Med anledning av förra veckans val av ledare i Florencia, då Julian Calugullin för tredje året i rad valdes till president, intervjuade jag honom om vad detta arbete innebär. Ansvaret är obetalt och val genomförs varje år i december. Inför valet, men också då han återigen blev nominerad berättade Julian att han inte ville fortsätta axla ansvaret. Anledningen var att det stora och tidskrävande jobbet utöver hans övriga sysslor som bland annat innebär arbete på den egenägda plantagen samt hans engagemang i organisationen Kawsay. Att han ändå gick med på att återigen ta sig an uppgiften var bristen på intresse från andra att ta över samt att han varit mycket populär under hans tidigare två år som president.
”Vad innebär det att vara president i samhället Florencia?”. ”Kompromisser och ansvar, tänka på vad som är bäst för folket och gemenskapen, en dag i taget,” säger Julian. ”Sprida ut bestämmelser och arbeta för att ge de unga en framtid, motivera ansvarstagande för solidaritet, familjen och samhället. Det handlar om att skapa en mental förändring, ta bort egoism, få invånarna att tänka på familjen. Se till att barnen kan gå i skolan, att organisera arbetet med jorden och i förlängningen maten.”
I januarimånad är presidenten ansvarig för planeringen av året och organiseringen av aktiviteterna. Vad behöver göras? Hur ska det göras? När ska möten äga rum och vad ska diskuteras. Ett exempel på vad planeringen resulterar i är det gemensamma arbetet den egna eller i närliggande samhällen. Detta kommer kommer du kunna läsa mer om på bloggen i ett senare inlägg. Områden som presidenten ska hantera och arbeta med är bland annat jordbruket, säkerheten och hålla produktionen stabil.
”Planen är att vi ska kunna producera grönsaker och rotfrukter för försäljning, egen matlagning och odla medicinalväxter. Göra det som är bäst för familjen. Mycket arbete handlar om att motverka att torka och skadedjur påverkar plantorna. Ett arbete som kopplar samman familjen och jorden i harmoni med pacha mama. Att så och äta.”
I Florencia, och vad det verkar, generellt bland urfolken i Ecuador så råder filosofin om pancha mama. Det innebär bland annat att bönderna försöker odla ekologiskt och leva i symbios med moder jord. På grund av det så driver majoriteten av bönderna i Florenca ett kemikaliefritt jordbruk. Enligt Julian så är det bara runt 10% som använder sig av ickeekologiska metoder, och tillägger att det blir bättre en liten bit i taget.
Jag frågar hur beslutsprocessen ser ut, och Julian berättar att; ”Vi som är ledare i samhället tar beslut under och efter mötena tillsammans med alla invånare. Vi analyserar och diskuterar samt kommer med förslag”. Med ”vi som är ledare” menar Julian sig själv och de andra folkvalda personer i samhället som tillsammans utgör en slags mini-regering, det rör sig bland annat om en vice president, en sekreterare och en ekonomiskt ansvarig.
Som jag nämnde inledningsvis arrangeras det gemensamma arbetsdagar inom eller utanför Florencias gränser, och jag frågar hur samarbetena ser ut. ”Är du redo att ge en hjälpande hand så kommer du få hjälp tillbaka, då blir vårt arbete lättare. Solidaritet mellan bönderna är avgörande, en person kan inte klara sig på egen hand och om man hjälps åt kommer samhället att utvecklas framåt. Det är som små företag, hon har ett litet företag, han har ett litet företag. I brist på pengar kan dom inte anställa någon, men tillsammans kan dom hjälpa varandra utan att jobba för hårt och utan att behöva betala. Därför är det ledarens ansvar att motivera till förändring och besluta var arbetet ska utföras.”
Det är närliggande samhällen som samarbetar på det här sättet, grannsamhällen. Julian berättar att inte alla ledare och samhällen tänker på samma sätt eller har samma mål och idéer om hur man når dem. Vissa är mer självgående eller själviska medan andra tänker på kollektivet. Det är endast med de sistnämnda samhällena som Julian väljer att samarbeta med. ”Genom det gemensamma arbetet kan vi utbyta idéer och avancera”, säger han.
Julian nämner även värdet av internationella utbyten för att utveckla och möjliggöra utveckling av jordbruket och därigenom skapa förutsättningar för att kunna fortsätta bo och leva som dom vill. Han nämner organisationen Kawsay som han, utöver presidentskapet, också är aktiv inom. Kawsay skapar en plattform för den typen av utbyten. Exempel på hur det kan se ut är förra veckans tvådagarsworkshop med representanter från Peru, Nicaragua och Colombia i Kawsays lokal, en kvarn strax utanför Cayambe. Erfarenheter från urfolken i respektive land diskuterades och band knöts för framtida samarbeten. Upplevda problem är sällan något isolerat till en person eller grupp vilket gör att personer under dessa två dagar kunde ta del av hur andra arbetat med ett gemensamt problem.
”Vad är den största utmaningen i Florencia idag?”, frågar jag. ”Pengar och att ta sig ur fattigdom. Sen att skapa ett organiserat, ansvarstagande, solidariskt och organiserat samhälle.” Julian går igenom planerna på att utveckla Florencia genom att bygga ett gemensamt möteshus för workshops och möten samt ett kapell eller mindre kyrkobyggnad. ”Vi letar efter sätt att finansiera byggnaderna och pengar för att köpa mer mark.” Julian nämner siffran 300 dollar per person för att köpa en markyta på 20 000 kvadratmeter och tillägger att det är lite mark för mycket pengar. ”Vi skulle även vilja bygga hus för att välkomna turister och volontärer och ge dem möjligheten att komma hit och bo, leva och arbeta som vi gör.”
I Florencia finns ingen gravplats, de invånare som avlider begravs därför på Cayambes kyrkogård. En fin och centralt belägen plats, men som är trång och så gott som full. Av den anledningen hoppas Julian att Florencia någon gång ska kunna bygga sin egen lokalt knutna gravplats. ”Sen så vill vi ha en vattentank. Vatten för både jordbruksanvändning och för att dricka och laga mat med. Vi har ingen reservoar, det är ett problem för oss. Det finns mycket, mycket att göra och det saknas resurser.”
”Vattnet borde väl vara ett ansvar för regeringen?”, frågar jag och Julian säger det som jag läst mig till gällande vattensituationen i Ecuador; ”Ja, men regeringen gör ingenting. Bara tal och prat.”. Samma mening kan nog höras sägas i alla delar av världen, men Ecuadors vattensituation, och framför allt situationen för landets urfolk gör den väldigt rimlig. Urfolken bjuds inte in i den politiska beslutsprocessen och måste gång på gång hävda sig mot en regering som sällan gör vad den lovar gentemot landets minoritetsgrupper. ”Vattensituationen ser likadan ut i Florencia som i resten av Ecuador. Det finns ingen kredit för bönderna, bara för de rika. Det finns inget vatten för bönderna, bara för de rika.”
Med anledning av det stundande valet i landet frågar jag om han har något hopp om att den nya regeringen ska kunna hitta en lösning på vattenproblemet. ”Vi har bra tankar, analyserar bra, men för vilka? Det är det som är dåligt. Det är dyrt för familjer att låta deras barn gå i skolan och det saknas lärare i hela landet. Maten är dyr, elen är dyr och vattnet också. Fattigdomen är stor och det finns inget stöd för jordbrukare. Vi får ingen hjälp och har inget vatten att vattna med. Sen har vi för liten mark, för lite jord. Politik är bra, men här finns ingen politik, bara politiker.”
Ecuador lider, som så många av dess grannar, av ett styre tyngt av korruption. Den har blivit mindre under president Rafael Correas två mandatperioder, men dess tradition och långa historia har sannolikt skapat en inställning hos befolkningen att det är de egna fickorna hos politikerna som prioriteras. Julian uttalar delvis en liknande inställning. Och skulle en president väljas som är fri från korruption, så är risken stor för att det inte skulle göra särskilt stor skillnad. Som Julian säger; ”Många korrupta mot en. Då händer ingenting.”
Julian nämner också problemen med de många kinesiska företag som stadgat sig i landet och som välkomnas av regering i egenskap av utländska investerare. I teorin skulle det kunna gynna landet, men enligt Julian anställer företagen bara kinesisk arbetskraft och arbetslösheten och fattigdomen bland ecuadorianerna förblir oförändrad.
”Ser du någon lösning på alla dessa problem?”, frågar jag och Julian svarar trött; ”Jag vet inte. Det kanske inte finns någon lösning. Organisationer är delade, samhällen och familjer är delade och det här utnyttjar politikerna. Så det gör det svårt att förändra. Idag tänker ledarna bara på sig själva och inte på alla, inte på kollektivet.
I Florencia betyder kollektivet allt. Utan kollektivet så skulle sannolikt det lilla samhället snart försvinna. Så trots en dyster framtidstro på landet i stort så verkar det inte här saknas vilja och ork att skapa och bevara en lite bit av ”vi”. Ett ”vi” som Julian Calugullin är med och håller vid liv.
/Leo Huss
