Vårt Buenos Aires

Trots att staden för oss fortfarande är svår att förstå och förklara, är det lätt att bli förälskad i Buenos Aires. Med solvarmt damm och sommarlovstomma avenyer, matedrickande par på gröna bänkar och tidningsstånd på varje gathörn. Vi tar oss fram längs de spikraka gatorna som mer och mer självsäkra “porteños” för var dag och lyckas till och med hoppa på en buss som tar oss dit vi ska.

Mikaela och Rakel heter vi som är här för att praktisera hos Fundación Protecto Pereyra, en argentinsk organisation som arbetar med lokala bönder som driver ekologiska jordbruk, samt miljöpedagogik och olika typer av videodokumentation.

Under vår första tid här har vi med med kameran i hand upptäckt staden och i videoformat försökt förmedla vår känsla av gatorna vi ska bo och arbeta på de kommande månaderna.

Håll till godo så hörs vi snart igen med mer om Pereyras arbete!

Makten att skildra sin verklighet

”Och de ska själva fotografera odlingen?” PECOHUE:s projektledare Alejandra Babbitt tittar frågande mot oss. Ellen ger mig en snabb blick och jag nickar mot henne. ”Ja, precis. De ska själva avbilda sitt projekt och sina upplevelser här.”Alejandra ser ut att bli nöjd med svaret. Den förmiddagen håller jag och Ellen vår första workshop i deltagande fotografi, men vi har inte börjat kalla det så än. Vid dagens slut hoppar en av deltagarna upp och ner och bokstavligt tjuter av lycka. ”Me gustó, me gustó!” ropar han, om och om igen. ”Jag tyckte om det, jag tyckte om det!”

Om sanningen ska fram var ingen av dagens aktiviteter planerade. Faktum är att det hela är ett stort missförstånd och vi tror att vi ombetts komma för att fotodokumentera en helt vanlig ekologisk odling. Men det är ganska långt ifrån vad det här projektet är. Här på PECOHUE samlas ungdomar mellan 16-21 år som alla har en förhöjd social eller mental sårbarhet. Den ekologiska odlingen är deras arbetsterapi, men det är lika mycket en plats för att skapa gemenskap och samhörighet. Nu sitter vi här, med ett dussin förväntansfulla ungdomar och en projektledare som utlovat någon slags aktivitet för dem. Hon förstår inte ens vad jag menar när jag säger att vi ska fotografera. ”Du menar att ni ska visa dem hur man fotograferar?”

Det är så enkelt, naturligtvis är det de som ska fotografera sitt odlingsprojekt. Vi improviserar fram en workshop i hur man fotograferar med systemkamera och kan snart sätta igång. Först går vi igenom det allra enklaste, som fokusteknik, och hur optiken ska vila i vänsterhanden. Vartefter får nya råd leta sig in när deltagarna tycks redo ”Vad händer om du zoomar istället för att gå nära? Hur blir denna bild om du sätter dig på huk?” Varje deltagare får en knapp timme för att pröva sig fram. Några kliver försiktigt efter mig, med kameran i ett nästan högtidligt grepp. Andra vill kasta sig iväg efter två minuter och har redan tusen vinklar att ta sig an innan timmens slut. Vi försöker vara följsamma och anpassa oss efter hur workshopen utvecklas. Prövar olika tekniker för att förklara, stötta, och inge mod att ta sig an det nya uttrycksmedlet.

dale

Makten över ordet

Det ska dröja till dagens slut innan vi hinner reflektera över det tvära kastet i planeringen och varför det omedelbart kändes så rätt. Det hade varit enkelt att komma till odlingen ett par gånger och, med en utomståendes blick, tagit några illustrativa bilder. Det här blir något helt annat. Bytet av fotografer är viktigt för att det tangerar frågor om vem som oftast har ordet och med vems blick något avbildas. Här inryms deltagarnas skiftande perspektiv, de fotograferar vem och vad de själva vill. Det blir ett enkelt och ärligt sätt att avbilda projektet inifrån, men det handlar framförallt om själva makten över hur något beskrivs. Där fotografiet är ett berättargrepp och där värdet av att vara berättarrösten i sin egen verklighet är högt.

En ganska abstrakt tanke om tolkningsföreträdet av sin tillvaro har tagit fäste i oss, men vi är ännu inte klara över hur bilderna ska användas. En ekande tom Facebook-sida blir den konkreta lösningen. På projektets sida finns ett par, tre, bilder på odlingsfälten och inte mycket mer. Ändå har sidan mer än 1000 följare och en strid ström av volontärer och studenter söker sig till odlingen. Här ska förstås bilderna få vara, med varje persons namn utsatt som fotograf på respektive bild. Det där handlar delvis om att äga rätten till sin egen berättelse, men allra mest handlar det om stoltheten och den enkla glädjen i att se sitt namn invid något man skapat.

Detta är den fristående fortsättningen på ett tidigare inlägg om odlingsprojektet PECOHUE. Jag som skriver är, tillsammans med Ellen Arnesson, praktikant på Fundación Proyecto Pereyra, en argentinsk frivilligorganisation aktiv inom social och miljömässig hållbarhet.

Där ekologisk odling möter mental hälsa


Det skyfflas jord, plockas ogräs ur salladslandet och sätts nya sticklingar i växthuset. På den ekologiska odlingen finns arbetsuppgifter av olika svårighetsgrad och alla kan hugga i någonstans. Lite då och då kommer någon förbi och köper nyskördade grönsaker. Ayelen Barcelona, en av deltagarna, kommer raskt springandes för att hjälpa till. Ett slitet träbord får agera disk.

I utkanten av centrala Buenos Aires ligger Agronomifakulteten, en grönskande oas mitt bland stadens buller. Den stora parken har blivit samlingsplats för många människor: musiker, hundägare, besökare och producenter vid den månatliga ekologiska marknaden, och inte minst studenter vid fakulteten. Men i parkens inre del är det rofyllt, dånet från staden når inte in. Här ligger det lilla odlingsprojektet PECOHUE.

”Folk tycker att PECOHUE låter som ett ord på mapuchedungun!” berättar projektledaren Alejandra Babbitt med ett leende. ”Alltså det språk som talas av mapuchefolket i Chile och Argentina.” Men namnet har de faktiskt hittat på själva och står för ”Programa de Emprendimientos Sociales en Compost y Huerta” – ett program för social verksamhet inom kompost och odling. Här förenas ekologi med psykisk hälsa och arbetsterapi. Hit kommer ungdomar mellan 16 och 21 år som alla har en ökad social eller mental sårbarhet. Projektet ska hjälpa dem med den arbetsmässiga och sociala integrationen i samhället, ge dem erfarenhet av att ta sig an uppgifter och befinna sig i en arbetsmiljö. Samtidigt får de lära sig om det ekologiska odlingssättet och se resultatet av den egna arbetsinsatsen växa fram.

En mötesplats utanför institutionerna

Projektet PECOHUE förverkligas med hjälp av ett statligt barn- och ungdomssjukhus, men själva odlingen inryms på den agronomiska fakulteten vid Buenos Aires Universitet. Denna koppling har gjort det enkelt för studenterna att komma förbi och hjälpa till med det praktiska arbetet. Någon är här som volontär medan en annan deltar som en viktig del i sina socionom- och terapeutstudier. Det värmer i hjärtat att se entusiasmen hos dem som valt att engagera sig. Platsen och verksamheten är en stor kontrast till gråa boenden och stängda behandlingshem som ofta kännetecknar sjukhus, stödboenden och institutionella miljöer. Dessutom skapar projektet ett sammanhang och en stark gemenskap för de ungdomar som fått turen att komma hit. Tänk om mer arbetsterapi och rehabilitering kunde få se ut just såhär.

PECOHUE inrymmer mängder av möjligheter och entusiasmen från alla involverade smittar av sig. Här ska nämligen vår nästa workshop i deltagande fotografi äga rum – men det kommer ni kunna läsa mer om i nästa inlägg.

Vi som skriver är praktikanter hos Fundación Proyecto Pereyra, en organisation verksam inom många olika projekt i Buenos Aires-området. Läs mer om vårt arbete med deltagande video här.

”Som om vi var riktiga journalister!”

När vi kommer till dagens workshop är energin ganska låg, bara Marta ler glatt och verkar intresserad av att delta. Denna gång får vi med oss tre personer, gången innan var vi nästan tio. Till en början undrar vi om det är för få, men det ska visa sig att oron är obefogad.

I den lilla gruppen får varje person en helt annan plats än tidigare. Vi har tid att småprata och stötta i varje moment. Det får energin att stiga och vi beger oss ut i den kvava värmen. Snart kommer vi fram till ett av Buenos Aires alla små torg där vi bestämmer oss för att stanna. Solen är obarmhärtig, men kring muren som omger oss och i skuggan av träden pågår livet för fullt. Ljudet av tutande bilar och bussar är öronbedövande. En man i gröna kläder sätter igång en högtryckstvätt.

Deltagarna kommer från ett stödboende för personer med nedsatt mental hälsa. Vi som håller i workshopen är praktikanter från organisationen Fundación Proyecto Pereyra*. Med oss har vi vår handledare Pablo Stéfano. Tanken med aktiviteten är att de deltagande ska komma ut och våga ta kontakt med människor med hjälp av vår videoutrustning. Vi börjar med en enkel lek för att komma igång: ”la cámara imaginaria” – ”fantasikameran”. Pablo håller Marta om axlarna när de går över torget. Hon blundar, och försiktigt riktar han hennes ansikte uppåt. När han nyper till om hennes örsnibb öppnar hon ögonen. ”Marta är kameran och jag är fotograf. Överallt omkring oss utspelar sig en rad olika scener, stora som små. Precis som en fotograf väljer jag vad kameran ska se.”

Deltagande video

Vi plockar fram den riktiga videoutrustningen och gruppen börjar förflytta sig längs torget. En av deltagarna, Liliana, tar på sig hörlurarna och Marta sätter igång att filma. De frågar en ung kille om han vill låta sig intervjuas. Från att knappt ha yttrat ett ord under förmiddagen tar Liliana nu ett stadigt tag om mikrofonen och börjar självsäkert fråga ut den 22-årige argentinaren om hans liv. De båda lyser upp när det visar sig att de kommer från samma provins. Snart har han berättat att han är basist i ett band och att de till helgen ska spela på en bar i närheten. Lite generat men med ett stort leende bjuder han in oss att komma och lyssna. Marta böjer sig fram mot oss och viskar uppfodrande att han är riktigt snygg. Rosa, vår tredje deltagare, lyssnar och ler bredvid. Vi frågar om hon har lust att filma vid nästa intervju, och med lite uppmuntran tar hon över kameran.

Gång på gång inser vi hur varje sak vi gör är något nytt för oss allesammans. Med några enkla förberedelser och mycket utrymme för det oväntade blir varje tillfälle en överraskning. Tillgången till ljud och bild skapar ett annorlunda scenario. Kameran blir något att gömma sig bakom, en källa till mod för våga att närma sig sin omgivning. Förhoppningsvis skapas också en känsla av tillgång till det offentliga rummet. För en person med begränsade möjligheter att forma sin vardag blir alltsammans än viktigare. Pablo berättar om ett tidigare tillfälle. ”Vi var på väg mot en park för att filma och hade precis hoppat på bussen när en kvinna vänder sig mot mig och säger att hon inte åkt buss på 20 år.”

Eftermiddagssolen gassar när vi går tillbaka. Då och då stannar vi till för att filma och fotografera. En grupp duvor festar på en baguette vid vägkanten. De gamla husfasaderna pryds av färgstarka konstverk. Martas ögon lyser när vi pratar om personerna vi träffat under dagen. ”Det är som om vi var riktiga journalister!” säger hon och tittar nöjt mot väskan med videoutrustningen. ”Nästa gång tar vi med oss kaffe så att vi kan stanna längre!”

 

*Den argentinska organisationen Fundación Proyecto Pereyra är verksamma inom många olika projekt i Buenos Aires-området. De arbetar bland annat med deltagande video som ett redskap för att främja mental hälsa, samt i miljöpedagogiskt syfte.

 **Eftersom workshopen hålls i en vårdmiljö är deltagarnas namn fingerade.

 

”Man skall inte ha kul i fängelse”

En dag fick vi följa med tre medlemmar från Ahora es Cuando till ett fängelse utanför Buenos Aires, för att delta i en odlingskurs. När vi kom fram möttes vi av en vakt och fick lämna ifrån oss våra pass för att få tillstånd att komma innanför stängslet.

Vi kom fram till en utomhusgård, som bestod av en stor gräsyta med en grönsaksodling i ett hörn mot fängelsebyggnaden.

Medlemmarna från Ahora es Cuando var nöjda. Killarna hade hunnit långt sedan senaste lektionen, och grönsaksodlingen var nästan helt klar. Det stod redan en kille och väntade vid odlingen och fler dök upp efter ett tag. Några fortsatte att arbeta på grönsaksodlingen medan andra mest tittade på och pratade med varandra.

Fängelset är en sista anhalt för fångar som snart får komma ut. Killarna vi träffade hade mellan två månader och två år kvar av sina straff. De tyckte att de i jämförelse med tidigare anstalter hade mer frihet här. Fängelsetiden såg de framförallt som tid att sitta av, och de tyckte tiden gick långsamt.

Intresset för Åsa och mig var stort. Killarna berättade att det sällan kom folk utifrån för att hälsa på. De var väldigt artiga och hade många frågor om Sverige, och vad vi tyckte om Argentina. Åsa började spela fotboll med dem och jag hängde på, men vi fick tillsägelse av en anställd som menade att det trots allt var ett fängelse och att de intagna inte skulle ha det allt för kul. Så vi återgick lite besvikna till arbetet med odlingen.

Efter lektionen hade vi en mötesstund där framtiden för grönsaksodlingen diskuterades. Det var den sista lektionen och tanken var att killarna nu själva skulle ta hand om odlingen, och det fanns ett också ett intresse för att fortsätta odla.

Medlemmarna i ”Ahora es cuando” pratade om vikten av att finna saker som man gillar och får energi av. Killarna berättade att det betydde mycket att folk kom utifrån och bemötte dem utan förutfattade meningar. Killen som stod och väntade vid grönsaksodlingen, ville gärna arbeta med jordbruk efter sin fängelsetid.

I Argentina är straffen generellt sett längre jämfört med Sverige, och man kan bli straffad från och med 16 års ålder. Det finns tillgång till skola och arbete, men få aktiviteter utöver det. Kommentaren att inte ha kul i fängelset, vittnar om en gammaldags inställning till fängelsetiden som ett straff snarare än som en möjlighet till förändring.

Fröfest i Uruguay

För ett tag sedan åkte ett gäng från Pereyra på den fröfest, La fiesta National de la Semilla, som varje år hålls i Uruguay. Det är REDES, som också är med i framtidsjordens nätverk som är med och organiserar eventet. Vi kom som besökare och deltog vid spännande föreläsningar och de workshops som hölls. Personligen fick jag upp ögonen för betydelsen av frö-nätverkande. Fördelarna med att ha stort utbud av fröer av samma art och stor mångfald är många; näringsinnehållet är i regel bättre, angrepp slår mindre hårt på grödorna vilket minskar behovet av besprutning, och det står i kontrast till de genmodifierade mono-kulturerna som annars lätt uppstår.  Vi lärde oss mycket och hade kul.

Det blev en liten film av vistelsen. Kolla på den nedan!

La fiesta de la semilla 480px

Ursprungsbefolkning i protest

Vid Avenida 9 de julio, en av Buenos Aires största gator, har representanter från urspungsbefolkningsgrupperna Qom, Wichí, Pilagá och Nivacle campat i över 70 dagar. De kommer från Chaco provinsen i norra Argentina och protesterar för att de inte får sina mänskliga rättigheter uppfyllda.

Trots att Argentina har nationella lagar, en artikel i grundlagen samt skrivit på internationella konventioner skapade för att säkra ursprungsbefolkningens rättigheter, finns det en utbredd diskriminering och fattigdom.

Representanterna menar att det i deras samhällen finns en stor utspridning av sjukdomar, så som tuberkulos samt att det finns en problematik med hatbrott och polisvåld riktade mot ursprungsbefolkningen.

De ställer krav på regeringen och vill påkalla uppmärksamhet till sin situation. Än så länge har de inte fått gehör på sina krav, och säger att de stannar tills kraven uppfylls. Vid lägret har det genomförts stödmanifestationer med live musik och de säljer även hantverk i form av korgar samt smycken för att finansiera sitt uppehälle.

Att framföra sina övertygelser

3886064345_7ba65ac7ff_o
Barn som leker, bilden är inte direkt relaterad till artikeln.

Här om veckan fick vi möjlighet att följa med Pablo på ett utbildningstillfälle på en fackföreningslokal för lärare. Det var Pablo som höll i en föreläsning om hur man kan föra in miljöpedagigik med hjälp av lekar. På så sätt fördjupas förståelsen för samband och hur system länkas samman, för resursförbrukning och för det ekonomiska systemet.

Det slog mig vilken makt han hade att påverka en stor del av samhället just där och då. Det var cirka 50 lärare i salen som alla var där för att vidareutbilda sig. Genom att Pablo spred sitt engagemang och sin kunskap så hade han möjlighet att påverka dessa 50 lärare. De i sin tur undervisar var och en åtskilliga elever som under sina liv kommer komma i kontakt med många människor.

Att tänka globalt och agera lokalt är ett väl använt uttryck som inte desto mindre stämmer bra överens med Pereyras arbete. Det är engagerade i ett antal miljöfrågor och i det arbetet får jag och Klara komma med på ett hörn. Det känns kul!

På besök i Guichon

Bloggpost Guichon Jag och Åsa reste till Uruguay och Montevideo för att hälsa på Redes praktikanterna Carin och Sofie.

Vi följde med Carin till Guichon, en liten by med 6000 invånare i västra Uruguay. Omkring Guichon finns bördig mark och många små- och storskaliga jordbruk. De stora jordbruken som odlar soja och majs använder sig av starka bekämpningsmedel. En del invånare har fått kräkningar och diarré från kranvattnet som har rester av bekämpningsmedel. Carin gjorde intervjuer med några som påverkats och kommer att skriva mer om det i sitt efterarbete.

 I Guichon träffade vi många fina och intressanta personer som arbetar för en hälsosam jordbruks- och landsbygdsutveckling. Vi träffade även några ungdomar som studerar agronomi på en skola med teknisk inriktning. De tyckte att det är kul att studera något som är så användningsbart i det området de bor i, samtidigt som de tyckte att det var trögt att starta skolan efter sommarlovet som precis slutat.

Vi fick hjälp och vägledning av Marcelo Santa Cruz som arbetar på lokalradion Han passade på att intervjua oss i radio om vårt arbete i Argentina och om våra liv i Sverige. Resan blev en bra förberedelse inför frö- festen (fiesta de semillas) som hålls i Guichon i slutet av April, som vi kommer åka till med Pereyra.