Kategori: Kawsay

Gårdagen bjöd på en minst sagt intressant utveckling. Berget Ruca Pichincha strax väst om Quito reser sig 4696 meter över havet, en populär turistattraktion som vanligtvis inleds med en kortare linbanetur upp till cirka 4100 meter. Från denna nivå finns det dom som njuter av utsikten, inmundigar en bättre lunch på restaurangen, samt dom som inte nöjer sig förrän dom står på toppen, El Cumbre, det vill säga oss. Av erfarenhet vet jag att just denna sträcka, cirka 600 vertikala meter kan göra en bokstavligt talat vädrad. Mer om det strax.

Vi hade en fin tur upp, tuff men torr och med fantastiska vyer. För geografistudenten Robert är detta lite av en godisbutik, han vill bara ha mer! Efter cirka 3 timmars klättring nådde vi toppen som belönades med mackor och annat gott. Vi var alla i hyfsat skick men började förstå att höjden i kombination med en skakig turistmage gick hårt åt några av oss. För övrigt såg det ut som att vädret skulle hålla sig, men ack så fel man kan ha.

 

 

Vi återvänder mot ”basecamp” och dimman lägger sig plötsligt som filmjölk, vi ser knappt handen framför oss och får svårt att hitta vägen tillbaka. Vi tänker att det så småningom lättar och därför finns ingen anledning att vara oroliga, vi följer bara spåren tillbaka. Som den väder-cocktail vi presenterats börjar det självklart att hagla, åska och blåsa direkt efter, blixtarna viner runtom och det blir lerigt och halt, mycket lerigt och halt. Stundvis är haglet så hårt och blixtarna så höga att till och med Robert, som har tidigare erfarenhet av detta berg, börjar känna sig obekväm. 

         

När helvetet tycks falla på en gäller det att vara lugn och metodisk. Ska vi stanna och vänta ut det dåliga vädret eller försöka springa ner till stationen och komma hem till den varma duschen? 

                                   

En av oss är så frusen att vi måste ta oss hem omedelbart. Så vi lägger på en rem och tar oss tillbaka till restaurangen, lättade och utan blixtnedslag i huvudet men rejält frusna och blåslagna från den hala lervällingen. Hoppas inte du som läser detta tappar motivationen att klättra i berg; dåligt väder ingår ofta men med goda förberedelser kan du enkelt förmildra en svår situation!

 

Av: Robert Karlström, Amanda Chavarría Persson, Alejandra Silva Parra och Natalie James Morén.

 

I lördags var vi på en agroekologimässa utanför Cayambe, staden Amanda och Natalie kommer att praktisera i från och med denna vecka. Mässan bestod av diverse workshops i ämnet, samtidigt som det hölls en inomhusmarknad. På denna marknad sålde och demonstrerade människor från olika organisationer grödor, fröer, böcker, konsthantverk och liknande – och inte minst – knöt kontakt med andra. Organisering kan sägas ha varit ledordet på mässan, som startade i fredags och avslutades i söndags.

Vi gick runt och samtalade med personer från olika organisationer. Det kändes hoppfullt att se så många människor från hela landet samlas på en plats och utbyta kunskap och kämpaglöd, liksom varor, på ett miljövänligt och i allra högsta grad politiskt sätt. Mässan var full av aktivister.

Vi upplevde också att vi fick vara med om något större, något av vikt. Före igår har vi mestadels landat mentalt och fysiskt i Quito. Det var lite tungt att andas på 2850 meter över havet till en början. Vi har även satt igång visumprocessen, samt varit på Kawsays kontor i Quito och träffat folk som jobbar där. Kawsay är ursprungsfolksorganisationen Amanda och Natalie ska praktisera på.

I söndags hade vi ett möte med Alejandra Tapia, som jobbar på Centro Ecologico Zanja Arajuno (CEZA). Det är ett ekologiskt center där (svenska) Alejandra och Robert ska praktisera. Alejandra Tapia berättade bland annat om hur hotade och skadade djur tas omhand på centret men även om dess övriga verksamhet i regionen.

Av: Amanda Chavarría Persson, Natalie Morén James, Alejandra Silva Parra och Robert Karlström.