Författare: Anna Ioannou

Två stora högtalare är fastknutna på autons tak. Den åker genom gårdarna, snart har alla hört meddelandet om den bortlivne mannen. Tankarna går till mannens sörjande familj. Var han gift går tankarna också till hans fru, kvinnan som ger otur. Kvinnan som i framtiden borde hålla sig inomhus på mornarna för att skydda sina grannar. Här är det många som tror att hela dagen kommer vara otursdrabbad om man ser en änka tidigt på morgonen. Frun skuldbeläggs nämligen för sin döde makes öde.

Ungefär tvåhundra år sedan hade änkan bränts på bål under mannens begravning så att hon kan följa honom även efter detta liv. För inte mer än tio år sedan var alla änkor klädda i vita saris, utan smycken och utan den röda bindin i pannan. Änkorna jag och Jonna mött de senaste dagarna bär färgglada saris, guldiga bangles och det var längesedan någon tvingades bli bränd till döds. En av kvinnorna vi träffade, Lakshmi, berättar om några av de svårigheter som ännu finns kvar:

– Vi blir sällan inbjudna på bröllop och andra fester, jag fick exempelvis inte komma när min dotter gifte sig. Lakshmi berättar om byborna som pratar illa om änkor bakom deras ryggar, om samtalen som tystnar när hon närmar sig.

– Jag blir arg av hur människor beter sig mot mig, men det finns inget jag kan göra, säger Muthukannu.

Hon är en av de andra änkorna vi talat med. Precis som många andra kvinnor flyttade hon efter bröllopet hem till sin make och hans familj, ibland flera timmar bort från sin hemort. Om maken sedan dör är det inte ovanligt att frun ses som en ekonomisk börda av svärfamiljen. Några verkliga rättigheter till hemmet hon levt i som gift finns oftast inte utan äganderätten ligger hos den döde makens familj.

Meena, ytterligare en änka, försöker själv få äganderätten till det hem hon levt i de senaste decennierna. Det, tillsammans med den mark hon lever av, tillhör idag hennes svärbror som enbart besöker huset någon gång per år. Han har dock möjlighet att ge bort eller sälja huset hemmet om han så önkar vilket sätter Meena i en osäker situation. En del fruar tvingas flytta när hennes make dör. Förhoppningsvis har de då sitt föräldrahem eller annan familjemedlem att få bo hos. Ibland upplevs de dock som en börda även för den egna familjen och tvingas finna en annan bostadslösning.

En ny make kan tyckas vara en lösning på åtminstone bostadsproblematiken men änkan Angurani, som själv inte gift om sig, känner inte heller till någon annan som gjort det. Istället beskriver hon en egen affärsverksamhet som lösningen för änkor att bli oberoende och få respekt.

Det är en av anledningarna till att änkorna vi talat med valt att ingå i Valiyampattis självhjälps grupp (self-help group, SHG) för just änkor. Med möten en gång i månaden får kvinnorna en möjlighet att öppna sig, diskutera problem, utbyta ideér och livsöden.

SHG är ett internationellt fenomen och via gruppen kan medlemmarna ta lån med fördelaktig ränta där gruppen fungerar som en säkerhet gentemot banken. De kan också ta snabba smålån från den gemensamma besparingspotten. Gruppen är således en oerhörd tillgång för människor med lite kapital och små möjligheter att få individuella lån från banken.

Angurani, Meena and Lakshmi.

Lakshmi, Meena, Muthkannu och Angurani har alla fått lån via sin SHG. Några har valt att ge utbildning till sina barn, andra har byggt ett hus till sig själva och en del har köpt kor för att via mjölkförsörjning generera en egen inkomst. I framtiden planerar de alla att ta fler lån via gruppen för att förändra sin vardag, öka sitt oberoende och stärka sin ekonomi.

Länk till min och Jonnas jämförelse av änkorna: Widows in Valiyampatti comparision

Då var det min tur att säga Hej efter semestertider. Det kan finnas mycket gott i att man reser runt som turist i ett land. Jag har lärt mig mer om olikheterna mellan Indiens olika stater, kulturen, den sociala situationen och människorna som bor där. Krasst sett kan man ju även se det positiva i att man blir en inkomstkälla till lokalbefolkningen när man går ut och äter, shoppar och besöker en hel del turistattraktioner.

Förhoppningsvis iaf. Det kan också bli så att man går till de ställen som rekommenderas av turistguiderna. Ställen som serverar god mat i en härlig atmosfär och med en charmerande europé som servitör (samt ägare!). Ställen som man sedan får höra, trots sina ofantligt mycket dyrare priser än traktens normala, inte är en sådan stor vinst för området och dess befolkning. Trots den europeiska servicen och maten infinner sig inte de europeiska arbetsrättigheterna och lönenivåerna. Vilket många kanske anser som självklart; vi befinner oss ju faktiskt inte i Europa utan i Indien. Jag tycker ändå att det är tråkigt när ställen som dessa, ja det finns många många fler, lyfts fram i turistguiderna när det finns bra restauranger ägda av lokalbefolkningen och som därmed, oftast, är en långsiktig investering i området.

Jag vet inte hur mycket den samhällsnyttiga/moraliska frågan ligger i fokus när turistböckerna skrivs. Kanske ligger där redan ett stort fokus? Vilket som är det svårt för en privatperson att påverka. Det vi kan påverka är dock att besöka lokalägda butiker och restauranger för att på så vis stödja områdets mer långsiktiga investeringar och, om vi har tid för det, tala med människor från trakten om vart man bör gå och äta och varför. Vem är ägaren? Hur behandlas personalen? Vart går lokalborna själva för att äta? Den sista frågan är också en stor chans till att se mer genuina delar av landet samt möjligheten till prisvärd och god mat.

Man vänjer sig fort. Det märktes i helgen när Jonna och jag tog nattbussen (som gick sönder två gånger under resan) till bergstaden Ooty. Efter bara en månad i södra Indiens värme frös vi riktigt ordentligt när vi klev av bussen. 13 grader kändes som -20. Människor, bilar och kor tycktes röra sig långsammare av kylan där uppe på berget. Saris och lungis var utbytta mot jeans, tjocktröjor och mössor.

Under helgen var vi riktiga turister – besökte en botanisk trädgård, strosade runt på de smala, branta gatorna och förundrades över hur rent det var och tog ett sk ”toy train” över berget till staden Coonoor. Trots att vi åkte i 10 km/h så skrek folk som i den värsta svängen av berg-och-dalbanan varje gång vi åkte igenom en tunnel. Det är något jag imponeras av med de indier vi mött; de är duktiga på att göra saker spektakulära. Är det inte att göra en tågresa i 10 km/h till ett nöjesfält så är det en stadsbuss pyntad liksom en festlokal med blinkande ljusslingor och högtalarsystem.

 

 

 

Väl i Coonoor trängde vi oss på en buss för att komma till utsiktspunkten Dolphin’s Nose där vi, förutom att skrämmas av nyfikna apor, njöt av den fantastiska utsikten som berget bjöd på! Nilgiribergen, som både Coonoor och Ooty ligger på, är täckt av utspridda städer där en stor del av befolkningen arbetar med teplockning. De stora plantagen är väldigt vackra, men har blivit till på bekostnad på stora delar av den djupgröna skogen som täcker berget. Diversifierad skog har bytts ut mot homogena plantage vilket bla lett till minskad nederbörd. Dessutom är ersättningen för teodlare låg i en världsmarknaden med ett tiotal köpare (som sedan säljer vidare till inhemska marknader) och tusentals producenter som således tvingas prispressa för att locka konsumenterna.

Många ur den inhemska befolkningen på bergskedjan arbetar som just teodlare. Keystone Foundation är en NGO som arbetar för att stärka dessa människor via eko-vänliga initiativ. Istället för den ensidiga teodlingen vill de få människor att se värdet i buskar och träd som kan användas till mer än en sak, inte bara gröna teblad utan ett hållbart ekosystem som ger frukt, grönsaker, foder och virke.

 

 

 

 

 

 

 

Keystone är en del av Framtidsjordens nätverk och höll i början av denna vecka i en workshop om hur planeringen, övervakningen och utvärderingen (Planning, Monitoring and Evaluation) ska skötas av nätverkets medlemmar. Jag och Jonna följde med vår handledare Poppy och kollegan Suresh Kanna till mötet där även TEDE-trust och CIRHEP, inklusive praktikanterna Maja och Denice, deltog. Det var väldigt intressant att få inblick i alla olika typer av rapportering och data som organisationerna måste ha för att bestyrka sina olika projekt för allmänheten och donatorer samt för ett externt och internt utbildningsverktyg. Med tanke på den debatt gällande ekologiskt jordbruk som pågår hemma i Sverige känns det extra relevant att samla bevis i form av data och kvalitativa intervjuer på att ekologiskt jordbruk är gynnsamt för lokalbefolkningen i södra Indien.