Att återvända till den goda väntan

Ibland är det så solklart hur pengar kan påverka ett liv. De säger att med pengar kan du göra nästan allt. Och frånvaron av pengar – den innebär alltså en begränsning. Mycket av det vi vill göra hänger på om månadens lön räcker till efter att maten köpts och hyrorna betalts. Marginalerna är inte lika stora för alla, nu om någonsin förstår jag det. En födelsedagstårta eller ett par nya sandaler är inget att ta för givet.

Något som blivit väl synligt i min vardag är att för vissa personer kan denna inkomst hänga på något så basalt som vädret. Kommer det något regn? Om inte, så torkar ju jorden ut. Och om det kommer för mycket, då dränks grödorna. Och döda majsplantor genererar inga pengar. Förstörd havre kommer inte fylla magen på några djur. Svältande kor ger inte mycket mjölk, och hungriga kycklingar kommer inte värpa några ägg.

När jag återvände till mitt hem i La Buena Esperanza, ”Den Goda Väntan”, efter semestern möttes jag av varma leenden och långa, hårda kramar av min familj här i Ecuador. Jag överöstes av kärlek. De påpekade vilken lycka det var att ha mig tillbaka. Dels för att jag nu fyllt mitt gamla tomrum, men också för att jag tog med mig regnet tillbaka.

Att  (1 av 9)     Att (7 av 9)

De senaste åren har det blivit svårare att samarbeta med vädret. Det beror på klimatförändringarna. Farmor Mamisena förklarar att hon inte känner igen vädret längre, när vi för femte dagen i rad hänger ut vår fortfarande regnblöta tvätt på tork. När jag kom tillbaka från semestern regnade det konstant i veckor. Månaden innan föll knappt en droppe. Grödorna skrumpnade ihop och jorden blev obrukbar. De hungriga djuren såldes och vattenransonering infördes i de torraste delarna.

Det känns tungt att veta att klimatpriset bönderna får betala är för något de själva inte varit med och vållat. De vet att vädret allt oftare är emot dem, och de är väl medvetna om de anpassningar de dagligen tvingas göra. Men handlingarna som gett upphov till dagens klimattillstånd, är för många av bönderna i Cayambe okända. Det är inte dem som har förorenat eller missbrukat jordens resurser. De förtjänar inte dessa motgångar.

Trots denna orättvisa och ständiga väderkarusell, så kämpar de vidare. Det finns inga andra alternativ, det här är deras liv. Varje dag går Mamisena med lika starka kliv iväg till djuren och grödorna. Hon hälsar med samma skimrande leende på mig när jag nyvaket möter henne på morgonen, och gör allt som göras kan för att förbättra situationen. Tar sitt klimatansvar. Helhjärtat, och utan tvivel.



Att (3 av 9)Att (2 av 9)

Detta inspirerar mig. Detta får mig att fundera kring hur jorden skulle se ut om vi alla tog vårt klimatansvar. Om vi alla gjorde det som göras kan, lika helhjärtat som våra bönder i Cayambe.

Väntan på vädret var för denna gång över. Med regnets återkomst kunde vardagen sätta fart igen. Arbetet började om på nytt. Jorden arbetades och fröer såddes. Min familj adopterade en kalv och sådde potäter under fullmånen. Och nu är det grönt igen. Grödorna växer, havren skördas och djuren är mätta. Mamisena pekar mot majsfältet; återigen har vi majs så det räcker månaden ut!

Livet här är fyllt av rikedomar.

Att (5 av 9) Att (6 av 9)

Mittmöte för Latinogruppen i Puyo

Ja, om läsarna på den här bloggen undrar varför det inte varit så tätt mellan inläggen från grupperna i sydamerika, kan här meddelas att det beror på ledighet och mittmöte. Min Montevideo partner är fortfarande på väg tillbaks, den mer miljövänliga bussvägen, medan jag själv skumpade, om än snabbare, över anderna och en vild Montevideohimmel med flyget.

Chiles bergskedja
Chiles bergskedja

För att resa från Montevideo till Puyo kan en antingen ta landvägen med bussar, företrädesvis genom Argentina, Chile och Peru nära havet. Men det går även flyg. Det går inga direkanslutningar, utan det behövs göra ett byte, exempelvis i Santiago de Chile och Lima, Peru till Quito där det sedan är buss 5 timmar söderut till Puyo.

Quito ligger på 2 800 meters (=mer andfådd) höjd omringad av berg. Puyo tillhör bergsregnskogen (=mindre mygg). Från Puyo till Centro Ecologico där Alejandra och Robert är baserade, är det sedan ytterligare cirka en timme med buss eller skjuts ut i skogen. Väl framme finns inget internet och telefonen har svag täckning. Tvätta kläder görs ofta i floden, en 20 minuters gångväg upp och nerför leriga stigar. Här fladdrar vackra fjärilar och solen speglar sig i bruset av forsandet. På kvällarna i huset spelas musik och samtalas det, ibland åkte vi in till närmaste samhälle cirka en halvtimme bort. Dock finns rinnande vatten, WC och dusch inne i huset. Spisen drivs av gas. Här är knutpunkten för allt arbete som pågår i organisationen och för praktikanterna på plats.

Mittmötet var en spännande möjlighet att ta del av varandras upplevelser hitintills från våra olika praktikanterfarenheter. Vi kunde lättare tala när vi såg varandra. Jag känner mig hedrad att vara en av Framtids Jordens praktikanter. Vi är ett fint gäng.

Bifogar lite bilder.

Livet på landet

På 3100 meter över havet, i bergen, ligger Olmedo. Det tar ungefär 45 minuter att åka dit med buss från Cayambe. Nära samhällets kyrka bor vi. Vi är jag, min kollega Janeth på Fundación Kawsay, samt hennes mamma Judith. Till familjen hör även hunden Paco och de två kattungarna Katchin och Rakacha. De var små när jag kom hit i oktober. Nu börjar de bli stora. I trädgården bor även tre kalkoner, sju marsvin och numera två kaniner (innan fanns det bara en). Dessa umgås dock inte med människor särskilt mycket – eller snarare tvärtom. Förutom möjligen när det är dags att bli uppäten. Ute på en av deras tomter i närheten bor även familjens tre kossor, ett får samt en gris, som vilken dag som helst ska få kultingar.

Livet på landet (jag refererar alltså till Peps Perssons klassiska låt): klockan fem varje morgon kliver Judith upp för att mjölka korna och ge dem mat. Även grisen och fåret får mat. Djuren som bor i trädgården får mat lite senare, lagom till när vi brukar äta frukost (runt åtta-nio). Vid halv fem på eftermiddagen är det tid att gå till kossorna och de andra djuren igen. Förutom djuren ska även trädgårdslanden underhållas; det ska odlas, skördas och rensas ogräs. Judith säljer även mjölk och lite andra grödor när det finns.

Janeth jobbar mest hela dagarna och är ansvarig bland annat för ett nytt stort dokumentationsprojekt av samtliga medlemmar i Organisationen för ursprungsfolkssamhällen i Olmedo och Ayora, COINOA (Comunidades Indígenas de Olmedo y Ayora), genom Institutet för ekologi och utveckling av de andinska samhällena, IEDECA. Det är ett sjuttiotal familjer som ska dokumenteras genom att de utplaceras på karta med hjälp av GPS. Janeth dokumenterar också vilka som bor i familjen, hur mycket mark de har, vad som odlas och vilka djur som finns. Familjerna får även rita en plan över hemmet och den eventuella mark som hör till, samt rita upp hur de skulle vilja bo. Allt detta för att stötta dessa familjer, som i stor utsträckning sysslar med självförsörjning.

Olmedo är känt för att vara kallt. Och inte är det så konstigt att det är kallt i bergen. Varje morgon när jag går ut i trädgården ser jag El Nevado på håll. El Nevado är den snötäckta vulkanen Cayambe, som ligger på 5790 meter över havet.
På dagarna kan det dock bli ganska varmt i Olmedo. Kläderna som har tvättats för hand torkar. På kvällarna är det dock tur att det finns en öppen spis i hemmet. Paco smiter allt som oftast in om kvällarna och lägger sig framför brasan i spisen.

På helgerna hör säkert hela samhället predikan och mässor från den katolska kyrkan som bara är ett stenkast från där vi bor. Det är mysigt.

Ingen i familjen talar särskilt mycket kichwa, men när Janeth har tid över sitter hon gärna och pluggar in glosor i sitt kichwa-spanska lexikon. Det vill säga när hon inte syr, stickar, lagar mat eller städar. De två kattungarna har jag och Janeth döpt tillsammans. Katchin betyder gurka och Rakacha är morot på kichwa.

El Nevado eller vulkanen Cayambe
El Nevado eller vulkanen Cayambe
Judith, Janeth och Paco arbetar
Judith, Janeth och Paco arbetar
Kalvar
Kalvar betar
De som har kor, får och grisar brukar placera ut dem där det finns gräs att äta.
De som har kor, får och grisar brukar placera ut dem där det finns gräs att äta.
Paco leker i Judiths brors trädgård i Olmedo.
Paco leker i Judiths brors trädgård i Olmedo.
Janeth, Paco och Judith tar en paus i arbetet på en av deras tomter.
Janeth, Paco och Judith tar en paus i arbetet på en av deras tomter.
Så här såg kattungarna ut i början när jag precis hade kommit till familjen.
Så här såg kattungarna ut i början när jag precis hade kommit till familjen.
Nu är kattungarna större.
Nu är kattungarna större.
Rakacha  blickar ut från taket.
Rakacha blickar ut från taket.
Vandring i bergen
Vandring i bergen
En häst väntar på någon..
En häst väntar på någon..
Det är vanligt att ha (vakt)hundarna på taket.
Det är vanligt att ha (vakt)hundarna på taket.

 

Så mycket mer än bara agroekologi

I byarna runt omkring Cayambe där vi bor har termen agroekologi en mer omfattande innebörd än vad vi tidigare tänkt. Agroekologi är något vitalt och centralt i vardagen hos många av de människor vi möter här varje dag. Efter att ha tillbringat en och en halv månad i Cayambe på diverse besök och möten med de agroekologiska jordbrukarna börjar vi förstå vikten av att odla ekologiskt. Inte den vanliga vikten som vi har med oss hemifrån, utan den bredare vikten. Här är det livsviktigt.

Utöver att vara en vetenskaplig disciplin som använder ekologisk teori för att utvärdera jordbrukssystem, så är det även ett levnadssätt. Genom att bruka sin jord med ekologiska metoder som utgångspunkt får alla vara med. Det skapar dessutom jobbmöjligheter för de som har tillgång till jord. Med de rätta kunskaperna kan en komma långt. Agroekologin skapar en framtid, och det skapar gemenskap.

Familj och vänner, barn och vuxna, från olika småsamhällen runtomkring Cayambe, samlas en gång i månaden för att ställa samman 140 ekologiska matkorgar. Detta anordnas av RESSAK, ett nätverk som syftar till att främja agroekologi och ekonomisk solidaritet i ett omtänksamt, rättvist och hälsosamt samhälle. I varje korg finns 18-20 olika produkter, odlade och skördade av samma personer som packar korgarna. Producenterna är med från det att fröet sås till det att alla gemensamt hjälps åt att packa lastbilen full som därefter kör varorna vidare till huvudstaden. I Quito säljs korgarna till personer som arbetar på jordbruksministeriet för $20 styck. I korgarna finns allt ifrån färska kryddor, sallad, bönor, trädtomater och vanliga tomater till ostar, avokados, majs, ärter, rödbetor och potatis. Allt är närodlat, och allt är ekologiskt.

Barnen är med. De får se hur det går till när varorna vägs och kvalitetskontrolleras. De får smaka på jordgubbar och leker bland mängder av skimrande grönsaker. De är med för att de kan. Här finns nämligen inget gift, inga kemikalier. En kvinna förklarar att hon slipper vara borta från sina barn dagarna i ända när hon sköter sina grödor. Barnen kan ju nämligen vara med. De får ett gyllene tillfälle att lära sig allt om de traditionella metoderna av att framställa ekologiska gödningsmedel och jordförbättningsmedel. De får veta vilka grödor som passar klimatet, och vilka som är de viktigaste grödorna för att den traditionella matkulturen ska leva vidare. På så sätt förs kunskapen vidare, inget glöms bort, och folket lyckas hålla kvar vid de genialiska disciplinerna som brukats av förfäderna i hundratals år.

Jordbrukarna värnar om naturen. Allt görs i enlighet med Pachamama, moder jord. Naturliga processer, fria från kemikalier och utan att exploatera jorden. Ta inte mer än vad du behöver, visa tacksamhet.

Agroekologin medför bevarande av kulturen och kunskapen. Det medför en hälsosam och giftfri kost, och en enorm gemenskap. Framför allt medför det hållbarhet.

Agroekologi är familj. Det är att bibehålla de ursprungliga traditionerna, att respektera Pachamama. Agroekologi är att minnas sina förfäder och att aldrig glömma var en kommer ifrån. Det är roten till liv. För producenterna bland ursprungsfolket runtom Cayambe är agroekologi så mycket mer än bara agroekologi.

 

 

 

 

Festival Amazonía Indomable

Nyligen deltog Zanja Arajuno i en festival med temat ”Rädda Amazonas”, ett återkommande event som drivs av ett gäng ungdomar, bland annat Andrés från vår organisation. Tanken med festivalen är att samla folk som arbetar inom många olika sektorer i Ecuadorianska Amazonas och skapa långsiktiga planer för en hållbar framtid. Festivalen, som firar 5 år i år inleddes med ett antal föreläsningar och avslutades med livemusik och annat kul.

FestivalPosters

Bakgrunden till varför denna festival, samt upproret existerar ligger i den tveksamma behandlingen av ursprungsbefolkningen i Amazonas. Lokal maffia och nationella samt transnationella företag har under lång tid, med start sen kolonialtiden åsidosatt ursprungsbefolkningens rättigheter att verka fritt i Amazonas. Om kolonialherrarna på den tiden lockades av guld, kryddor och gummiplantor så är det idag gruvdrift, olja och trä som dominerar och stora områden i Ecuadorianska Amazonas är idag bortom räddning på grund av föroreningar och avskogning. ”Amazonía Indomable” samlar gräsrotsorganisationer och för samtal med både fiender och medkämpar i en kreativ arena präglad av kultur och musik samt kunskap och framåtanda.

PaintedKids BridgeJump
CLOWNS FestivalBanner
Det festivalen varje år bjuder på är bland annat:

* Medverkan av personer och organisationer på scen och i olika stånd/workshops.
* Medverkan av olika artister, dans, teater, måleri
* Video -och fotoutställning
* Bjudning av traditionell mat och dryck, t ex Guayusa Amazon och Chicha Area

Vi praktikanter hade som första uppgift att dokumentera kalaset i bild och video.

Här kan du se videon från festivalen! –> https://vimeo.com/114035627

Tack för oss!

R&A @ CEZA

 

 

Borgmästarfjäsk och besök från Kawsay Bolivia

Nu har det gått en månad sen vi kom till Ecuador. Vi har varit på Zanja Arajuno ca 3 veckor och har nu senaste tiden kommit igång med de två projekt vi har här i centret. 

Efter ett möte då borgmästaren av Santa Clara (kommunen som vi tillhör) besökte comunityn blev vi introducerade och fick möjlighet att fjäska lite för att veckan efter kunna besöka kommunhuset i Santa Clara. Där sitter alla som arbetar med områdets infrastruktur, stadsutvecklare och politiker. Perfekt för oss som ser ett gyllene tillfället att be om all geografisk information som vi inte hittat på egen hand! Vi blir presenterade för ingenjörerna som sitter med bland annat områdets VA och avfallshantering, och bestämmer att vi kommer tillbaka dagen efter för att kolla på ritningar och få del av deras GIS-data.

Det var lättare sagt än gjort.

meetingwithmayor

Då vi ännu inte anpassat oss till de tidiga dagarna (som börjar innan 05.00 på morgonen) väljer vi att inte åka med skolbussen som åker kl 05.30, utan försöker ta oss till staden på egen hand. Vi beger oss mot den större vägen där bussar passerar och får ofrivilligt sällskap av Mapuche, en av hundarna som vi bor med. Vi hade hoppats på att det skulle passera en bil längs med den 5 km långa vägen och försöka lifta. Men nej. Ingen bil passerade och istället fick vi känna på en brännande ekvatorsol på maximal effekt. När vi äntligen kommit fram till den stora vägen har Mapuche vägrat gå hem och hans tvångsbeteende av att skälla och jaga varenda bil blir värre än någonsin. Det slutar med att vi måste vända och gå tillbaka i den stekheta solen för att göra ett bättre försök dagen efter. Det försöket går betydligt bättre, efter en lång dag med att gå igenom oändligt många ortofoton hittar vi tillslut de som omfattar vårt område, och med dem tar vi ett stort steg in i våra projekt.

Förra veckan fick vi besök av Ministerio del medioambiente, Ecuadors miljömyndighet. De har ett pågående projekt med att märka de djur som landets olika räddningscenter tar hand om. Det görs dels för att minska riskerna för att djur som tas hand om i räddningscenter inte hamnar i olaglig djurhandel och för att ha större kontroll över rehabiliteringen av djuren. Det var spännande att se detta gäng människor med ett högt tempo och imponerande vana gå in och märka alla djur. 

Monkeyhanging  turtlechip2

Solnedga?ng El Altar

Några dagar senare fick vi höra att medlemmar från Kawsay Bolivia som var på väg mot Cayambe även skulle besöka centret. Det korta besöket var en trevlig krydda i vardagen i djungeln, där vi för det mesta är ensamma med djuren. Vi fick tyvärr inte tillfälle att prata så länge då alla apor och papegojorna stal den mesta uppmärksamheten, men det var kul att få träffa delar av organisationen från Bolivia. 

KawsayPPL

Utöver alla dessa besök fick vi ett sista besök av en svensk tjej, Helena, som åker runt i Colombia, Ecuador och Peru och besöker olika organisationer som jobbar med agrobiologisk mångfald och landsbruksutveckling. Då vi inte hade speciella helgplaner så hängde vi på Helena till Riobamba där vi passade på att besöka Central Ecuatoriana de Servicios Agricolas, CESA, som är en organisation som bland annat arbetar med förvaltning av vattenresurser. Perfekt tillfälle att se staden och dessutom skapa kontakter inom liknande organisationer.

Over and out.

Alejandra och Robert