Här i detta inlägg stannar vi kvar i Indien men nu är Mumbais myllrande gator ersatta med grönska och lantlivets fridfulla tempo i Tamil Nadu. För trots att området kring det vackra berget Kadavakurichi som organisationen CIRHEP (Center for Improved Rural Health and Environmental Protection) jobbar med är utsatt för extrem torka och en utebliven monsun sen flera år tillbaka så var landskapet förvånansvärt grönt när vi anlände i slutet av oktober.
När organisationen grundades 1994 så led området redan då av torka och bönderna som brukade jorden och livnärde sig på åkrarna fick mindre skördar. Detta resulterade i en migration av bönderna från landsbygden till större städer, där de istället sökte jobb inom andra områden.
Ett av CIRHEPs stora mål har därför varit att arbeta med att ta tillvara på den begränsade mängd vatten som området har haft tillgång till. Flera så kallade Watershed Projects* har byggts för att få regnvattnet att stanna kvar i området och på så sätt återigen göra marken bördig. Projekten har varit lyckade och under regnperioderna så odlas det mycket grödor på åkrarna. Tack vare de förbättrade möjligheterna har bönderna börjat att återvända till byarna runt Kadavakurichi.
Men regnperioden, som pågår i skrivande stund och varar tills december, tycks även detta år hamna under snittet sett till regnmängden och ångesten över det faktumet står skrivet i många av de bönders ansikten som vi mött. För trots att Watershed projekten givit tydliga resultat i form av de nu gröna fälten så fungerar systemet endast om de då och då får en “riktig” monsun så att grundvattennivåerna inte fortsätter att sjunka. Det är nu fyra år sedan den senaste regnperioden då det föll tillräckligt med regn.
Mer om hur CIRHEP kämpar med denna problematik i sitt dagliga arbete kommer i nästa inlägg.
* I korthet går watershed ut på att bevara det lilla regn som ett området får. Detta har de åstadkommit genom en mängd kreativa lösningar som är helt anpassade för just de geografiska förutsättningar som råder i deras närhet. Bland annat så bygger man olika sorters dammar eller planterar träd som binder jorden och förhindrar jordskred.
mmal är sekreterare i en grupp av kvinnor som för ganska exakt ett år sedan startade ett mjölkkollektiv. Då var de bara fem, nu har gruppen femton medlemmar som tillsammans levererar runt 2200 liter mjölk per 15 dagar. Det var främst på grund av det låga priset de fick för sin mjölk som Parzhaniyammal tillsammans med fyra andra kvinnor bestämde sig för att starta projektet tillsammans Kudumbam. När de började var mjölkpriset på 15 rupees/l. Genom att gå ihop och sälja sin mjölk gemensamt har de lyckats förhandla upp priset från köparen till runt 25 rupees/l. Gruppen har bestämt att medlemmarna får 23 rupees/l. Skillnaden mellan priset från köparen och betalningen till gruppens medlemmar sätts in på ett gemensamt konto. De pengarna används dels till att betala lön till de som lägger ner tid på projektet men de kan också användas till att ge medlemmarna lån, eller delas ut som bonus. Hur de används bestäms av medlemmarna.
Mjölkkollektivet har förbättrat mycket för de här indiska mjölkbönderna, men de har fortfarande stora problem att tackla. Det största av dem är klimatförändringarna. Området har lidit av torka de senaste fyra åren. När jag träffar Pazhaniyammal har det inte fallit en droppe regn på över två månader. Kvinnorna i gruppen har ingen tillgång till bevattning och kan därför inte odla ris längre, en gröda som kräver mycket vatten. Istället tvingas de köpa dyr halm till foder. De odlar gräs och örter, men skördarna är låga. 
Om en månad börjar den indiska sommaren. Jag frågar kvinnan framför mig vad hon tänker om det. Pazhaniyammal ser bekymrad ut och berättar att hon kommer att få gå långt för att hitta vatten till korna. Vissa väljer att sälja sina djur när vattenbristen blir för stor. Hon säger också att det på grund av de här svårigheterna är extra viktigt att få tillräckligt betalt för mjölken.
