Julley!
Nu har äntligen alla LEDeGs och halva styrkan av LEHOs praktikanter anlänt till Leh, Ladakh, Indien. Vi som är på LEDeG är Maria, Caroline & Karolin. På LEHO är det bara Jakob för tillfället men Lukas kommer ansluta senare. Vi blev varmt välkomnade av Clara, en av praktikanterna på SECMOL.
Q&A om fördelar med att ha boskap och produktion.
Andra dagen på plats var det
redan full rulle. LEHO hade anordnat en exposure tour för lokala jordbrukare från byn Sham för att informera kring och lyfta fördelarna med att arbeta med boskap. Tidigare har den främsta försörjningen i Sham förlitat sig på baljväxter och odling av olika korn, vilket inte är lika lönsamt. Därför ger regeringen lån till de hushåll som införskaffar en eller flera kor till gården. Först besökte vi en mjölkgård, som ägs av regeringen.
Gården finns dels för att skapa arbetstillfällen för tibetanska flyktingar men även för att undervisa bybor kring lönsamheten att vara en mjölkbonde. Vi fick även följa med till en av de största jordbrukarna, Skalzang, i LEH-området.
Byborna från Sham inspekterar vermikomposten.
Fotogenisk kalv.
Lantbrukaren Skalzang höll föredrag och inspirerade de andra jordbrukarna om hållbart ekologisk jordbruk vilket bl.a handlade om fördelarna med vermikompost och att odla utan kemiskt gödsel.
Två kalvar som leker.
Skalzang berättade även om svårigheter om att vara 100% beroende av sitt boskap. När han började sin verksamhet för 10 år sedan hade han bara 2-3 kor och det var det svårt att få rullning på affärerna men efter 2-3 år kom det igång rejält och i dagsläget har Skalzang 40 kor. En av huvudanledningarna till att det har gått så bra är att lokalinvånarna förstår vikten av att köpa lokalproducerat. Efter att Skalzang var klar med sitt föredrag fick vi en rundvandring på
hans gård, fält och växthus. Jordbrukarna från Sham fick även möjlighet att köpa kompost av honom, vilket de alla ville.
Skalzang säljer kompostjord till bönderna
Avslutningsvis blev vi bjudna på en god lunch och det klassiskt söta ”milk tea” på LEHO. Innan hemfärd avslutades dagen med tal från olika representanter från regeringen och de som var med arrangerade dagen. Hej då från oss på bilden nedan!
Jakob, Maria, Caroline, Karolin och Clara utanför LEHOs kontor.
Julley! Livet rullar på här på SECMOL, vi har inte sett solen på snart en vecka och eftersom campuset mer eller mindre är beroende av solen för både värme och el så börjar det bli lite kyligt i byggnaderna. I övrigt har hockeysäsongen dragit igång och det spelas turnering på turnering här i Ladakh. Det råder riktig hockeyfeber på campus, både tjej- och killaget spelar matcher dagligen och däremellan tränas det flitigt på den nybyggda ishockeyrinken. Till och med jag har gett mig ut på isen ett par gånger. Men största delen av förra veckan har ägnades åt något helt annat – nämligen att arbeta på en Ice Stupa som vi anlagt i grannbyn Umla.
Bergen som omger Umla. Här såg jag, Elvira, Asma, RN och P Namgyal en SNÖLEOPARD när vi skulle leverera rören till byborna. Vi var alla alldeles för upptagna av den för ens tänka på att ta upp mobilerna och fota, så ni får helt enkelt lita på oss.
En Ice Stupa är en typ av artificiell glaciär, namnet härrör från själva utformningen av glaciären, den liknar nämligen en Stupa – ett buddhistisk monument som man hittar lite överallt här i Ladakh och på ställen där man följer den tibetanska buddhistiska läran. Själva ordet stupa betyder “att bygga på”, varpå namnet Ice Stupa är ganska talande för hur tekniken funkar.
Själva konstruktionen av en Ice Stupa är intressant, den följer en noga uträknad kalkyl som tillåter smältvatten från glaciärer att helt organiskt skjuta upp en artificiell glaciär utan något tekniskt hjälpmedel som kräver el eller liknande. Man bygger helt sonika upp ett skal kring vilken isen fryser. Smältvattnet från de riktiga glaciärerna fångas upp i rör som följer bergväggen (ofta svåråtkomliga områden där det inte går att hämta vatten till fots) och sedan vinklas i 90 grader, längst med skalet. På så sätt får man till en process som kanske bäst kan liknas vid en snökanon, vattnet katapulteras upp i luften och fryser sedan på vägen ner. Själva grundtanken med en Ice Stupa är att de ska förse jordbrukare med vatten lagom till att skördesäsongen börjar i mars/april, eftersom vattentillgångarna från de tidigare så pålitliga glaciärerna nu är nyckfull på grund av klimatförändringarna. Idéen är utvecklad av SECMOLs grundare Sonam Wangchuck tillsammans med ett gäng elever vid skolan och har visat sig vara enormt framgångsrik. Vill man läsa mer om det så är det ett ämne som blivit föremål för en del artiklar, de flesta går att hitta online via en liten googling.
Själva kupolen som utgör skalet till stupan. Den är konstruerad av byborna och gjord av träpinnar som man hämtat från byn. I mitten ser man järnröret där vattnet kommer upp ur och på marken kan man skymta plaströret som leder vattnet.
SECMOL arbetar på ett projekt tillsammans med de fyra andra organisationer här uppe som också är en del av framtidsjordens nätverk (Amchi Saba, Ledeg, Leho och Womens Alliance). Projektet har flera punkter som ämnar förbättra villkoren för befolkningen i Ladakh, och en av dem ringar in problematiken med vattentillgången som under åren blivit försämrad. På grund av smältande glaciärer, en direkt konsekvens av klimatförändringar, så har jordbrukare inte länge tillgång till vatten i samma utsträckning som man tidigare haft. Till det ska tilläggas att den växande turismen medför sina problem med vattenförsurning, eftersom plast slängs i Indusfloden som rinner genom Ladakh. Flera personer har berättat att för bara 15-20 år sedan kunde man dricka direkt ur floden, idag är det helt otänkbart. Och eftersom så gott som nästan alla hushåll åtminstone har en liten jordplätt i självförsörjningssyfte så är det ett riktigt problem.
Rent praktiskt innebär arbetet med Ice Stupan ganska hårt arbete för att få snurr på hela apparaten. Här ser RN över vattenkällan.
I grannbyn Umla genomförde SECMOL en enkätundersökning kring hållbart jordbruk och det mest återkommande problemet under ”issues” var just den bristande tillgången till vatten. Eftersom projektet också jobbar mot det mer långsiktiga målet att hela Ladakhs jordbruk skall vara hållbart vid 2025 (vilket innebär inga kemiska gödsel – eller bekämpningsmedel) så är vatten en enormt viktig parameter som måste säkerställas för det målet ska kunna uppnås. Och det är där Ice Stupan kommer in.
På grund av det kalla vädret har arbetet med stupan haltat lite, eftersom alla rör korkats igen av fryst vatten. Under hela förra veckan var vi därför i Umla för att försöka få igång vattenflödet igen. Omkring 450 meter rör behövde tömmas och kopplas ihop, och källan där ifrån vattnet hämtas behövde stoppas upp. Rören kopplas till en vattenkälla en bit upp i bergen, men för att få till ett stadigt flöde genom rören behöver vattnet stanna upp i en liten reservoar. Större delen av arbetet gick därför ut på att täppa till alla läckande hål med hjälp av jord och säckar.
Källan som den såg ut när vi först kom.Och så här ser källan ut när den är full.Vi använde säckar och jord för att fylla igen hålen och täppa till.
För att tömma rören drog vi upp dem längst bergväggen varpå vi helt enkelt bankade ur isen 🙂
Nästa steg var att tömma rören från all is, och när vi dag tre kom tillbaka för att koppla ihop alltihop så funkade det smärtfritt! Just den här stupan skall nu arbetas på varje dag i en månad, och vid slutet av februari beräknas den vara klar. I början av mars kommer den sedan smälta och förhoppningsvis kunna fungera som kompletterande vattenförsörjning åt de omkring 50 hushåll som finns i Umla.
Vattenflöde!
Ice Stupas är ett fantastiskt sätt att fånga upp det smältvatten som annars går till spillo, och visst har det visat sig funka riktigt bra. Men alla är överens om att det här bara är en del av det stora arbetet som måste fortgå. Ladakhierna själva menar att stupan bara är en del av lösningen, men deras förhoppning är att deras arbete ska uppmärksammas internationellt och inspirera andra lokala samhällen till innovativa åtgärder mot klimatförändringar. Men för att på riktigt sätta stopp för smältande glaciärer måste en stor omställning ske globalt, vi MÅSTE i enlighet med parisavtalet hålla den globala temperaturen nere och förhindra att glaciärer runt om i världen riskeras försvinna. Det innebär inte bara att lokala samhällen ska få bära arbetsbördan, utan också att stora industrier och länder tar sitt ansvar och sätter stopp för utsläppen. En så självklar del av livet, kretsloppet och identiteten hos Ladakh och bergsfolket är glaciärerna, försvinner de så riskerar vi förlora en hel kultur.
Geyshes Nawang Jargchup, rektor på Lingshed hostel
Ett av bidragen till det ladakhiska samhället som Lingshed Area Development Foundation tillförde är Lingshed elevboende. LADF grundades året 2004 av Geyshes Nawang Jargchup, en buddhistisk munk som idag är även rektor på boendet. Lingshed elevboendet grundades med tanken på barn och ungdomar som kommer från Ladakhs avlägsna byar där inga skolor finns.
Elevboendet, precis som hela Ladakh, är beroende till en hög grad (cirka 50%) av maten som importeras från de lägre delarna av landet. Under vintern är dock den enda vägen som förbinder området med resten av Indien stängd på grund av snöfall. Under perioden från november till april är den enda möjligheten att transportera varor till Ladakh är att föra dem med flyg. Det har givetvis en negativ inverkan på miljön och å andra sidan gör priserna på varorna väldigt höga. På så sätt blir den importerade maten otillgänglig för de flesta av lokalbefolkningen. Brist på mat kan i sin tur leda till undernäring. Skolelever är bland de som är mest utsatta för detta.
En av lösningarna är ett Förbättrad Växthus (Improved Greenhouse) – en teknologisk lösning som utvecklades av LEHO. Konceptet är enkelt och kostnadseffektivt. Tanken är att fånga upp solstrålningen på dagen och konvertera den till värme som kan lagras och släppas under natten. Teknologin är välanpassad till det kalla men extremt soliga klimatet (Ladakh har cirka 360 soldagar per år). Detta gör att odling av lövgrönsaker är fortfarande möjlig trots så låg temperatur som minus 20 Celsius grader utanför växthuset.
För att maximera infångningen av solstrålningen är växthuset placerat mot söder. Huvudväggen tillsammans med den östra är svartmålad på insidan för att absorbera så mycket av solstrålningen och konvertera det till värme. Den västra väggen är vitmålad för att reflektera solstrålningen från tidig morgon.
Lingshed hostel elevboende I Choglamsar, ca 7 km från Leh
LEHO hjälpte Lingshed Area Development Foundation att bygga två växthus som kan delvis försörja elevboendet med fräscha grönsaker. Ett av växthusen är dock mycket lägre. Det ska användas mestadels för plantproduktion.
Den 28 oktober deltog jag och Nathalie i en workshop som handlade om transplantation av växterna, främst spenat och sallad. Ghulam Rasul var resurspersonen som guidade workshopen. LEHO ser Rasul som en mycket progressiv bonde och därför har samarbetet med honom under många år. I workshopen har dessutom flera av barnen från elevboendet deltagit. På så sätt kunde den grundläggande kunskapen om odlingen av grönsaker överföras till den unga generationen av Ladakh-befolkningen. Både etablering av växthusen och utbildning av eleverna i ekologiskt jordbruk är mycket värdefulla aktiviteter för att stärka det lokala samhällets hållbarhet, inte bara här och nu utan även i framtiden.
Kurs i transplantation inuti ett av växthusen på Lingshed hostel
Inom ramen för Framtidsjordens projekt Gemensamma aktiviteter för nätverket i Asien, arrangerade organisationen LEHO två möten för ekologisk odling. Det ena mötet hölls i staden Leh i september, och det andra i Nubra Valley i oktober. Vi praktikanter fick möjligheten att vara med på mötet i Nubra, som var allt annat än det en förväntar sig när en hör ordet ”möte”. Mina erfarenheter från möten i europeiska sammanhang är att en grupp utvalda personer med koppling till området som ska diskuteras (och som ofta även besitter någon form av makt), samlas runt ett bord, kanske bjuds det på kaffe och troligtvis för någon protokoll över vad som sägs.
Mötet om ekologisk odling i Nubra var allt annat än detta. På ett område stort som en mindre arena stod flera tält uppradade där olika kvinnogrupper (Women’s self help groups) sålde mat och hantverk som de tillverkat. I ett av tälten fanns bland annat organisationen Amchi Sabha som gav medicinsk rådgivning enligt traditionell tibetansk medicinkonst. På en scen hölls tal från politiker, representanter från olika ideella organisationer som är verksamma i regionen, samt från lokala bönder som praktiserar ekologisk odling. Mellan talen bjöds det på musik och traditionell dans från den lokala kulturgruppen.
Nubra Cultural Group
Alla var välkomna att delta vid mötet, och på området sprang barn omkring och lekte, hundar kom och nosade på de kakor som stod framme, äldre kvinnor satt på marken och längs trappor på scenen och lyssnade, några kom och några gick hela tiden under mötet. Efter programmet bjöds det på lunch till alla.
Under helgen som kommer hålls ett liknande möte (denna gång arrangerat av organisationen LEDeG) där lokalbefolkningen i olika byar kommer få se en teaterpjäs som tar upp ämnen som ekologisk odling och hållbarhet, som ett steg i att påverka och lyfta frågan om att göra byarna i området helt ekologiska.
För mig som är van vid möten runt runda bord och kaffekoppar, var det uppfriskande att få delta vid mötet i Nubra Valley – att få se gräsrotsinitiativ och påverkansarbete som inte sker innanför stängda dörrar, utan som inkluderar alla i en bredare mening: politiker, civilsamhället, konsumenter, producenter, privatpersoner. Alla människor i en by eller stad behöver äta mat och påverkas därmed av de beslut som tas kring ekologisk odling, så varför utesluta några led i kedjan när vi diskuterar hur maten ska produceras?
Den lokala jordbrukaren Mrs Punchok Angmo höll ett brandtal om ekologisk odling
Att få möjlighet att uppleva dessa möten i Ladakh har varit inspirerande när det kommer till frågan om demokrati och inkludering, om hur vi skapar processer och samtal som är öppna, kreativa och bidrar till förändring. Hur kan vi i Sverige lära av detta, så att även vi konsumenter blir medvetna om hur vi påverkas och får möjlighet att bli en aktiv del av arbetet för mat utan gifter?
Under dessa möten kom organisationerna och representanter från politiken, tillsammans med lokala invånare och bönder, fram till att de vill göra Ladakh till en ekologisk region helt utan användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Utfasningen av bekämpningsmedel och konstgödsel har redan börjat, och inom fem år ska regionen helt ha upphört med användningen. Det är upp till LEHO att nu ta fram ett förslag på policy som ska antas av den lokala regeringen.
Regionen Ladakh och organisationen LEHO är ett bra exempel på att det genom samarbete går att göra skillnad och förändra situationen för jordbrukare och konsumenter när det kommer till ekologisk odling och hållbar produktion av mat.
Kvinnor, barn och män som sitter i en trappa längs scenen, där arrangörerna vänt på perspektivet och skapat ett rum där både publiken och talarna på scenen är i fokus
Ladakh Environmental & Health Organisation – LEHO grundades året 1991 av Mohammed Deen och Razia Sultana. Organisationen var deras svar till de förändringarna som har pågått i regionen under 60-, 70- och 80-talet och som paret ansåg vara ohållbara för både lokalbefolkningen och regionens miljö. Förändringarna gällde både den indiska regeringens ändrade politiska agenda gentemot regionen men även de globaliseringsprocesser som har börjat att eskalera under den tiden och resulterade i, bland annat, ständigt ökande turism.
Razia Sultana & Mohammed Deen på ett möte med Ladakhs bönder under tidigt 90-talet (från LEHOs arkiv)
Regeringen bestämde att den så kallade ”Gröna Revolutionen” som började i landet under tidigt 60- talet ska, precis som i resten av Indien, även ske här. Det innebar att bönderna skulle börja använda konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel för att öka sin avkastning. Samtidigt har många av byborna som blivit attraherade av den snabbväxande turistsektorn, flyttat ill regionens största stad, Leh, då turismen garanterade mycket högre inkomst än lantbruk.
Situationen har blivit väldigt komplex och så har även de problemen som kom till följd av denna utveckling.
Ladakh har förr i tiden varit självförsörjande på livsmedel. Idag kommer cirka 50% av det som äts från andra delar av Indien. Användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel ledde till att jordens kvalité försämrades. Skörden har blivit sämre med tiden.
Regionen har under lång tid varit isolerat från resten av världen. På så sätt kunde traditionerna och kulturen bevaras till allra högsta grad. Lantbruk har inte varit en inkomstkälla utan det lokala samhällets livsstil. Förändringarna som beskrevs ovan har blivit ett hot till det traditionella sättet att leva för det ladakhiska samhället.
LEHO är en av de aktiva aktörerna som verkar för att vända trenden av den ohållbara utvecklingen i Ladakh. Detta görs genom nära samarbete med den lokala befolkningen som främst har lantbruk som sysselsättning men även den lokala regeringen som är mer och mer intresserade av att få Ladakh att bli till en ekoregion.
Sedan året 1991 har organisationen växt och idag har LEHO sju anställda som arbetar med många olika projekt kopplade till ekologisk odling, mildring och anpassning till klimatförändringar och förebyggande hälsoarbete.
Från vänster: Stanzin Nudol & Tsewang Tarchin (fältarbetare), Razia Sultana (direktör), Mohammed Deen (ordförande) , Tashi Thokmat (vicedirektör) och Nawang Chuskit (kontorsassistent). Zuber Ahmed & Ruksana Parveen, som tyvärr saknas på bilden, arbetar med organisationens bokföring.
Strax utanför staden Leh i Ladakh, längs med Indus floden ligger Secmol kampus. Här bor det för tillfället ungefär 80 studenter som är här för att lära sig praktiska kunskaper, färdigheter och få växa genom att lära sig och inspireras av andra ungdomar.
Ungdomar lär sig att åka skridskor.
En av de nätverksorganisationerna är Secmol som grundades 1988 för att uppmärksamma och påverka Ladakhs utbildningssystem. På grund av bristfälligt utbildningssystem har många elever haft svårt att klara av skolan. Utbildningen var många gånger inte relevanta varken till den Ladakhiska kulturen, livsstilen eller miljön. För att kunna påverka det främmande utbildningsprogrammet till att bli mer relevant för Ladakhier arrangerar Secmol många evenemang för att få folk att uppmärksamma problemet och har även publicerat ämnesböcker som är relevanta för Ladakhiska barn som nu används i grundskolan.
Fördelarna är många för Secmol studenter. Ungdomarna driver kampuset på egen hand genom att fördela ansvaret så att alla får delta och bidra, samtidigt som de lär sig. Dessutom inkluderas en arbetstimme i schemat då man hjälper till t.ex. med att mjölka kona, matlagning eller städning. Många av de dagliga aktiviteterna är gjorda för att få ungdomarna att växa som person och utveckla positiva egenskaper, som att hålla tal efter middagen om något som man brinner för eller bara något som man vill att andra ska veta.
Här hjälper eleverna till att laga lunchen.
”We believe in learning by doing” säger verkställande chefen Konchok Norgay, 34, på Secmol. Han har själv gått på camp på Secmol i sommaren 1999. Senare i 2005 deltog han även på en kurs i konstruktion av solvärmda byggnader (Solar Building Engineering Course) och har sedan dess jobbat på olika projekt med solvärmda byggnader. När jag frågar om deras vision svarar han ”We want our students to have bright head, skilled hand and most importantly kind heart.”
Ungdomarna som bor här är i olika åldrar. Secmol har ettårigt program ”Foundation Program” för elever som inte har avslutat gymnasiet. En annan grupp av högskolestudenter bor här på kampus och går i skolan i staden Leh. Det är vanligt i Ladakh att studenter bor på hostel under högskolan eftersom det inte finns högskolor i byarna. Fördelen med att de bor här och inte i staden är att de kan ta del av alla aktiviteter, har ansvarsområden och kan träna på sin engelska med utländska volontärer på Secmol, samtidigt kan de hjälpa de yngre eleverna.
Programstudenterna lär sig snickeri med Ladakhi lärare.
I år startades en 2-årig kurs där man lär sig att bygga solvärmda hus (Solar Building Course) med 8 studenter från olika byar, de flesta deltagare har tidigare gått på Secmol. Det är en bred utbildning där de lär sig om grundläggande arkitektur, geografi, atmosfär och byggmaterial, snickeri säger en av de två läraren Suril Patel. Studenterna får grundläggande kunskap för att kunna bygga med lokala förnybara resurser anpassad för klimatet i Ladakh. Kursen ska avslutas med praktik i sista halvåret. ”Här lär de sig att använda lokala resurser för att bygga nya, hållbara byggnader.“ säger Suril. Suril Patel och Faiza Khan är två arkitekter från Mumbai som har utformat och som nu undervisar programmet. Programmet kombinerar design, arkitektur och mer tekniska och praktiska delar av byggandet. ”Vårt mål är att de ska bli kreativa byggare” säger Suril.
Tsewang Dorje, 26, från byn Maan, söder om Ladakh, är en av studenterna som deltar i kursen. Han har tidigare gått på ”Foundation Program” på Secmol i 2009. ”I kursen lär man sig att bygga hus i det här kalla och hårda klimatet utan att skada miljön. Efter utbildningen vill jag bygga en resort i min by.” berättar Dorje entusiastiskt. ”Jämfört med andra utbildningar känns den här utbildningen som att man studerar för verkligheten, inte bara för att göra bra ifrån sig på ett prov.” Vidare berättar han varför han trivs på Secmol. ”På Secmol organiseras det många aktiviteter som hela tiden stimulerar och inspirerar en.”
Lager för statligt subventionerad livsmedel i centrala Leh (Ladakh)
Efter att ha bott i Ladakh, norra Indien, i två månader har nästan alla måltider inkluderat ris. Dessutom äter man två tredjedelar ris och en tredjedel annat på sin tallrik. Denna omfattande konsumeringen av ris är inte så självklar eftersom ris inte odlas i Ladakh. Traditionell basföda har istället varit bovete och korn vilket nu har ersatts med ris.
Ris och andra basvaror såsom vete, olja och socker transporteras till glesbefolkade Ladakh i stora mängder under den så kallade Public Distribution System. Detta är ett statligt subventionssystem som förser matvaror med kraftigt subventionerade priser. PDS är en del av Indiens livsmedelspolitik som går ut på att öka motsäkerheten i landet.
Indiens livsmedels- och jordbrukspolitik går ut på att maximera produktionen av livsmedel för att kunna mätta invånarna. Men när endast matsäkerhet prioriteras uppstår det andra problem som är värda att belysa.
Tack vare subventionen har kaloriintaget per person ökat i regionen. Men precis som många andra statliga interventioner är subventionssystemet inte helt problemfri. Lokala bönder konkurreras ut av dessa billiga varor vilket hämmar utvecklingen av det lokala jordbruket.
6 kg ris, 4 kg vetemjöl, 500 g socker får man ransonerad per person för hushåll som ligger under fattigdomsgränsen
Överallt i världen importeras livsmedel i allt större omfattning och Ladakh är inte ett undantag. Resultatet av denna trend blir att det inte är länge lönsamt att bedriva lokal och relativt småskaligt jordbruk. Trenden förstärks av PDS-systemet här i Ladakh och snabbar på urbaniseringen när fler söker sig till staden för andra sätt att livnära sig.
Ett annat problem med billigt importerat livsmedel är att kvalitét på livsmedel är sämre än lokal producerad och oftast används det kemikalier i produktionen vilket orsakar alltmer sjukdomar. Att bevara det lokala jordbruket är alltså viktigt för människors hälsa. Därför skulle den långsiktiga och mer hållbara lösningen för att främja invånarnas hälsa vore att satsa på att utveckla och uppmuntra det lokala jordbruket så att regionens självförsörjningsgrad ökar.
LEHO arbetar för just detta ändamål, att utveckla det lokala jordbruket på ett sätt som är hållbart. För i Ladakh finns det fortfarande många som vill bedriva jordbruk även om det ser dystert ut för lokala bönder i nuläget. När politiken inte tar hänsyn till den långsiktiga hållbarheten kan konsekvensen bli svåra att återställa.
Tidigare i november avslutades FN-klimattoppmötet i Marrakech, Marocko, där Parisavtalet följdes upp. Det kom till stor del att präglas av oron för Trump och hans motstånd mot Parisavtalet, fördelningen av utsläppsminskningar, finansieringen för dessa samt omställningen till förnyelsebart. I Ladakh har COP22 inte uppmärksammats nämnvärt och de flesta har vid fråga ingen aning om att det har pågått. Den gångna veckan har istället präglats av den annars nästan ständigt lysande solens frånvaro och det tjocka moltäcke som har legat över regionen.
Under hösten har jag ständigt fått höra hur saker och ting förändras och ingenting längre är som det brukade vara. I bäckarna rinner inget vatten, november som brukade vara så kallt är nu rena rama sensommaren och uppe på Khardung La passet, 5359 meter över havet låg till för någon dag sedan marken bar. Där brukade snön annars ligga nästan året runt. Veckans moln som nu börjar luckras upp har lyckligtvis fört med sig lite snöfall och det ligger nu ett tunn snötäcke på de högsta topparna runt Leh. En Lehoanställd, Ajaz Ahmad, uppväxt i Leh konstaterar dock att bergen brukade vara täcka med snö halvvägs ned till dalen i november när han växte upp. Tashi Thokmat fyller i och berättar om hur snön i hans hemby Domkhar kunde vara midjehög när han var liten, men där faller snön sällan längre.
Klimattoppmötet i Marrakech har främst ägnats åt formalia, ytterligare förhandlingar och fler teorier. Siffror kring finansiering diskuterades kraftigt. Likaså ökning av medeltemperaturen, som enligt Parisavtalet bör hållas till 1,5 graders uppvärmning men som med dagens löften kring länders temperaturminskningar ser ut att hamna på runt 3 graders uppvärmning. Siffor som för de flesta är abstrakta nummer. I Ladakh är dessa siffror verklighet och påverkar människors liv. I dag, med runt 1 grads uppvärmning är redan konsekvenserna stora. Glaciärerna som förser byar med dricksvatten smälter och byggs inte på under milda vintrarna utan nederbörd, grundvatten sjunker, vattenkällor torkar ut, nederbörden är oregelbunden och kommer ofta i form av skyfall samt att insekter och skadedjur flyttar längre norrut och förstör skördarna.
Trots detta så talas det inte så mycket om klimatförändringar bland invånarna här, utan snarare de förändringar och konsekvenser som de för med sig och hur de påverkar människors liv. Lokala organisationer, däribland LEHO arbetar med olika projekt kring medvetenhet, minskad miljöpåverkan och klimatanpassning runt om i Ladakh. Däribland artificiella glaciärer, vattenreservoarer, avfallshantering och ekologiskt jordbruk. Detta ger människor och annat levande runt om i Ladakh möjlighet och förutsättningar att fortsätta bo kvar och leva sina liv. Dessvärre så kan dessa insatser inte göra underverk, utan ett förändrat klimat som en följd av mänskliga utsläpp sätter tillslut en gräns. En stor del av lösningen finns därför utanför Ladakh, på ett globalt plan.
Samtidigt under COP22 så underströks vikten av att bekämpa klimatförändringarna men inte vem som ska ta ansvar, hur mycket olika länder är beredda att minska eller vem som ska stå för de redan existerande skadorna. Detta till stor del för att detta enligt arbetsplanen ska vara klart först 2018. Det är om 1-2 år, när förändring måste ske nu. I känsliga områden som Ladakh räknas varje minut och här kämpas redan mot de skador som de själva inte har orsakat. Människors möjlighet till att leva ett gott liv minskas kraftigt för att andra vägrar att förändra sitt. I Ladakh gör människor som står för en nästan obefintlig del av världens samlade utsläpp vad de kan, för här handlar det om överlevnad. Det måste också ske globalt, för vi är alla en del av vår omgivning. Det är nu upp till länder, politiker, företag och privatpersoner över hela världen att ändra sitt sätt att leva och tänka. För hela planetens välmående och fortlevnad.
LEHO höll nyligen* tillsammans med den ekologiska byn Achinathang ett seminarium kring ekologiskt jordbruk i Ladakh. Seminariet hölls just i Achinathang, vilken är en by som LEHO har arbetat med under flera år och som nu är en helt ekologisk by. Där drivs jordbruket utan kemikalier och konstgödsel. Inbjudna till seminariet var även en grupp kvinnor från byn Ganglas, en annan by som LEHO arbetar med och som just nu håller på att ställa om till att bli ekologisk.
LEHOs president Mohammed Deen inledde semirariet.
Seminariet kom att handla mycket om aprikoser, vilka odlas mycket i Achinathang och är en stor inkomstkälla för bönderna där och i många närliggande byar. När LEHO började arbeta och samarbeta med Achinathang identifierades just aprikoser som en produkt som hade stor potential för regionen eftersom den har så bra kvalitet. Sedan aprikoserna tillsammans med allting annat började odlas ekologiskt har bönderna kunnat flerdubbla inkomsten från försäljningen av aprikoser. Dels för att nya tekniker kring torkning och uppsamling har introducerats men framförallt för att produkten just ekologisk.
Aprikoser är någonting som odlas utöver de nödvändiga grönsaker och rotfrukterna som bönderna odlar för eget bruk för att tjäna extra pengar. Samtalen på seminariet tog därför ofta avstamp i just aprikoserna och exemplifierades med dessa men liknelser och relaterade frågor kan dras till många andra ekologiska grödor som odlas i området. Därför diskuterades bland annat priser, hur produkter kan göras bättre och mer attraktiva samt hur rätt marknader kan nås. Fördelen för dessa bönder som odlar ekologisk och småskaligt är att de inte är direkt beroende av några yttre aktörer för att kunna odla. Det som är nödvändigt för odlingen tillverkas och tillhandahålls nämligen av de själva eller andra lokala bönder. Därför har bönderna själva makten över sitt eget liv och kan styra över sin egen odling, hur de vill odla, vad de vill odla och hur mycket.
I det här fallet diskuterades allt från att sälja stora mängder aprikoser till militären i området för ett lägre pris men med varierande kvalitet, för en säker inkomstkälla med mindre jobb. Till att göra en lyxprodukt och sälja för ett högre pris i Delhi, vilket medför mer jobb och lite osäkrare inkomst. Bönderna själva kan alltså välja hur de vill odla och sälja sin produkt, hur mycket arbete de vill lägga ned och hur det relaterar till priset.
Bonden Tsiring Dolma talar om sina erfarenheter och tankar kring ekologisk odling.
Vidare diskuterades också det ofrånkomliga ämnet i dessa områden – klimatförändringar och global uppvärmning. I det här fallet handlade det mer specifikt om årets invasion av skadedjur och skalbaggar som förstörde 40-50% av årets skörd och försämrade kvaliteten avsevärt på de överlevande aprikoserna. Skalbaggarna som dök upp i år är vanligtvis inte så högt upp i bergen men som en följd av höjda temperaturer ökar antalet skadedjur och nya som inte varit aktiva i dessa områden dyker upp. Detta ses dock bara som ännu en anledning att fortsätta med ekologisk odling och arbetet mot mer omfattande ekobyar för att inte själva ytterligare bidra till klimatförändringar och negativ miljöpåverkan. Därför diskuterades även nya organiska bekämpningsmedel och andra anpassningar för högre temperaturer och dess konsekvenser. Något som vi i Sverige också märker av, med längre odlingssäsonger men också relaterade problem så som skadedjur som flyttar längre norrut i och med högre temperaturer.
En liten ljuspunkt i årets förlorade skörd är ändå bönderna i Achinathang är självständiga och starka genom sin ekologiska odling. De är inte i en beroendeställning mot yttre aktörer och de har inte investerat några stora summor i jordbruket, vilket gör att de inte är skyldiga externa företag pengar för frön, gödning eller bekämpningsmedel. Den enda investeringen som bönderna har gjort är sin egen tid. Så den kraftigt minskade skörden innebar förlorad inkomst men är inte livsnödvändig för att kunna betala tillbaka skulder och att inte gå i konkurs, som för så många andra bönder runt om i Indien.
Nu är odlingssäsongen över och vintern närmar sig men bönder runtom kring i Ladakh förbereder och planerar redan inför nästa år där ekologisk odling banar vägen för nästa steg mot en hållbar framtid.
* Nyligen när texten skrevs men på grund av att problem med internet så har inte texten kunnat laddas upp för än nu.
