Från vänster: Pacha Cabascango, Politisk aktivist för urfolks rättigheter. Diana Cabascango, Pueblo Kayambi. America Tuquerres, Kawsay. Esthela Castillo, Pueblo Kayambi.
Jag befinner mig i staden Cayambe i Kayambi territoriet i de Ecuadorianska Anderna. Jag bor hos och spenderar mina dagar tillsammans med America Tuquerres, eldsjäl och oändlig inspirationskälla.
Förutom att sköta alla hushållssysslor, fostra barnen, delta i skolaktiviteter, arbeta i jordbruket och ha ett heltidsjobb så har America även ett politiskt engagemang för urfolkets rättigheter. Åratal av diskriminering, men också erfarenheter av sociala politiska rörelser, har gett henne insikten att förändring är möjlig, den sker genom folklig organisering och kamp!
Jag frågar America om det finns någonting en kvinna inte kan göra som en man kan. En låga tänds, hon som alltid pratar långsamt och tydligt för att jag ska förstå språket kan inte hjälpa att engagerat fara iväg; ”Tidigare i vårt land var kvinnans roll i hemmet. Hennes arbete var att ta hand om huset, barnen och mannen. Idag ser det annorlunda ut. Det finns inget en kvinna inte kan göra. Vi sköter fortfarande hemmet, vi är fortfarande mödrar och hustrur men vi har samtidigt professionella yrken och deltar i arbetslivet. Vi deltar i det politiska arbetet och driver utvecklingen framåt”.
Fredagen den 25/11 på internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor organiserades en stor demonstration här i Cayambe. Deltog gjorde utbildningsinstitutioner, organisationer och privatpersoner, tillsammans utgjorde de 600 människor som marscherade genom staden for att kräva kvinnors rättigheter och få ett slut på våldet. Folkets kampsånger ekade mellan bergen som omsluter staden; ”Ingen mer diskriminering, inget mer våld och inga fler mord! Inte en enda gång till! Vi vill leva”.
Bland deltagarna befann sig representanter från Fundacion de Kawsay, organisationen där America arbetar och jag praktiserar. Kawsay arbetar för att främja urfolks kultur och livsvillkor, bland annat genom att skydda deras rätt att odla ekologiskt med respekt för Pacha Mama” – moder jord.
”Idag är en mycket viktig dag, för att minnas det som varit och för att föra kampen vidare. Vi befinner oss i Kayambi territoriet, ett område med en historia av starka kvinnliga ledare som gett sitt liv för att uppnå frihet för alla människor. Så i dag höjer vi våra röster i protest mot våldet mot kvinnor och familjerelaterat våld”, säger America. ”Kawsay arbetar mycket med att stärka kvinnor och informera om våra rättigheter. Kvinnor är precis lika kapabla som män och bör därför ges samma möjligheter och ansvar. Vi, kvinnor från stan såväl som från landsbygden, delar med oss av våra visioner, erfarenheter och tillsammans stärker vi varandra”.
Kawsay strävar efter att ha en mångfald av deltagare, kvinnor, män, unga och gamla, på alla deras aktiviteter. Syftet är att hela samhället ska delta i att driva utvecklingen framåt och tillgodose allas rättigheter och förbättra deras livsvillkor.
Fredagens marsch avslutades i Coliseo de Cayambe där alla samlades for att lyssna på tal av bland annat vice borgmästare Dolores Silva och Dina Farinango som representerade organisationen Pueblo Kayambi. Pueblo Kayambi delar Kawsays politiska vision och har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter.
Mina Ecuadorianska systrar inspirerar mig. Det finns inget en kvinna inte kan, tillsammans är vi starka och kan skapa förändring, lokalt och globalt.
Upp till kamp, Viva las Mujeres!!
Syntolkning:Bild från demostrationståget med en mångfärgad flagga med en symbol föreställande solen och månen, detta är en symbol för urfolkenss kamp i Ecuador. Den här flaggan tillhör organisationen Pueblo Kayambi med samma politiska ideologi som Kawsay som har många nära samarbeten och gemensamma aktiviteter tillsammans.Syntolkning: Bild från demostrationståget. Längst fram står lärare med en banderoll från en av Cayambes grundskolor, bakom skymtar elever, balonger och banderoller med slagord.
LEHO höll nyligen* tillsammans med den ekologiska byn Achinathang ett seminarium kring ekologiskt jordbruk i Ladakh. Seminariet hölls just i Achinathang, vilken är en by som LEHO har arbetat med under flera år och som nu är en helt ekologisk by. Där drivs jordbruket utan kemikalier och konstgödsel. Inbjudna till seminariet var även en grupp kvinnor från byn Ganglas, en annan by som LEHO arbetar med och som just nu håller på att ställa om till att bli ekologisk.
LEHOs president Mohammed Deen inledde semirariet.
Seminariet kom att handla mycket om aprikoser, vilka odlas mycket i Achinathang och är en stor inkomstkälla för bönderna där och i många närliggande byar. När LEHO började arbeta och samarbeta med Achinathang identifierades just aprikoser som en produkt som hade stor potential för regionen eftersom den har så bra kvalitet. Sedan aprikoserna tillsammans med allting annat började odlas ekologiskt har bönderna kunnat flerdubbla inkomsten från försäljningen av aprikoser. Dels för att nya tekniker kring torkning och uppsamling har introducerats men framförallt för att produkten just ekologisk.
Aprikoser är någonting som odlas utöver de nödvändiga grönsaker och rotfrukterna som bönderna odlar för eget bruk för att tjäna extra pengar. Samtalen på seminariet tog därför ofta avstamp i just aprikoserna och exemplifierades med dessa men liknelser och relaterade frågor kan dras till många andra ekologiska grödor som odlas i området. Därför diskuterades bland annat priser, hur produkter kan göras bättre och mer attraktiva samt hur rätt marknader kan nås. Fördelen för dessa bönder som odlar ekologisk och småskaligt är att de inte är direkt beroende av några yttre aktörer för att kunna odla. Det som är nödvändigt för odlingen tillverkas och tillhandahålls nämligen av de själva eller andra lokala bönder. Därför har bönderna själva makten över sitt eget liv och kan styra över sin egen odling, hur de vill odla, vad de vill odla och hur mycket.
I det här fallet diskuterades allt från att sälja stora mängder aprikoser till militären i området för ett lägre pris men med varierande kvalitet, för en säker inkomstkälla med mindre jobb. Till att göra en lyxprodukt och sälja för ett högre pris i Delhi, vilket medför mer jobb och lite osäkrare inkomst. Bönderna själva kan alltså välja hur de vill odla och sälja sin produkt, hur mycket arbete de vill lägga ned och hur det relaterar till priset.
Bonden Tsiring Dolma talar om sina erfarenheter och tankar kring ekologisk odling.
Vidare diskuterades också det ofrånkomliga ämnet i dessa områden – klimatförändringar och global uppvärmning. I det här fallet handlade det mer specifikt om årets invasion av skadedjur och skalbaggar som förstörde 40-50% av årets skörd och försämrade kvaliteten avsevärt på de överlevande aprikoserna. Skalbaggarna som dök upp i år är vanligtvis inte så högt upp i bergen men som en följd av höjda temperaturer ökar antalet skadedjur och nya som inte varit aktiva i dessa områden dyker upp. Detta ses dock bara som ännu en anledning att fortsätta med ekologisk odling och arbetet mot mer omfattande ekobyar för att inte själva ytterligare bidra till klimatförändringar och negativ miljöpåverkan. Därför diskuterades även nya organiska bekämpningsmedel och andra anpassningar för högre temperaturer och dess konsekvenser. Något som vi i Sverige också märker av, med längre odlingssäsonger men också relaterade problem så som skadedjur som flyttar längre norrut i och med högre temperaturer.
En liten ljuspunkt i årets förlorade skörd är ändå bönderna i Achinathang är självständiga och starka genom sin ekologiska odling. De är inte i en beroendeställning mot yttre aktörer och de har inte investerat några stora summor i jordbruket, vilket gör att de inte är skyldiga externa företag pengar för frön, gödning eller bekämpningsmedel. Den enda investeringen som bönderna har gjort är sin egen tid. Så den kraftigt minskade skörden innebar förlorad inkomst men är inte livsnödvändig för att kunna betala tillbaka skulder och att inte gå i konkurs, som för så många andra bönder runt om i Indien.
Nu är odlingssäsongen över och vintern närmar sig men bönder runtom kring i Ladakh förbereder och planerar redan inför nästa år där ekologisk odling banar vägen för nästa steg mot en hållbar framtid.
* Nyligen när texten skrevs men på grund av att problem med internet så har inte texten kunnat laddas upp för än nu.
Vägen är stenig och krokig, bilen skakar och skumpar då vi tar oss högre och högre upp i bergen. Vi kommer fram till det lilla samhället San Rafael som ligger ungefär en timmes bilresa utanför Cayambe och utgör en del av Kayambifolkets territorium. Människorna hälsar vänligt på oss och efter lite småprat tränger vi in oss i en liten kall lokal. Två kvinnor står längst fram och hälsar alla välkomna. De kommer ifrån vattenskyddsfonden FONAG (Fondo para La Protección del Agua) och har arbetat tillsammans med människorna i San Rafael för att värna om ett rent vatten, fritt från gifter och kemikalier. Ecuadors huvudstad Quito är beroende av San Rafael och kringliggande små samhällen eftersom huvudstadens vattenkällor ligger just där, på över 4000 meters höjd uppe i bergen. Således finns det ett stort intresse i dessa byar, eftersom att de på så många sätt har en direkt koppling till storstaden.
Kayambifolket, jordbruksdepartementet, miljödepartementet, RESSAK, FONAG (Vattenskyddsfonden) arbetar tillsammans med andra både statliga, privata, och sociala aktörer för att skydda vattnet och för ett hälsosammare, ekologiskt jordbruk i Kayambifolkets territorium. Arbetet för rent vatten går hand i hand med främjandet av ett ekologiskt jordbruk. Ett icke-ekologiskt jordbruk innebär att kemikalier går ut i vattnet, vilket sedan går ut i jorden och tillslut hamnar i vår mat och i våra kroppar. För att sprida information kring sambandet av ekologiskt jordbruk, rent vatten och vår hälsa anordnas möten och workshops för utbyte av kunskap.
Efter mötet besöker vi tillsammans med Kayambifolkets president, FONAG och människorna i samhället Señor Luis Iñaquizas ekologiska farmakulturgård Waykupampa. Señor Luis berättar om hur han gått från att tidigare arbeta som snickare, som tidigare tog och tog från naturen till att nu istället försöka ge tillbaka och bygga upp den igen. På sin farm jobbar han för att stärka den biologiska mångfalden på olika sätt. Under besöket berättar han entusiastiskt om hur bina bidrar till att öka mängden jordgubbar i jordgubbsfältet, hur de gula blommorna som växer intill jordgubbarna gör att bina trivs bättre, hur grisarnas avföring används både till gödsel av växterna och till gas som sedan utnyttjas för att laga mat på gasspisen i köket. Han pekar på flera olika komponenter som tillsammans skapar en helhet. Han är stolt över sitt arbete som numera grundar sig på naturens villkor, på kort tid har han lyckats utveckla sin gård till ett ekologiskt paradis. Luis Iñaquizas och hans farm Waykupampa är en inspiration och en förebild för oss alla.
Señor Luis förklarar hur processen går till när avföringen från grisarna omvandlas till gas.
Waykupampa ligger vackert beläget, till vänster ser ni delar av jordgubbsfältet.
På 3100 meter över havet, i bergen, ligger Olmedo. Det tar ungefär 45 minuter att åka dit med buss från Cayambe. Nära samhällets kyrka bor vi. Vi är jag, min kollega Janeth på Fundación Kawsay, samt hennes mamma Judith. Till familjen hör även hunden Paco och de två kattungarna Katchin och Rakacha. De var små när jag kom hit i oktober. Nu börjar de bli stora. I trädgården bor även tre kalkoner, sju marsvin och numera två kaniner (innan fanns det bara en). Dessa umgås dock inte med människor särskilt mycket – eller snarare tvärtom. Förutom möjligen när det är dags att bli uppäten. Ute på en av deras tomter i närheten bor även familjens tre kossor, ett får samt en gris, som vilken dag som helst ska få kultingar.
Livet på landet (jag refererar alltså till Peps Perssons klassiska låt): klockan fem varje morgon kliver Judith upp för att mjölka korna och ge dem mat. Även grisen och fåret får mat. Djuren som bor i trädgården får mat lite senare, lagom till när vi brukar äta frukost (runt åtta-nio). Vid halv fem på eftermiddagen är det tid att gå till kossorna och de andra djuren igen. Förutom djuren ska även trädgårdslanden underhållas; det ska odlas, skördas och rensas ogräs. Judith säljer även mjölk och lite andra grödor när det finns.
Janeth jobbar mest hela dagarna och är ansvarig bland annat för ett nytt stort dokumentationsprojekt av samtliga medlemmar i Organisationen för ursprungsfolkssamhällen i Olmedo och Ayora, COINOA (Comunidades Indígenas de Olmedo y Ayora), genom Institutet för ekologi och utveckling av de andinska samhällena, IEDECA. Det är ett sjuttiotal familjer som ska dokumenteras genom att de utplaceras på karta med hjälp av GPS. Janeth dokumenterar också vilka som bor i familjen, hur mycket mark de har, vad som odlas och vilka djur som finns. Familjerna får även rita en plan över hemmet och den eventuella mark som hör till, samt rita upp hur de skulle vilja bo. Allt detta för att stötta dessa familjer, som i stor utsträckning sysslar med självförsörjning.
Olmedo är känt för att vara kallt. Och inte är det så konstigt att det är kallt i bergen. Varje morgon när jag går ut i trädgården ser jag El Nevado på håll. El Nevado är den snötäckta vulkanen Cayambe, som ligger på 5790 meter över havet.
På dagarna kan det dock bli ganska varmt i Olmedo. Kläderna som har tvättats för hand torkar. På kvällarna är det dock tur att det finns en öppen spis i hemmet. Paco smiter allt som oftast in om kvällarna och lägger sig framför brasan i spisen.
På helgerna hör säkert hela samhället predikan och mässor från den katolska kyrkan som bara är ett stenkast från där vi bor. Det är mysigt.
Ingen i familjen talar särskilt mycket kichwa, men när Janeth har tid över sitter hon gärna och pluggar in glosor i sitt kichwa-spanska lexikon. Det vill säga när hon inte syr, stickar, lagar mat eller städar. De två kattungarna har jag och Janeth döpt tillsammans. Katchin betyder gurka och Rakacha är morot på kichwa.
El Nevado eller vulkanen CayambeJudith, Janeth och Paco arbetarKalvar betarDe som har kor, får och grisar brukar placera ut dem där det finns gräs att äta.Paco leker i Judiths brors trädgård i Olmedo.Janeth, Paco och Judith tar en paus i arbetet på en av deras tomter.Så här såg kattungarna ut i början när jag precis hade kommit till familjen.Nu är kattungarna större.Rakacha blickar ut från taket.Vandring i bergenEn häst väntar på någon..Det är vanligt att ha (vakt)hundarna på taket.
I byarna runt omkring Cayambe där vi bor har termen agroekologi en mer omfattande innebörd än vad vi tidigare tänkt. Agroekologi är något vitalt och centralt i vardagen hos många av de människor vi möter här varje dag. Efter att ha tillbringat en och en halv månad i Cayambe på diverse besök och möten med de agroekologiska jordbrukarna börjar vi förstå vikten av att odla ekologiskt. Inte den vanliga vikten som vi har med oss hemifrån, utan den bredare vikten. Här är det livsviktigt.
Utöver att vara en vetenskaplig disciplin som använder ekologisk teori för att utvärdera jordbrukssystem, så är det även ett levnadssätt. Genom att bruka sin jord med ekologiska metoder som utgångspunkt får alla vara med. Det skapar dessutom jobbmöjligheter för de som har tillgång till jord. Med de rätta kunskaperna kan en komma långt. Agroekologin skapar en framtid, och det skapar gemenskap.
Familj och vänner, barn och vuxna, från olika småsamhällen runtomkring Cayambe, samlas en gång i månaden för att ställa samman 140 ekologiska matkorgar. Detta anordnas av RESSAK, ett nätverk som syftar till att främja agroekologi och ekonomisk solidaritet i ett omtänksamt, rättvist och hälsosamt samhälle. I varje korg finns 18-20 olika produkter, odlade och skördade av samma personer som packar korgarna. Producenterna är med från det att fröet sås till det att alla gemensamt hjälps åt att packa lastbilen full som därefter kör varorna vidare till huvudstaden. I Quito säljs korgarna till personer som arbetar på jordbruksministeriet för $20 styck. I korgarna finns allt ifrån färska kryddor, sallad, bönor, trädtomater och vanliga tomater till ostar, avokados, majs, ärter, rödbetor och potatis. Allt är närodlat, och allt är ekologiskt.
Barnen är med. De får se hur det går till när varorna vägs och kvalitetskontrolleras. De får smaka på jordgubbar och leker bland mängder av skimrande grönsaker. De är med för att de kan. Här finns nämligen inget gift, inga kemikalier. En kvinna förklarar att hon slipper vara borta från sina barn dagarna i ända när hon sköter sina grödor. Barnen kan ju nämligen vara med. De får ett gyllene tillfälle att lära sig allt om de traditionella metoderna av att framställa ekologiska gödningsmedel och jordförbättningsmedel. De får veta vilka grödor som passar klimatet, och vilka som är de viktigaste grödorna för att den traditionella matkulturen ska leva vidare. På så sätt förs kunskapen vidare, inget glöms bort, och folket lyckas hålla kvar vid de genialiska disciplinerna som brukats av förfäderna i hundratals år.
Jordbrukarna värnar om naturen. Allt görs i enlighet med Pachamama, moder jord. Naturliga processer, fria från kemikalier och utan att exploatera jorden. Ta inte mer än vad du behöver, visa tacksamhet.
Agroekologin medför bevarande av kulturen och kunskapen. Det medför en hälsosam och giftfri kost, och en enorm gemenskap. Framför allt medför det hållbarhet.
Agroekologi är familj. Det är att bibehålla de ursprungliga traditionerna, att respektera Pachamama. Agroekologi är att minnas sina förfäder och att aldrig glömma var en kommer ifrån. Det är roten till liv. För producenterna bland ursprungsfolket runtom Cayambe är agroekologi så mycket mer än bara agroekologi.
Utanför byggnaden väntar producenterna på att få väga och kvalitetskontrollera sina produkter.
Mariana åker varje månad runt till producenterna för att kvalitetskontrollera jordbruksprocessen och se till att de möter de krav som ställs av RESSAK för att få vara med i det agroekologiska nätverket.
Norma ansvarar för att väga produkterna och se till att de är rena och av god kvalitet innan de packas i korgarna.
Det är viktigt att alla korgar innehåller samma mängd av varje vara.
Rengöring av lök som inte passerat kontrollen.
Grönsakerna staplas på bord när de passerat kontrollen.
En grupp producenter ansvarar för fördelning av varor i korgarna.
140 korgar ska packas med samma innehåll.
Varorna lastas upp i lastbilen för att skickas till Quito.
Att som agronomstudent på SLU och för tillfället praktikant i Indien följa den senaste veckans debatt om huruvida ekologiskt jordbruk leder till svält (läs här) eller inte har varit både engagerande, förvirrande och frustrerande.
Förvirrande, eftersom att jag står med ena foten i en värld där konventionellt jordbruk med kemisk bekämpning och mineralgödsel som självklara insatsmedel generellt förespråkas och anses vara det normala. I mitt Facebook-flöde delas SLU-forskarnas artikel gång på gång, följt av kommentarer som ”äntligen någon som vågar säga sanningen”. Jag läser artikeln och känner igen argumentationen, mycket av det har forskarna själva förklarat för mig i detaljerade diagram och tabeller. Jag förstår deras resonemang, tänker att de kanske ändå har en poäng.
Dagen efter att jag läst artikeln åker jag en skumpig och välfylld buss ut på den indiska landsbygden. Utanför fönstret syns mest obrukade fält och marken är en hård skorpa. Bristen på regn har gjort att många lantbrukare lämnat sina fält obearbetade den här säsongen, hellre än att investera i en gröda som de sedan får se torka bort. Vattenbristen har blivit allt mer påtaglig här. Skogsavverkning har fått grundvattennivåerna att sjunka och regnet kommer inte som det brukar till följd av klimatförändringarna.
Organisationen Kudumbam, där jag är praktikant, jobbar mycket med att utbilda bönder i ekologiskt lantbruk. De får lära sig vikten av att ha boskap för att få tillgång till organiskt gödsel, hur man tillverkar organiska bekämpningsmedel av vilda örter och hur en ökad diversitet i fälten leder till lägre angreppsrisk, högre och säkrare skördar och en mer varierad och hälsosam kost. Och det fungerar. Här, på den regnfattiga indiska landsbygden, är det ekologiska jordbruket räddningen för de som faktiskt svälter. Böndernas vittnesmål går emot de svenska SLU-forskarnas diagram, men bekräftar de rapporter som visar hur ekologiskt jordbruk faktiskt kan öka livsmedelssäkerheten på många ställen. (läs här). I konventionellt jordbruk är vi idag beroende av ändliga resurser som fosfor och fossilt bränsle. Det är inte hållbart. För de indiska lantbrukarna innebär det konventionella jordbruket dessutom skuldfällor, hälsorisker och en ensidig, näringsfattig kost.
Jag sitter på den varma bussen, svettig och frustrerad, och önskar att de där forskarna satt bredvid mig, att de också fick prata med kvinnorna som står hukade på fälten. Kanske skulle de då förstå att svält inte botas genom rekordskördar av höstvete i Skåne. Anledningarna till svält är mer komplexa än så. Därför kan inte svenska skördedata användas som bevis på att ekologiskt jordbruk leder till global svält.
Som så många andra kloka människor skrivit under veckan som gått, tror jag att vi i framtiden måste kompromissa och ta tillvara all kunskap, gammal som ny. Då kanske vi kan hitta hållbara lösningar för hur alla människor ska kunna äta sig mätta på hälsosam mat utan att vi förstör den jord som föder oss.
