljushögtiden Diwali. I år förbjöd dock Indiens Högsta Domstol försäljning av fyrverkerier i Delhi. Uppenbarligen behövs kraftigare åtgärder i fortsättningen.

DSC_0222
Många Mumbaibor väljer att ta sig fram på moped eller motorcykel. Jämfört med bil är tvåhjulingarna utsläpps- och utrymmeseffektiva, men olycksrisken är fortfarande hög.

I dagsläget har luftföroreningarna i New Delhi stabiliserats på sina vanliga hälsofarliga nivåer. Både Mumbai och New Delhi tillhör världens mest förorenade städer. Och kopplingarna mellan luftföroreningar, global uppvärmning och folkhälsa är tydliga. Som bekant bidrar huvuddelen av luftföroreningarna från bland annat bilar och industrier också till ökad global uppvärmning. Klimatförändringarna i sin tur får konsekvenser för folkhälsan i många av världens regioner. När värmeböljor blir allt vanligare sprids sjukdomar lättare. Extrema väderförhållanden påverkar skördar och kan försämra tillgången till näringsriktig mat.

Att minska luftföroreningarna är alltså ett effektivt sätt att förbättra folkhälsan globalt. Men hur når vi dit? När jag sicksackar mig fram i Mumbais myller av bilar är det svårt att se en solklar lösning. Idag rullar redan 50 % fler motorfordon på stadens gator än 2012. I Indien ökar både antalet bilar och antalet privata flygresor i takt med den växande medelklassen. Detsamma gäller givetvis även Kina och stora delar av världen. Och vilka är vi svenskar att diktera villkoren för transporter i andra länder? I Sverige äger 85 procent av hushållen minst en bil. Tur är väl att bilägandet i miljardnationen Indien ännu inte på långa vägar är lika utbrett som i Sverige (för att inte nämna flygresandet och konsumtionen). 

DSC_0166
En av Mumbais karaktäristiskt röda stadsbussar.

Och det finns hopp. Nyligen satte Indiens centralregering upp det ambitiösa målet att inga diesel- eller bensindrivna bilar ska säljas i nationen från och med år 2030. Elbilar och kollektivtrafik är delar av lösningen. Idag klarar stadens kollektiva transportsystem redan av att serva majoriteten av invånarna, trots att det är överbelastat under rusningstid. En ny och snabb spårvagnslinje ska invigas efter årsskiftet för att avlasta de andra transportmedlen. Att cykla i Mumbai och andra megastäder i Indien är fortfarande inget säkert alternativ. Men med tanke på det begränsade utrymmet skulle cykeln med fördel kunna ersätta en del av motorfordonen. En av fördelarna med Indiens växande medelklass är ett allt större hälso- och miljömedvetande. I den avgastäta staden Pune, cirka 16 mil sydost om Mumbai, introduceras för första gången ett publikt nätverk med hyrcyklar till låga priser. Förhoppningsvis kan idén få spridning till andra städer.

Än så länge har jag överlevt på Mumbais gator. Peppar peppar ta i trä. Mitt privilegium är dock att jag efter fem månader här kommer att flyga hem till Sverige igen. Jag kommer att andas luft med 5-10 gånger mindre föroreningar i. Där jag, och de flesta av er som läser det här, bor är ännu konsekvenserna av klimatförändringarna små.

/Zelda Tuvesson, Mumbai

Mer hirs åt folket!

Efter två veckor i megastaden Mumbai har vi börjat känna oss hemma i folkmyllret, den klibbiga värmen och bland de miljontals ilsket tutande bilarna. Framförallt känner vi oss hemma bland kollegorna på organisationen Sryshtidnyan. Srushtidnyan arbetar främst med att sprida kunskap om klimatförändringar, deras orsaker och konsekvenser på lokal-global nivå. Den största målgruppen är skolungdomar i Mumbaiområdet. Organisationen är också verksam i ett landsbygdsområde kring staden Devrukh som ligger ca 30 mil söder om metropolen.

Då Indiens skolelever fortfarande är på ledighet efter firandet av ljushögtiden Diwali, är Srushtidnyans utbildningsverksamhet pausad. Istället har vi fått besöka ett nystartat projekt i Mumbaiförorten Khar, där en grupp kvinnor tillverkar produkter av det näringsrika spannmålet hirs. Initiativet är ett sätt att koppla ihop arbetet i Mumbai med det i landsbygdsområdet söder om staden. Hirsen är ekologiskt odlad och kommer just från småbrukare i byn Kundi nära Devrukh.

Group with Sangeeta
Gruppbild i Mumbaiförorten Khar. Foto: Tova Andersson

Kvinnorna är alla föräldrar till elever som deltagit i Srushtidnyans utbildningsprojekt. I mars hölls en workshop där deltagarna fick lära sig att laga hirsbaserade maträtter. De nya kunskaperna testades sedan i en matlagningstävling under sommaren. Hirsrecepten gjorde succé. Därför föreslog Sangeeta Kharat på Srushtidnyan att gruppen skulle börja tillverka hirsprodukter för försäljning. Omkring hälften av de 60 kvinnor som deltagit i tävlingen hoppade på tåget.

När vi träffar gruppen i Khar har de precis pustat ut efter ett intensivt Diwalifirande. Inför högtiden har de tillverkat och sålt mängder med traditionella sötsaker i ny tappning. Istället för ris eller vete utgörs basen av fingerhirs. Vi blir bjudna på kryddiga kakor, mörka chokladpraliner och nötbollar rullade i kokos. Det är överraskande gott.

Fingerhirs är bara av de tiotalet hirssorter som odlas i Indien. Trots att näringsinnehållet varierar mellan sorterna vinner de alla över både ris och vete. Hirs innehåller nämligen mer järn, protein, fibrer och kalcium än sina folkkära konkurrenter. Dessutom är hirs en stryktålig gröda som kräver relativt lite vatten.

Both smiling4
Prachi Tawde och Kavita Kudav. Foto: Tova Andersson

Srushtidnyans projekt syftar till att sprida kunskap om hirs och hur den kan tillagas. Dessutom ges deltagarna i Khar en inkomstbringande sysselsättning. Merparten av kvinnorna i gruppen spenderar annars sin tid på obetalt hushållsarbete. Lönearbetet står männen för. Prachi Tawde, en av deltagarna som varit med sedan starten, poängterar att projektet är en möjlighet att göra något utanför hemmet. “För mig är vinsten mer än det rent ekonomiska. Jag har också fått nya erfarenheter och fått träffa nya människor.”, säger hon. Kavita Kudav, som också hon varit med sedan starten, håller med. Kavita tillägger att hon har fått en rad nya kunskaper. Bland annat i bokföring och pengahantering. Hon berättar att gruppen precis fått hjälp med att öppna ett bankkonto för intäkterna från framtida försäljning.

Kakor av hirsmjöl. Foto: Sangeeta Kharat
Kakor av hirsmjöl. Foto: Sangeeta Kharat

I dagsläget är dock inte hirsodling särskilt lönsamt. Det småfröiga sädesslaget har odlats i Indien i tusentals år. Ända tills för cirka femtio år sedan var sädesslaget ledande. Men med influenser från väst och nya, storskaliga jordbruksmetoder har veteodlingen blivit allt mer utbredd. I större delen av Indien idag är det vetemjölsbaserade brödet en lika självklar del av måltiden som vitt ris. Många indier saknar kunskaper om matens näringsinnehåll och ursprung. Varför välja en grovkornig och mindre vanlig gröda när vete är lättillgängligt, billigt och dessutom enkelt att baka med?

Bönderna vill ha grödor som genererar pengar, menar Sangeeta. Därför är det hoppfullt att fler än Srushtidnyan har tagit initiativ till att höja hirsens status i Indien. Förutom en rad ideella organisationer har centralregeringen engagerat sig i frågan. För fem år sedan lanserades en statlig kampanj för en ökad produktion och konsumtion av hirs. Låt oss hoppas att trenden är på väg att vända. Om bara en bråkdel av hirsentusiasternas engagemang skulle smitta av sig till resten av befolkningen skulle hirsen kunna återta sin ledande roll innan nästa Diwali.

/Zelda Tuvesson, Mumbai