En ”vanlig” dag på SECMOL

Hejje på er igen!

Största delen av SECMOL-gänget.

Sist berättade vi lite kort om att vi under 4 månaders tid befinner oss på organisationen, skolan och ekobyn SECMOL. Så, hur ser en vanlig dag ut på SECMOL och hur är detta kopplat hållbarhet? Det ska vi berätta. Vi börjar med detta inlägg och fortsätter i ett annat. Let’s go!

SECMOL strävar efter en hållbar livsstil och detta syns i princip i allt som sker. Hållbarhet värdesätts både utifrån att leva snällt och klimatvänlig med naturen (vi kommer prata mer om det i ett annat inlägg) men också genom att ha en familjär och kärleksfull stämning på campus. Målet är att få alla här att växa och känna sig värdefulla. Mycket som görs här görs tillsammans, man hjälper varandra. Detta är något vi tycker SECMOL har lyckats väldigt bra med. Det är en familjär, mysig och icke-dömande stämning med mångfald 🙂 Under våra 5-6 veckor med dom nya studenterna har vi också redan sett en stor utveckling. Från böjda ryggar med blickar i backen till att nu sträcka på sig lite mer och prata, skämta och möta blickar!

Stor bakduk när det ska göras momos. Nästan alla hjälper till!
Tre glada studenter på utflykt.
Del av gänget, här på utflykt.

Vi nämnde i förra inlägget att ungdomarna som går på skolan här (och bor här) har olika bakgrund men att gemensamt för alla är att dom inte klarat sitt nationella prov i årskurs 10 eller årskurs 12. Gör man inte det så får man inte fortsätta sin skolgång. Studenterna är därför här på ett ”gap year” och som ett extra skolår, för att få tillbaka tron på sig själva samt förhoppningsvis klara sitt prov vid ett senare tillfälle.

En del i hållbarhetstänket och relationstänket är att studenterna inte ska fastna i sina mobiler utan fokusera på människorna och upplevelserna dom har omkring sig. När dom nya studenterna kom hit för några veckor fick dom därför lämna sina mobiler ifrån sig. Dom får tillbaka dom om 1-2 månader (men då i tanken att det ska vara i framför allt inlärningssyfte). Många elever har berättat att dom suttit mycket vid sociala medier och legat i sin säng/rum senaste året/åren. Att mobilerna gjort dom mer isolerade och ensamma.

Eleverna bor som sagt på campus och går i skolan 6 av 7 dagar i veckan. Campus ligger ca 20 minuters bilfärd utanför staden Leh (största staden i Ladakh). Den lediga dagen brukar skolans buss ofta ta eleverna in till Leh.

Väckning sker klockan 06.30 alla dagar (förutom den lediga dagen). Dagen startar med 1h träning. Oftast är det en joggingtur följd av ytterligare en aktivitet. Efter träning är det frukost.

Varje morgon, i samband med frukosten, lyssnar eleverna på ladakhiska nyheter samt mediterar 5 minuter. Meditationen är menat att man ska fundera över hur man vill att dagen ska bli och vad man vill göra/få ut av dagen. Frukosten består oftast av tunnbröd och något tillbehör, t.ex. stekta grönsaker. Ibland något sött, som en söt deg istället för bröd. När vi ändå kommer in på maten är syftet att maten huvudsakligen ska bestå av traditionell ladakhisk mat. Där ingår dal, bröd och lokala grönsaker. Vid nästan varje måltid serveras även ris. Ris är inte ladakhiskt men fås som stöd av den indiska staten. Snabbmat, godis, chips osv är inte tillåtet på campus.

Efter frukostrundan har eleverna antingen ”library hour”, ”working hour” eller möjlighet att vara med i olika workshops. Detta beror på vilken tid på året och vad som sker. Library hour innebär att eleverna läser engelskaböcker och får stöd från volontärer/praktikanter. Under working hour gör studenterna sysslor som rör hela campus. T.ex. städar, klipper träd, mockar ko- och hästhagen. På campus finns det alltid något som behöver göras! Workshops hålls av volontärer/praktikanter (d.v.s. för närvarande av oss tre praktikanter) inom valfritt ämne. Kommande veckor ska vi hålla workshops inom hållbar utveckling, dans och hundkunskap.

Fyra starka som under working hour tar ner isoleringsplast som sitter utanpå husen vintertid (fungerar som värmekälla).
Sonam Choton flyttar hö under working hour.

Innan lunch är det ”green learning” och ”English class” på schemat. Dessa får vi praktikanter själva välja om vi ska vara med på eller inte. Green learning innebär denna årstid att lära sig om jordbruk. Idag var vi t.ex. med på en lektion som handlade om organiskt bekämpningsmedel där studenterna själva fick göra ett gjort av vitlök, ingefära och chilipulver. Här om dagen handlade lektionen istället om kompostering. Nu i april är det dags, vilken dag som helst, att börja odla och sätta frö inför kommande odlingssäsong. Det ser vi alla tre mycket fram emot! English class är vad det låter som: grammatik, ordförståelse mm. i engelska.

Studenterna har green-learning-föreläsning om kompostering och om hur maskar är en viktig del av detta.
Lärare Stanzin går ut och visar komposten och maskarna.
Sonam Angmo, äldre student, visar upp fin komposterad jord.
Mask gömmer sig i jorden.

Lunchdags. Alla måltider äts på golvet i det största rummet, ungefär som en idrottshall. Vissa äter med fingrarna och vissa med sked. Det är rätt befriande att det är accepterat att kladda och smeta med maten. Det är ingen som tycker det är konstigt om man har mat kring munnen, sörplar eller kladdar.

TT äter klassisk lunch. Här med fingrarna.

Efter lunch är det en timma som kallas ”learning hour”. Då får eleverna vara kreativa och pyssla, tälja, sy, måla osv. Sakerna säljs sedan i en liten minibutik på campus, oftast till turister. Apropå turister väller det in fler och fler för varje dag. SECMOL är känt i hela Indien och är därav ett besöksmål för turister som besöker Ladakh. För att eleverna ska få ta eget ansvar och möjlighet att öva sin engelska är det dom som ansvarar för att ha campus-vandringar för turisterna. Där berättar dom om de olika byggnaderna och sättet att leva på SECMOL. Vi återkommer som sagt om detta i ett annat inlägg (värmesystem, vattensystem och el mm.).

TT under learning hour.
Under learning hour får kreativiteten gå lös.
Nawang målar en flagga.
Lonzin täljer en sked.
Jigmat Namgail målar klassiska ladakh-böneflaggor på en sten.

Resten av dagen har eleverna lektioner som ”solar science”, tid för spel och aktiviteter, ”conversation class”, middag och sist ”evening activity”. Vi praktikanter har, tillsammans med en äldre student, ansvar för conversation class. Där är syftet att studenterna ska prata engelska så mycket det bara går. Det är stor variation på kunskapsnivån hos studenterna. Många studenter har aldrig pratat engelska i hela sitt liv medans andra har ett rätt stort ordförråd. Studenter i Ladakh lär sig att läsa och skriva engelska i tidig ålder men just hörförståelse och att prata är något dom ej får öva på i samma utsträckning. Hittills har vi fått så fin feedback från studenterna, som uppskattar våra lektioner och tycker det är favorit-timmen 🙂

Studenterna pratar engelska under conversation class.
Det spelas pictionary under conversation class. En av studenterna är busig och målar Mia-Maria.

Middagen innebär, förutom mat, också en rad andra aktiviteter. Som vanligt sker detta när alla sitter i det stora rummet på golvet, oftast i ring. Alla studenter lyssnar på ladakhisk radio och sedan lottas det om vilka som får ställa sig upp och läsa/säga vad dom hört. Därefter får några säga ett nytt engelskt ord dom lärt sig under dagen samt förklara det i en mening på engelska. Varje kväll har även två studenter tal om valfritt ämne. Då är det även en äldre student som översätter detta till engelska. Dom flesta studenter har valt att prata om sig själv eller om sin hemby.

Därefter är det tid avsatt att fritt berätta eller säga något som man tycker alla på campus behöver veta, det kan vara något som hänt eller något man tycker behöver förbättras. T.ex. att tänka på att diska sin tallrik direkt (alla diskar sina egna saker), eller att man delar hur glad man är över att X hjälpte en med en uppgift. Sen sjunger alla en ladakhisk folksång gemensamt, mediterar 5 minuter (över hur dagen blev) och sen är dags att snart sova. Först något spel/lek/dans, sedan: sängen.

Sådär då vänner. Detta var ett försök till att berätta om hur dagarna KAN se ut på SECMOL. Det händer ofta något annat varje dag och på vissa dagar sker det utflykter. Det är vanligt att det kommer hit folk med en speciell färdighet och talar och/eller har en workshop. Här i Ladakh är det ett rätt flexibelt tänk (och mycket oplanerat, aka kulturchock) så man löser det som det kommer. Det är liksom inte ovanligt att få information om något en kvart innan det ska ske.

Hoppas att ni uppskattade att få en kik in hur vi och SECMOL-familjen här på campus har det! Och tack för ni tog er tid att läsa 🙂

JULLLEEEEEYYY! =hejdå, hej, tack, fint att se dig mm.!

/Mia-Maria, Melina och Linnea

Konchock (vår handledare), Linnea, Mia-Maria och Linnea under en utflykt. SÅ GALET VACKERT.

Skola på liv och död

Inom den indiska skolan är pressen stor på studenterna ska lyckas. I ett land med djupa klassklyftor och ett bristande socialt skyddsnät är en bra utbildning en försäkring om en ljus framtid. Utbildningssystemet är helt baserat på prov. Det huvudsakliga målet med undervisningen är att förbereda eleverna för sina slutexaminationer. Samtidigt bortprioriteras kunskap och egenskaper som förbereder barn och ungdomar för vuxenlivet. Under vårterminen drar provperioden igång för alla indiska skolbarn runt om i landet. I varje årskurs skrivs ett prov i varje huvudämne. Man måste få godkänt på dessa för att kunna gå vidare till nästa klass. Slutexaminationerna i årskurs tolv anses av många avgöra studenternas framtida yrkeskarriär. Förväntningarna från föräldrarna är skyhöga på att just deras barn ska prestera bra och komma in på en prestigefull utbildning, vilket ökar deras barn chanser att få ett välbetalt arbete i framtiden. Dessutom är konkurrensen om att knipa någon av platserna på landets toppuniversitet stenhård. Det krävs att man presterar runt 90 av 100 procent av sitt sammanräknade resultat på sin slutexamination. För många studenter blir pressen för stor att hantera. Under vårterminen rapporterar nyheterna dagligen om unga som tagit sitt liv på grund av stress inför prov eller rädsla inför att få tillbaka låga resultat. Indien är ett av de länder i världen med högst självmordsstatistik bland ungdomar mellan 15-29 år. Varje timme tar en ung student i miljardnationen livet av sig.

Det indiska skolan har heller inte de resurser som krävs för att kunna uppmärksamma varje enskild elevs behov. I en vanlig skolklass kan det vara uppemot hundra barn på en lärare. Det höga antalet barn i varje klass gör det omöjligt för läraren att ge den hjälp och stöd som varje barn behöver. Jakten på höga resultat i kombination med överfyllda skolklasser har gjort att marknaden för privatundervisning har exploderat i Indien de senaste tio åren. I Mumbai syns privatundervisningsföretagens reklam på var och varannan busstation, taxibil och reklampelare. De marknadsför sig som en nödvändig investering för alla föräldrar som vill att deras barn ska lyckas. En stor andel av indiska medelklassföräldrar spenderar varje månad runt en tredjedel av sin inkomst på någon form av privatundervisning. En privatlärare tar mellan 1000 till 4000 rupees (motsvarande omkring 126 till 503 svenska kronor) i timmen medan privatundervisning i grupp kostar runt 100 till 600 rupees i månaden, beroende på årskurs och ämne. De flesta familjer låter sina barn undervisas privat redan från årskurs fem medan andra börjar så tidigt som från första klass. För dessa barn väntas ytterligare tre timmars undervisning när skolklockan ringer ut för dagen. Privatklasserna har inte enbart bidragit till högre studieresultat utan har även skapat en hel del problem i den vanliga undervisningen. Skolor runt om i landet vittnar om elever som helt slutat vara uppmärksamma på lektionerna och enbart förlitar sig på sin privatlärare. Många av skolornas bästa lärare har valt att gå över till privatundervisning med löften om högre löner och mindre arbetsbörda. Kvar på skolorna finns de lärare som helt tappat motivationen till att undervisa. De resonerar att det inte är någon idé att förbereda lektioner när det ändå inte är några elever som lyssnar på vad som sägs.

Den Mumbaibaserade miljöorganisationen Srustidnyan har i sin klimatundervisning valt ett nytt sätt att utbilda skolelever, från lågstadiet till högskola. Deras pedagogik skiljer sig från det traditionella indiska skolsystemet. Här existerar inga examinationer eller konkurrens mellan eleverna om de högsta resultaten. Istället lär sig klasskamraterna om klimatförändringar och hållbar utveckling genom olika former av aktiviteter och övningar.

En av organisationens projekt är väderstationer. Varje skola de samarbetar med har blivit tilldelade en termometer, barometer, regnmätare och hygrometer. Eleverna använder sedan redskapen för att dagligen mäta temperatur, lufttryck, luftfuktighet och regnnivå som de sedan antecknar i en loggbok. Tack vare dessa väderstationer får eleverna chansen att lära sig om hur vädret förändras med de olika årstiderna och hur temperaturen stiger på grund av den globala uppvärmningen. Klimatförändringar blir på så sätt inte bara ett abstrakt fenomen som man hör om på nyheterna utan något som eleverna faktiskt kan följa med egna ögon. De kan själva jämföra med tidigare år för att avgöra om monsunen är för tidig eller sen. Eller att temperaturen är högre än vad den vanligtvis brukar vara under vintermånaderna.

Ett annat intiativ är att upprätta urbana trädgårdar i skolorna de arbetar. I trädgårdarna har organisationen tillsammans med eleverna planterat medicinalväxter, grönsaker och olika typer plantor som attraherar fjärilar. Här får eleverna möjlighet att följa växternas årscykel och lära sig mer om den indiska faunan. De får också chansen att studera den biologiska mångfalden i området som de urbana trädgårdarna lockar fram. Organisationens utbildningsfilosofi bygger på idéen att när barn och unga får vistas i naturen och får kunskap om de djur och växter som finns där blir de också mer motiverade att skydda den.

Det är ett faktum att det finns en hel del brister inom det indiska utbildningssystemet. Alternativa undervisningssmetoder i samma anda Srushtidnyans klimatundervisning behövs för att kunna skapa en mer jämlik skola. En skola där undervisning om natur och klimat prioriteras och där lusten att lära står över prestation.

DSC_0364