Klimatförändringar – Sida 3 – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

13 december, 2016

Så ett frö i nedförsbacke

Nattens åskoväder drog med sig ett välbehövt regn över Sotopata. Klockan är åtta och jag, Manuel Rodriguez och Clemente Quispe går längs med grusvägen från den lilla byn Sotopata, nordvästra Bolivia. Tiden är inne för att äntligen så majs på den nyinskaffade åkern. ”Vi odlar en del, men inte så att vi kan vara självförsörjande.” säger Clemente och berättar att majsen och bananerna stannar i området, medan största delen av den ekologiska kokan säljs till marknader i La Paz. För att tjäna pengar har de båda, liksom många andra män i Bolivia, jobbat större delen av sina liv inom byggbranchen.

Den väntande åkern ligger en bit ner i djungeln och visar sig vara en brant bergssida. Som en röd skidbacke om sommarhalvåret. Marken är nyligen eldad för näringens skull, så svartbrända träd ligger kors och tvärs nedanför oss. Rakt fram tornar gröna bergskedjor upp sig. ”Från vänster har du Argentina, Brasilien, Chile och Peru” säger Clemente och pekar.

Vi börjar nerifrån och jobbar oss uppåt. Först grävs ett hål, ner med tre majsfrön och sedan täcka för. Samma process upprepas en halvmeter ifrån det förra hålet. Det är inte lätt att jobba och samtidigt hålla balansen i lutningen. Flera gånger halkar jag till i den leriga jorden och tror att jag ska ramla huvudstupa ner. Men fallhöjden verkar inte bekymra de två andra, snarare jättemyrorna som byggt bo i de döda trädstammarna. ”De bits jättehårt” säger Manuel. ”Så akta dig.”

När solen är som starkast går vi in i skogen för att vila och äta matsäcken. Clemente slår sig ner intill ett högt träd och delar ut portioner med ris, kött och tomatsallad. Hundratals bitar av gröna löv guppar förbi oss på marken, och det tar ett tag innan jag upptäcker de små röda arbetarna där under. Så organiserade, så okuvligt starka. Deras nästan spikraka väg sträcker sig från toppen av trädet ner intill vår matplats och in i det höga gräset.

”Ama sua, var inte tjuvaktig,

Ama llulla , var inte lögnaktig,

Ama quella, var inte lat.”

Clemente mumlar quetchua-ordspråket medan han låter blicken vandra över myrornas lövparad. ”De där latar sig aldrig.” Manuel har redan ätit upp, stoppat in en näve kokablad i munnen och lagt sig till rätta i gräset för en eftermiddagslur.

Tjuvaktigheter slipper Bolivia med Evo Morales, till skillnad från med den förre presidenten, säger Clemente. ”Han förstatligade gas- och oljebolagen så att vinsterna äntligen kom folket till dels.”

”Men socialismen här främjar ändå inte oss som arbetar hårdast”, fortsätter Clemente. ”Vi jobbar lika mycket, med den skillnaden att vi betalar femton procent i skatt. Det är andra, de som inte arbetar lika hårt som vi som vinner mest på dagens system.” En myra har fallit ur ledet och letat sig upp på Clementes stövel. Han petar ner den igen med en pinne. ”En annan sak är det på Kuba. Kubanerna är ett hårt arbetande folk. Där latar sig ingen.” Jag frågar vad han tror att källan till arbetsmoralen är, och får som svar att på Kuba har de en starkare enhet. En jobbar för varandra på ett annat sätt. ”Men i din idealvärld, behöver människorna där arbeta så mycket över huvud taget?” undrar jag.
”Arbete kommer alltid att finnas, det handlar om att ändra synen på det” svarar han.

Nu är det Clementes tur att ställa frågor.
”Vad är din bild av Bolivia hittills, Sonja? Är det fattigt eller rikt, fint eller fult?” Vi pratar om vad ordet fattig betyder och mitt svar blir sedan att i de byar jag besökt har jag träffat människor som är fattiga på pengar. Men vars liv samtidigt är väldigt rika.

”Ja, här på landet är det rika livet billigt” säger Clemente och slår ut med armarna mot utsikten. ”Här har vi tillgång till rent vatten, naturen, maten.” Jag nickar. Bara några dagar innan såg jag människor köa till vattentunnor i La Paz. Vattenkrisen är ett faktum i många storstäder som en bitter följd av torkan. Och för de allra fattigaste slår det extremt hårt, särskilt om en har en familj att försörja. Klimatförändringarna märks visserligen av på landsbygden också. I Sotopata får de mindre regn för varje år berättar Clemente. ”Men vi drabbas inte så hårt ändå. Värst måste det väl vara för industriländerna som släpper ut gifter direkt i sin omgivning.”

Mätta och utvilade återgår vi till grävandet. Solen börjar sakta försvinna bakom bergen när jag plötsligt känner något under tröjan. Jag skriker till i panik när jag ser jättemyran komma klättrandes uppför min mage. ”Döda den, döda den!” ropar Manuel. Tröjan blir svart från mina smutsiga fingrar och myrblod. ”Tur att den inte hann bita dig, giftet kan orsaka reumatisk” säger Clemente. Och medan jag plockar bort huvudet som fastnat i tyget tänker jag att det allt finns fina och mindre fina myrsamhällen.

Nästan tio timmar efter att vi lämnat Sotopata går vi tillbaka med värkande leder och solsting. Om tre månader kan ett rejält lass med majs fördelas mellan byborna. Nu ska bara naturen sköta sitt. Vi hoppas på tillräckligt med regn.

Manuel Rodriguez och Clemente Quispe Syntolkning: två personer står med varsin hacka i en backe — Manuel Rodriguez och Clemente Quispe
Syntolkning: två personer står med varsin hacka i en backe

30 november, 20161 december, 2016

I skuggan av klimattoppmötet

Tidigare i november avslutades FN-klimattoppmötet i Marrakech, Marocko, där Parisavtalet följdes upp. Det kom till stor del att präglas av oron för Trump och hans motstånd mot Parisavtalet, fördelningen av utsläppsminskningar, finansieringen för dessa samt omställningen till förnyelsebart. I Ladakh har COP22 inte uppmärksammats nämnvärt och de flesta har vid fråga ingen aning om att det har pågått. Den gångna veckan har istället präglats av den annars nästan ständigt lysande solens frånvaro och det tjocka moltäcke som har legat över regionen.

Under hösten har jag ständigt fått höra hur saker och ting förändras och ingenting längre är som det brukade vara. I bäckarna rinner inget vatten, november som brukade vara så kallt är nu rena rama sensommaren och uppe på Khardung La passet, 5359 meter över havet låg till för någon dag sedan marken bar. Där brukade snön annars ligga nästan året runt. Veckans moln som nu börjar luckras upp har lyckligtvis fört med sig lite snöfall och det ligger nu ett tunn snötäcke på de högsta topparna runt Leh. En Lehoanställd, Ajaz Ahmad, uppväxt i Leh konstaterar dock att bergen brukade vara täcka med snö halvvägs ned till dalen i november när han växte upp. Tashi Thokmat fyller i och berättar om hur snön i hans hemby Domkhar kunde vara midjehög när han var liten, men där faller snön sällan längre.

Klimattoppmötet i Marrakech har främst ägnats åt formalia, ytterligare förhandlingar och fler teorier. Siffror kring finansiering diskuterades kraftigt. Likaså ökning av medeltemperaturen, som enligt Parisavtalet bör hållas till 1,5 graders uppvärmning men som med dagens löften kring länders temperaturminskningar ser ut att hamna på runt 3 graders uppvärmning. Siffor som för de flesta är abstrakta nummer. I Ladakh är dessa siffror verklighet och påverkar människors liv. I dag, med runt 1 grads uppvärmning är redan konsekvenserna stora. Glaciärerna som förser byar med dricksvatten smälter och byggs inte på under milda vintrarna utan nederbörd, grundvatten sjunker, vattenkällor torkar ut, nederbörden är oregelbunden och kommer ofta i form av skyfall samt att insekter och skadedjur flyttar längre norrut och förstör skördarna.

Trots detta så talas det inte så mycket om klimatförändringar bland invånarna här, utan snarare de förändringar och konsekvenser som de för med sig och hur de påverkar människors liv. Lokala organisationer, däribland LEHO arbetar med olika projekt kring medvetenhet, minskad miljöpåverkan och klimatanpassning runt om i Ladakh. Däribland artificiella glaciärer, vattenreservoarer, avfallshantering och ekologiskt jordbruk. Detta ger människor och annat levande runt om i Ladakh möjlighet och förutsättningar att fortsätta bo kvar och leva sina liv. Dessvärre så kan dessa insatser inte göra underverk, utan ett förändrat klimat som en följd av mänskliga utsläpp sätter tillslut en gräns. En stor del av lösningen finns därför utanför Ladakh, på ett globalt plan.

Samtidigt under COP22 så underströks vikten av att bekämpa klimatförändringarna men inte vem som ska ta ansvar, hur mycket olika länder är beredda att minska eller vem som ska stå för de redan existerande skadorna. Detta till stor del för att detta enligt arbetsplanen ska vara klart först 2018. Det är om 1-2 år, när förändring måste ske nu. I känsliga områden som Ladakh räknas varje minut och här kämpas redan mot de skador som de själva inte har orsakat. Människors möjlighet till att leva ett gott liv minskas kraftigt för att andra vägrar att förändra sitt. I Ladakh gör människor som står för en nästan obefintlig del av världens samlade utsläpp vad de kan, för här handlar det om överlevnad. Det måste också ske globalt, för vi är alla en del av vår omgivning. Det är nu upp till länder, politiker, företag och privatpersoner över hela världen att ändra sitt sätt att leva och tänka. För hela planetens välmående och fortlevnad.

22 november, 201622 november, 2016

Odling av ekologiska aprikoser i Himalaya

LEHO höll nyligen* tillsammans med den ekologiska byn Achinathang ett seminarium kring ekologiskt jordbruk i Ladakh. Seminariet hölls just i Achinathang, vilken är en by som LEHO har arbetat med under flera år och som nu är en helt ekologisk by. Där drivs jordbruket utan kemikalier och konstgödsel. Inbjudna till seminariet var även en grupp kvinnor från byn Ganglas, en annan by som LEHO arbetar med och som just nu håller på att ställa om till att bli ekologisk.

LEHOs president Mohammed Deen inledde semirariet.

Seminariet kom att handla mycket om aprikoser, vilka odlas mycket i Achinathang och är en stor inkomstkälla för bönderna där och i många närliggande byar. När LEHO började arbeta och samarbeta med Achinathang identifierades just aprikoser som en produkt som hade stor potential för regionen eftersom den har så bra kvalitet. Sedan aprikoserna tillsammans med allting annat började odlas ekologiskt har bönderna kunnat flerdubbla inkomsten från försäljningen av aprikoser. Dels för att nya tekniker kring torkning och uppsamling har introducerats men framförallt för att produkten just ekologisk.

Aprikoser är någonting som odlas utöver de nödvändiga grönsaker och rotfrukterna som bönderna odlar för eget bruk för att tjäna extra pengar. Samtalen på seminariet tog därför ofta avstamp i just aprikoserna och exemplifierades med dessa men liknelser och relaterade frågor kan dras till många andra ekologiska grödor som odlas i området. Därför diskuterades bland annat priser, hur produkter kan göras bättre och mer attraktiva samt hur rätt marknader kan nås. Fördelen för dessa bönder som odlar ekologisk och småskaligt är att de inte är direkt beroende av några yttre aktörer för att kunna odla. Det som är nödvändigt för odlingen tillverkas och tillhandahålls nämligen av de själva eller andra lokala bönder. Därför har bönderna själva makten över sitt eget liv och kan styra över sin egen odling, hur de vill odla, vad de vill odla och hur mycket.

I det här fallet diskuterades allt från att sälja stora mängder aprikoser till militären i området för ett lägre pris men med varierande kvalitet, för en säker inkomstkälla med mindre jobb. Till att göra en lyxprodukt och sälja för ett högre pris i Delhi, vilket medför mer jobb och lite osäkrare inkomst. Bönderna själva kan alltså välja hur de vill odla och sälja sin produkt, hur mycket arbete de vill lägga ned och hur det relaterar till priset.

Bonden Tsiring Dolma talar om sina erfarenheter och tankar kring ekologisk odling.

Vidare diskuterades också det ofrånkomliga ämnet i dessa områden – klimatförändringar och global uppvärmning. I det här fallet handlade det mer specifikt om årets invasion av skadedjur och skalbaggar som förstörde 40-50% av årets skörd och försämrade kvaliteten avsevärt på de överlevande aprikoserna. Skalbaggarna som dök upp i år är vanligtvis inte så högt upp i bergen men som en följd av höjda temperaturer ökar antalet skadedjur och nya som inte varit aktiva i dessa områden dyker upp. Detta ses dock bara som ännu en anledning att fortsätta med ekologisk odling och arbetet mot mer omfattande ekobyar för att inte själva ytterligare bidra till klimatförändringar och negativ miljöpåverkan. Därför diskuterades även nya organiska bekämpningsmedel och andra anpassningar för högre temperaturer och dess konsekvenser. Något som vi i Sverige också märker av, med längre odlingssäsonger men också relaterade problem så som skadedjur som flyttar längre norrut i och med högre temperaturer.

En liten ljuspunkt i årets förlorade skörd är ändå bönderna i Achinathang är självständiga och starka genom sin ekologiska odling. De är inte i en beroendeställning mot yttre aktörer och de har inte investerat några stora summor i jordbruket, vilket gör att de inte är skyldiga externa företag pengar för frön, gödning eller bekämpningsmedel. Den enda investeringen som bönderna har gjort är sin egen tid. Så den kraftigt minskade skörden innebar förlorad inkomst men är inte livsnödvändig för att kunna betala tillbaka skulder och att inte gå i konkurs, som för så många andra bönder runt om i Indien.

Nu är odlingssäsongen över och vintern närmar sig men bönder runtom kring i Ladakh förbereder och planerar redan inför nästa år där ekologisk odling banar vägen för nästa steg mot en hållbar framtid.

* Nyligen när texten skrevs men på grund av att problem med internet så har inte texten kunnat laddas upp för än nu.

6 november, 201611 november, 2016

”Agriculture has become a gamble – You either win or loose”

Torkan är ett faktum i delstaten Tamil Nadu, ett av de torraste områdena i södra Indien. Regnet lyser med sin frånvaro och för bönderna i de små byarna i närheten av staden Nilakottai innebär det livsavgörande omställningar. För många finns det inte så mycket mer att göra än att vänta och hoppas på regn. S. Kalpana började märka förändringar i klimatet för sju år sedan: ”I was very sad and worried, will it remain like this or change?”, frågar hon sig. ”We know that the rainfall wearies every year. But we have no other options than doing agriculture. We need to do agriculture according to the rainfall”.

Vi har pratat med människorna som bor här och Kalpana är inte den enda som är oroad. I södra Indien är tre skördar om året standard, men flera av den yngre generationens bönder har aldrig upplevt detta. Det beror framför allt på att regndagarna är färre jämfört med för ungefär 30 år sedan. Förr kunde det regna konsekvent i 40 till 60 dagar per år. Numera är regndagarna utspridda över året och varar totalt i ungefär två veckor. Det här innebär i sin tur att jordbruk har blivit ett oberäkneligt sätt att livnära sig på då risken för missväxt är stor: ”Agriculture has become a gamble, you either win or you loose”, säger Shylet Moni, konsult från organisationen Visions Global Empowerment.

I och med detta vågspel har böndernas levnadssätt förändrats. Fler vänder sig till lönearbete, antingen på fält hos andra bönder eller emigrerar till städerna. Bönderna blir därmed färre, trots att möjligheten att bruka sin egen mark finns. Problemet är att många saknar kunskap om hur en ska odla klimatanpassat. Som det ser ut nu har bönderna stor kunskap i traditionellt jordbruk där en förlitar sig på att regnet faller, men när det kommer till att överleva med färre regndagar behövs utbildning. Vilka fröer bönderna bestämmer sig för att odla har nämligen stor betydelse för ett hållbart jordbruk i dagsläget, då vissa fröer inte är lika beroende av regn.

Men framtiden ser ljus ut. Shylet Moni har tillsammans med CIRHEP och Suresh Kenna, facilitator från organisationen Kudumbam, påbörjat ett projekt i utbildningssyfte där fokus ligger på hur bönderna kan fortsätta bedriva sitt jordbruk anpassat efter klimatförändringarna. Inför projektstarten i januari har de träffat bönder i olika byar för att ta reda på vilka kunskaper som finns och vad som behöver stärkas. Planen är till en början att nå ut till 450 familjer i området runt Nilakottai, där flera ser positivt på initiativet och inte drar sig för att komma med nya idéer. “There is certainly a hope for a new beginning”, säger Suresh Kanna. I Tamil Nadu fortsätter väntan på regnet, och om den nordöstliga monsunen verkligen kommer att komma kan ingen svara på.

/ Josefin Aldegren & Rebecka Strand