genus – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

Mens! En naturlig del av livet, något som de flesta kvinnor har men väldigt få människor vågar prata öppet om. Varför är ordet mens så tabubelagt egentligen? Varför tvingas kvinnor till ett ständigt smusslande? På jobbet, i skolan och på gymnastiken. Och hur är det ens möjligt att mens än idag kopplas ihop med skam och anses vara smutsigt? Det är ju bara lite blod. Frågorna är många och vi har långt ifrån alla svar, men vi lyfter gladeligen debatten för att fler kvinnor ska ha möjlighet att leva ett hälsosamt liv med det vi tjejer har en gång i månaden – ja ni vet, mens!

Första dagen på organisationen Keystone fick vi oss en tankeställare. Det skulle komma att bli en dag i mensens tecken. Inom the Indigenous People’s Programme hade en bestämt sig för lyfta frågor som rör just kvinnor och mens. Allt från grundläggande kunskaper om vad som händer i kroppen till problem som kvinnor stöter på i samhället. Klockan hade slagit halv tio denna måndag och i föreläsningssalen var det full aktivitet. Vi slog oss ner på varsin dyna med utsikt över de iögonfallande väggmålningarna från golv till tak, skapade av urfolksgruppen Kurumba i byarna runt Kotagiri. De olika motiven i grönt, brunt och rött har målats med färg tillverkad av blad, bark och jord och visar bybornas dagliga aktiviteter, traditioner och kultur. På golvet satt Kathy från Ecco Femme tillsammans med personal från Keystone och ett tjugotal kvinnor från olika byar i området. Vi huttrade lite, klädda i för tunna kläder och insåg att det var tur att vi båda valt att ta på oss hela skor och strumpor den dagen. Klimatet i Nilgiribergen är helt annorlunda från det vi blivit vana vid sen vi kom till Indien för drygt sex veckor sedan. På 1800 meters höjd är luften både friskare och kyligare, och utsikten här är svårslagen.

Vi började med att berätta om vår första mens och vårt starkaste minne därifrån. Redan där snurrade
tankarna. Har vi någonsin suttit i ett rum och pratat öppet om mens med okända människor? Har vi någonsin pratat om våra känslor kring mens med andra än våra vänner? Aldrig. Men i skolan då… har vi någonsin gått igenom vad som händer i kroppen vid mens? Nja. En snabb genomgång på sexualundervisningen möjligtvis, där majoriteten av klassen satt och fnissade. Annars nej. Så fort ordet mens nämns i Sverige känns det ofta som att folk ryggar tillbaka. Mens. Usch, sådant ska en ju hålla för sig själv.

Kathy berättade även om olika mensskydd. Hur bindor och tamponger innehåller osynliga kemikalier, som är skadliga för kroppen och naturen, och vilka andra alternativ som finns. Diskussionerna om mens var därmed i full gång och många hade svårt att vara tysta. Det är lätt att munnen går i ett när något som är en så pass viktig del av livet äntligen är i fokus. När menskoppen kom fram kunde kvinnorna i rummet inte dölja sin chock. ”It looks scary” säger en av dem och skrattar. Trots att många tyckte att menskoppen var konstig blev den populärast bland alla.

Ecco Femme är en organisation som arbetar för ökad sexuell hälsa, genom att tillverka miljö- och
människovänliga mensskydd och hålla seminarium för kvinnor om mens. Det största problemet enligt Kathy är att vi, alla människor oavsett kön, pratar för lite om mens. Mens anses vara fel och framförallt pinsamt. För att sudda ut denna tabu, måste vi som har mens gemensamt lära oss själva att prata om det. Först då kan vi förmedla kunskap till andra, och börja prata öppet om mens. ”The more that we get comfortable and knows how it works, we can be able to help others in our community” säger Kathy.

Det senaste året har indiska medier börjat belysa ämnet mens allt mer. I Indien handlar diskussionen mer om kvinnors rätt att röra sig fritt under sin menstruation, framförallt deras rätt att besöka hinduiska tempel och moskéer. Allt fler kvinnor börjar höja sin röst och lägga anspråk på sina rättigheter för att normalisera mens och frigöra sig själva. Men som sagts tidigare, i grund och botten måste vi börja prata mer. Vare sig det är med våra politiker, våra kompisar, vår partner eller människan framför oss i kön på Ica. Vi kommer inte sluta prata förrän mens anses vara lika rent som vatten. Frågan är om detta räcker? Vi tror det.

Likt en gigantisk mur tornar bergen upp sig runt böndernas odlingar i området kring Nilakottai. Dagligen möter vi människor i sakta mak, vissa med en kanna vatten på huvudet och två i händerna. Barn leker vid sidan av vägen, getter snappar åt sig blad och en känsla av trygghet slår genast rot i den stillsamma omgivningen. Men hur trygga är människorna här egentligen? Trygga på så sätt att en går säker på natten och brottsligheten sägs vara låg, men annat har det varit med den sociala tryggheten. Vi sitter på CIRHEP:s kursgård tillsammans med 30 kvinnor i blandade åldrar, alla är bönder från olika byar i närområdet. Varje månad möts representanter från elva kvinnogrupper för att gå igenom aktuella projekt. Fläktarnas sus tar över i rummet och flera tittar nyfiket på oss när vi plockar fram våra kameror. Att det är så här tyst när kvinnorna från självhjälpsgrupperna träffas är ovanligt, Chandra från CIRHEP berättar att alla brukar pratar i mun på varandra och föra livliga diskussioner vid det här laget. Till sist bryts tystnaden och mötet kommer igång.

Kvinnorna berättar för oss om ett projekt som ger deras barn möjlighet till utbildning. Traditionellt har pojkarnas skolgång prioriterats, detta på grund av könsroller men även brist på pengar. Genom detta projekt hamnar flickors utbildning i fokus, och gamla normer suddas ut. CIRHEP och några mindre partnerorganisationer bidrar med finansiering så att kvinnorna har möjlighet att ta studielån till sina barn. Dessa pengar, plus ränta, betalas i sin tur tillbaka till självhjälpgrupperna för att fler ska kunna ta lån till barnens utbildning.

Pandyammal sitter till vänster om oss, iklädd en ljusblå sari med blommigt mönster. Det var hon som startade den här gruppen för över tjugo år sedan. När Pandyammal var liten såg situationen för kvinnorna i byarna helt annorlunda ut. Hon slutade skolan efter femte klass för att arbeta ute på fälten och sedan gifta sig, att unga flickor skulle fortsätta studera och vidareutbilda sig var ytterst ovanligt. På den tiden var också kvinnorna hårt hållna och fick inte röra sig fritt utanför sin by. Trots att Nilakottai endast ligger fyra kilometer bort var de flesta tvungna att ha sällskap av sina män. Pandyammal kunde aldrig förlika sig med den här orättvisan under sin uppväxt, och detta var till en viss del starten för den feministiska organiseringen i området.

Tack vare självhjälpsgrupperna har kvinnorna idag en helt annan rörelsefrihet och kan själva styra över sin egen framtid. Med större möjligheter till utbildning kan många på egen hand röra sig långt utanför Nilakottais gränser, för ökad utbildning leder till ökad frihet. Gruppernas mikrofinansiering har även bidragit till ökad ekonomisk självständighet för kvinnorna, där många är på väg att bli ekonomiskt oberoende från sina män.

Helt abrupt, utan förvarning, avslutas mötet och flera kvinnor börjar resa sig. En av dem som vi har bokat en intervju med kommer fram oss och säger att hon tyvärr inte kan. Hennes man ringde precis, hon måste hem. Vi tittar på klockan och inser att det snart är tid för middag och nickar förstående mot henne. Vi tar intervjun i januari istället säger vi. Lite förvirrade lämnar även vi mötet, men bär med oss kvinnornas otroliga drivkraft. Här känns ingenting som en omöjlighet. När någon får en idé, oavsett hur omöjlig den kan verka vara, visar alla sitt stöd och får saker och ting att hända. Självklart finns det fortfarande många hinder på vägen mot jämlikhet. Men kvinnornas starka organisering fyller oss med hopp.