”Och de ska själva fotografera odlingen?” PECOHUE:s projektledare Alejandra Babbitt tittar frågande mot oss. Ellen ger mig en snabb blick och jag nickar mot henne. ”Ja, precis. De ska själva avbilda sitt projekt och sina upplevelser här.”Alejandra ser ut att bli nöjd med svaret. Den förmiddagen håller jag och Ellen vår första workshop i deltagande fotografi, men vi har inte börjat kalla det så än. Vid dagens slut hoppar en av deltagarna upp och ner och bokstavligt tjuter av lycka. ”Me gustó, me gustó!” ropar han, om och om igen. ”Jag tyckte om det, jag tyckte om det!”

Om sanningen ska fram var ingen av dagens aktiviteter planerade. Faktum är att det hela är ett stort missförstånd och vi tror att vi ombetts komma för att fotodokumentera en helt vanlig ekologisk odling. Men det är ganska långt ifrån vad det här projektet är. Här på PECOHUE samlas ungdomar mellan 16-21 år som alla har en förhöjd social eller mental sårbarhet. Den ekologiska odlingen är deras arbetsterapi, men det är lika mycket en plats för att skapa gemenskap och samhörighet. Nu sitter vi här, med ett dussin förväntansfulla ungdomar och en projektledare som utlovat någon slags aktivitet för dem. Hon förstår inte ens vad jag menar när jag säger att vi ska fotografera. ”Du menar att ni ska visa dem hur man fotograferar?”

Det är så enkelt, naturligtvis är det de som ska fotografera sitt odlingsprojekt. Vi improviserar fram en workshop i hur man fotograferar med systemkamera och kan snart sätta igång. Först går vi igenom det allra enklaste, som fokusteknik, och hur optiken ska vila i vänsterhanden. Vartefter får nya råd leta sig in när deltagarna tycks redo ”Vad händer om du zoomar istället för att gå nära? Hur blir denna bild om du sätter dig på huk?” Varje deltagare får en knapp timme för att pröva sig fram. Några kliver försiktigt efter mig, med kameran i ett nästan högtidligt grepp. Andra vill kasta sig iväg efter två minuter och har redan tusen vinklar att ta sig an innan timmens slut. Vi försöker vara följsamma och anpassa oss efter hur workshopen utvecklas. Prövar olika tekniker för att förklara, stötta, och inge mod att ta sig an det nya uttrycksmedlet.

Makten över ordet

Det ska dröja till dagens slut innan vi hinner reflektera över det tvära kastet i planeringen och varför det omedelbart kändes så rätt. Det hade varit enkelt att komma till odlingen ett par gånger och, med en utomståendes blick, tagit några illustrativa bilder. Det här blir något helt annat. Bytet av fotografer är viktigt för att det tangerar frågor om vem som oftast har ordet och med vems blick något avbildas. Här inryms deltagarnas skiftande perspektiv, de fotograferar vem och vad de själva vill. Det blir ett enkelt och ärligt sätt att avbilda projektet inifrån, men det handlar framförallt om själva makten över hur något beskrivs. Där fotografiet är ett berättargrepp och där värdet av att vara berättarrösten i sin egen verklighet är högt.

En ganska abstrakt tanke om tolkningsföreträdet av sin tillvaro har tagit fäste i oss, men vi är ännu inte klara över hur bilderna ska användas. En ekande tom Facebook-sida blir den konkreta lösningen. På projektets sida finns ett par, tre, bilder på odlingsfälten och inte mycket mer. Ändå har sidan mer än 1000 följare och en strid ström av volontärer och studenter söker sig till odlingen. Här ska förstås bilderna få vara, med varje persons namn utsatt som fotograf på respektive bild. Det där handlar delvis om att äga rätten till sin egen berättelse, men allra mest handlar det om stoltheten och den enkla glädjen i att se sitt namn invid något man skapat.

Detta är den fristående fortsättningen på ett tidigare inlägg om odlingsprojektet PECOHUE. Jag som skriver är, tillsammans med Ellen Arnesson, praktikant på Fundación Proyecto Pereyra, en argentinsk frivilligorganisation aktiv inom social och miljömässig hållbarhet.

När vi kommer till dagens workshop är energin ganska låg, bara Marta ler glatt och verkar intresserad av att delta. Denna gång får vi med oss tre personer, gången innan var vi nästan tio. Till en början undrar vi om det är för få, men det ska visa sig att oron är obefogad.

I den lilla gruppen får varje person en helt annan plats än tidigare. Vi har tid att småprata och stötta i varje moment. Det får energin att stiga och vi beger oss ut i den kvava värmen. Snart kommer vi fram till ett av Buenos Aires alla små torg där vi bestämmer oss för att stanna. Solen är obarmhärtig, men kring muren som omger oss och i skuggan av träden pågår livet för fullt. Ljudet av tutande bilar och bussar är öronbedövande. En man i gröna kläder sätter igång en högtryckstvätt.

Deltagarna kommer från ett stödboende för personer med nedsatt mental hälsa. Vi som håller i workshopen är praktikanter från organisationen Fundación Proyecto Pereyra*. Med oss har vi vår handledare Pablo Stéfano. Tanken med aktiviteten är att de deltagande ska komma ut och våga ta kontakt med människor med hjälp av vår videoutrustning. Vi börjar med en enkel lek för att komma igång: ”la cámara imaginaria” – ”fantasikameran”. Pablo håller Marta om axlarna när de går över torget. Hon blundar, och försiktigt riktar han hennes ansikte uppåt. När han nyper till om hennes örsnibb öppnar hon ögonen. ”Marta är kameran och jag är fotograf. Överallt omkring oss utspelar sig en rad olika scener, stora som små. Precis som en fotograf väljer jag vad kameran ska se.”

Deltagande video

Vi plockar fram den riktiga videoutrustningen och gruppen börjar förflytta sig längs torget. En av deltagarna, Liliana, tar på sig hörlurarna och Marta sätter igång att filma. De frågar en ung kille om han vill låta sig intervjuas. Från att knappt ha yttrat ett ord under förmiddagen tar Liliana nu ett stadigt tag om mikrofonen och börjar självsäkert fråga ut den 22-årige argentinaren om hans liv. De båda lyser upp när det visar sig att de kommer från samma provins. Snart har han berättat att han är basist i ett band och att de till helgen ska spela på en bar i närheten. Lite generat men med ett stort leende bjuder han in oss att komma och lyssna. Marta böjer sig fram mot oss och viskar uppfodrande att han är riktigt snygg. Rosa, vår tredje deltagare, lyssnar och ler bredvid. Vi frågar om hon har lust att filma vid nästa intervju, och med lite uppmuntran tar hon över kameran.

Gång på gång inser vi hur varje sak vi gör är något nytt för oss allesammans. Med några enkla förberedelser och mycket utrymme för det oväntade blir varje tillfälle en överraskning. Tillgången till ljud och bild skapar ett annorlunda scenario. Kameran blir något att gömma sig bakom, en källa till mod för våga att närma sig sin omgivning. Förhoppningsvis skapas också en känsla av tillgång till det offentliga rummet. För en person med begränsade möjligheter att forma sin vardag blir alltsammans än viktigare. Pablo berättar om ett tidigare tillfälle. ”Vi var på väg mot en park för att filma och hade precis hoppat på bussen när en kvinna vänder sig mot mig och säger att hon inte åkt buss på 20 år.”

Eftermiddagssolen gassar när vi går tillbaka. Då och då stannar vi till för att filma och fotografera. En grupp duvor festar på en baguette vid vägkanten. De gamla husfasaderna pryds av färgstarka konstverk. Martas ögon lyser när vi pratar om personerna vi träffat under dagen. ”Det är som om vi var riktiga journalister!” säger hon och tittar nöjt mot väskan med videoutrustningen. ”Nästa gång tar vi med oss kaffe så att vi kan stanna längre!”

*Den argentinska organisationen Fundación Proyecto Pereyra är verksamma inom många olika projekt i Buenos Aires-området. De arbetar bland annat med deltagande video som ett redskap för att främja mental hälsa, samt i miljöpedagogiskt syfte.

 **Eftersom workshopen hålls i en vårdmiljö är deltagarnas namn fingerade.