Kategori: Indien

Publicerat

Avsnitt 2- Ladakh-Snack: Livet på landet- Odla vattenmelon i Ladakh?

Så var det dags för avsnitt 2 av podden Ladakh-Snack. Detta avsnitt spelades in på plats i Ladakh den 26 maj på LEDeG-hostel.

Podden finns där poddar finns genom att söka på Ladakh-Snack eller denna länk för att lyssna på a-cast eller denna för Spotify.

_____________________________________________________________

Bylivet i Ladakh skiljer sig väldigt mycket till hur livet i städerna ser ut och därför har vi valt att dela upp avsnitten på detta sätt.

Ladakh ligger väldigt isolerat och betyder också ”The land of high passes”. In till Ladakh finns egentligen bara två vägar som under vintern blir igensnöade. I och med det isolerade läget blir också framkomligheten till byarna begränsad och ibland är det enda sättet att ta sig till en by till fots. Även när det finns vägar är dessa ofta slingriga men med en fantastik utsikt.

Från bilen påväg till Nubra Valley, i bakgrunden syns hur serpentinvägarna ringlar sig.

I Ladakh är bytillhörigheten väldigt stark och de allra allra flesta vi har mött benämner ofta byn som de kommer ifrån som sitt hem. Förutom isoleringen har Ladakh hårda säsonger och enkelt kan man säga att det endast finns två årstider. Sommar april-september med temperatur upp mot 30 C under dagarna och även plusgrader på nätterna. Vintern är då från oktober-mars där temperaturen kan vara ner till -35 C.

 

Staden Leh under februari
Staden Leh i slutet på maj

 

 

 

 

 

Det finns även en monsun-period i augusti som ifall det regnar under denna tid kan ha fruktansvärda konsekvenser i form av ”mud slides” dvs laviner av lera som förstör både hus, vattenkällor och människoliv.

Exempel på detta är en mud slide som inträffade 2015 där byn Ayee Village i Nubra Valley fick två av sina tre vattenkällor förstörda. Detta har gjort att de inte har tillräckligt med vatten under odlingssäsongen. Som ett försök att säkerställa vattentillgången byggs nu artificiella glaciärer. Vad det är och hur de byggs går att hitta här i blogginlägget ”En vecka bland Ice Stupas” eller instagraminlägget här. Runt om i Ladakh är det tydligt hur klimatförändringarna har påverkat vattentillgången genom att glaciärerna har blivit synbart mindre och ofta är de även sotiga från t.ex. dieselpartiklar vilket accelererar smältningen av glaciärerna.

I byarna är det ofta ett traditionellt leverne där jordbruk är den främsta sysselsättningen och där byarna traditionellt sätt har varit självförsörjande. Båda våra organisationer LEDeG & LEHO arbetar med fröbanker för att göra fröer tillgängliga för lokalbefolkningen. Grödor som odlas är bl.a. vete, korn, ärtor, morötter, potatis men även nya (för Ladakh) grödor som linser, olika bönor och vattenmelon odlas. I Indien finns ett matsäkerhetsprogram där bl.a. ris ibland ges bort eller säljs väldigt billigt, för att alla människor ska kunna äta sig mätta. I Ladakh och på många andra ställen har detta dock haft vissa negativa konsekvenser då det billiga riset konkurrera ut mer lokala och traditionella grödor som korn eller hirs.

En dzo – en hybrid mellan vanlig kossa & jak

Överallt i Ladakh används traditionella toaletter som är som ett utedass utan stol, avfallet från dessa kan tillsammans med gödsel från djur och löv sedan användas som gödsel på odlingarna, både som ett sätt att sluta kretsloppet men framförallt för att eliminera behovet av konstgödsel. Oftast brukas jorden med hjälp av djuret dzo som är en avkomma från en jak & en ko. Under vintern när de inte används i jordbruket släpps de upp till bergen där de strövar omkring tills det är dags att komma tillbaka och börja arbeta igen. Vanliga kossor finns också för mjölkens skull, får finns för både ull och köttet och åsnor för att transportera saker.

 

För att förlänga säsongerna i Ladakh har växthus blivit ett allt vanligare och viktigare inslag för att öka möjligheterna till odling.

Aprikoser är gröda och produkt som har en central del i den ladakhiska-kulturen. Det

Rigzin Gurmet & Maria krossar aprikosskalet för att få ut kärnan

bjuds på torkade aprikoser och kärnorna (som smakar exakt som mandel!) och det växter aprikosträd i varenda trädgård. I Ladakh är de otroligt duktiga på att ta tillvara på hela frukten genom olika typer av processer.

 

Det finns många inlägg här på bloggen som berör detta så sök bara ”aprikos” här uppe! Tipsar om dessa två inlägg från tidigare praktikanter: ”Att ta tillvara på allt” & ”Takmachik- Ett aprikosparadis”.

I Ladakh har den främsta inkomstkällor förändrats från jordbruk till att turismen har blivit helt dominerande. Turismen har både medfört positiva och negativa effekter och de negativa är på ,många sätt vänligt tydligt. LEHO arbetar för att skapa hållbar turism i form av eco-turism och här finns blogginlägget ”Att återuppliva en bergsby” om detta.

Mer om begreppen matsuveränitet och appropiate technology som diskuteras i podden finns här respektive här!

Vi hoppas att ni uppskattar podden och tveka inte att höra av er vid frågor eller kommentarer!

Julley!

/Ladakh-Snack gänget genom Karolin Ring

Publicerat

Avsnitt 1: Välkommen till Ladakh-Snack – podden om en plats i Himalaya

Julley!

Nu har det äntligen blivit dags för oss att släppa och presentera en helt ny podd med namnet Ladakh-snack! Det är en podd skapad av oss praktikanter som befann oss i Leh, Ladakh under våren 2020. I denna podd får ni följa med oss när vi berättar och diskuterar om de upplevelser, äventyr och utmaningar vi varit med om under denna tid. Vi tycker detta var ett roligt sätt att bearbeta det vi varit med om och lära oss av varandra men också för att sprida kunskap om Ladakh till er alla här hemma i Sverige. Idén om att göra just en podd kom när vi hamnade i lockdown under corona. Vi funderade på hur vi kunde sprida kunskaper och lärdomar som vi fått i Ladakh medans vi satt under lockdown och inte kunde ta oss runt. Vi har varit med om så många roliga, spännande och utmanande upplevelser, möten och lärdomar som vi så väldigt gärna vill att alla ni här hemma ska få ta del av.

Ingen utav oss har någonsin gjort en podd förut, vi är alla nybörjare och tycker det skulle vara så roligt om ni ville följa med oss på denna lärande-resa.

Idag släpper vi avsnitt 1, ett introduktionsavsnitt för att ni ska få ära känna oss praktikanter och de organisationer vi befunnit oss på.

För att lyssna via Acast tryck HÄR

För att lyssna via Spotify tryck HÄR

 

Vi fem praktikanter har befunnit oss på två olika organisationer i staden Leh, LEDeG – Ladakh Ecology and Development Group och LEHO – Ladakh Ecology and Health organisation.

Och vilka är vi då?!

Praktikanter hos LEDeG

Jag som sitter vid tangentbordet idag heter Maria Nyström och är 29 år. Jag kommer från en by som heter Bergshamra och ligger längst med Norrtäljes kust. Jag är utbildad beteendevetare och även läst Internationell hälsa i Thailand. Jag har under några år jobbat med social hållbar utveckling men också börjat utbilda mig inom hela begreppet hållbar utbildning. På fritiden hänger jag gärna ute och gärna i min kajak paddlandes in i en solnedgång!

Med mig var också Caroline Tham Johansson och Karolin Ring. Caroline är ursprungligen från Falkenberg på västkusten. Hon är 26 år gammal och har studerat Politices kandidatprogrammet i Lund. Hon har en speciell dragning till staden Wien där hon studerat tidigare. Hon är även en hejjare på golf och kan allt om öl!

Karolin (Karro) Ring är 29 år och kommer från Jönköping. Hon är utbildad civilingenjör inom energi och miljö på Linköpings universitet. Hon har gjort fältstudier i Sydafrika och studerat tillgången till vatten. Hon har även jobbat med miljöfrågor inom länsstyrelsen. Karro kan plocka hur mycket blåbär som helst och kan bygga saker av vad som helst (en äkta ingenjör helt enkelt).

Praktikanterna som befann sig på LEHO var Lukas Jarvis och Jakob Bowers. Lukas är från (enligt honom själv) sköna Närke och Örebro. Han är 25 år och har läst en kandidat i fred och utveckling i Uppsala. Han är just nu på väg till Nederländerna för att läsa sin master. Lukas kan göra alkoholhaltiga drycker av vad som helst och fixar och donar gärna på deras fina gård i Närke.

Jakob är 22 år och är från studenternas stad, Lund. Han har snart en kandidat inom nationalekonomi. Om man vill veta något om eller kring resiliens så är Jakob den man ska fråga. Han reser gärna runt och jobbar på gårdar och ni måste se honom när han jonglerar med eld(!!!).

För att få veta varför vi valde att åka på denna praktik med Framtidsjorden så in och lyssna på dagens avsnitt!

 

Under dessa 6 veckor kommer ni få lyssna på 6 avsnitt. Idag är första introduktionsavsnittet och framöver kommer vi prata om:

Avsnitt 2 – Livet på landet

Avsnitt 3 – Livet i staden

Avsnitt 4 – Livet i Ladakh

Avsnitt 5 – Livet i lockdown

Avsnitt 6 – Livet tillbaka hemma

För varje avsnitt kommer det komma ut en inlägg här på bloggen men följ också Framtidsjorden på Instagram för att hålla koll på när avsnitten kommer ut.

 

Vi åker ju på praktik genom organisationen Framtidsjorden. Framtidsjorden är ett internationellt nätverk av organisationer i Sverige, Latinamerika och i Asien. Allt arbete utgår ifrån en socialt rättvis och ekologisk hållbar grund och fokus ligger på hållbar landsutveckling, urbana miljöfrågor, bevarandet av biologisk och kulturell mångfald, genusrelaterade frågor och kvinnors rättigheter. Man arbetar efter tre grundprinciper: Ekologi, självtillit och samarbete.

Framtidsjorden arbetar aktivt med de globala utvecklingsmålen, Agenda 2030, och då främst med målen 2 – ingen hunger, 12 – Hållbar konsumtion och produktion och mål 13 – bekämpa klimat förändringarna.

En stor del av framtidsjordens arbete är just praktikantprogrammet som vi fick möjligheten att delta i, vi tycker att du också ska ta chansen att söka! Gå in HÄR och läs med och framför allt SÖK!

 

Vi fem praktikanter har alltså befunnit oss i Indien, vilket vi själva knappt fattat. Detta då vi befunnit oss högst upp i Indien i Himalaya bergen. I en stat som heter Ladakh och närmare bestämt i staden Leh. Vi var uppe på 3500 möh och det märktes markant i kroppen. Varför vi inte upplevde att vi varit i Indien och hur höjden påverkade oss trycker ni HÄR  eller HÄR för att få lyssna mer om.

Utsikten från ett kloster ovanför staden Leh

Huvudgatan, main market, i Leh

Fun fact! Indien har en enormt stor befolkning, 1,3 miljarder människor. Om man skulle trycka in Sveriges befolkning i den siffran, hur många procent tror du då att Sveriges befolkning utgör av dom 1,3 miljarderna? Svaret får du när du lyssnar på avsnitt 1.

Ladakh är sedan förra året ett så kallat union territory,  innan tillhörde dom Jammu & Kashmir. Detta för med sig både fördelar och utmaningar då man hoppas på att staten ska få lite mer bestämmanderätt och lokalt styre men det innebär också att folk från andra delar av Indien kan komma och köpa land i Ladakh vilket tidigare varit förbjudet. Det hotar då att konkurera ut lokalbefolkningen. Eftersom att Ladakh blev ett eget UT förra året så vet man inte riktigt än hur detta kommer att påverka staten, detta är något som vi ser fram emot att höra mer från kommande praktikanter hur det utvecklar sig. Något man hoppas på iallafall är ett så kallat 6th schedule som betyder att Ladakh blir erkänt som ett tribal area vilket innebär att säkra befolkningens rättigheter och de får då en möjlighet att beskydda deras land genom lagar och förordningar. Men vi hoppas på att få följa utvecklingen av detta framöver. Är man intresserad kan man läsa mer här.

 

Här kommer en kort presentation om våra organisationer vi besökt under 4 månader:

LEDeG

Ladakh Ecological Development Group (LEDeG) är en gräsrotsorganisation som startade 1983 av en grupp ladakhier och en svensk kvinna vid namn Helena Norberg-Hodge med visionen ”a sustainable future for Ladakh that is built on it´s culture and environment.”

Ladakhs vänner beskriver att syftet med att starta organisationen var att underlätta för människor som lever i ogynnsamma områden runt om i Ladakh. Detta då det är ett dilemma mellan att bevara traditionerna men samtidigt följa med i den snabba moderna samhällsutvecklingen. LEDeG vill jobba för att bevara kulturen och den vackra miljön men samtidigt leda utvecklingen mot ett hållbart samhälle. Målet är att kunna stärka den lokala ekonomin och levnadsstandarden men utan att påverkan den känsliga miljön negativt.

Det är 35 st anställda och alla jobbar med olika projekt inom: Appropriate technology , hantverk, jordbruk och mathantering, Rural buildning center samt deras egna hostel där vi praktikanter bott.

LEDeG hostel

Dom har även ett spännande projekt som heter Livable Leh som vi kommer berätta mer om i kommande program i podden Ladakh-snack.

LEDeGs kontor

LEHO

Ladakh Ecology and Health organisation grundades 1991  då man såg behovet av att jobba med ekologi, jordbruk och hälsa i en stad med snabb samhällsförändring och urbanisering på kort tid. Man såg att den traditionella kulturen och sedvanor var hotat och man ville därför jobba med en holistisk lösning för att kunna vara med och styra utvecklingen så att man tog hänsyn till dom lokala förutsättningarna och bevarade det traditionella i den snabba utvecklingen. Detta för att främja hållbara samhällen.

Kärnan i LEHOs arbete är att ha med sig hela samhället, detta gör dom via deltagande processer. Man bygger kunskap ihop, både i lärande processen men också i genomförandet.

Majoriteten av arbetet är förlagt ute på landsbygden då Ladakh består av många avlägsna byar. Dom jobbar också med påverkansarbete politiskt, till exempel med att skriva policys. En policy dom jobbar med just nu är ladakh 2025. Vad det innebär berättar vi mer om i podden.

Praktikanterna utanför LEHOs kontor

Nu hoppas jag att ni fått lite bakgrund och uppfattning om första avsnittet! Så se nu till att gå in och lyssna på podden. Vi uppskattar era tankar och feedback så tveka inte att kommentera och höra av er. Vi hoppas att ni ska tycka att det är roligt att följa med oss på denna resa och vi hoppas att ni har lite överseende med att vi är nybörjare på detta!

Podden hittar ni på Acast och på Spotify 

Glöm inte heller att följa framtidsjorden på Instagram och håll utkik för inlägg här på bloggen!

Ha det gott så hörs vi nästa vecka igen!

Julley!

/Maria och Ladakh-snack gänget.

Publicerat

Har Du ett växtskyddsmedel i skafferiet?

I dessa annorlunda tider under Corona-utbrottet så finns det utrymme för reflektion. Nu finns möjlighet att tänka tillbaka på de underbara event som varit tidigare. Det har fått mig att tänka tillbaka på en solig vårdag under 2019, när jag återvänt från Indien och tillsammans med de andra praktikanterna på Framtidsjorden ordande en odlingsfestival för barn i Malmö. Det var en dag full av skratt och intressanta diskussioner om miljö och mat.

I en park i Malmö hade vi satt upp en mängd olika stationer. Barnen fick plantera bönor i egengjorda tidningskrukor, öva sopsortering i en hinderbana, göra bihotell och tävla om att rädda så mycket vatten som möjligt. Det var en dag som väckte nyfikenhet hos barnen och som ledde till djupare diskussioner, för såväl vuxna som barn.

Barnteater framfördes under odlingsfestivalen

Huvudnumret för dagen var två teaterföreställningar om matens väg till vår tallrik. På scenen stod ett skånskt äpple, en trött banan, en sur citron, grön bönskida och en knölig potatis. Det var en dramatisk berättelse som började på andra sidan Atlanten och slutade på en matgala i södra Sverige. Föreställningen lockade både till skratt och eftertanke. Hur långt har maten du stoppar i din mun egentligen färdats? Vad innebär egentligen ekologiskt? När blir en potatis för knölig för att ätas? Personligen kan jag bara säga att varje person borde ta chansen att klä ut sig i en knölig potatisdräkt och spela ut en historia framför en barnpublik. Så, har du inget för dig när alla sociala event har ställts in så är det bara att börja att sy din egen grönsakskostym!

Något besökarna på odlingsfestivalen också fick uppleva var att tillverka sitt eget växtskyddsmedel, enligt ett indiskt recept. Jag var praktikant hos CIRHEP i Indien, en organisation som stöttar lantbrukare i omställningen mot mer miljövänliga odlingstekniker. Ett steg i arbetet var att lära ut hur man kunde tillverka sitt eget växtskyddsmedel. Ett växtskyddsmedel används för att skydda växter mot bland annat angrepp av skadedjur. Antagligen har du redan alla ingredienserna till det just det medlet vi tillverkade under odlingsdagen hemma i skafferiet redan: vitlök, ingefära och chili!

För att göra en liter insektsmedel behöver du:
18 gram Vitlök
9 gram Ingefära
9 gram Chilli

Under odlingsfestivalen uteslöts chilli, för att undvika att just den ingrediensen skulle råka hamna i någons ögon. För vi har väl alla råkat göra det misstaget?

Ingredienserna malas sedan ned till en kräm. Man kan använda sig en mixer för detta steget eller så passar man på och träna armmusklerna och använder en mortel istället. Blanda sedan den krämiga massan med en liter vatten och rör om ordentligt. Sedan är det bara att filtrera vätskan och vips så har du fått ett helt naturligt och miljövänligt växtskyddsmedel som du med gott samvete kan använda på dina växter. Om man, som jag, inte har en så stor trädgård så går det bra att minska på mängden, så länge man behåller proportionerna mellan ingredienserna. Under odlingsdagen hade Kristinas Scrapbooking sponsrat oss med små sprayflaskor så att alla som besökte dagen fick ta med sig sitt växtskyddsmedel hem. Det var en enkel och kul aktivitet som uppskattades av så väl stora och små under odlingsfestivalen. Något som gör det ännu trevligare är att de små sprayflaskorna kan återanvändas varje gång man blandar ihop sitt eget medel i framtiden.

Flaskan går att hitta här: Små tomma sprayflaskor hos Kristinas Scrapbooking.

Även om en ny odlingsfestival inte står runt hörnet riktigt än så hoppas jag att du får lite inspiration till vad du kan pyssla med där hemma i alla fall!

Med vänliga hälsningar,

Carin, Praktikant hos CIRHEP 2018-2019

Publicerat

Att återuppliva en bergsby

Bland de vackra bergen i norra Indien ligger regionen Ladakh. De senaste åren har det skett stora förändringar kring livet i områdets alla byar. Traditionellt sett har de större byarna varit omringade av ett antal doksas, ett lokalt ord för mindre sommarbyar. Under sommarhalvåret brukade människor, framförallt kvinnor, flytta ut från den större byn till dessa mindre doksas för att bruka jorden och föra ut boskap på bete. Byarna bestod oftast av 7-8 hushåll som tillsammans hjälptes åt med de dagliga sysslorna. Efter att ha varit självförsörjande under sommaren flyttade de efter skördesäsongen tillbaka till den större byn med den nyskördade maten. Numera står dessa byar övergivna och många av de som tidigare bosatte sig i doksas under sommaren har nu valt ett liv i städerna. 

Myndigheterna öppnade upp för turism 1974 och sedan dess har turismen närmast exploderat. Visserligen för industrin med sig ett stort antal anställningar vilket resulterar i inkomst för många hushåll men det finns också många konsekvenser som balanserar på myntets mörkare sida. Bland dessa hittar vi en kraftig nedskräpning, betydligt sämre luftkvalitet och ett inkomstberoende från en enskild industri. Ett sådant beroende kan få allvarliga konsekvenser om industrin fallerar, något det finns stor risk för till sommaren på grund av pandemi-situationen. I direkt relation till områdets byar hittar vi den konsekvens som är mest relevant för denna text. Då den centraliserade turistnäringen lockar med relativt enkel inkomst i jämförelse med att bruka jorden långt utanför städerna väljer många, framförallt de yngre generationerna, att lämna traditionella arbeten och istället söka sig in till städerna. 

Tsering Dolkar och Padma Angmo på plats i Haritse

Denna turismkatalyserande urbanisering har stora effekter på den traditionella livsstilen och kan ses som en direkt orsak till att doksas har övergivits en efter en. Ett exempel på en sådan doksa är Haritse som tidigare bosattes av hushåll från den närliggande större byn Takmachik. Två kvinnor från den yngre generationen, Tsering Dolkar och Padma Angmo, sätter sig emot det som annars drar i personer från deras generation. Efter att själva ha spenderat en stor del av sin uppväxt i Haritse och därmed sett hur denna livsstil övergetts har de bestämt sig för att vrida tillbaka utvecklingen för att få kontroll över den. Därmed hoppas de att istället kunna forma en hållbar och inkluderande utveckling där den lokala befolkningen får tillgång till dess frukter. Som praktikanter på LEHO har Framtidsjordens praktikanter Lukas och Jakob det stora nöjet att vara med att utforma och driva projektet från dess startgropar. 

 

Ett av bostadshusen i det väldigt nedgångna Haritse

Tanken är inte att aktivt motverka turism, utan snarare att integrera den för att därigenom skapa värdefulla effekter. Samtidigt som besök gör att Haritse kan hålla igång som den gjorde förr ges även besökarna tillfälle att lära sig om ekologiskt jordbruk, traditionella metoder och lokala lösningar genom så kallad eko-turism. Detta genererar även arbetstillfällen för de kvinnor som annars begränsas i hushåll där mannen ensam ansvarar för familjens inkomst. Att engagera sig inom eko-turism ger kvinnorna en plattform där de kan visa upp sina gedigna färdigheter inom hantverk och matlagning samtidigt som de kan sälja vad de skapat. Genom att locka besökare med en lokal och samhällsnära upplevelse bidrar projektet till en hållbarare decentraliserad turism och därmed lättas trycket något från den resurskrävande turismen i regionala huvudstaden Leh. 

Projektet står som sagt i startgroparna och det finns en hel del att göra. För tillfället förs diskussioner om hur projektet kan genomföras med hjälp av samhällsengagemang och lokala resurser i kombination med utomstående volontärer. Tanken är att volontärer ska bidra med sin tid och kraft samtidigt som de får chansen att lära sig om lokala jordbrukstekniker, hantverk och kulturtraditioner. För insatser som kräver större utgifter, såsom installation av vattenreservoarer och bevattningskanaler samt restaurering av förfallna bostadshus, krävs bidrag utifrån, något vi för tillfället arbetar med genom olika ansökningar. Vi ser förstås fram emot att se projektet utvecklas vidare och tiden efter pandemin då byn kan börja välkomna sina första gäster. 

Snart får Jaken som rör sig i Haritse betydligt tätare mellan besöken

I videon nedan kan du höra Tsering Dolkars egna ord om Haritse och om ambitionen att återuppliva byn med hjälp av turism. 

Publicerat

Fishing on dry land

Travelling along the southeastern coast of India, one sees unutilised fishing boats docked along the open harbours. They are emptied just like the Bay of Bengal is emptied of fish. The reduction of fishes is due to a few tangible factors. Overfishing due to the mechanising of fishing, and the increasing depletion of a mature fish population which would allow sustainable reproduction. This is set in the background of a declining environmental habitat for the fishes, as severe pollution from surrounding factories and rising water surface temperature has disturbed the biodiversity and ruined the much needed plankton. These factors have dramatically reduced the yield of fishermen and pushed them harder to raise their nets with a bigger haul. Consequently, this creates a negative loop with further reductions in yield and forcing more fishermen to make up for the lost yield by turning to fish for a larger variety of fishes.

The lack of fish and the shrinkage in size has plummeted the market price, thus minimising the profit margin and negatively affecting the finances of fishermen households as living wages of fishermen have diminished. Furthermore, the economic development over the past decade has not been beneficial to the fishing industry. A local fisherman, Kumaran (43), explains that inflation has not followed the same patterns for the fishing industry as for other industries and forms of commerce, e.g. the price of gold has gone up eightfold whilst for fish only fivefold in the past 20 years.

Many of the problems the fishermen are facing in the region go beyond their power. Efforts from the government’s side to tackle the problem of overfishing are there, but are few and rarely enforced. At the beginning of 2019, the government banned the use of trawlers (trawlers are medium-sized ships with nets that sweep the ocean floors) as a measure to stop the depletion of the ocean floors (Hemalatha, 2019). The director of the Bay of Bengal Programme Inter-Governmental Organisation, Yugraj Yadava, explains

“It was agreed that there is a need to reduce the number of trawlers for two main reasons. One that there is excess catch and two to reduce the damage on the ocean bed and to the ecology that bottom trawlers cause” (ibid.). Yet, there are still many trawlers sweeping the ocean floors of the vast Bengal bay (ibid.). The enforcement of the ban lacks proper scrutinising measures, thus making the ban purposeless.

Another example of Indian government efforts is the enforcement of annual fishing bans as an effort to help the fish population recover. The annual 61-day ban along the coast of Tamil Nadu “has aided in the recovery of habitat and regeneration of stock through recruitment” (Amali Infantina et al., 2020:1), yet the fishermen are left to dry on the vast shore. Minimal governmental substitutes are given, and not without struggle. “[T]he ban relief amount was revised from Rs 2,000 to Rs 5,000  [approximately 26 USD to 67 USD] per ration card for 60 days. It was also observed that the ban relief amount is usually disbursed only after the ban period in late June. Infantina et al. (2017) recommended that the ban relief amount needed to be enhanced from Rs 2,000 per family to Rs 9,000 [approximately 26 USD to 120 USD] (@ Rs 200 [2,6 USD] * 45 days) at the suggestions of the fishers.” ((ibid.:6) But the relief efforts are not enough to compensate for the accumulated economic generation the fishing industry produces, “2.04 million man-days were lost during the closed season accounting for a total labour income loss of Rs 1638.2 million  [21,8 million USD] to the mechanised fishing sector for the entire Tamil Nadu” (ibid.:5). To put it simply, no sustainable solution has been given to compensate for the reduction in profits and minimized household income.

The financial despair has forced the fishermen to employ somewhat questionable measures. Essentially, some of the fishermen have resorted to fishing illegally in Sri Lankan waters (Palk Strait) as the schools of fish are greater and more diverse there than in the Indian waters. The fishermen are exposing themselves to criminal conduct as they are fishing outside of Indian maritime borders. If caught the fishermen can be imprisoned for three months. Despite the risks of getting caught, the fishermen still feel that they have to fish there as there is no other choice for them to make their livelihood. The household  income is often single-sourced and highly reliant on the man, often a fisherman, putting families in desperate financial situations.

Kudumbam, a local NGO, has increased its efforts to help the fishing community in diversifying their sources of income. Central to this plan: WOMEN! The organisation has established micro-loan programs, called joint liability groups (JLG), where women have the ability to identify possible business ventures the women (themselves) deem to be financially viable. The JLG follows a communal focused model, where common responsibility of the loans allows a sense of financial stability and minimizes the perception of the debt burden. Moreover, it has opened banks to be more entrusting in women’s financial abilities and capabilities.

In a small village outside Tharangambadi, formerly known as Tranquebar, we meet a group of women. Women who are married to fishermen and have first-hand experience in the decline of fish, as wallets become thinner and dinner tables have become smaller. More importantly, these women are participating in the JLG and explain how the micro-loans have allowed them to venture outside of the sale of fish and find other income sources. It is common to see the women open their own petty shops, buy animals like cows, chickens, goats, small pieces of land for framing or even renovate houses/homes for rental. These efforts have resulted in some financial relief, as the household now has more than one source of income.  It has made life slightly better as they now have the ability to think long term and find other treasures on dry land instead of depending on the fruits of the ocean.

The addition of the micro-loans have helped and given the communities as a small leverage, unfortunately, it does not solve the whole problem they are facing.

Publicerat

Ladakh i dröm och verklighet – ett första ögonkast

Med tre veckor i bagaget drygt tre kilometer upp i Himalaya i Leh, Ladakh, Indien, tänkte jag sammanfatta de inledande intrycken. Jag har ärligt talat inte mycket att berätta om mitt arbete på Ladakh Environment and Health Organisation än. Men förväntningar, farhågor, hopp och förtvivlan har konstant studsat mellan mig och min nya omgivning. Så jag tänkte bjuda på en inblick i en privilegierad, trädkramande västerlännings trevande försök att börja förstå en plats som är radikalt annorlunda, men ändå inte helt.

På sistone har det som ett tag känts uppenbart på ett abstrakt plan börjat sjunka in: troligtvis har jag klimatets, ekosystemens och den så kallade civilisationens gemensamma kollaps att se fram emot under min livstid. Visst lär min tidsmässiga och geografiska tur bespara mig det värsta, men för nån med en droppe samvete spelar det mindre roll. Då insikten retfullt långsamt sipprat ner till det känslomässiga planet har min oro strömlinjeformats, mitt intresse för detaljer bleknat, och ett ord med växande kraft ekat i huvudet: Resiliens. Hur säkrar vi mat, vatten, mark, energi, hälsa, trygghet och sammanhang när den ekologiska skuldbubblan spricker och lämnar efter sig en enklare, mindre, lokalare ekonomi (på de platser där vi alls kan bo och odla)? Hur behåller vi kylskåp, internet och modern sjukvård men lösgör våra livsuppehållande system från det globala korthuset av pengar, olja, plast, teknik, prylar, överflöd och självbedrägeri så att det inte begraver rubbet? En förenklad och stiliserad berättelse, men jag känner mig rätt trygg i att den är bäst lämpad att vägleda mina och samhällets val i den framtid som väntar. Typ att 1,5-gradersmålet lär vara rökt när jag fyller 30, massutrotningen rullar på, och tillväxten fortsätter krossa planeten (även om en stoppar in solkskensscenarier i modeller).

Och som blåögd (i dubbel bemärkelse) 22-årig wannabe-hipster har jag nu kommit hit från Sverige i prickig ylletröja och färgglad yllemössa med ett naivt men oundvikligt mellanting mellan förhoppning och förväntning att få bevittna återstoden av ett enklare samhälle präglat av samarbete och sammanhållning, försörjt av ett balanserat jordbruk anpassat efter den lokala ekologin. Där pengarnas logik inte dominerar. Att få åka ut i byar och uppleva strukturer, värderingar, försörjningssätt som på riktigt är ”recessionssäkra” (en användbar version av resiliensbegreppet som jag lånat av en god vän). Sörja över det som håller på att förloras, samla lärdomar och kraft att kämpa vidare. Nu är det förvisso svinkallt, det händer lite och det växer inget; än så länge får jag mest grubbla vidare bakom en datorskärm i Indien, istället för bakom samma datorskärm i Sverige. Men jag börjar iaktta, ställa frågor och orientera mig.

Med upphetsning får jag höra om de institutionaliserade samarbetsformer som finns kvar i byarna, som Rares – där bybor turas om att ta varandras boskap upp i bergen på sommaren – och Faspoon – grupper av omkring fem familjer som hjälper varandra med allt mellan himmel och jord. Om hur den som ägde byns vattenkvarn brukade få arbete i utbyte mot att mala bybornas korn, hur familjerna turades om att hjälpa varandra med skörden. Och ofta gör det fortfarande. Sånt bygger in ekonomiskt svängrum i människors försörjning, istället för att den hänger och dinglar från marknadens spända gummiband. Resiliens! Men såklart är dessa praktiker utrotningshotade.

Militären skojar du inte med

En bräcklig, ensidig ekonomi, geografisk isolering och ett kargt klimat sätter Ladakh i ett utsatt läge. Ett stenkast härifrån kontoret ligger en av flera massiva militärbaser i området. Tillsammans rymmer de fler människor än Leh. Och på väg in till centrala marknaden passerar jag en hel drös tomma hotell som står och väntar på sommaren. Där har ni de överlägset största inkomstkällorna och arbetsgivarna: militären och turismen. Och så blir jag bokstavligen varenda lunch serverad vitt ris på indiska statens bekostnad. Lokalt odlade grödor som bovete och korn har inte en chans att konkurrera. Tanken är att alla ska ha mat så det räcker, men det blir ju knäppt när det lokala jordbruket slås ut. Samtidigt som det i allmänhet är dyrt att importera mat, särskilt på vintern när vägarna till Ladakh är stängda. Drivor av näringsfattigt influget ris, en krigsapparat och medelklassens Instagramkonton känns sådär att vara alltför beroende av.

Boskapen har länge minskat i antal. Här uppmuntras bybor åter integrera korna – och deras avföring – i jordbruket

Den ekologiska balansen är delikat och lättrubbad här. Landskapet (det fysiska, kulturella och ekonomiska) har förändrats snabbt sen dörrarna till Ladakh plötsligt sparkades upp på vid gavel i mitten av 1970-talet. Befolkningen har växt medan jordbruksmark övergivits och boskap försvunnit då det är ont om folk i byarna att ta hand om den. Arbete, maskiner, konstgödsel, kemiska bekämpningsmedel, frön och foder är idag betydande kostnader för bönderna. Och även om de flesta ännu har starka rötter i landsbygden säger alla att den är hotad.

Jordbruket har mäkta svårt att konkurrera om ungas framtider. Mer fokus på lönsammare grödor (och lite mindre på traditionella stapelfödan korn) skulle hjälpa. Det börjar till exempel odlas svamp och vattenmeloner på somrarna. Det finns också potential att bättre kapitalisera på efterfrågan för ekologiska produkter genom bättre marknadsföring och mer förädling (typ aprikossylt också, inte bara aprikoser). Och en större marknad för lokalt odlad mat här i Leh skulle inte vara fel. Vid sidan av vägen där jag tar bussen in mot stan sitter ett tiotal äldre kvinnor och säljer potatis, morötter, kålhuvuden, lök om en har tur. Ett tiotal till sitter vid centrala marknaden. Och så finns en rad med stånd i närheten där ett tiotal äldre män säljer torkade aprikoser och aprikoskärnor. Men i affärerna är det idel plastförpackningar med importerade varor som gäller.

Nedanför de mäktiga bergen syns ett vintrigt jordbrukslandskap, tro det eller ej, men allt mer odlingsbar mark får stå obrukad

Självklart är det grymt om lantliga försörjningssätt kan stå sig bättre ekonomiskt och locka fler unga. Men det krävs försiktighet och systemtänkande. En jakt på ökade intäkter som en del av en självförstärkande spiral av skuldsättning, mekanisering, konkurrens och kommersialisering skulle bidra till att urholka byarnas livskraft, mångfald och gemenskap. Och jag tycker mig se en risk för en uppdelning mellan producenter och konsumenter. När de flesta har (direkt eller indirekt) tillgång till mark och försörjer sig delvis genom direkt, informellt utbyte och band av ömsesidigt beroende, behövs det inte nödvändigtvis en massa jättebilligt ris för att alla ska bli mätta. Folk är inte helt utlämnade åt matpriser åt ena eller andra hållet. Resiliens! Men om utvecklingen fortsätter bort därifrån kan vi hamna i en situation där lokal ekologisk mat blir lite av en nischmarknad där priserna drivs upp av en liten grupp konsumenter. Och där många inte kan klara sig utan det billiga riset.

När jag lyfter mina farhågor påminns jag om att jordbruket ligger så illa till att de flesta tyvärr redan är beroende av det subventionerade riset, att de flesta ändå odlar flera olika grödor, att terrängen inte lämpar sig för storskaligt jordbruk, att marknaden för ekologiskt och lokalt är väldigt liten. Hur som helst finns det win-win-lösningar. Som handelskooperativ för ekologiska produkter, eller självhjälpsgrupper som skapar och säljer lokalt hantverk tillsammans, som sparar och återinvesterar gemensamt. Och olika typer av ”appropriate technology”: artificiella glaciärer, solvärmda växthus, jordkällare, komposttoaletter, bättre torkutrustning för aprikoser. Enkel, billig, småskalig och lättillgänglig teknik som minskar löpande kostnader, ökar intäkter, stärker lokala kretslopp. (Allt detta är saker som LEHO jobbar med, mer om det utlovas i ett senare skede.)

Frågan är om dessa lösningar kan hålla tillbaka stormen. De ökar lönsamheten och stärker den gemensamma välfärden, men på ett känsligt och försiktigt sätt. Syftet är att förändra lite för att bevara mycket. Men krafterna som sliter isär det resilienta jordbrukssamhället känns klart starkare än de som försöker hålla ihop det. Så länge de strukturella förutsättningarna ser ut som de gör lär utvecklingens järnstövlar fortsätta sin blinda framåtmarsch. Vi skulle väl behöva riva ner lite av det som står i vägen, inte bara bygga upp det vi vill ha mer av? ”Empowerment requires disempowerment”, som jag en gång hörde en vis person säga.

Politiskt går det åt helt fel håll. (Låter det bekant?) Ladakh lösgjordes förra året från delstaten Jammu & Kashmir och blev ett Union Territory. Det innebär att den administrativa makten flyttas från Srinagar i Kashmir hit till Leh (ett klipskt sätt för hindu-nationalistiska BJP att få majoritet i en region dominerad av buddister och muslimer). Men också att individer och företag utifrån nu får köpa mark och fastigheter, vilket kan leda till långt mycket värre än fler onödiga hotell med vattentoaletter vars innehåll inte har nånstans att ta vägen. Det talas om uran och andra mineralfyndigheter.

Alright, det var mitt fragmenterade försök att få en första helhetsbild. Näst på tur ska jag plötsligt skriva utkast till en slags handlingsplan för luftkvalitet i Leh som ska bli en del av en övergripande miljöpolicy för stan. Utan att på något sätt ha gjort mig förtjänt av det. Fortsättning följer.

 

Publicerat

Framme på höga höjder

Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.

 

Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.

Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.

 

Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.

Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.

 

 

Fotogenisk kalv.

 

Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.

Två kalvar som leker.

Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.

Skalzang säljer kompostjord till bönderna

Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!

Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.
Publicerat

Hopp om mangroven längs Maharashtras kust

För lite mer än ett år sedan skrev Isabell Carlsson ett inlägg här på bloggen om mangroveträskens positiva påverkan på miljön. Hon var då praktikant hos Srushtidnyan och skrev om deras relativt nya arbete med att återplantera mangroveskogen längs Maharashtras kust. Nu har också vi som Srushtidnyans nuvarande praktikanter fått se och jobbat med dessa livsviktiga träd. Plantorna som Isabell skrev om 2018 satte vi nu i jorden strax innan jul, när vi besökte Sindhudburg i Devgad 40 mil söder om Mumbai.

Dagen började tidigt för att undvika hettan som kommer när solen stiger, ändå lyckades vi svettas mängder under de timmar vi jobbade innan lunch. Vi mötte upp ett gäng glada zoologistudenter från Kelkar Collage i Chandigarh, som varit med och planterat mangroven tillsammans med Srushtidnyan vid tidigare tillfällen. Gummistövlar delades ut och vi begav oss till lerbanken som torrlagts efter att tidvattnet dragit sig tillbaka. Vi hade bara en begränsad tid vi kunde använda för att plantera på innan tidvattnet återtog marken, då plantorna förhoppningsvis satt tryggt nergrävda i leran. Med oss hade vi utöver collagestudenterna också en grupp lokala invånare, som hjälpte till med att gräva hål, och två banktjänstemän. Ett av målen med planteringsdagen vi deltog i var nämligen att visa upp projektet för en av dess största bidragsgivarna, ICICI bank, som finansierar olika utvecklingsprojekt runt om i Indien. Vi hjälptes alla åt att plantera ca 350 saplings på två olika platser. När första platsen togs tillbaka av tidvattnet fick vi vada med vatten upp till låren till nästa lerbank, innan det också fylldes på med vatten. Efteråt fick vi följa med uppströms i en liten fiskebåt för att se den fullvuxna mangroveskogen. Ett område fullt med olika fåglar, däribland kungsfiskare. 

Alla som var med och planterade 17/12-19. Hela Srushtidnyan teamet, elever och lärare från Kelkar Collage, representanterna från ICIC bank. Foto: Tanmaj Manjrekar

Mangroveskog eller mangroveträsk anses vara ett av världens mest hotade ekosystem. Skogen skövlas för att ge plats för semesterorter och vattenbruk som till exempel odling av scampi, jätteräkor. Med mangroven försvinner också en stor biologisk mångfald. Skogen fungerar som uppfödningsplats och skydd för fiskar, samt boplatser för mängder av fåglar och reptiler. Det i sin tur påverkar tillgången till mat och inkomsten för de människor som livnär sig på denna biologiska mångfald. Återplantering av mangroven bekämpar också direkt klimatförändringar eftersom de tar upp och binder stora mängder koldioxid (Naturskyddsföreningen, 2019). 

Den fullvuxna mangroveskogen i Devgad.

   Srushtidnyans projekt i Sindhudburg startades just där för att mangroveskogen minskat drastiskt jämfört med andra områden längs samma kust. Området är hem till många olika mangrovarter som hotas av skövling, med massor av potentiella platser där skogen kan återplanteras. Projektet har som mål att utveckla det lokala samhällets kapacitet till att skapa mangrovodlingar och hjälpa till med att skapa odlingar för 30 000 saplings. Ett viktigt mål är också att skapa förståelse och informera lokalbefolkningen om hur viktigt det är att bevara och återplantera mangroven för både miljöns skulle och deras egna liv. Samtidigt som de kan livnära sig på eko-turism och conservation-restoration av ekosystemen (Srushtidnyan, 2018). Ett exempel på eko-turism är att Srushtidnyans lokala arbetsparters i området Devgad nu har planer på att köpa en båt som de kan ta med turister i ut bland mangroven, visa upp deras viktiga arbete samt se alla vackra fåglar som bor där. I mars 2020 kommer projektet lämnas över till den lokala gruppen som kommer att fortsätta arbete, men med stöd från Srushtidnyan.

Plantor som väntar på att grävas mer i lerbanken.

Trots att svetten rann och gummistövlarna gav mig skavsår kändes det riktigt bra att ha gjort något så konkret som att ha plantera mangroveträd. Träd som kommer att växa upp till att bli en del av skogen som livnär den otroliga biologiska mångfald som vi såg under våra dagar i Sindhudburg, Devgad. En plats jag hoppas att vi får komma tillbaka till för att se hur projektet kommer att utvecklas i framtiden.   

En av plantorna som planterades förra året upplyst av den ned stigande solen.

Hälsningar från Frida i Devrukh

Källor:

Naturskyddsföreningen, 2019. Online: https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/sa-paverkas-mangrove-av-exploatering hämtad: 2020-01-06. 

Srushtidnyan, 2018. Online: http://www.srushtidnyan.org/?p=2192 hämtad: 20120-01-06

”7000 plantor räddar julen” från 2 december 2018 av Isabell Carlsson. Värt att gå tillbaka till och läsa på nytt!   

http://framtidsjorden.se/forandra/7000-plantor-raddar-julen/

Foto: Frida V Rundgren  

Publicerat

Julley Från Ladakh

Det är en blå himmel och strålande sol som möter oss så fort vi kommit bort från Delhis avgastäcke. Himalaya breder ut sig under oss, bergstopparna sträckta upp mot flygplanet, upp mot himlen. Långt nedanför ser vi en ansamling moln som ligger tätt i en dal, omringad av snötäckta toppar. 

Vi landar på den militära flygplatsen, där stora grå stridsflygplan verkar vanligare än det lilla vita passagerarplan vi åkte med. Namgyal, en av de anställda på SECMOL möter oss vid flygplatsen och vi blir skjutsade till organisationen, en skola bland annat tillägnad elever som inte klarat sina slutprov. På SECMOL får eleverna chansen att studera inför kommande slutprov samtidigt som de får lektioner i engelska, Ladakhisk historia, solenergi samt mer kunskap om ett hållbart levnadssätt.

Vägarna är slingriga och smala, och på båda sidor om oss höjer sig de berg vi nyligen sett uppifrån. Påvägen möter vi dels bussen med studenter som är påväg från SECMOL till det college där merparten av eleverna studerar. Vi möter även tre jakar som vant väjer undan för vår bil. 

När vi några minuter senare kommer fram till organisationen är det en liten gård med några små hus som möter oss. Ju längre tid vi är här, desto mer har vi även upptäckt att dessa ”små hus” rymmer bra mycket mer än vad en kan tro vid första anblick. Det finns rum för alla elever att bo, flera aktivitetsrum och ett stort bibliotek. 

De första rum vi blev introducerade till var sovrummet, matsalen och toaletten. För att ha ett helt cirkulärt kretslopp använder sig SECMOL inte av vattentoaletter, även om de har en relativt säker vattenkälla i form av en brunn under skolområdet. Istället har de en s.k Ladakhisk komposttoalett, vilket liknar ett vanligt dass. Toaletten är placerad på andra våningen av ett litet hus, och består av ett rum med ett hål i marken. Hålet leder sedan ner till ett rum på första våningen, där avföringen samlas. Avföringen används sedan som gödsel till jordbruk. 

På SECMOL drivs all energianvändning av solceller, och husen värms upp med hjälp av passiva soluppvärmningssystem. Den starka solen fungerar utmärkt som energikälla, förutsatt att alla husen är byggda enligt den precision som noga uträknats till fördel för optimal uppvärmning. Den största ytan av huset ska till exempel alltid vara placerad i söderläge, och inuti byggnaden skall de rum som oftast används (sovrum, vardagsrum) ligga längst samma vägg. Utöver det finns det en uppsjö av detaljer som skall stämma för att värmen ska stanna kvar så länge som möjligt (takhöjd, antal soltimmar, material osv). Alltsammans är manuellt och all material som används är från närområdet. Väggarna utgörs av hårt pressad jord hämtad från bergen och tak och golv är tjockt insulerade med pashminaull från lokala får.

Det rum vi bor i ligger i en byggnad som värms upp av en typ av ett sådant passivt soluppvärmningssystem. Ett stort plastskynke är fäst framför byggnaden och fönstren, och mellan skynket och väggen finns en trevlig liten jordplätt. Det ser alltså ut ganska exakt som ett växthus, och effekten är precis densamma. Förutsatt att vi öppnar fönstren på morgonen när solen lyser släpper vi in värmen som alstrats i det lilla växthuset. När vi om kvällarna stänger fönstren och drar för gardinerna lagras värmen inne i rummet och stannar kvar där i upp till en vecka.

Matsalen, som även används som klassrum och uppsamlingsplats, har varken stolar eller bord. För att få rörligare kroppar samt bevara den meditativa traditionen som funnits länge i Ladakh sitter eleverna på golvet och äter. Vid middagen följer både elever och personal ett angivet schema med aktiviteter, något de kallar Dinner Activity. Det inleds alltid med att lyssna till Ladakhiska nyheter som eleverna sen ska översätta till engelska. Därefter väljs det slumpmässigt ut vilka elever som ska hålla kvällens ”talks”, små föredrag om vitt spridda ämnen, alltifrån nutidsquiz till presentationer om av- och återskogning. Sedan sjunger vi alla gemensamt en gammal Ladakhisk sång (vi fick tack och lov texten i handen) och vi avslutar med fem minuters ”introspect”. Under dessa fem minuter reflekterar vi i tystnad över hur dagen har varit, vad som var bra och vad vi hade kunnat göra annorlunda. När en klingande ljudton signalerar att introspect är över vaknar alla ur sin meditativa bubbla. Efter det återgår ljudnivån till det vanliga (normal här på SECMOL är relativt hög), vi småpratar med elever och lärare och stämningen är gemytligt. Såhär ser varje kväll på SECMOL ut, under dagarna är rutinerna mindre fastslagna.   

Men mer om vad vi gör om dagarna i kommande blogginlägg, tills dess: Julley!

 

/Clara och Elvira