Familj, födsel och tradition

Familj, födelse och tradition. Att familjen har en stor betydelse i Ladakh går inte att komma ifrån, detta gäller hela Indien. Vi har fått träffa ett gäng äldre kvinnor som delade med sig av fantastiska historier gällande barnasködsel. Både om hur man idag fortfarande tar vara på gamla traditioner, liksom hur det har förändrats.

Sonam Yangdol, en av kvinnorna som delat med sig av sin kunskap

Att det finns nya och gamla praktiker för hur man tar hand om sitt barn är sen gammalt. När barnet är nyfödd är det extra känsliga för kyla. Ett knep för att undvika att utsätta barnet för onödig kyla är att inte bada det för ofta. I stället gör man en deg som man sedan tvättar barnet med. Det finns två varianter, antingen så tjärnar man sitt eget smör, värmer upp det och gör en deg med mjöl. Eller så värmer man upp aprikosolja och blandar det med mjöl. Man håller sedan degen varm genom att doppa den regelbundet i värmt smör eller värmd olja. Degen används sedan genom att rulla den på barnet för att bli av med smuts och svett. På så sätt behöver man bara bada barnet en till två gånger i månaden. På så sätt minimerar man risken att barnet blir sjukt.

Man ammar barnet upp till cirka två år. Men när barnet är mellan fyra och fem månader kan man börja ge det soppa, smör eller smör blandat med mjöl.

Att samla ren hjortdynga upp i bergen och sedan göra det till ett pulver är en gammal praktik inom det Ladakhiska samhället som till viss del än idag används i Tsomoriri och Nubra Valley-området. Hjortdynga-pulvret används sedan till både isolering och som en blöja. När kvinnorna bär med sig sina barn i korgar på ryggen ute i fälten fylls korgarna med dyngan, en varm sten som grävs ner i dyngan och sedan packas barnet in där. På så sätt kan barnet både bajsa och kissa ner i dyngan som fångar upp detta så att det är lätt att ta bort, samtidigt som barnet håller sig varmt med hjälp av stenen och dyngan.

En liten bäbis som ligger nerbäddad i en korg vilken är fylld med hjortpudret.
I Nubra Vally, byn Ayee. Korgen som bärs av kvinnorna där barnet håller sig varmt och rent.

I vissa områden är det fortfarande vanligt att man föder barnen hemma utan sjukvård. Men man får då ofta hjälp och stöd från någon erfaren i byn.

För cirka 30 år sedan födde varje kvinna åtta till tio barn eftersom två till tre inte överlevde de första månaderna. Att fira när barnet blivit en månad är fortfarande tradition. Man firar även efter sju dagar, femton dagar, tjugo dagar och sen en månad. Alla i familjen dyker upp med mat, presenter, pengar och glädje. Detta är något som görs utan att föräldrarna arrangerar något, alla bara vet att de ska komma.

Det finns endel vidskeplighet i kulturen. Om mamman har svårt med amningen, så skall farbröderna i familjen komma med bland annat sötat ris. Barnet ska heller inte bära gult för då kan barnet drabbas av gulsot.

Yemaya – Havsgudinnan

Det har alltid varit ett starkt intresse för mig med seder och kulturer. Därför också som jag studerade kulturgeografi i min kandidatexamen och också hur jag kommit in på det här med kommunikation och vara en världsmedborgare.

Jag gillar att interagera med människor, förstå hur vi tänker och varför vi lever som vi gör. Uppvuxen nära havet, har jag också en dragningskraft till vågorna, gärna mera när det är mindre folk för att hylla de krafter som finns på plats. Så därför hade jag snappat upp att det längs västkusten av Sydamerika finns en tradition som utvecklats genom influenser och kulturer från Afrika; firandet av havsgudinnan Yemaya. Jag var väldigt intresserad av att få vara med. Efter ett uppdrag den 2e februari med min organisation REDES (se föregående inlägg), för att fotta och dokumentera, tog jag därför kustvägen ”la rambla” tillbaks.

Det var som vanligt matedrickandes människor och månen lyste upp havet. Rätt som det var, började jag notera alla dessa små båtar av vitt flytande material, ibland med små ljus på. ”Plocka blommor, önska inget specifikt” hade instruktionerna varit tidigare från personer på Ecotienda. Så jag passade på att hylla Yemaya i havet med blommor jag plockat på vägen. Men ju närmre parque rodo jag kom och sandkanten där nedanför, desto mer folk fanns på plats. Hela stranden var full. Vid havskanten vadade folk med sina ljus, vita och blå blommor och satte ner sina offergåvor till havsgudinnan. Vita och blå julgransljus fyllde små sandhål. Musiken vibrerade av trummor, sång och dans. Försäljare fyllde vägkanten med alla möjliga souvenirer i form av planscher, ljus, armband, halsband, klistermärken, blommor, nyckelknippor, snäckor… Allt i blått och vitt.

Yemaya hedrande

En bit bort, fanns ett monument, osäker på om det alltid stått där, med kvinna på ett snäckskal, som var omringad av ljus, blommor och en del foton på personer som saknades. Tillsammans med en nyfunnen vän tog vi in atmosfären med varsin patchouli rökelse.

Det var en lugn och varm energi på plats.