Ett brev kommer postat

Sedan en tid tillbaka har jag och min kära mamma som jobbar som lågstadielärare på Visingsö, funderat över ett utbyte mellan barnen på barnhemmet Vidivelli och eleverna på Kumlabyskolan. Jag ville bland annat att barnen i både Sverige och i Indien skulle se likheter och skillnader utifrån ett skol-, djur- och naturperspektiv.

Så plötsligt en förmiddag under mina sista dagar i den Sydindiska sommarhettan och på organisationen Kudumbam, kom det efterlängtade gröna kuvertet stämplat från Sverige.I kuvertet hittade jag tio handskrivna brev, ett tjugotal teckningar och bilder från eleverna på Visingsös grundskola.

Ett par dagar senare åkte jag och Kelly till Vidivelli och läste upp breven för barnen och visade både teckningar och bilder föreställande katter, hästar, hönor och Visingsös gröna och historiska omgivningar. Barnen började genast svara på breven och många ritade teckningar föreställande deras favoritdjur; påfåglar.

Under dagen samlade barnen också in blommor och blad från växter och träd från den ekologiska gården Kolunji där barnhemmet ligger. Både ringblomma, mangoblad och citronlöv klistrades fast på ett papper. Med hjälp av vår handledare Poppy fick barnen sedan skriva ner både växternas och trädens namn.

I mitt senaste blogginlägg skrev jag om att finansieringen av Kudumbams utbildningsprojekt hastigt och oväntat avslutades. Projektet möjliggjorde att 8 av barnen kunde få gå i skolan på Vidivelli. Det är fortfarande oklart om barnen kan komma tillbaka. I nuläget har Kudumbam ordnat så barnen varje helg kan komma till Kolunju där de både får sova över, äta och leka.

En av flickorna som kommer över helgen till Kolunji heter Ramya. Hon är 11 år gammal och hennes familj har ingen ekonomisk möjlighet att låta henne fortsätta gå i skolan. I sin teckning till eleverna på Visingsö ritar hon en flicka och en pojke som balanserar på en penna. Under pennan så skriver hon med svarta bokstäver:

primary education for all.

 

img_3576 img_3560 DSC_0037

Att prata om genus med både kvinnor och män

Sista dagen i februari höll jag organisationens första genusutbildning som inkluderar både kvinnor och män. Jag hade spenderat ganska mycket tid på att sätta ihop en utbildningsmanual och förbereda med allt material. Det hade krävt mycket funderartid och jag var lite nervös inför hur det skulle gå. Skulle de förstå? Skulle de våga diskutera överhuvudtaget i stor och blandad grupp? Poppy hade bjudit in 20 deltagare, hälften kvinnor och hälften män. Planen var att vi skulle börja klockan tio (indisk tid 10:30-11:00). Klockan blev halv elva, elva, halv tolv. Inga deltagare. Närmare tolv kom en flakbil med en hel drös folk, varav en man. Men tack och lov, när klockan passerat tolv kom ett lass med fler män och det slutade med att vi var 26!

Det tog längre tid i början än jag trott och det var knepigt att få dem att förstå. Att förklara  jämställdhet och traditionella könsroller kan vara knepigt nog utan tolk och kulturella och språkliga skillnader! Första övningen vi gjorde var att prata om maskulint och feminint, vår syn och förväntningar på män och kvinnor. Genom att rita försökte jag använda deras svar för att förklara skillnaden mellan biologiska och socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor. Tur att kroppspråk och bilder oftast övervinner språkskillnaderna!

DSC_0780 DSC_0819 DSC_0859

När det kändes som att alla greppat innebörden av genus och sociala normer gick vi vidare. Vi gjorde övningar där de fick berätta för varandra vad de gör under ”en vanlig dag” och jämföra mellan kvinnor och män. Vi lekte rollspel där deltagande fick testa att sätta sig in i andras situation och reflektera över makt och frihet.  Vi pratade om traditionella könsroller, om familjen och samhällets förväntningar, våra förväntningar på varandra och hur de påverkar oss. Vi pratade om jämställdhet och varför det berör alla medlemmar i samhället och inte bara kvinnor, att det handlar om att lyfta upp kvinnor och inte att göra det sämre för män. Jag blev förvånad över hur jämn maktbalans det var i klassrummet och hur mycket de manliga deltagarna berördes och tog till sig. Vi fick till riktigt intressanta diskussioner och det kändes verkligen som att alla förstod och började fundera kring genus och jämställdhet.

Gender Workshop Gender Workshop Gender Workshop

I slutet av dagen diskuterade de i smågrupper hur de själva kan göra sin familj mer jämställd, vem eller vad som måste förändras i samhället för att ge lika makt till kvinnor och män och på vilket sätt den förändringen kan uppnås. Här är deltagarnas smarta svar (översatta till engelska för enkelhetens skull)!

  • The husband and wife should try to understand the wishes of all members of the family and implement them
  • Men should take care of the children and participate in the children’s education
  • Education for all should be recognized
  • All should try to understand what is right and what is wrong
  • We must discard false beliefs about men and women
  • Girls education should not be restricted in the name of family’s prestige
  • Families should send both sons and daughters to school without partiality
  • Men and women should work together and communicate better
  • All women should be provided full independence
  • Men and women should equally share the domestic work
  • Both husband and wife should plan the family economy together
  • All people in the villages should have public meetings and share their views
  • Husband and wife should exchange their views and learn to accept each others views
  • For the development of women the government should enact a law. For example minimum education for girls should be 12th standard, free education should be allowed for all girls who wish to go for higher education and university
  • Husband should cooperate with his wife in her work and help out in the household
  • Both husband and wife should know their income and expenses and consult each other in decisions concerning family economy
  • Women should meet and discuss in group and take their own decisions
  • Women should discuss their problems in the monthly SHG meetings and take decisions
  • Men should share women’s work
  • Both men and women should cooperate and listen to each other
  • Women should be allowed to work independently outside the household
  • Women’s education should be improved

Efter grupperna presenterat sina idéer för varandra var det många som delade med sig att de ska tänka på att behandla sina söner och döttrar lika, att de ska  kommunicera mer med och försöka förstå sin partner bättre. En man kom fram till mig efter utbildningen och berättade att han lärt sig massor och att han fått  insikt om hur våra sociala konstruktioner av manligt och kvinnligt påverkar oss och hur svårt det kan vara att vara kvinna. Han tackade och sa att han ska implementera det han lärt sig i sin egen familj. Jag blev så lycklig. Sen ville han ha min autograf, och där fick jag sätta stopp! Det är ju dom själva som är så fantastiska!

Blixtaktion för barnen – En vädjan till er i Sverige!

För att fler barn ute på landsbygden ska få möjlighet att gå i skolan, grundades barnhemmet Vidivelli 1996. Barnhemmet förvaltas av Kudumbam och ligger på den ekologiska gården Kolunji i Tamil Nadu. Vidivelli översätts till morgonstjärna på tamil och har under många år varit organisationens hjärta.

Med hjälp från utomstående sponsorer startades ett projekt på Kolunji för barn som av olika anledningar har hoppat av skolan och har familjer med ekonomiska svårigheter. Programmet startades för ett år sedan och möjliggjorde att åtta barn både flickor och pojkar i åldrarna 6-10 år fick komma till Kolunji och gå i skolan.

Idag fick vi reda på att projektet oväntat och hastigt avslutats. Pengarna från sponsorerna har dragits in. Motiveringen till att projektet avslutades var att det var alldeles för få barn som varit antagna till programmet.

För två dagar sedan skickades samtliga åtta barn hem till sina familjer i byarna runt om Kolunji. Två av barnen har allvarliga psykiska funktionshinder och föräldrar som tidigare har hållit dem gömda. Alla barnen har växt upp under svåra omständigheter. I förgår rycktes barnen upp ifrån deras enda trygghet på Kolunji.

Tioåriga Pazhaniyammal grät och vägrade släppa taget om en av kvinnorna som jobbar på Kolunji. Tidigare i höstas intervjuade jag henne.

Hon berättade för mig hur lycklig hon var att få komma och bo på Kolunji. Att hon får 3 mål mat om dagen vilket hon aldrig får hemma. Att alla som bor på Kolunji är som en stor familj, hennes familj. Att hon i framtiden drömmer om att bli lärare.

Pazhaniyammal 10 år. I bakgrunden står också en liten flicka i vitt. Hon har ingen mamma och hennes pappa är gammal och har tidigare sagt att han inte klara av att ta hand om henne.

Pazhaniyammal 10 år. I bakgrunden står också en liten flicka i vitt. Hon har ingen mamma och hennes pappa har tidigare sagt att han inte klarar av att ta hand om henne. Flickorna är hemskickade till sina byar. 

Jag sitter just nu i ett bedövande varmt Indien på ett kontor som bemannas av en organisation som kämpar för sina medmänniskor. De jobbar för de mest marginaliserade och utsatta människorna i samhället. För både barn och familjer som aldrig annars skulle få någon hjälp. För en liten stund sen kom Poppy förbi mitt lilla skrivbord som jag delar med Kelly. Hon berättade att Pazhaniyammals pappa skickat iväg henne för att ta hand om boskap istället för att gå till skolan. Jag vet hur ledsen hon måste vara i detta ögonblick.

Kära medmänniskor hemma i Sverige. För ungefär 30.000 rupies (3142 SEK) i månaden kan alla åtta barn (393 kronor per barn) fortsätta att få bo på Kolunji och gå i skolan. Alla bidrag, stora som små, är guld värt. Tillsammans kan vi se till att dessa barn får komma tillbaka till en trygg miljö och få gå i skolan. Sätt in ditt bidrag på PG 57 26 80-7 och märk betalningen ”Children’s home”. Besök gärna Vängruppen till Kudumbam på: http://kudumbam.wordpress.com/

DSC_1006

dsc_0828

 

Om förväntningar och inspirerande kvinnor

I det här landet stöter man minst sagt på en del utmaningar, både i vardagslivet och i arbetet. Om det är något jag lärt mig efter fem månader i Indien så är det att tackla det faktum att saker oftast inte blir som man tänkt sig. Hur mycket man en planerar och förbereder är det alltid något oväntat som dyker upp någonstans ifrån. Det har gått så långt att jag och Maddis fått in en rutin att stanna upp och påminna oss själva om att släppa alla förväntningar så fort vi börjar bli exalterade.

När vi kom tillbaka efter nätverksmötet och semestern började jag jobba med min studie av Kudumbams mikrolånsprojekt på riktigt. Jag hade skrivit intervjufrågor och planerat in i minsta detalj vad jag skulle undersöka. När min handledare Poppy frågade mig hur många självhjälpsgruppsmedlemmar jag ville intervjua svarade jag ”så många som möjligt”. Jag märkte snabbt att det är rätt knepigt att få till så många intervjuer som man tänkt sig, och framför allt under den tid man tänkt sig. Första dagen åkte jag ut med Viji till en by där ungefär trettio kvinnor skulle delta i en halvdagsutbildning i djurskötsel. Perfekt tillfälle tyckte hon, då kommer massa kvinnor vara samlade på samma ställe! Innan utbildningen kom igång började jag min första intervju, men halvvägs in var vi tvungna att avbryta. ”Det är klart att du inte ska missa utbildningen!” sa jag och vi bestämde att avsluta intervjun senare. Det kom jag att ångra. Vi satt och väntade, timmarna gick och plötsligt var klockan lunchdags. Efter två och en halv timme  hade jag en halv intervju när jag egentligen hade kunnat hinna med minst fyra under den tiden. Frustrationen! ”Att jag inte förstod att det skulle bli så här från början, det är så typiskt Indien!” tänkte jag. Effektivitet är inget som prioriteras särskilt ofta. ”Oroa dig inte, vi får göra intervjuerna när utbildningen är slut” sa Viji och tittade på mig lite ursäktande. När utbildningen var slut hade halva dagen gått och deltagarna var både trötta och hungriga. Dessutom hade de bråttom hem till hushållssysslorna och kossorna som väntade. Hungriga och trötta stressade vi igenom tre intervjuer innan lunch. Vi åkte ut till andra byar på eftermiddagen och hela dagen efter och det slutade med att jag hade tio riktigt bra intervjuer. Det vara bara tvunget att börja lite krångligt.

before I only depended on my husband but now I can do anything

DSC_0925

Trots att det inte blev som jag tänkt mig, blev studien riktigt lyckad. Den undersöker om kvinnor som är med i självhjälpsgrupper upplever ökad ekonomisk, kulturell och politisk självständighet, varför och på vilket sätt. Jag tittade på förändring av ekonomisk kontroll, kunskapsnivå,  traditionella könsroller, självkänsla, socialt nätverk, mobilitet och politiskt deltagande. Studien pekar på att mikrolån är mest effektiva när kvinnan använder  pengarna till att starta en egen inkomstgenererande aktivitet utanför hushållet. Det leder till att hon spenderar mer tid utanför hemmet, hennes inkomst ökar och hon får mer ekonomisk kontroll. När kvinnan bidrar till familjens ekonomi blir hon generellt mer respekterad av männen i hushållet och får således mer makt att ta ekonomiska beslut. Åtta av tio tillfrågade svarade att de aldrig tidigare varit med och tagit ekonomiska beslut i familjen, men att de nu beslutar tillsammans med andra familjemedlemmar. Den ekonomiska aktiviteten verkar också påverka både familjemedlemmarnas och bybornas perception av kvinnan, eftersom synen på henne som endast kapabel till att göra hushållsarbete förändras.

Now I am more respected by my husband and people in my village. Before my family and people in my village thought that I couldn’t do anything. Now all ask me for advice and they know I gained knowledge from trainings about agriculture.

Men även om de ekonomiska aktiviteterna är viktiga för kvinnors ökade makt, säger den här intervjustudien att de sociala aktiviteterna är essentiella. Kudumbams utbildningsprogram har en stor påverkan på förändringen av traditionella könsroller, kvinnans kunskapsnivå, mobilitet, sociala nätverk, självförtroende och intresse av politiska frågor. Enligt de tillfrågade kvinnorna har deras nya kunskaper haft en stor påverkan på andra människors perception av dem. Efter att ha deltagit i olika utbildningar upplevde de att familjemedlemmar och bybor såg dem som kapabla till att bidra med idéer och kunskap till områden som allmänt anses viktiga. Dessa kvinnor har fått mer respekt och status och ökat inflytande i familjebeslut. Sju av tio tillfrågade svarade att deras man eller far tog alla familjebeslut innan de gick med i självhjälpsgrupper, men att de nu diskuterar och bestämmer tillsammans.

Before I was only doing the housework and staying at home. Now I am a board member in my village and have a job. I don’t have to depend on others.

Enligt studien har självhjälpsgruppsmöten spelat en central roll i kvinnornas utveckling. Alla kvinnor som tillfrågades berättade att de inte bara diskuterar ekonomi under mötena, utan även bypolitik och vad de vill förändra i samhället, känslor och familjeproblem. Mötena har alltså blivit en plattform för politisk diskussion, utbyte av idéer och emotionellt utryck. Dessa möten har visats väldigt viktiga för kvinnornas utveckling, de har bidragit till en förändring av traditionella könsroller, ökat kvinnornas aktivitet utanför hushållet, deras sociala nätverk, självförtroende och politiska deltagande. Alla tillfrågade svarade att de inte gick utanför huset innan de började i självhjälpsgrupperna, men att de nu deltar i sociala aktiviteter utanför hushållet. De svarade även att de inte kunnat resa själva tidigare men att de nu kan resa till närliggande storstäder som Trichy, Chennai, Madurai och Bangalore. Alla deltagare har tillsammans med sina självhjälpsgrupper  kollektivt agerat för att påverka politiska beslut i sina byar. De har bl.a. krävt renare dricksvatten, bättre sjukvård, frekventare busstransporter och dagis. Traditionellt är det bara män som deltar på politiska möten i byarna och kvinnor förväntas visa männen respekt genom att inte lägga sig i. Trots detta har sex av tio tillfrågade vågat delta i dessa möten efter att de gått med i självhjälpsgrupperna. Med stöd från sina självhjälpsgrupper har två av dessa kvinnor till och med kandiderat och valts in i den politiska styrelsen. Under sin tid har de lyckats påverka politiska beslut rörande utbildning och dricksvatten.

Before I was only doing the housework and staying at home. Now I speak to people more often, dare to speak in front of a big group, and I have courage to do things on my own.

De sociala aktiviteterna lett till ökat mod att säga sin åsikt, att diskutera tankar och idéer i stor grupp och framför allt, att kommunicera med män utanför hushållet. Nio utav tio var rädda för att prata med män utanför hushållet tidigare, men pratar idag med män i byn och under utbildningstillfällen. De vågar till och med konfrontera manliga politiska ledare. Dessa förändringar har varit grundläggande för kvinnornas möjlighet att kräva sina rättigheter och förhandla i genusrelationer. Studien pekar på att även om de ekonomiska aktiviteterna är viktiga för kvinnors ekonomiska självständighet är de sociala aktiviteterna essentiella för kvinnors ökade makt i samhället.

Det har varit så inspirerande att möta dessa starka kvinnor och få ta del av deras livsberättelser. Jag hoppas att den positiva utvecklingen fortsätter och att jag får möjlighet att göra en mer utförlig studie i framtiden!

DSC_0974DSC_0986

 

Jag ska plantera ett Mangoträd för min dotter

På fredag ska jag hålla i en workshop för 30 kvinnor på Sydindiens landsbygd. Igår bestämde jag mig för att öva på upplägget genom att testa den för tjejerna som jag bor med.

Workshopen handlar om kvinnors rättigheter i enlighet med den internationella konventionen från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Indien ratificerade konventionen 1993 och har därmed erkänt kvinnor och mäns lika rätt till sjukvård, utbildning, arbete och politiskt deltagande.

Inledningsvis berättade jag om bakgrunden till framväxten av Förenta Nationerna (FN), varför vi har rättigheter och vilka olika konventioner som finns. Sedan delade jag ut fyra kort med fyra olika rättigheter från konventionen CEDAW. Tjejerna kategoriserade korten i fallande ordning med den viktigaste rättigheten först. Rätten till sjukvård på lika villkor fick den högsta placeringen, följt av bildandet av självhjälpsgrupper för en ekonomisk självförsörjning. På tredje plats kom lika möjlighet till lån och kredit för finansiering av jordbruk. På sista plats hamnade rätten till tillfredsställande levnadsförhållanden i förhållande till bostad, vatten och tillgång till toalett.

Sedan fick tjejerna ställa sig i olika hörn av rummet beroende på om de svarade ja, nej, eller kanske på frågan om de ansåg att de hade alla fyra rättigheterna tillgodosedda idag.

Samtliga ansåg att de INTE hade samma tillgång som män gällande sjukvård och ekonomisk självförsörjning.

Samtidigt som alarmerande rapporter från olika organisationer berättar om det ökade våldet mot kvinnor inom hemmet, jobbar Indien på både gräsrotsnivå och statligt för att minska våldet och förstärka flickors status i samhället. Ett exempel på detta är delstaten Bihar som ligger i norra Indien. Där planterar ett flertal byar mangoträd varje gång en flicka föds och frukten från trädet går sedan till familjen. Trädplanteringen har visat sig fått flera positiva effekter. Bland annat har det motverkat att flickor gifts bort i ung ålder och dessutom har byråden (Panchayats) berikats med fler kvinnliga ledare än någon gång tidigare.

En av tjejerna utbrast: jag ska också plantera ett Mangoträd om jag får en dotter.

Avslutningsvis fick jag frågan om hur kvinnors rättigheter ska förverkligas. Då kom jag att tänka på en berättelse som jag fick höra av en beundransvärd person en sommardag på Visingsö för två år sedan.

Den handlar om en fånge som blir lovad att bli fri om denna lyckas ta ner det enorma berget utanför fängelsefönstret. Ja, svarar fången. Jag ska börja ta ner berget, sedan ska mina barn ta över, sedan mina barnbarn och sedan mina barnbarnsbarn. En dag var berget borta.

Kontentan av berättelsen är att kampen måste påbörjas någonstans för att sedan övertas av någon annan. På det sättet hoppas jag att kampen för kvinnors rättigheter i Indien och hela världen också ska fortsätta. Och den pågår för fullt idag.

1616414_10153741495140034_473397187_n 1781504_10153741495125034_863312887_n

Ord säger mer än tusen bilder?

Jag och Kelly tittade på varandra. Hur ska vi någonsin kunna glömma detta?

 Utan bildbevis hoppas jag på att mitt inlägg ändå kan ge er en visuell bild av den verklighet som jag och Kelly fick uppleva.

En kväll blev vi hembjudna till vår kollega Revidis hem. Hon bor i ett område där kontrasterna är oerhört tydliga. Storslagna hus med vackra färgglada ingångar ligger jämsides med små dunkla skjul utan elektricitet. Hon tar oss med till hennes kyrka. De här är ett område med en kristen majoritet. Den hinduiska skördehögtiden Pongal har precis firats. Utanför kyrkan serveras den söta traditionella rätten med samma namn bestående av sockrat ris och smak av kardemumma.

Mitt emot kyrkan pekar Revidi på en plåtdörr,

 ”här bor jag med min dotter” säger hon glatt.

Innanför dörren under ett plåttak finns ett litet utrymme där hon lagar sin mat. Vi ställer av oss skorna utanför som vi nu har som vana att göra oavsett om vi är på kontoret, i affären eller hemma hos någon. Vi blir genast tillsagda att sätta oss på två platsstolar som Revidi snabbt letar fram. Nu har också två flickor iklädda rosa prinsessklänningar och blommor i håret kommit för att umgås med oss. Vi får veta att de är barn till Revidis hyresvärd.

Huset som hon hyr består av ett rum med ett lysrör som enda ljuskälla. En grön plåtsäng utan madrass står inklämd i ena hörnet och en liten tv står på ett rangligt bord. En fläkt snurrar i taket och tre skåp med kläder står längs ut med de gråa väggarna. I rummets enda hylla står flera platsburkar och grytor. I huset finns ingen toalett. Plötsligt kommer Revidis dotter inspringandes. Hon är så otroligt söt med håret i två tofsar och en kopia av sin mamma. Bredvid de två välklädda och välnärda flickorna ser hon trots sina åtta år väldigt liten ut. Vi förstår att hon måste vara kroniskt undernärd som många andra barn här.

”Får jag dansa för er?” frågar hon mig och Kelly! ”Ja gärna”, svarar vi!

I sin finaste klänning som hon efter mycket övertalande har klätt på sig visar hon upp en tamilsk traditionell dans. Hon är otroligt duktig och vi förstår inte hur hon kunde få ihop alla svåra rörelser med sina armar och ben.

Efter dansen går vi över vägen till ett av de största husen i området som har en färgglad och inbjudande ingång. Vi får veta att här bor hyresvärden och hans familj. Flickorna i prinsessklänningar springer ivrigt uppför trapporna och vi kommer in till ett ljust och fräscht vardagsrum. Vi upptäcker snart att huset består av tre våningar, det här är en välbärgad familj.

Flickorna visar oss runt i det ljusa och moderna bostaden, mest förvånade blir vi nog över att de har ett helt eget rum för den stationära datorn. Längst upp på taket ligger mängder av rödlök och i ett av hörnen står alla möjliga sorters plantor. Barnen förklarar vilka olika trädsorter det är, de pekar bland annat på ett mangoträd.

Vi går ner en trappa och kommer in till sovrummet där också alla leksaker förvaras. Flickorna visar upp sina dockor som de har fått av sin pappa. Dockorna förvaras i sina ursprungliga förpackningar och när de packas upp spelar de glada melodier. Revidis dotter leker också med leksakerna. Det verkar som hon är väl medveten om att hon lever i en annan verklighet. För inte en enda gång hör vi henne klaga för sin mamma om allt det som flickorna har, men inte hon.

Synen av barnen som är grannar och lever i helt olika världar, är en sådan kontrast som är svår att förstå. Men det räcker med att blunda så är jag tillbaka i Revidis område.

Jag känner lukten av tända ljus, den inbjudande varma atmosfären i kyrkan, den stora folksamlingen och den söta doften av Pongal.

Men mest av allt minns jag Revidi dotters uttryck när flickorna packar upp dockorna ur förpackningarna.

”When you destroy nature, you destroy yourself and then you have no future”

C. Rajasekharan bor i den lilla byn Vetaikarrenirrupu som under 2005 drabbades hårt av Tsunamin. Han är jordbrukare och odlar över 100 olika sorters grödor, däribland läkande örter, cashewnötter, bananer, mango, citron och kokosnötter. Hans främsta drivkraft är tron på ett ekologiskt sätt att odla.

Vid 19 års ålder tjänstgjorde C. Rajasekharan inom flygvapnet. Tio år senare tog han över jordbruket efter sin far och har sedan 1985 varit jordbrukare. Det enda kemiska medel som han då använde var för att bekämpa skadedjur på cashewträden. Detta bidrog till att många bin dog och C. Rajasekharan visste att det var ett mycket dåligt tecken. Genast slutade han använda bekämpningsmedel och började odla helt organiskt. Bina kom tillbaka och pollinerade växterna vilket bidrog till en större skörd och de naturliga insekterna som tidigare hade dött av gifterna, fungerade nu som ett naturligt bekämpningsmedel.

Genom att konvertera sitt jordbruk från konventionellt till ekologiskt och därigenom påvisade alla fördelar, blev C. Rajasekharan en förebild bland de andra bönderna i byn. Detta trots att han tidigare blivit retad av samma bönder som menade att det är omöjligt att odla utan bekämpningsmedel. De allra flesta har idag övergått till organiskt jordbruk.

Vidare menar C. Rajasekharan att samtliga bönder bör utbildas inom organiskt jordbruk och han vill att staten ska främja det ekologiska sättet att odla. Till sist klargör han:

 When you destroy nature, you destroy yourself and then you have no future.

C. Rajasekharan
Fotograf: Kelly RichardssonDSC_1154 DSC_1120 DSC_1127

C. Rajasekharan Fotograf: Kelly Richardsson

 

Ett samtal om mikrolån

Solen har tagit sig upp högt på himlen när vi når den lilla byn, det är varmt och jag ställer mig i skuggan under ett tak vävt av palmblad i väntan på att mötet ska börja. En äldre kvinna i färgglad sari kommer ut och signalerar med kroppsspråk att jag kan sätta mig på en av de många plaststolar som står utplacerade i en cirkel. Elva kvinnliga ansikten tittar på mig med lysande nyfikenhet. De är alla med i olika självhjälpsgrupper och de har samlats för att berätta för oss om den federation de är del utav. Federationens ordförande Gracy börjar berätta något på tamil, och vår kollega Viji förklarar på engelska att federationen grundades för tre år sedan på initiativ av Kudumbam. Idag består federationen av 32 självhjälpsgrupper från närliggande områden och har 250 medlemmar, varav omkring 100 personer är aktiva.

– I självhjälpsgrupperna sparar medlemmarna kollektivt, alla lägger in en liten summa varje månad och sen bestämmer gruppen tillsammans vem som kan få ta ett lån exempelvis till utbildning, jordbruk eller sjukvård. Det händer även att de får lån av banken men det är svårt och det måste göras gruppvis, genom federationen kan vi ansöka om pengar från banken till enskilda medlemmar, berättar Gracy.

DSC_0871Bild: Gracy har lånat RS 5000 för att laga sitt hus och ytterligare RS 10000 som hon använt för att köpa en ko. (Foto: Kelly Richardsson)

Från någonstans i närheten börjar plötsligt indisk musik spelas, med en ljudnivå så hög att det inger känslan av att vara i en festlokal med surround system. Jag får veta att en familj några hus bort har en ceremoni för att fira sin dotter som är gravid i nionde månaden, och jag tänker att i Indien missar de inte en möjlighet till ceremoni. De firar allt från när flickor ska ta hål i öronen till när de får sin mens och är redo att gifta sig. Kvinnorna fortsätter prata med varandra men det är svårt att uppfatta allt för den höga musiken. Jag frågar hur det fungerar med räntor när de tar lån från banken och de berättar att ofta får de en avbetalningstid på tio månader med en procents ränta. De flesta av kvinnorna har varit med i federationen i två eller tre år och har tagit lån en eller två gånger, oftast utan problem med att betala tillbaka.

Män spenderar pengar på alkohol, vi kvinnor investerar i familjen och gör allt för att betala tillbaka. Men visst kan det bli problem. Om man inte kan betala av en månad är det okej för banken, men blir det längre måste vi söka hjälp av vänner, förklarar dem.

När jag frågar vad de använder pengarna får jag liknande svar; till barnens utbildning, reparation av bostad eller uppstart av egen inkomstgenererande verksamhet. De berättar att nästan alla har investerat i getuppfödning.
– En get kostar 5000 rupees men ger oss så mycket mer tillbaka. Förutom mjölk ger en tacka killingar sex månader efter parning, sen kan vi sälja dom och få tillbaka så vi får pengar över när vi betalat av lånet.

DSC_0914
(Foto: Kelly Richardsson)Bild: Thayar har lånat pengar två gånger under tre år, RS 5000 för att laga sitt hus och ytterligare RS 5000 för att köpa en get. (Foto: Kelly Richardsson)
DSC_0881Bild: Jancyrani har lånat RS 5000 till sin dotters skolgång. (Foto: Kelly Richardsson)
DSC_0925Bild: Viramahl har sammanlagt lånat RS 15000 som hon använt för att öppna en egen shop, som idag är en inkomstkälla för familjen. (Foto: Kelly Richardsson)
1 rupee motsvarar 0.11 svenska kronor

Att inspektera en inspektion

dsc_0664

Över 1500 bönder i delstaten Tamil Nadu har med hjälp av Kudumbam övergått till och påbörjat processen för certifiering i ekologiskt jordbruk. Det finns olika typer av certifikat och i det här fallet använder de sig av INDOCERT, ett certifikat som tillåter bönderna att använda ekologisk märkning men även att exportera sina produkter. Genom något som heter Agricultural & Processed Food Products Export Development Authority (APEDA), kontrollerar staten alla landets bönder från Delhi. Hit måste de lämna in sitt certifikat i ekologisk odling och sedan kontinuerligt registrera uppdateringar om vad och hur mycket de odlar ekologiskt, om vem som inspekterat deras mark och när.

Under en hel vecka inspekterades ett slumpmässigt urval av de ekologiska bönder Kudumbam samarbetar med. Vi fick följa med under en heldag för att inspektera inspektionen. I byarna Valiyam Patti och Kongakhiraiyan Patti mötte vi sex av de 115 bönder som valt att odla ekologiskt, fyra av dem var kvinnor.

 

dsc_0673
(Foto: Kelly Richardsson)

Namn: Ayshabegam
Bor: Valiyam Patti
Odlar: Ris, bomull, sesam, black gram
Andel ekologiskt: 80 %

Det här är Ayshabegam, hon är 28 år och bor i byn Valiyam Patti utanför Trichy. Det är hennes far som äger marken, men hon själv har gått kurser hos Kudumbam i ekologisk odling och är den i familjen som ansvarar för planeringen av jordbruket. De övergick från kemisk odling för fem år sedan och idag är 80 procent av deras jordbruk ekologiskt. De odlar ris, bomull, sesam och black gram och använder till skillnad från många andra sina egna frön.

dsc_0699
(Foto: Kelly Richardsson)

Namn: Selvarani
Bor: Valiyam Patti
Odlar: Ris, majs, pumpa
Andel ekologiskt: 50 %

Selvarani bor i Valiyam Patti och hon odlar ris, majs och pumpa. En stor del av pumporna fraktas till grannstaten Kerala. Landet är familjeägt och 50 procent av de totala 3 hektaren brukas med organiska metoder. De använder sin egen kompost för att göra jorden bördig och har planterat olika sorters träd kring odlingarna.
 

dsc_0725
(Foto: Madelen Ottosson)

Namn: Dandapani
Bor: Valiyam Patti
Odlar: Ris, grönsaker, majs, pumpa, black gram, fisk
Andel ekologiskt: 70 %

Dandapani brukar 5 hektar land i byn Valiyam Patti, landet har han fördelat till sina två döttrar och sin son men det är fortfarande han som styr jordbruket. Idag är 70 procent av landet ekologiskt. Han har även en organisk fiskdamm som föder alla familjens 40 medlemmar. 

dsc_0754
(Foto: Kelly Richardsson)

Namn: Renuga
Bor: Kongakhiraiyan Patti
Odlar: Ris
Andel ekologiskt: 100 %

Renuga odlar ris i byn Kongakhiraiyan Patti, hela hennes jordbruk är ekologiskt. Hemma har hon 17 djur, vilket gör att hon kan använda sitt eget gödsel. På familjens mark har hon även en vattentank som samlar regnvatten, vilket över 70 andra bönder använder sig av för bevattning.  

dsc_0768
(Foto: Madelen Ottosson)

Namn: Palenivel
Bor: Kongakhiraiyan Patti
Odlar: Ris, majs
Andel ekologiskt: 100 %

Palenivel odlar ris och majs och har alltid odlat helt ekologiskt. Eftersom han har 30 får hemma kan han lätt använda sig av eget organiskt gödsel. Hans land är helt bevattnat med regnvatten, men tack vare att det är lågland har hans odlingar klarat den hårda torkan.

dsc_0780
(Foto: Madelen Ottosson)

Namn: Kaliyamal
Bor: Kongakhiraiyan Patti
Odlar: Sesam
Andel ekologiskt: 100 %

Kaliyamals land är helt ekologiskt. Hon har inte tillgång till bevattningssystem utan använder sig endast av regnvatten, på grund av årets torka har hon inte kunnat odla något alls. Nästa säsong planerar hon att odla sesam.
dsc_0737
(Foto: Kelly Richardsson)