kvinnor – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

På den internationella kvinnodagen tar centrala Buenos Aires en paus. Bussarna tar omvägar, butiker stänger och bilvägarnas brummel och dån ersätts med en storslagen demonstration.

Grupper för kvinnors rättigheter, anti-machismo och kvinnovåld, HBTQ-rättigheter, urfolksrättigheter, politiska partier, sociala grupper går något organiserat under sina banderoller, flaggor och plakat för att uppmärksamma den internationella kvinnodagen. Man lyfter frågor om feminism, våld mot kvinnor, rättvisa och ventilerar en livstids frustration, sorg, och kärlek.

Den absolut största vågen människor går med Evitas Kvinnor. Evita, eller Eva Perón som var gift med fd presidenten Juan Perón, är en av de viktigaste kvinnorna i Argentinas moderna politiska historia. Eva var en central aktör för att genomföra allmänna rösträtten, öppnade upp den politiska arenan för kvinnor, och ägnade sitt liv för feminism och folkhälsa med fokus på kvinnor. Cancern slog till plötsligt och när hon var 33 år tog den hennes liv år 1952, men hon är lika älskad nu som då.

Samlingen människor som går under hennes banderoll är klädda i lila vilket är den färg som är synonym med kvinnokampen. Många bär den på näsdukar, pañuelos, vilket på senare år har blivit en politisk symbol i sig. Utöver det lila skymtades även gröna näsdukar här och där, en kvarleva från abortprotesterna 2019, och någonstans gick en av de första Las Madres de Plaza de Mayo i folkhavet.

Lästips: praktikanterna Rakel och Mikaela från 2019 har skrivit ett riktigt bra inlägg om näsdukarnas historia här på praktikantbloggen!

Evitas kvinnor med en porträtt bild på den älskade Eva Perón.

Lila, gröna och regnbågsfärgade näsdukar till salu hänger på linor utmed gatorna.

En av de flera hundra konstnärer som pryder byggnaderna denna dagen. Målningen föreställer en kvinna som blåser eld.

Staden är inte bara färgad lila men även täckt av konst. Buenos Aires är verkligen en av de mest kreativa städerna jag någonsin skådat. På varje vägg syns politisk graffiti och posters, snygga som upprörande, för att inte nämna alla konstverk på plakat, banderoller och kroppar.

Orden Ni una menos och Vivas nos queremos (respektive översättning “inte en färre” och “vi vill ha oss levande”) uttalas, skrivs, målas och sjungs. Den förstnämnda är en gräsrotsrörelse som beskriver sig själva som ett kollektivt skrik emot machista våld. Rörelsen föddes 2015 via hashtag #niunamenos som reaktion till att 14-åriga Chiara Paez blivit misshandlad till döds av sin pojkvän när hon upptäckte att hon var gravid och ville behålla barnet, vilket pojkvännen motsatte sig för. Hon hittades begravd under hans hus.

Rörelsen spred sig snabbt via hashtagen genom Latinamerika och det tog inte lång tid innan folk tog till gatorna. I Peru 2016 blev det den största demonstrationen i landets historia. Kampen mot femicid, våld i nära relationer, och machismo brinner starkt i Argentina och har lyckats driva fram ett flertal positiva förändringar. De gröna näsdukarna (återigen läs Rakel och Mikaelas inlägg om detta!) drev genom en förstärkt aborträtt 2020 med hjälp av Ni una menos, och det har etablerats ett register samt ett system för övervakning av femicid och annat könsbaserat våld.

Näsdukar och fiskehattar med orden ni una menos och annat. De gröna näsdukarna säger ya es ley vilket betyder ”nu är det lag”, en tribut till abortrörelsens que sea ley ”låt det bli lag”.

”Varken marken eller våra kroppar är ett territorium att erövra”.

Folkhavet rör sig krypande till tempot av trummor. Från den myrstack som är folkhavet vid Obelisken så separeras vågen nu i två motsatta håll. Ena marscherar mot kongresshuset och den andra till Plaza de Mayo. Musik skapas av röster och ramsor alla verkar kunna. Om en person börjar sjunga så växer det snabbt till en kör. Denna demonstration har en tradition att bli lite av en folkfest. Många hänger kvar och äter asado, dricker mate och röker på.

Varierande typer av kött grillas i den klassiska argentinska stilen *asado* och fyller luften med en distinkt aptitretande doft.

En grupp samlas under sitt politiska partis färger. När det är dags fortsätter de marschera framåt.

Ståendes med flaggan stolt uppe i vinden.

Kvinnan på bilden som vi tyvärr inte fick namnet på har deltagit i många 8e mars demonstrationer och går med Evitas Kvinnor. Hon pratar entusiastiskt om hur dagen lyfter arbetande kvinnor och hur viktigt det är att driva diskussionen om det osynliga arbetet som fortfarande saknar erkännande och respekt. Åtta av hennes barnbarn är kvinnor och hon ser hur de sitter i en sits alldeles för lik den hon för länge sedan började protestera emot. Det är en tung dag för de som år efter år kämpar för sådant som sopas under mattan. Samtidigt är hon stolt och menar att trots de frustrerande problemen som samlat alla denna dag så berörs hon av solidariteten och kärleken mellan kvinnor och känner hopp för framtiden.

Vi samtalar vid kanten av demonstrationen, vid vad som vanligtvis är en hetsig busshållplats i stadens hjärta.

På denna bild syns Daniela som riktar starka ord mot argentinska män. Hon berättar för oss att något hon saknar i 8M sammanhang är ett intersektionalitetsperspektiv. Hon menar att de främst vita ansikten som hylls sällan reflekterar mångfalden av hudfärger och etniciteter som möjliggjort alla feministiska framsteg vi ser idag.

”Sluta vara pervers du så kallade argentinska ”man””.

Många fler plakat finns att hitta på instagram med översättningar i bildtexten här: https://www.instagram.com/p/Cpkxw3YuM8Y/.

Solen går ner och värmer kongresshuset. Demonstranter fortsätter hänga upp posters och umgås medan en talare står på scen en bit bort.

Det är lätt att dras med i alla de starka känslor som hänger i luften. Man vill så gärna hänga kvar i den mäktiga energin och lyssna på rösterna som på något sätt både överröstar och förstärker varandra. Någon gång viftar jag kanske min nya lila näsduk på en demonstration även i Sverige och påminns om hur vi definitivt något att lära oss av hur man gör det i Buenos Aires.

Saludos!

Text: Olga

Foto och redigering: Olga och Hasan

Mens! En naturlig del av livet, något som de flesta kvinnor har men väldigt få människor vågar prata öppet om. Varför är ordet mens så tabubelagt egentligen? Varför tvingas kvinnor till ett ständigt smusslande? På jobbet, i skolan och på gymnastiken. Och hur är det ens möjligt att mens än idag kopplas ihop med skam och anses vara smutsigt? Det är ju bara lite blod. Frågorna är många och vi har långt ifrån alla svar, men vi lyfter gladeligen debatten för att fler kvinnor ska ha möjlighet att leva ett hälsosamt liv med det vi tjejer har en gång i månaden – ja ni vet, mens!

Första dagen på organisationen Keystone fick vi oss en tankeställare. Det skulle komma att bli en dag i mensens tecken. Inom the Indigenous People’s Programme hade en bestämt sig för lyfta frågor som rör just kvinnor och mens. Allt från grundläggande kunskaper om vad som händer i kroppen till problem som kvinnor stöter på i samhället. Klockan hade slagit halv tio denna måndag och i föreläsningssalen var det full aktivitet. Vi slog oss ner på varsin dyna med utsikt över de iögonfallande väggmålningarna från golv till tak, skapade av urfolksgruppen Kurumba i byarna runt Kotagiri. De olika motiven i grönt, brunt och rött har målats med färg tillverkad av blad, bark och jord och visar bybornas dagliga aktiviteter, traditioner och kultur. På golvet satt Kathy från Ecco Femme tillsammans med personal från Keystone och ett tjugotal kvinnor från olika byar i området. Vi huttrade lite, klädda i för tunna kläder och insåg att det var tur att vi båda valt att ta på oss hela skor och strumpor den dagen. Klimatet i Nilgiribergen är helt annorlunda från det vi blivit vana vid sen vi kom till Indien för drygt sex veckor sedan. På 1800 meters höjd är luften både friskare och kyligare, och utsikten här är svårslagen.

Vi började med att berätta om vår första mens och vårt starkaste minne därifrån. Redan där snurrade
tankarna. Har vi någonsin suttit i ett rum och pratat öppet om mens med okända människor? Har vi någonsin pratat om våra känslor kring mens med andra än våra vänner? Aldrig. Men i skolan då… har vi någonsin gått igenom vad som händer i kroppen vid mens? Nja. En snabb genomgång på sexualundervisningen möjligtvis, där majoriteten av klassen satt och fnissade. Annars nej. Så fort ordet mens nämns i Sverige känns det ofta som att folk ryggar tillbaka. Mens. Usch, sådant ska en ju hålla för sig själv.

Kathy berättade även om olika mensskydd. Hur bindor och tamponger innehåller osynliga kemikalier, som är skadliga för kroppen och naturen, och vilka andra alternativ som finns. Diskussionerna om mens var därmed i full gång och många hade svårt att vara tysta. Det är lätt att munnen går i ett när något som är en så pass viktig del av livet äntligen är i fokus. När menskoppen kom fram kunde kvinnorna i rummet inte dölja sin chock. ”It looks scary” säger en av dem och skrattar. Trots att många tyckte att menskoppen var konstig blev den populärast bland alla.

Ecco Femme är en organisation som arbetar för ökad sexuell hälsa, genom att tillverka miljö- och
människovänliga mensskydd och hålla seminarium för kvinnor om mens. Det största problemet enligt Kathy är att vi, alla människor oavsett kön, pratar för lite om mens. Mens anses vara fel och framförallt pinsamt. För att sudda ut denna tabu, måste vi som har mens gemensamt lära oss själva att prata om det. Först då kan vi förmedla kunskap till andra, och börja prata öppet om mens. ”The more that we get comfortable and knows how it works, we can be able to help others in our community” säger Kathy.

Det senaste året har indiska medier börjat belysa ämnet mens allt mer. I Indien handlar diskussionen mer om kvinnors rätt att röra sig fritt under sin menstruation, framförallt deras rätt att besöka hinduiska tempel och moskéer. Allt fler kvinnor börjar höja sin röst och lägga anspråk på sina rättigheter för att normalisera mens och frigöra sig själva. Men som sagts tidigare, i grund och botten måste vi börja prata mer. Vare sig det är med våra politiker, våra kompisar, vår partner eller människan framför oss i kön på Ica. Vi kommer inte sluta prata förrän mens anses vara lika rent som vatten. Frågan är om detta räcker? Vi tror det.

Etikett: kvinnor

8M i Buenos Aires