Vi är nu framme i Kotagiri, mitt uppe i de indiska bergen. Det är otroligt vackert här och ibland måste vi påminna varandra om att kolla runt omkring, bortåt, ut över bergen och teplantagen för att inte glömma bort hur fint det är. Utanför huset där vi bor börjar terassplantagen med teodlingar direkt och igår morse fick vi besök av grannarna ovanför – apfamiljen. Vi har också haft turen att träffa gaurerna härom dagen. De stod i teplantaget utanför kontoret och vi lärde oss att de inte äter tebladen utan bara gräset runt omkring.
Vi har hunnit kommit till ro och vänja oss vid livet i Indien. Att tvätta bananbladet innan riset kommer in till lunch har blivit en vana, liksom den något starka maten. Acklimatiseringen är således på god väg och vi har redan börjat vicka på huvudet, duscha genom att skopa vatten över oss själva och tvätta kläder mot en sten. Det här har nu gått så långt att vi båda börjat nynna den mest populära reklamlåten i Nilgiribergen och det händer att vi körar den tillsammans. (Vi har dock inte lyckats lista ut vad den gör reklam för än.)
Vi har försökt fånga staden, den otroliga utsikten och oss själva på bild, allt med lite blandade resultat. Men håll till godo.
Nu ringer klockan här på kontoret och det är dags för te.
Josefin och Frida
