Förra veckan fick Cajsa i uppdrag att agera paparazzi när Evo Morales kom till en av de byar där vi jobbar. Presidenten var på plats för att inviga den tredje urfolksautonomin i Bolivia, Chipaya, som ligger i Oruroregionen nära gränsen till Chile.
Foto: Cajsa Mosbakk
Foto: Cajsa Mosbakk
Sen Morales tillträdelse har konstitutionen (Constitución Política del Estado, CPE) ändrats och i och med det har Bolivias urfolk fått mer att säga till om. Det har skett omröstningar om huruvida det olika kommunerna vill bli självständiga urfolksautonomier. Elva kommuner har röstat ja, något som innebär att de har ett större inflytande över sitt territorium. Att bli en självständigt urfolksautonomi innebär även en egen administration där folket i fråga får utse sina egna byledare och auktoriteter.
För urfolket innebär dessa autonomier ett större skydd av sina rättigheter. Majoriteten av Bolivias urfolk bor på landsbygden där offentliga institutioner brister, något som försvårar tillgången till rättigheter som till exempel sjukvård och skola. Med egen administration har dessa kommuner större inflytande över hur pengar ska prioriteras och distribueras lokalt. Dessa autonomier innebär även att folket har större inflytande över sin egna mark och sina naturtillgångar.
När omröstningen kom till Chipaya vann majoriteten som röstade för, med 91 procent. Vad gäller övriga kommuner i Bolivia så har cirka 200 inte skickat in en ansökan om att bli självstyrande. Detta beror mycket på bristande information och kunskap, något som Kawsay jobbar aktivt med att sprida.
Jag och Sara ska tillsammans åka tillbaka till Chipaya om några veckor för att ta reda på mer om dessa urfolksautonomier. På Kawsays vägnar så genomför vi intervjuer i både Ivitipora (Charagua, den första urfolksautonomin) och i Chipaya. Syftet är att göra en video som dem kan använda som verktyg för att sprida mer information om vad en autonomi innebär.
Cajsa och Sara är tillbaka i Ivitipora för en kortare tid, närmare bestämt fem dagar innan vår vardag avbryts med de karnevaler som drar förbi över hela landet. Inte så illa tycker vi.
Denna gång har vi för avsikt att samla intervjuer med de boende här på temat urfolksuatonomi. Som vanligt bor vi i olika familjer i byn, något som blir lite trevligare för varje gång då vi har skapat lite starkare relationer till alla här. Kvällarna slutar ofta med te-drickande och det samtals högt och ljudligt om de mesta.
Foto: Cajsa Mosbakk. På bilden: Sopplockning i byn med skolbarnen
Här om kvällen fick vi lite mer insyn i byns historia som mot förväntan inte sträcker sig så långt bak i tiden.
För elva år sedan flyttade Guaraní folket till Ivitipora. Anledningen var svåra odlingsförhållanden, brist på vatten och tillgång till mat. Närmsta varuhandel låg fyra timmar bort, till fots. Vardagen var tuff för folket och de svåra omständigheterna ledde till de gemensamma beslutet att hitta nya frodigare marker.
Platsen blev den by där vi befinner oss idag. Den döptes till Ivitipora som är Guaraní för ”loma hermosa” och på svenska betyder ”den vackra kullen”.
Byn har utvecklats snabbt och levnadsförhållanden har skiftat med tiden. Till en början bodde alla byns invånare i ett stort tält medan konstruktionen av de nya husen ägde rum. Denna boendesituation i tält pågick i omkring ett år. Först för fyra år sedan kom de husen som vi kan se i byn idag. Med hjälp av regeringen har idag alla familjer ett hus med två rum och kök, samt toalett. Idag kantas även byn av en skola och påbyggnaden av den tredje kyrkan är igång.
Som sagt var vi, Sara och Cajsa, i byn Cañisaya i nära två veckor och kom hem till Cochabamba häromdagen. Cañisaya är en by nära gränsen till Peru ca åtta timmar utanför La Paz där befolkningen talar quechua. VI hjälpte till att dokumentera när kvinnorna i byn gjorde fiskmat till sina foreller som de föder upp och också göra en video som ska locka turister till Cañisaya.
Vi bodde i en familj bestående av Doña Albertina och hennes tre barn, Jenoveva, Ever och Mary Luz, som fortfarande bor kvar i hemma. De andra syskonen har antingen flyttat till La Paz eller till andra byar. Tillsammans är de sju syskon efter att en av Albertinas söner gick bort 22 år i en guldgruva som ligger en dags promenad bort från byn.
När vi anlände till Cañisaya var brodern Ever inte hemma. Barnen som går i skolan hade precis fått sommarlov och då var det dags för honom att gå till gruvan för att arbeta in extra pengar till familjen. Han är 17 år och det här är hans andra sommar i gruvan. Vi fick höra många dagar att Ever var på väg hem från gruvan, men att han var sen. Anledningen till hans sena hemkomst fick vi senare veta var att det skett en olycka i gruvan. Dynamiten var dålig och hade sprängts för tidigt vilket slutade i en av Evers kollegors död, Reny, som inte var äldre än 20 år.
Att det är farligt att arbeta i gruvor i Bolivia är något som vi visste sedan innan. Men att vi skulle uppleva den utsattheten människor som jobbar i gruvor har på nära håll, det var något vi inte var förberedda på. Vad vi förstått så var det inte heller länge sedan det såg ut på det här sättet i Sverige också.
Sedan sist vi sågs har det hunnit hända mycket för oss som praktiserar på Kawsay i Bolivia. Vi har idag kommit tillbaka till Cochabamba efter en 17 timmars bussresa från Canisaya i Kallawaya där vi har bott och arbetat i tio dagar. Innan Canisaya har vi även hunnit med ett flertal resor både tillsammans men också ensamma.
Foto: Sara Nyberg Foto: Cajsa Mosbakk
Vi tänkte i detta blogginlägg skriva lite om de känslor och svårigheter som vi upplever när vi jobbar i nya sammanhang och reser till nya kulturer. Alla de reser vi har gjort hittills har känts som en berg och dalbana blandat av eufori och frustration. Självklart är det otroligt spännande att få se så mycket av Bolivia och att få leva tillsammans med urfolk i små byar som skiljer sig så från varandra. Ena veckan bor vi i 40 graders värme tillsammans med guaranibefolkningen nere i Amazonas och andra veckan bor vi uppe på 4000 m höjd med quechuabefolkningen. Naturen är magisk och gästvänligheten är oftast väldigt frikostig.
Det som har varit svårt för oss är att jobba med en del av de projekt vi har fått i uppgift att genomföra. En av anledningarna till svårigheterna vi har upplevt har berott tidsperspektivet som skiljer sig stort mellan Sverige och de byar vi jobbar i. Men med stora utmaningar kommer också stora vinster vad gäller personlig utveckling. Vi har börjat vänja oss vid att vänta. Vänta på att möten ska börja och att saker ska hända. Sättet att se tid i Sverige rör sig ofta om att vara punktlig och effektiv och även om vi var förberedda på att det skulle vara annorlunda här i Bolivia så är det ibland svårt att hantera. Tid här är inte av samma vikt som hemma, saker tar den tid den tar och det betyder att man ibland får vänta i tre timmar på att folk ska dyka upp till en planerad aktivitet. Ibland dyker folk inte upp alls och ibland får vi vänta ännu längre. Frustrationen med detta är att vi inte kan jobba på samma sätt som hemma. Det är svårt att kontrollera utfallet av aktiviteter och det är stundtals svårt att hantera att inte känna sig effektiv. Vi har insett att vi lägger mycket vikt i prestationer och att leverera, därav också stora delar av vårt egenvärde.
Detta har fått oss att fundera en del och sakta men säkert tänka om. Är vårt sätt egentligen de enda rätta sättet? Kan någon slösa vår tid genom att inte dyka upp och är det så att vårt värde ligger i vad vi presterar? Antagligen inte! Antagligen är vi mycket mer än resultatet av det vi presterar.
Detta är läxan vi håller på att lära oss för tillfället här i Bolivia. Vi är mer än de resultat vi levererar och vårt värde ligger inte hur fort det går att genomföra en uppgift. Nog kan vi lära ut en hel del i de byar vi besöker, men dem har också mycket att lära oss.
Cirka två veckor in i vår vistelse här i Boliva bar det av till ett av de samhällen där Kawsay är verksam, nämligen Ivitipora. Tillsammans med Några kollegor lämnar vi Cochabamba där organisationen har sitt kontor och beger oss iväg på en 12 timmars resa till byn som ligger beläget två timmar utanför Santa Cruz. Väl I Ivitipora samlas vi tillsammans med några andra från nätverket hemma hos Mbruvichan och hans familj. Vi bjuds på Mate som är ett te som dricks ur en speciell behållare och vandrar laget runt. Mbruvichan som är vald av folket agerar även deras ledare och ser till att vi alla får någonstans att bo under vår vistelse då han har yttersta ansvaret över oss gäster.
Från vänster: Esmerito, Eusevio (El Mbruvicha) och Fermin
Foto: Cajsa Mosbakk
Syftet med vår nätverksträff rörde sig om att utveckla samarbetet och utbyta kunskap byar emellan och bjöd på gäster från bland annat Brasilen och Peru. Frågor som diskuterades under de två dagar mötet pågick behandlade frågor som till exempel hållbar odling och utbyte av fröer. Ett annat hett ämne berörde ursprungsfolks rättigheter. Bolivia har sedan Evo Morales tillträdde gått igenom en mängd förändringar vad gäller politiken och arbetar aktivt med att ge ursprungsbefolkningen fler rättigheter. Ett roligt fakta är att Bolivia under 2009 bytte namn till ”Plurinacional De Bolivia” vilket betyder mångnationella Bolivia. Landet har även erkänt trettiosju officiella språk som nu enligt lag lärs ut i skolan. Språk som höll på att glömmas bort kommer alltså att bevaras, och med de även kulturen.
Foto: Marcelo Murillo
Livet i Ivitipora skiljer sig från både vad vi är vana vid i Sverige, men även till stort från vad vi vant oss med i urbana Cochabamba. Livet kantas av gemenskap och är uppbyggt på ett mer kollektivistiskt vis. Var och varannan dag kommer grannar förbi för att låna saker av varandra. Djuren springer lösa och man hjälper till att ta hand om varandra. Mycket odling sker i byn och intrycket vi har fått är att invånarna i byn undviker kemikalier så lång det går. Odlingarna sker till exempel utan konstgjord bevattning.
Nu är det dags för Sara och Cajsa att ta över bloggen en vecka. För lite mer än tre veckor sen flyttade vi in på kontoret till organisationen Kawsay Bolivia, där vi också ska göra våran praktik. Kontoret ligger i norra delan av staden Cochabamba och är ett stort hus där även en av de anställda, Eulogia, bor.
Foto: Sara Nyberg
Kawsay är en organisation som sedan 1999 har jobbat med att hjälpa och stärka ursprungsfolkens rättigheter och identiteter. De samarbetar nära med många olika byar i hela Bolivia där de håller i kurser i ämnen som mänskliga rättigheter, ekologisk odling, ekonomi, politik, och konst. Våra dagar här i Bolivia kommer bestå av allt från kontorstid i staden med planering av kurser till det kollektiva livet i byar uppe i Anderna eller nere i Amazonasområdet.
Första helgen var det fest i Cochabamba, en kristen högtid där de firade de tre ärkeänglarna med traditionell dans och sång. Vi blev inbjudna till kollegan Victors hus för att sitta utanför och se på de karnivalliknande tågen av människor som dansade förbi.
Foto: Sara Nyberg
Den första byn vi fick besöka är Ivitipora, en by i Bolivias första urfolksautonomi. Autonomi betyder att folken här är en del av Bolivia men med egen regering och egna lagar. De har sitt eget territorium och sitt egna språk som de lär sig i skolan – guarani. Här hade vi ett möte med två till organisationer som är med i nätverket Framtidsjorden; Cedap från Peru och Cepema från Brasilien. Tillsammans vill de tre organisationerna börja jobba urfolksbyar emellan över landgränser. De utbytte kunskap om fröer och planerade framtida besök till olika byar runt om i de tre olika länderna. Byledare och representanter för olika byar var där och delade videos som förklarade kulturen och hur de lever i respektive by.
Foto: David Murillo
Den här byn var den första av många som vi ska besöka och nästa vecka bär det av till Surima Grande för Sara, en frodig by i en dalgång, och för Cajsa, ett återbesök hos Guaraníbefolkningen i Ivitipora.
I kombinationen kulturskydd och ett växande pengabehov har en ny slags näring tagit form. Ekoturismen, eller ”turismo comunitario”, är på framfart i Bolivia och blir ett allt mer populärt sätt att resa. Definitionen av ekoturism är ett ansvarsfullt resande i naturen som hjälper till att skydda naturmiljöer och stödjer lokalbefolkningens välbefinnande. Det bolivianska tillägget ”comunitario” innebär att näringen dessutom ska komma ett samhälle till dels som ett kollektiv och inte gynna enskilda privatföretag.
Byn Cañizaya, som ligger beläget norr om La Paz nästan 4000 meter över havet, är omgiven av snöbeklädda bergstoppar, bäckar och gröna kullar. Här har människor levt sedan inkatiden, brukat sin jord och genom byteshandel med andra byar haft det mesta en behövt. Byteshandeln har idag helt tagit stopp och nu reser familjerna långa vägar till städerna för att köpa det som inte finns att tillgå där hemma, inköp som möjliggörs av lönearbete. På 90-talet började männen jobba månadsskift i en guldgruva, småkiosker öppnades upp och nästan alla unga tjejer söker numera arbete utanför byn.
Eugenio Mamani berättar att han jobbar som byggarbetare, gruvarbetare och fotograf, och han är också den som främst engagerat sig för ekoturism i Cañizaya. För några år sedan byggdes ett vandrarhem mycket på Eugenios initiativ. Men det kvarstår fortfarande en del detaljer och finansiella medel innan byn kan ansöka hos staten om att få kalla det ”turismo comunitario”.
Dock så minskar inte viljan värdet av att problematisera saken. Från ett postkolonialt perspektiv framstår turistsatsning i det här området som en önskan om tillväxt, med exotifiering av den egna kulturen som insats. Ska ännu en plats, med en historia och ett folk, exploateras av rika ofta vita resenärer? Hur hållbart är det? Tveklöst så bygger konceptet på ett ekonomisk suktan efter mer. Det finns å andra sidan de som menar att ekoturismen kan användas för att utmana rådande maktstrukturer. Folket som aktör utformar själva sina arrangemang, med egna villkor för etik och miljö som måste följas. Dessutom är bilden av ”det orörda, bekymmersfria livet i urfolksbyn” en vanföreställning.
Kanske skulle gruvarbetet, som idag både splittrar familjer och tär på kroppar, kunna minska i betydelse? Kanske skulle det nu finnas mer tid åt djurhållning och odling så att fler kan frångå användandet av kemikalier? Kanske skulle ekoturismen erbjuda alternativ till de ungdomar som söker lyckan i en stad?
Min praktikorganisations strävan är att vitalisera hållbara levnadssätt som finns bevarade eller håller på att återfödas i Bolivia. Att låta ekoturister bekanta sig med fiskenäring, djurskötsel, jordbruk, naturmedicin och textilarbete anses i viss mån främja detta. Även matlagning, dans och musik har centrala betydelser, och något som förmodligen kommer ingå i Cañizayas turistpaket. I mötet med livet i byn blir det av största vikt att besökaren kan skilja på avgörande begrepp som kulturell appropriering och kulturellt utbyte, på högtider och på vardag. Hade jag till exempel fått besök av en grupp besökare under den svenska sensommaren hade vi möjligen ställt till med kräftskiva. Men inte betyder det att jag går runt med partyhatt och matchande haklapp och gastar snapsvisor varenda dag. Omvänt scenario så är den färgglada mannen från Anderna med sin flöjt och alpacka en faktisk stereotyp. En rasistisk stereotyp. Människors traditioner, levnadssätt och kulturuttryck ska alltid bemötas med respekt.
Nu kommer vi in på elefanten i rummet, hur hållbar är någon typ av turism som innefattar flygplan? Även om turismo comunitario är lika mycket riktat till bolivianska resenärer, så är backpackers främst européer. Det hela ter sig ganska komiskt att flyga människor tusentals mil bara för att leva hållbart i ett par dagar. Det är talande att stater vill satsa på ekoturism men inte beskatta bränsle. Ta Sverige som exempel. Svenskar släpper ut lika mycket genom sina utrikesflyg som alla sammanlagda bilutsläpp. Men valmöjligheten att ta flyget för en löjligt billig peng förblir i dagsläget den miljömedvetne resenärens dilemma.
Jorden håller inte på att dö, den blir mördad
Kanhända att den ”ekoturism”, där en får ta del av hållbara levnadssätt, är något som i alla fall stadsbor kommer tvingas till i framtiden? För att ge ett exempel: här om morgonen när vi skördade i min värdfamiljs trädgård gapskrattade jag åt en tjock morot som drogs upp ur jorden. Och då har jag ändå tillbringat mina somrar på en bondgård och borde inte ta det hela fullt så dramatiskt. Det här hintar om min syn på mat som en konstant och inte en fråga om liv. Jag ser oftare morötter finrivna i kaféers morotskaka än i jorden. Jag ser på mat med en ekonomisk blick, utefter vad kaffet kostar, snarare än vad det kostat Jorden och människorna.
Jag hör om klimatförändringar, om en landsbygd som avbefolkas, om missväxt och arbetsförhållanden på plantage. Jag ser hur storföretag prackar på småbönder kemiska bekämpningsmedel och patentskyddade fröer. Jag matas av och bevittnar en jord som håller på att mördas, men det rubbar inte min övertygelse om att mataffärens perfektionistiska grönsaksdisk likt förbannat väntar på mig. Varje dag. Övertygelsen är dock inte skapad av mig. Den kommer från ett system som skulle krackelera samma sekund vi började värdera saker efter hållbarhet.
Sverige lever över jordens resurser med 3,2 jordklot. Vi tillhör de länder som har störst ekologiskt fotavtryck i världen. Av de totala utsläppen från svensk hushållskonsumtion så består en tredjedel av utsläppen från livsmedel. Idag ligger stort politiskt fokus på övergången till mer hållbara bränslen inrikes. En krass spaning är dock att företagens vinster troligtvis skulle ätas upp av ännu ökad konsumtion och att satsningarna ensamt gör en björntjänst för klimatet. Vi bara fortsätter bidra till ökade utsläpp globalt.
När nu dessa fakta finns, varför känns det då som bortom min livstid att våra vanor skulle ändras? Kan det vara så att vi har blivit hjärntvättade att tro på omöjligheter när vi ideligen belyser problemen men aldrig lösningarna?
Därför kommer här nu en liten lösning. Throw back to kollotiden, fast obligatoriskt a’la ekoturism och folkbilda varandra till vett! Vad behöver jorden och människokroppen för att må bra? Var kommer bananerna egentligen ifrån? Diskutera i smågrupp vilka fördelar och nackdelar som finns med närproducerade produkter. I Bolivia finns det en ny lag som tvingar alla skolor att praktiskt lära eleverna om matproduktion. Underskatta inte kraften hos en morot.
Följaktligen finns det en hållbarhetsformulering i ekoturismen som är typisk för sin tid – att skydda naturmiljöer genom att nyttja dem. Hursomhelst så är det en möjlighet för kollektiva ekonomier att växa i Bolivia, och samtidigt vända på steken. Det är att utmana storstadens förträfflighet och oberoende genom att istället låta den komma till Cañizaya.
Lukten av torkad koka är speciell. Den påminner om grönt te, och varje morgon när jag klev utanför dörren i Sotopata fyllde den mina näsborrar. De stora näten låg alltid utbredda på marken mitt i byn, täckta med gårdagens skörd av kokablad. För Sotopata spelar odlingen av denna växt en avgörande roll för såväl ekonomisk försörjning som hälsotillstånd. Synen på kokabladet som en naturresurs med ett socialt värde erkänns också i Bolivias nya konstitution. I norr ger den helt andra associationer. De 0,5 % kokain som finns i bladet bannar därmed hela plantan. Kokabladet är narkotikaklassat enligt 1961 års allmänna narkotikakonvention, och i Sverige enligt läkemedelsverkets förteckning II. För mig var det därför en smärre chock när kokan lättsamt plockades fram som en ask läkerol. Scener från Narcos, lyxfester på Stureplan och otaliga utredningar om missbrukets grymma verklighet flimrade förbi mitt inre. Men det var innan jag förstod vilken roll bladen spelade här, det var innan jag anade komplexiteten med lagstiftningen och den politiska rävsax som så många odlare befinner sig i.
Det var först på 1980-talet som den verkliga kokainproduktionen drog igång. Då främst i Bolivia, Peru och Colombia, länder som än idag är de ledande världsproducenterna. Processen, som går till på det sättet att bladen stampas ner till ett mjöl och blandas med kemiska tillsättningsmedel, var ännu mer komplicerad då och tärde hårt på arbetare och miljö. I princip allt kokain exporterades till USA och Europa, då kokan hade en helt annan traditionell betydelse i Bolivia. Den betydelsen finns starkt bevarad än idag trots en global narkotikahandel.
Juana är 27 år och kokaodlare. När hon var 20 år tog hon över plantagen efter sin pappa. Hon beskriver det som ett självklart steg i livet, det var det enda sättet att tjäna pengar på. Kokan som Juana odlar är ekologisk, och hon styr hela processen från frö till handeln. Nästan allt säljs till La Paz. Men dagens restriktioner begränsar Juanas produktion. Enligt internationella bestämmelser och en överenskommelse med Colombia och Peru så får Bolivia endast odla koka på 20 000 hektar. Detta har inneburit att landet delats upp i gröna, gula och röda områden efter i vilken grad odlingar tillåts. Charazani, regionen vi befinner oss i, är ett gult område.
”Detta trots att vi (i Charazani) har odlat kokan långt innan kolonialtiden. Det är en del av vår kultur, vår tradition.” säger Juana.
Juana
En stor del av befolkningen i Charazani, inklusive Juana, identifierar sig som Kallawaya. Kallawayafolket har en lång historia kantad av vetenskapliga framsteg, framför allt inom medicin och läkekonst. Till exempel kunde de bota malaria innan européerna med hjälp av måreväxter, något som räddade tusentals liv under bygget av panamakanalen. Kokaplantan har sedan länge använts som medicin mot bland annat ont i magen och huvudvärk, och den går att återfinna på listan över landets 99 medicinalväxter. Får du höjdsjuka i Bolivia kommer du garanterat bli ombedd att dricka en kopp kokate.
Byns utbildade husläkare, Raquel Burgoa Esprella, berättar att även hon ofta rekommenderar koka till sina patienter. Det finns många riktigt bra naturmediciner, säger hon, och tillägger att den bästa vården finns i storstäderna. ”I La Paz finns alla mediciner och den bästa vården. Men tillgängligheten ut hit är dålig. Och läkemedlen är ofta väldigt dyra.” För Raquels patienter, varav många har ont om pengar, fungerar naturmedicinerna således som ett mer ekonomiskt substitut. ”Inte sällan rekommenderar jag att varva ett läkemedel med kokate. Dels för att dra ner på kostnaden om patienten önskar det, men dels för att minska beroendet av tunga läkemedel” berättar hon.
Sergio, 21, är en av de kokaodlare som demonstrerar för sin rätt att odla koka. Han säger att det handlar om att återta identiteten som Kallawaya. Medan många gröna regioner bara odlat koka i ett 20-tal år så har Charazani gjort det i tusentals, säger han. ”Kokan har en rituell betydelse, när vi offrar till moderjord.” Den används även som energipåfyllning under arbetsdagarna för att stilla hungern. ”Vi vill att kokan ska få erkännelse i lagen. Att det vi gör blir lagligt i Bolivia”. Demonstrationen som Sergio deltar i går till fots till La Paz för att stirra politikerna i vitögat. Senaste nytt är att regeringen har lovat att tillsätta en ny utredning om rättigheterna regionerna emellan.
På kvällarna i Sotopata hamnade jag ibland sittande på toppen av ett berg med koka. Steg två efter torkningen är nämligen att packa bladen så att allt får plats i påsar för transporten. Jag minns en av mina första kvällar när jag satt där uppe, och tyckte mig som en outsider ändå känna en bit av det sociala värde kokan har. Vi var ett tiotal personer som umgicks mitt bland den kl 22 på kvällen. Några bullade upp högar för andra att sitta på. Någon bjöd runt en flaska med läsk. Någon berättade historier som fick oss alla att skratta. Några tuggade och fyllde säckarna.
Så, avslutningsvis söker mina betraktelser inga svar på hur vi kommer till bukt med ett globalt problem, de söker snarare förstå ett sammanhang. Det som för mig står klart är att kokan må vara källan till kokainet på en plats, men en källa till liv, hälsa, kultur och tradition på en annan.
Nattens åskoväder drog med sig ett välbehövt regn över Sotopata. Klockan är åtta och jag, Manuel Rodriguez och Clemente Quispe går längs med grusvägen från den lilla byn Sotopata, nordvästra Bolivia. Tiden är inne för att äntligen så majs på den nyinskaffade åkern. ”Vi odlar en del, men inte så att vi kan vara självförsörjande.” säger Clemente och berättar att majsen och bananerna stannar i området, medan största delen av den ekologiska kokan säljs till marknader i La Paz. För att tjäna pengar har de båda, liksom många andra män i Bolivia, jobbat större delen av sina liv inom byggbranchen.
Den väntande åkern ligger en bit ner i djungeln och visar sig vara en brant bergssida. Som en röd skidbacke om sommarhalvåret. Marken är nyligen eldad för näringens skull, så svartbrända träd ligger kors och tvärs nedanför oss. Rakt fram tornar gröna bergskedjor upp sig. ”Från vänster har du Argentina, Brasilien, Chile och Peru” säger Clemente och pekar.
Vi börjar nerifrån och jobbar oss uppåt. Först grävs ett hål, ner med tre majsfrön och sedan täcka för. Samma process upprepas en halvmeter ifrån det förra hålet. Det är inte lätt att jobba och samtidigt hålla balansen i lutningen. Flera gånger halkar jag till i den leriga jorden och tror att jag ska ramla huvudstupa ner. Men fallhöjden verkar inte bekymra de två andra, snarare jättemyrorna som byggt bo i de döda trädstammarna. ”De bits jättehårt” säger Manuel. ”Så akta dig.”
När solen är som starkast går vi in i skogen för att vila och äta matsäcken. Clemente slår sig ner intill ett högt träd och delar ut portioner med ris, kött och tomatsallad. Hundratals bitar av gröna löv guppar förbi oss på marken, och det tar ett tag innan jag upptäcker de små röda arbetarna där under. Så organiserade, så okuvligt starka. Deras nästan spikraka väg sträcker sig från toppen av trädet ner intill vår matplats och in i det höga gräset.
”Ama sua, var inte tjuvaktig,
Ama llulla , var inte lögnaktig,
Ama quella, var inte lat.”
Clemente mumlar quetchua-ordspråket medan han låter blicken vandra över myrornas lövparad. ”De där latar sig aldrig.” Manuel har redan ätit upp, stoppat in en näve kokablad i munnen och lagt sig till rätta i gräset för en eftermiddagslur.
Tjuvaktigheter slipper Bolivia med Evo Morales, till skillnad från med den förre presidenten, säger Clemente. ”Han förstatligade gas- och oljebolagen så att vinsterna äntligen kom folket till dels.”
”Men socialismen här främjar ändå inte oss som arbetar hårdast”, fortsätter Clemente. ”Vi jobbar lika mycket, med den skillnaden att vi betalar femton procent i skatt. Det är andra, de som inte arbetar lika hårt som vi som vinner mest på dagens system.” En myra har fallit ur ledet och letat sig upp på Clementes stövel. Han petar ner den igen med en pinne. ”En annan sak är det på Kuba. Kubanerna är ett hårt arbetande folk. Där latar sig ingen.” Jag frågar vad han tror att källan till arbetsmoralen är, och får som svar att på Kuba har de en starkare enhet. En jobbar för varandra på ett annat sätt. ”Men i din idealvärld, behöver människorna där arbeta så mycket över huvud taget?” undrar jag.
”Arbete kommer alltid att finnas, det handlar om att ändra synen på det” svarar han.
Nu är det Clementes tur att ställa frågor.
”Vad är din bild av Bolivia hittills, Sonja? Är det fattigt eller rikt, fint eller fult?” Vi pratar om vad ordet fattig betyder och mitt svar blir sedan att i de byar jag besökt har jag träffat människor som är fattiga på pengar. Men vars liv samtidigt är väldigt rika.
”Ja, här på landet är det rika livet billigt” säger Clemente och slår ut med armarna mot utsikten. ”Här har vi tillgång till rent vatten, naturen, maten.” Jag nickar. Bara några dagar innan såg jag människor köa till vattentunnor i La Paz. Vattenkrisen är ett faktum i många storstäder som en bitter följd av torkan. Och för de allra fattigaste slår det extremt hårt, särskilt om en har en familj att försörja. Klimatförändringarna märks visserligen av på landsbygden också. I Sotopata får de mindre regn för varje år berättar Clemente. ”Men vi drabbas inte så hårt ändå. Värst måste det väl vara för industriländerna som släpper ut gifter direkt i sin omgivning.”
Mätta och utvilade återgår vi till grävandet. Solen börjar sakta försvinna bakom bergen när jag plötsligt känner något under tröjan. Jag skriker till i panik när jag ser jättemyran komma klättrandes uppför min mage. ”Döda den, döda den!” ropar Manuel. Tröjan blir svart från mina smutsiga fingrar och myrblod. ”Tur att den inte hann bita dig, giftet kan orsaka reumatisk” säger Clemente. Och medan jag plockar bort huvudet som fastnat i tyget tänker jag att det allt finns fina och mindre fina myrsamhällen.
Nästan tio timmar efter att vi lämnat Sotopata går vi tillbaka med värkande leder och solsting. Om tre månader kan ett rejält lass med majs fördelas mellan byborna. Nu ska bara naturen sköta sitt. Vi hoppas på tillräckligt med regn.
Manuel Rodriguez och Clemente Quispe Syntolkning: två personer står med varsin hacka i en backe
”Ama sua, var inte tjuvaktig,
t Clementes tur att ställa frågor.