Vi har mens!

10122016-dsc_0309

Mens! En naturlig del av livet, något som de flesta kvinnor har men väldigt få människor vågar prata öppet om. Varför är ordet mens så tabubelagt egentligen? Varför tvingas kvinnor till ett ständigt smusslande? På jobbet, i skolan och på gymnastiken. Och hur är det ens möjligt att mens än idag kopplas ihop med skam och anses vara smutsigt? Det är ju bara lite blod. Frågorna är många och vi har långt ifrån alla svar, men vi lyfter gladeligen debatten för att fler kvinnor ska ha möjlighet att leva ett hälsosamt liv med det vi tjejer har en gång i månaden – ja ni vet, mens!

mens_kvinnorFörsta dagen på organisationen Keystone fick vi oss en tankeställare. Det skulle komma att bli en dag i mensens tecken. Inom the Indigenous People’s Programme hade en bestämt sig för lyfta frågor som rör just kvinnor och mens. Allt från grundläggande kunskaper om vad som händer i kroppen till problem som kvinnor stöter på i samhället. Klockan hade slagit halv tio denna måndag och i föreläsningssalen var det full aktivitet. Vi slog oss ner på varsin dyna med utsikt över de iögonfallande väggmålningarna från golv till tak, skapade av urfolksgruppen Kurumba i byarna runt Kotagiri. De olika motiven i grönt, brunt och rött har målats med färg tillverkad av blad, bark och jord och visar bybornas dagliga aktiviteter, traditioner och kultur. På golvet satt Kathy från Ecco Femme tillsammans med personal från Keystone och ett tjugotal kvinnor från olika byar i området. Vi huttrade lite, klädda i för tunna kläder och insåg att det var tur att vi båda valt att ta på oss hela skor och strumpor den dagen. Klimatet i Nilgiribergen är helt annorlunda från det vi blivit vana vid sen vi kom till Indien för drygt sex veckor sedan. På 1800 meters höjd är luften både friskare och kyligare, och utsikten här är svårslagen.

Vi började med att berätta om vår första mens och vårt starkaste minne därifrån. Redan där snurrade
tankarna. Har vi någonsin suttit i ett rum och pratat öppet om mens med okända människor? Har vi någonsin pratat om våra känslor kring mens med andra än våra vänner? Aldrig. Men i skolan då… har vi någonsin gått igenom vad som händer i kroppen vid mens? Nja. En snabb genomgång på sexualundervisningen möjligtvis, där majoriteten av klassen satt och fnissade. Annars nej. Så fort ordet mens nämns i Sverige känns det ofta som att folk ryggar tillbaka. Mens. Usch, sådant ska en ju hålla för sig själv.

Kathy berättade även om olika mensskydd. Hur bindor och tamponger innehåller osynliga kemikalier, som är skadliga för kroppen och naturen, och vilka andra alternativ som finns. Diskussionerna om mens var därmed i full gång och många hade svårt att vara tysta. Det är lätt att munnen går i ett när något som är en så pass viktig del av livet äntligen är i fokus. När menskoppen kom fram kunde kvinnorna i rummet inte dölja sin chock. ”It looks scary” säger en av dem och skrattar. Trots att många tyckte att menskoppen var konstig blev den populärast bland alla.

22112016-dsc_0183-2Ecco Femme är en organisation som arbetar för ökad sexuell hälsa, genom att tillverka miljö- och
människovänliga mensskydd och hålla seminarium för kvinnor om mens. Det största problemet enligt Kathy är att vi, alla människor oavsett kön, pratar för lite om mens. Mens anses vara fel och framförallt pinsamt. För att sudda ut denna tabu, måste vi som har mens gemensamt lära oss själva att prata om det. Först då kan vi förmedla kunskap till andra, och börja prata öppet om mens. ”The more that we get comfortable and knows how it works, we can be able to help others in our community” säger Kathy.

Det senaste året har indiska medier börjat belysa ämnet mens allt mer. I Indien handlar diskussionen mer om kvinnors rätt att röra sig fritt under sin menstruation, framförallt deras rätt att besöka hinduiska tempel och moskéer. Allt fler kvinnor börjar höja sin röst och lägga anspråk på sina rättigheter för att normalisera mens och frigöra sig själva. Men som sagts tidigare, i grund och botten måste vi börja prata mer. Vare sig det är med våra politiker, våra kompisar, vår partner eller människan framför oss i kön på Ica. Vi kommer inte sluta prata förrän mens anses vara lika rent som vatten. Frågan är om detta räcker? Vi tror det.

Tillsammans leder kvinnor kampen för utbildning

jobbar

kvinnogruppLikt en gigantisk mur tornar bergen upp sig runt böndernas odlingar i området kring Nilakottai. Dagligen möter vi människor i sakta mak, vissa med en kanna vatten på huvudet och två i händerna. Barn leker vid sidan av vägen, getter snappar åt sig blad och en känsla av trygghet slår genast rot i den stillsamma omgivningen. Men hur trygga är människorna här egentligen? Trygga på så sätt att en går säker på natten och brottsligheten sägs vara låg, men annat har det varit med den sociala tryggheten. Vi sitter på CIRHEP:s kursgård tillsammans med 30 kvinnor i blandade åldrar, alla är bönder från olika byar i närområdet. Varje månad möts representanter från elva kvinnogrupper för att gå igenom aktuella projekt. Fläktarnas sus tar över i rummet och flera tittar nyfiket på oss när vi plockar fram våra kameror. Att det är så här tyst när kvinnorna från självhjälpsgrupperna träffas är ovanligt, Chandra från CIRHEP berättar att alla brukar pratar i mun på varandra och föra livliga diskussioner vid det här laget. Till sist bryts tystnaden och mötet kommer igång.

Kvinnorna berättar för oss om ett projekt som ger deras barn möjlighet till utbildning. Traditionellt har pojkarnas skolgång prioriterats, detta på grund av könsroller men även brist på pengar. Genom detta projekt hamnar flickors utbildning i fokus, och gamla normer suddas ut. CIRHEP och några mindre partnerorganisationer bidrar med finansiering så att kvinnorna har möjlighet att ta studielån till sina barn. Dessa pengar, plus ränta, betalas i sin tur tillbaka till självhjälpgrupperna för att fler ska kunna ta lån till barnens utbildning. 

Pandyammal sitter till vänster om oss, iklädd en ljusblå sari med blommigt mönster. Det var hon som startade den här gruppen för över tjugo år sedan. När Pandyammal var liten såg situationen för kvinnorna i byarna helt annorlunda ut. Hon slutade skolan efter femte klass för att arbeta ute på fälten och sedan gifta sig, att unga flickor skulle fortsätta studera och vidareutbilda sig var ytterst ovanligt. På den tiden var också kvinnorna hårt hållna och fick inte röra sig fritt utanför sin by. Trots att Nilakottai endast ligger fyra kilometer bort var de flesta tvungna att ha sällskap av sina män. Pandyammal kunde aldrig förlika sig med den här orättvisan under sin uppväxt, och detta var till en viss del starten för den feministiska organiseringen i området. 

cirhepTack vare självhjälpsgrupperna har kvinnorna idag en helt annan rörelsefrihet och kan själva styra över sin egen framtid. Med större möjligheter till utbildning kan många på egen hand röra sig långt utanför Nilakottais gränser, för ökad utbildning leder till ökad frihet. Gruppernas mikrofinansiering har även bidragit till ökad ekonomisk självständighet för kvinnorna, där många är på väg att bli ekonomiskt oberoende från sina män. 

Helt abrupt, utan förvarning, avslutas mötet och flera kvinnor börjar resa sig. En av dem som vi har bokat en intervju med kommer fram oss och säger att hon tyvärr inte kan. Hennes man ringde precis, hon måste hem. Vi tittar på klockan och inser att det snart är tid för middag och nickar förstående mot henne. Vi tar intervjun i januari istället säger vi. Lite förvirrade lämnar även vi mötet, men bär med oss kvinnornas otroliga drivkraft. Här känns ingenting som en omöjlighet. När någon får en idé, oavsett hur omöjlig den kan verka vara, visar alla sitt stöd och får saker och ting att hända. Självklart finns det fortfarande många hinder på vägen mot jämlikhet. Men kvinnornas starka organisering fyller oss med hopp.

”Agriculture has become a gamble – You either win or loose”

01112016-dsc_0223

Torkan är ett faktum i delstaten Tamil Nadu, ett av de torraste områdena i södra Indien. Regnet lyser med sin frånvaro och för bönderna i de små byarna i närheten av staden Nilakottai innebär det livsavgörande omställningar. För många finns det inte så mycket mer att göra än att vänta och hoppas på regn. S. Kalpana började märka förändringar i klimatet för sju år sedan: ”I was very sad and worried, will it remain like this or change?”, frågar hon sig. ”We know that the rainfall wearies every year. But we have no other options than doing agriculture. We need to do agriculture according to the rainfall”.

S.Kalpana med sin dotter.

Vi har pratat med människorna som bor här och Kalpana är inte den enda som är oroad. I södra Indien är tre skördar om året standard, men flera av den yngre generationens bönder har aldrig upplevt detta. Det beror framför allt på att regndagarna är färre jämfört med för ungefär 30 år sedan. Förr kunde det regna konsekvent i 40 till 60 dagar per år. Numera är regndagarna utspridda över året och varar totalt i ungefär två veckor. Det här innebär i sin tur att jordbruk har blivit ett oberäkneligt sätt att livnära sig på då risken för missväxt är stor: ”Agriculture has become a gamble, you either win or you loose”, säger Shylet Moni, konsult från organisationen Visions Global Empowerment.

I och med detta vågspel har böndernas levnadssätt förändrats. Fler vänder sig till lönearbete, antingen på fält hos andra bönder eller emigrerar till städerna. Bönderna blir därmed färre, trots att möjligheten att bruka sin egen mark finns. Problemet är att många saknar kunskap om hur en ska odla klimatanpassat. Som det ser ut nu har bönderna stor kunskap i traditionellt jordbruk där en förlitar sig på att regnet faller, men när det kommer till att överleva med färre regndagar behövs utbildning. Vilka fröer bönderna bestämmer sig för att odla har nämligen stor betydelse för ett hållbart jordbruk i dagsläget, då vissa fröer inte är lika beroende av regn.

Men framtiden ser ljus 01112016-dsc_0183ut. Shylet Moni har tillsammans med CIRHEP och Suresh Kenna, facilitator från organisationen Kudumbam, påbörjat ett projekt i utbildningssyfte där fokus ligger på hur bönderna kan fortsätta bedriva sitt jordbruk anpassat efter klimatförändringarna. Inför projektstarten i januari har de träffat bönder i olika byar för att ta reda på vilka kunskaper som finns och vad som behöver stärkas. Planen är till en början att nå ut till 450 familjer i området runt Nilakottai, där flera ser positivt på initiativet och inte drar sig för att komma med nya idéer. “There is certainly a hope for a new beginning”, säger Suresh Kanna. I Tamil Nadu fortsätter väntan på regnet, och om den nordöstliga monsunen verkligen kommer att komma kan ingen svara på.

 

 

 

/ Josefin Aldegren & Rebecka Strand