Jag ska plantera ett Mangoträd för min dotter

På fredag ska jag hålla i en workshop för 30 kvinnor på Sydindiens landsbygd. Igår bestämde jag mig för att öva på upplägget genom att testa den för tjejerna som jag bor med.

Workshopen handlar om kvinnors rättigheter i enlighet med den internationella konventionen från 1979 om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW). Indien ratificerade konventionen 1993 och har därmed erkänt kvinnor och mäns lika rätt till sjukvård, utbildning, arbete och politiskt deltagande.

Inledningsvis berättade jag om bakgrunden till framväxten av Förenta Nationerna (FN), varför vi har rättigheter och vilka olika konventioner som finns. Sedan delade jag ut fyra kort med fyra olika rättigheter från konventionen CEDAW. Tjejerna kategoriserade korten i fallande ordning med den viktigaste rättigheten först. Rätten till sjukvård på lika villkor fick den högsta placeringen, följt av bildandet av självhjälpsgrupper för en ekonomisk självförsörjning. På tredje plats kom lika möjlighet till lån och kredit för finansiering av jordbruk. På sista plats hamnade rätten till tillfredsställande levnadsförhållanden i förhållande till bostad, vatten och tillgång till toalett.

Sedan fick tjejerna ställa sig i olika hörn av rummet beroende på om de svarade ja, nej, eller kanske på frågan om de ansåg att de hade alla fyra rättigheterna tillgodosedda idag.

Samtliga ansåg att de INTE hade samma tillgång som män gällande sjukvård och ekonomisk självförsörjning.

Samtidigt som alarmerande rapporter från olika organisationer berättar om det ökade våldet mot kvinnor inom hemmet, jobbar Indien på både gräsrotsnivå och statligt för att minska våldet och förstärka flickors status i samhället. Ett exempel på detta är delstaten Bihar som ligger i norra Indien. Där planterar ett flertal byar mangoträd varje gång en flicka föds och frukten från trädet går sedan till familjen. Trädplanteringen har visat sig fått flera positiva effekter. Bland annat har det motverkat att flickor gifts bort i ung ålder och dessutom har byråden (Panchayats) berikats med fler kvinnliga ledare än någon gång tidigare.

En av tjejerna utbrast: jag ska också plantera ett Mangoträd om jag får en dotter.

Avslutningsvis fick jag frågan om hur kvinnors rättigheter ska förverkligas. Då kom jag att tänka på en berättelse som jag fick höra av en beundransvärd person en sommardag på Visingsö för två år sedan.

Den handlar om en fånge som blir lovad att bli fri om denna lyckas ta ner det enorma berget utanför fängelsefönstret. Ja, svarar fången. Jag ska börja ta ner berget, sedan ska mina barn ta över, sedan mina barnbarn och sedan mina barnbarnsbarn. En dag var berget borta.

Kontentan av berättelsen är att kampen måste påbörjas någonstans för att sedan övertas av någon annan. På det sättet hoppas jag att kampen för kvinnors rättigheter i Indien och hela världen också ska fortsätta. Och den pågår för fullt idag.