Hållbar utveckling – Sida 2 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

14 november, 20195 december, 2019

Torsdagstankar

Om jag skulle fråga dig vad som är den största utmaningen som mänskligheten står inför, vad skulle du säga då? I dessa Greta-tider vågar jag mig på en gissning att de flesta skulle säga de där klimatförändringarna som vi är mitt uppe i och som alla pratar om. Plast i haven, plast i floder, plast på stränder, plast i skogen. Stigande temperaturer och smältande glaciärer. Försurade sjöar. Uttorkade odlingsmarker. Vattenbrist. Djur som dör ut. Regnskog som skövlas och brinner upp. Stora, omfattande skogsbränder inte längre bara i Kalifornien och Australien, utan också hemma. Torka, inte längre bara långt borta någonstans i Afrika, utan hemma. I Sverige! där sommaren brukade vara kort och det mesta REGNA BORT. I samma Sverige hade vi torka hela sommaren 2018.

Det känns helt onödigt och orelevant att prata om orsaker och fastna i något slags blame-game.

Frågan är väl i stället vad vi kan göra åt det. Och jag tror att de flesta är väl medvetna om vad man som individ kan göra. Flyga mindre. Äta mindre kött. Äta mindre importerad mat. Köra mindre bil. Åka mer kollektivt. Återvinna. Köpa mindre nyproducerade saker. Återanvända mer, köpa secondhand. Konsumentmakt ska inte underskattas. MEN. Jag tror inte heller att vi ska överskatta det. Vi kan inte lösa klimatkrisen bara genom att en välbärgad, välinformerad medelklass blir mer kritisk till vad den köper.

För vi är inte så många. Om man – för enkelhetens skull – använder sig av Hans Roslings inkomstgrupper, så är det 1 miljard människor i världen som lever på 32 dollar eller mer om dagen. En miljard av sammanlagt sju miljarder människor på jorden. Och även om den här miljarden blir mer kritisk till vad den köper, så är det också den som köper, och köper, och köper. Och köper lite till. Samtidigt som fler och fler människor runt om i världen får det bättre, och också vill börja köpa mer och mer grejer. Men som kanske inte har möjlighet att vara lika kritiska, eller inte har samma utbud att välja från.

Det som är riktigt sjukt, är ju att vi har blivit såpass hjärntvättade att vi tror att våra liv blir bättre av att köpa grejer. Och visst, det är ju trevligt att ha fina saker, eller saker som gör livet lättare och bekvämare. Men gör det att vi blir lyckligare? Jag vet inte, men min magkänsla säger nej. Jag tror att man blir lycklig av människorna som man har runt omkring sig, inte av prylarna.

Det känns som att det finns någon slags rädsla för att det skulle innebära sämre livskvalité om folks generella livsstil ändrades till en hållbar sådan. Som att det skulle vara lika med att gå tillbaka i utvecklingen (men vänta, sa du inte att allt var bättre förr? Inte?).

”Hållbar utveckling är utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. (Bruntlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid” publicerad 1987)

Det låter väl inte så dumt, eller hur?

Och faktum är – no planet, no profit. Det går inte att göra ekonomisk vinst på nånting när allting ser ut som i början av Wall-E filmen.

Alltså. Nånting måste förändras. Har du tänkt på hur maten du äter produceras? Antagligen. Antagligen är du vegan, eller i alla fall vegetarian, eftersom du läser framtidsjordens blogg. Men visste du att avokado-odlingar i Chile slukar upp så mycket vatten att floderna har torkat upp och att människorna som bor i områdena måste få vatten levererat med tankbilar? Jag visste inte det förens till igår. Sen har vi hela den här gamla grejen med att regnskogar skövlas till förmån för soja och palmolja. Och kaffe, choklad eller sockerodlingar då? Är inte det bland det mest meningslösa som finns? Ingen behöver vitt socker för att leva, ändå odlas det enorma mängder socker, under fruktansvärda förhållanden. För försäljning, utomlands. På den marken hade man ju kunnat odla mat? Men nej, mat köper man, genmanipulerad och importerad, i affärer. Hallå?!

Jag fattar tanken och teorin bakom frihandel (jag fattar tanken och teorin bakom kommunism och kapitalism också – det betyder inte att jag tror på det). Internationell handel är äldre än sidenvägen. Jag tror i grund och botten att det är positivt att det finns utbyte mellan olika kulturer, både ekonomiskt och övrigt. EU är ett fredsprojekt som (bland annat) bygger på tanken att man inte startar krig med sin handelspartner.

Men när det går för långt, när allting börjar handla om att tjäna så mycket pengar som möjligt, när konsekvenserna blir totalt oviktiga, när det mänskliga lidandet blir sekundärt, när jorden dör. Är det inte hög tid att prova ett annat system då?

Till exempel ett där man jobbar mindre, och är mindre stressad. Där man har mer tid för att göra saker tillsammans med dem man tycker om. Där man inte tror att man behöver ha och köpa så mycket grejer, och därför behöver man inte oroa sig för att tjäna pengar hela tiden. Där man kan köpa naturlig mat direkt från producenten. Mat som har odlats i samband med naturen, inte på bekostnad av den. Och alla i hela världen får äta och bli mätta på bra mat. Sen, när folk är mätta och belåtna, kan man ägna sig åt andra problem. Men från egen erfarenhet så kan jag säga så här: det är svårt att tänka logiskt när man är hungrig.

PS.

Se dokumentärserien Rotten på Netflix.

Googla på matsuveränitet och agroekologi.

Läs Factfulness och få lite hopp om framtiden. Signa upp på Future Crunch’s nyhetsbrev och få ännu mer hopp om framtiden.

//Lisa

27 februari, 2018

Hjälpa människor eller utnyttja systemet?

Grönskan runt Sirummalai är väldigt vacker.

Indien är ett av värdens största länder, både till yta och befolkning. De har en rik kultur, fantastiska människor och går idag igenom en snabb utveckling. Men bakom allt det fina finns ett enormt problem med social orättvisa i landet, det finns ett gigantisk gap mellan de som har mycket och de som inte har något alls.

Politikerna i Indien har försökt att minska gapet i många år genom olika regulatorer och hjälpprogram, med varierande resultat. År 2014 så klubbades en ny lag igenom i Indien, lagen gjorde det obligatoriskt för företag, med en årlig vinst på över 10 miljarder rupier (ca 1,25 miljarder sek), att skänka minst 2% av nettovinsten till välgörenhetsprogram (Cooperate Social Responsibility-program (CSR-program)). Det enda kravet var att pengarna skulle gå till program som jobbade med; fattigdom, hunger, utbildning, genus eller jämnlikhet.

Med en årlig vinst på mer än 10 miljarder rupier är det multinationella företaget AMWAY ett av de företag som måste skänka pengar till välgörenhetsprogram. Pengarna delades upp till flera olika projekt med olika mål. Ett av projekten handlade om att höja grundvattennivån i Dindigul distriktet.

Byggandet av en Check wier som ska hjälpa till att höja grundvatten nivån vid Sirummalai.

CIRHEP arbetar i Dindigul distriktet och är den organisation med mest kunskap om ämnet. AMWAY kontaktade då Mohan på CIRHEP och undersökte möjligheterna för ett nytt Watershed projekt. Gemensamt kom man överens om att bygga en Watershed vid Sirummalai Reserv Forest. Med hjälp av detta projekt så skulle 7 byar bestående av mer än 1700 bybor få bättre tillgång till vatten. Arbetet vid Sirummalai utfördes dock inte av CIRHEP själva utan man skapade en ny organisation som skulle få sköta all kontakt med AMWAY. Green Venture blev namnet på den nya organisationen som är en fristående organisation men som arbetar nära CIRHEP.

Projektet har blivit uppdelat i två olika faser och täcker totalt en yta på 1000 hektar. Under den första fasen, som tog slut i december 2016, så byggdes det bland annat Percolation Ponds, Field Bunds, Check Wiers, Farm Ponds m.m. Resultaten var enastående och effekten var att grundvatten nivån höjdes med mer än 30 meter. Den andra fasen som officiellt tog slut 2017, men där arbetet har fortgått in under 2018, gick ut på att både bygga nya Watershed-konstruktioner, rensa området på vattenkrävande ogräs och att renovera och utveckla gamla konstruktioner.

Det jobb som har gjorts under de två faserna har höjt livskvalitén och underlättat livet för byborna ifrån de 7 byarna. Tillgången till vatten är nu inte längre ett lika stort problem och området har gått ifrån att vara en torr brun plats, till att bli en bördig grön plats.

Tack vare den höjda grundvatten nivån så får bönderna bättre skördar.

Även om CSR-programmet har hjälpt CIRHEP i deras arbete så finns det även mycket kritik riktat mot denna typ av program. En återkommande kritik är att när det blev lagstadgat att företagen var tvungna att ge pengar så flyttade intresset av välgörenhet ifrån den goda viljan in till styrelserummet. Det finns tendenser som visar på att projekten oftast görs i närhet av vart företagen är aktiva, vilket tenderar till att gagna företagen också. T.ex. AMWAY-projektet hjälper inte bara de 7 byarna utan AMWAY har även en fabrik i området som är beroende av vatten och som också drar stor nytta av den höjda vattennivån.

Annan kritik som ofta syns i debatten kring CSR-programmet är att företagen som är tvungna att ge pengar till välgörenhet i själva verket kan vara de stora bovarna. De använder sen pengarna för att ”tvätta” bilden av företaget och få det att se ut som ett väldigt bra företag.

Frågan är då ifall om CSR-programmet är rätt väg att gå tillväga för att minska den social orättvisan i Indien eller om det har utvecklats till ett medel för företagen i Indien att förbättra sina egna möjligheter och bilden av sig själva?

Vattenflödet stoppas upp med hjälp av en check wier och vattnet får långsamt sjunka ner och höja grundvatten nivån.

26 februari, 2018

Konsten att tänka långsiktigt

Det hårda arbetet genomförs till stor del av kvinnor. — Tungt arbete i den 40 gradiga hettan, men med god stämning. Trots min bristande tamil förstod man snabbt att skämten haglade.

På CIRHEP arbetar man mycket med så kallade watershed projekt. Projektens mål är att man ska ta till vara på så mycket som möjligt av det vatten som torra områden får tillgång till. Detta uppnår man genom en rad konstruktioner som gör allt från att minska erosion till att höja grundvattennivåerna.

När konstruktionerna väl är byggda är CIRHEPs roll i det utspelad. Det är bönderna själva som ska sköta underhållet av dem och se till så att det vatten som genereras används på ett bra och hållbart sätt. Alla som äger en bit mark i området får därför komma till organisationens träningscenter där organisationen håller kurser i ämnet. CIRHEP lägger också stor vikt vid att de ska känna sig delaktiga i arbetet redan från början, därför inleds alltid alla watershed projekt med något som kallas shramadan.

Det är då det första faktiska spadtaget tas och det ska alltid genomföras av de boende i området. Oftast är det en damm som grävs eller något av liknande karaktär. Något som ger direkt inverkan i form av ökad tillgång till vatten, något som bönderna i området behöver. Det finns tydliga riktlinjer för hur mycket arbete som måste göras. Det inspekteras noggrant efter det färdigställts och om inte det uppfyller kraven så avbryts projektet. I sann indisk byråkratisk anda.

Vem som var chef på arbetsplatsen var det ingen tvekan om. Denna unge herre styrde och ställde med rak arm.

Det finns flera anledningar till varför man ser det som så viktigt att involvera folket, dels är det ett absolut måste eftersom CIRHEPs anställda annars enbart skulle syssla med att åka kors och tvärs för att se till så att de tidigare projekten fungerar som det ska. Men den viktigare anledningen ur ett större perspektiv är att man genom projekten utbildar folket i vikten av att värna om sin miljö.

De har alla upplevt den förändring som deras närmiljö genomgått de senaste åren eftersom området som CIRHEP arbetar med i dagsläget är mycket torrt. För mindre än en generation sen var grönskan dominerande och det fanns välfyllda vattendrag. Men att se och förstå är två olika saker. Det CIRHEP visar med sina watershed projekt är varför miljön förändrats och vad som händer om man värnar om den.

Arbetet sker uteslutande för hand och de stora mängder med jord transporterades bort på huvudet. — Arbetet sker uteslutande för hand och stora mängder med jord transporteras bortpå huvudet.

Den i övrigt torra och enfärgade platsen fick nytt liv med vackert färgade saris.

22 januari, 2018

Resurser läggs på utbildning

Fullt fokus under utbildningarna på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP har under en längre tid haft som projekt att utbilda lokalbefolkningen, i alla åldrar, om ekologiskt odlande, kvinnofrågor, trädplantering, klimatförändring, vattenförbrukning osv. Att öka kapaciteten och kunskapen kring dessa problem är väldigt viktigt för att landsbygden i södra Indien ska kunna utvecklas. Utbildningarna, som hålls på CIRHEPs träningscenter, är väldigt uppskattade av både deltagarna och organisationens donatorer och de har gett goda resultat.

Den statliga banken för jordbruk och landsbygdsutveckling (NABARD) är en som har sett effekten av de kapacitetsbyggande projekt som CIRHEP genomfört och hur lyckade dessa program har varit. I början av 2018 beslutade NABARD därför att finansiera kapacitetsbyggande program på CIRHEPs träningscenter för 280 personer. Utbildningen ska fokusera på aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändring genom olika Watershed Projects.

Deltagarna på kursen kommer vara bönder från de berörda områdena samt personal från andra 7 andra NGOs som arbetar med Watershed Projects och resistens mot klimatförändring. Det som var viktigt för både CIRHEP och NABARD var att könsfördelningen på utbildningen skulle vara 50/50 så lika många kvinnor som män fick ta del av den.

– För att möjliggöra bästa tänkbara utbildning så kommer vi dela upp de 280 deltagarna i mindre grupper på 40 personer per tillfälle, säger Mohan.

Den första gruppen av 40 personer kommer till träningscentret i början av den här veckan (Vecka 4) och stannar under två dagar. Första dagen kommer bestå av klassisk utbildning, ledd av Rajkumar och Mohan, andra dagen kommer bestå av fältbesök till olika Whatershed Projects runt Kadavakurichi.

– Vi vill ha ett kunskapsutbyte med personalen och bönderna som kommer ifrån andra delar av Tamil Nadu. De kan lära sig mycket av oss men vi kan även lära oss mycket av dom, konstaterar Mohan.

Hädan efter kommer det, i snitt, komma en ny grupp per vecka och målet är att vara klara med utbildningen för alla 280 personer i slutet av februari.

19 januari, 201819 januari, 2018

Med teknikens hjälp

Kadavakurichi täcks ofta av ett dis som dämpar solen, men när diset lättar hamrar solen obarmhärtigt ner på området.

En teknisk revolution i hög hastighet sveper över hela Indien. På Tamil Nadus landsbygd har det tagit lite längre tid för tekniken att nå fram, men för var dag som går når tekniken allt fler och fler. Än så länge är det en relativt simpel teknisk utrustning som gemene man i området har tillgång till, exempelvis en mobiltelefon. Men även en så pass enkel och självklar sak som en mobil kan göra stor skillnad om man är lite kreativ.

På CIRHEP har man regelbunden kontakt med andra organisationer som arbetar med liknande frågor och utbytet av information är en viktig del i deras nätverks framsteg. Projektet som i dagarna håller på att färdigställas är frukten av ett sådant utbyte.

Målet med projektet är att hjälpa bönderna att bättre kunna hantera det klimat som de nu lever i. Genom att få en bättre koll på vädret kan exempelvis en skörd som skulle gått förlorad räddas eller boskap som skulle vart i fara skyddas. Informationen som kommer nå ut till bönderna via deras mobiltelefoner är vad CIRHEP kallar väderrelaterad jordbruksrådgivning. De har delat upp informationen i två delar.

1. Väderleksrapporter. Exempelvis vara ett meddelande om att det kommer bli tre ovanligt heta dagar utan någon nederbörd, att (mer sällan) stora regnmängder är att vänta eller att det kommer vara blåsigt.

2. Rådgivning rörande djurhållning, ekologiskt jordbruk och aktiviteter för att stärka resistensen mot klimatförändringar.

Råden är tänkta att ges i relation till den information om vädret som skickats ut. Exempelvis kommer det ett tips om att kommande vecka bör ni bevattna åkrarna då nederbörden kommer vara låg och då grödorna är i ett känsligt skede.

– Det första problemet som behövdes tacklas var att många i målgruppen inte kan läsa. Vi löste det genom att skicka ut informationen som röstmeddelanden istället, säger Chandra som håller i projektet.

Deadlinen för projektets start är i slutet av januari och andra problem kommer säkerligen uppstå, men på CIRHEP är optimismen påtaglig.

– Alla telefonnummer är insamlade och nästa vecka kommer en teknisk expert hit för att färdigställa det sista bitarna för att få igång systemet. Deadlinen är mycket snart men vi jobbar hårt. Jag är övertygad om att detta kommer gå, säger Chandra.

Ibland undrar man hur många projekt som kunnat bli av utan Chandras fantastiska humör — Ibland undrar man hur många projekt som skulle blivit av utan Chandras fantastiska humör

Informationen blir extra viktig då den extrema hettan snabbt kan förstöra skörd

31 december, 20171 januari, 2018

När maten brister

Geyshes Nawang Jargchup, rektor på Lingshed hostel

Ett av bidragen till det ladakhiska samhället som Lingshed Area Development Foundation tillförde är Lingshed elevboende. LADF grundades året 2004 av Geyshes Nawang Jargchup, en buddhistisk munk som idag är även rektor på boendet. Lingshed elevboendet grundades med tanken på barn och ungdomar som kommer från Ladakhs avlägsna byar där inga skolor finns.

Elevboendet, precis som hela Ladakh, är beroende till en hög grad (cirka 50%) av maten som importeras från de lägre delarna av landet. Under vintern är dock den enda vägen som förbinder området med resten av Indien stängd på grund av snöfall. Under perioden från november till april är den enda möjligheten att transportera varor till Ladakh är att föra dem med flyg. Det har givetvis en negativ inverkan på miljön och å andra sidan gör priserna på varorna väldigt höga. På så sätt blir den importerade maten otillgänglig för de flesta av lokalbefolkningen. Brist på mat kan i sin tur leda till undernäring. Skolelever är bland de som är mest utsatta för detta.

En av lösningarna är ett Förbättrad Växthus (Improved Greenhouse) – en teknologisk lösning som utvecklades av LEHO. Konceptet är enkelt och kostnadseffektivt. Tanken är att fånga upp solstrålningen på dagen och konvertera den till värme som kan lagras och släppas under natten. Teknologin är välanpassad till det kalla men extremt soliga klimatet (Ladakh har cirka 360 soldagar per år). Detta gör att odling av lövgrönsaker är fortfarande möjlig trots så låg temperatur som minus 20 Celsius grader utanför växthuset.

För att maximera infångningen av solstrålningen är växthuset placerat mot söder. Huvudväggen tillsammans med den östra är svartmålad på insidan för att absorbera så mycket av solstrålningen och konvertera det till värme. Den västra väggen är vitmålad för att reflektera solstrålningen från tidig morgon.

Lingshed hostel elevboende I Choglamsar, ca 7 km från Leh

LEHO hjälpte Lingshed Area Development Foundation att bygga två växthus som kan delvis försörja elevboendet med fräscha grönsaker. Ett av växthusen är dock mycket lägre. Det ska användas mestadels för plantproduktion.

Den 28 oktober deltog jag och Nathalie i en workshop som handlade om transplantation av växterna, främst spenat och sallad. Ghulam Rasul var resurspersonen som guidade workshopen. LEHO ser Rasul som en mycket progressiv bonde och därför har samarbetet med honom under många år. I workshopen har dessutom flera av barnen från elevboendet deltagit. På så sätt kunde den grundläggande kunskapen om odlingen av grönsaker överföras till den unga generationen av Ladakh-befolkningen. Både etablering av växthusen och utbildning av eleverna i ekologiskt jordbruk är mycket värdefulla aktiviteter för att stärka det lokala samhällets hållbarhet, inte bara här och nu utan även i framtiden.

Kurs i transplantation inuti växthuset — Kurs i transplantation inuti ett av växthusen på Lingshed hostel

20 december, 2017

Kunskap är makt

Kunniga bönder på CIRHEPs träningscenter

CIRHEP är en lokal organisation. De har under lång tid arbetat med ett ganska begränsat område och sakta men säkert, med projekt efter projekt, skapat faktiskt förändring där. Området som CIRHEP berör var i början av 2000-talet en stenig och i stort sätt obrukbar plats med mycket få invånare. Men så har det inte alltid varit. Backar man klockan ytterligare några årtionden så var det en plats med gott om grönska och barn som lekte i floderna.

– Jag brukade leka i floden varje dag! Vi gick så ofta på fruktig mark eller i vatten att vi hade mycket problem med utslag och sår mellan tårna. Varje kväll fick vi gnugga tamarind där, det hade en läkande effekt, säger CIRHEPs ordförande P.M. Mohan som var en av de barn som lekte i floden.

Men klimatet förändrades och den så viktiga monsunen uteblev år efter år. Sakta men säkert torkade floderna ut och den tidigare så gröna naturen blev enfärgat beige. CIRHEPs första stora projekt blev att göra det mesta av det lilla regn som trots allt föll. Grundvattennivåerna stabiliserades efter en tid och grönska började bryta av mot havet av beige. Människorna började återvända till platsen och försök till odling påbörjades. Den tidigare obrukbara marken luckrades upp och mängden organisk materia i jorden ökade.

Ökningen har nåtts genom en rad projekt som CIRHEP genomfört. Det senaste i raden kallas climate proofing project och drog igång 2016. För att det ska vara en jord i gott skick ska mängden organisk materia vara över 2%. När de första testerna togs 2010 var värdet knappt 0.2%. Denna soliga decemberdag hade resultaten av årets tester kommit tillbaka och Rajkumar, som håller i projektet, var exalterad.

– Snittet låg kring 0.6%. Det är en ökning på 0.4% och det är vi mycket nöjda med. Vissa av proverna visade på siffror kring 1.5% vilket är oerhört glädjande, säger Rajkumar.

För att berätta om resultatet och framförallt förklara vad det skulle innebära hade 30 av bönderna i området bjudits in till träningscentret.

– För de bönder som använder kemikalier så kan de med hjälp av dessa prover få reda på vilka kemikalier de behöver använda. Istället för att använda 100kg kemikalier så behöver de bara använda 25kg av rätt kemikalie, och resultatet blir dessutom bättre, säger Mohan.

Även för bönder som inte använder kemikalier är det viktigt att veta hur deras jord mår. Med hjälp av resultatet kan de se vilken typ av gröda som kommer växa bra och vilken typ av gröda som inte kommer göra det. Exempelvis var det en ekologisk bonde som kunde fördubbla sina intäkter med hjälp av informationen undersökningen gav, åtminstone i teorin.

– Det finns flera problem med detta. Framförallt så kan det vara svårt att förstå. Bönderna får ett papper av oss där det står en mängd siffror och fakta om deras jord. Men om de inte förstår vad siffrorna betyder så blir allt förgäves. Så idag hade vi en kunnig person med på mötet som kunde förklara för de på ett bra sätt, säger Mohan.

Efter mötet avslutats pratar vi med en ovanligt känslosam Rajkumar.

– Vi har jobbat i 13 år med samma bönder, i samma område, och jag är väldigt lycklig över att arbeta på detta vis. Vi har under årens lopp kunnat följa den utveckling som skett i området och eftersom problemen uppstått sökt att lösa dem. Arbetet har underlättats av att vi har en relation till människorna och genom den har en tillit vuxit fram, säger Rajkumar.

Papprena med resultaten började genast jämföras

20 december, 201720 december, 2017

Kortsiktiga vinningars mörka baksida

När vi möter B. Arokkiyamary är det mitt på dagen och solen står i zenit, för att skydda sig från solens värmande strålar har hon tagit tillskydd under husets altan. Arokkiyamary bor i byn Semmedu precis intill Kadavakurichi och har under hela sitt vuxna liv arbetat med småjordbruk på sin egna gård.

När hon började bruka jorden gjorde hon som de andra i området och odlade monokulturellt. Med hjälp av kemiskt gödsel och bekämpningsmedel märkte hon snabbt hur grödorna växte snabbare än vanligt. Efter flera års arbete med de kemiska medlen började hon dock lägga märke till andra, mer negativa, konsekvenser kopplade till kemikalierna. Den jorden som besprutades blev hård och hade svårt att binda näring, maskar och andra djur som är väsentliga för att binda näring och göra jorden mjuk kunde inte leva där efter besprutningen. Resultatet blev att ca vart femte år så uteblev skörden. Arokkiyamary fick även fysiska problem pågrund av alla kemikalier, olika former av hud, ögon och hjärtproblem kantade hennes tillvaro när hon arbetade med kemikalier.

Hennes väg att komma bort från de problem som kemikalierna bidrog med var att söka sig ifrån det kemiska jordbruket och istället börja odla organiskt. Tillsammans med sin familj sökte då sig Arokkiyamary till CIRHEP för hjälp och utbildning i hur man på bästa sätt kan odla organsikt utan kemikalier i området. Med CIRHEPs hjälp så har hon gjort en helomvändning i det jordbruk som de utför, numera arbetar de endast med ekologiskt jordbruk på deras gård.

Arokkiyamary tillsammans med sin man Benjamin.

Tillsammans med CIRHEP så har hon även varit med och startat en Participatory Guarantee System (PGS) grupp i hennes by, som hon blev ledare för. Gruppen består av bönderna i byn som odlar ekologiskt. De har möte minst en gång i månaden där de diskuterar och utvärderar hur jordbruket går. Arokkiyamary tillägger dock att bönderna i gruppen ofta kommer till henne utanför mötena för att be om råd och tips om hur de ska gå tillväga för att förbättra sitt jordbruk. Hon hjälper mer än gärna bönderna och försöker lösa alla tänkbara problem de kan ha. På senare tid har hon även börjat att hålla i utbildningar för bönderna, dessa utbildningar riktar sig både till bönder som redan odlar ekologiskt och vill utveckla sitt jordbruk men även till de bönder som fortfarande odlar med kemikalier där hon talar om fördelarna med ekologiskt odlande.

För Arokkiyamary har övergången till ekologiskt jordbruk även förbättrat hennes livsvillkor markant. Hennes hälsoproblem har numera försvunnit och hon uttrycker en stor lättnad över att hennes hjärt, syn och hudproblem har lagt sig. Marken har också fått lättare att binda näring vilket har lett till att hennes skördar är större och frukterna håller längre. Med hennes enorma kunskap inom ekologiskt odlande har hon även blivit en viktig aktör i samhället.

23 november, 201723 november, 2017

Mina damer och herrar: det här är LEHO

Ladakh Environmental & Health Organisation – LEHO grundades året 1991 av Mohammed Deen och Razia Sultana. Organisationen var deras svar till de förändringarna som har pågått i regionen under 60-, 70- och 80-talet och som paret ansåg vara ohållbara för både lokalbefolkningen och regionens miljö. Förändringarna gällde både den indiska regeringens ändrade politiska agenda gentemot regionen men även de globaliseringsprocesser som har börjat att eskalera under den tiden och resulterade i, bland annat, ständigt ökande turism.

Razia Sultana & Mohammed Deen på ett möte med Ladakhs bönder under tidigt 90-talet (från LEHOs arkiv)

Regeringen bestämde att den så kallade ”Gröna Revolutionen” som började i landet under tidigt 60- talet ska, precis som i resten av Indien, även ske här. Det innebar att bönderna skulle börja använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att öka sin avkastning. Samtidigt har många av byborna som blivit attraherade av den snabbväxande turistsektorn, flyttat ill regionens största stad, Leh, då turismen garanterade mycket högre inkomst än lantbruk.
Situationen har blivit väldigt komplex och så har även de problemen som kom till följd av denna utveckling.

Ladakh har förr i tiden varit självförsörjande på livsmedel. Idag kommer cirka 50% av det som äts från andra delar av Indien. Användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel ledde till att jordens kvalité försämrades. Skörden har blivit sämre med tiden.

Regionen har under lång tid varit isolerat från resten av världen. På så sätt kunde traditionerna och kulturen bevaras till allra högsta grad. Lantbruk har inte varit en inkomstkälla utan det lokala samhällets livsstil. Förändringarna som beskrevs ovan har blivit ett hot till det traditionella sättet att leva för det ladakhiska samhället.

LEHO är en av de aktiva aktörerna som verkar för att vända trenden av den ohållbara utvecklingen i Ladakh. Detta görs genom nära samarbete med den lokala befolkningen som främst har lantbruk som sysselsättning men även den lokala regeringen som är mer och mer intresserade av att få Ladakh att bli till en ekoregion.

Sedan året 1991 har organisationen växt och idag har LEHO sju anställda som arbetar med många olika projekt kopplade till ekologisk odling, mildring och anpassning till klimatförändringar och förebyggande hälsoarbete.

Från vänster: Stanzin Nudol & Tsewang Tarchin (fältarbetare), Razia Sultana (direktör), Mohammed Deen (ordförande) , Tashi Thokmat (vicedirektör) och Nawang Chuskit (kontorsassistent). Zuber Ahmed & Ruksana Parveen, som tyvärr saknas på bilden, arbetar med organisationens bokföring.