Emma Rehnberg Jensen – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

4 januari, 2023

Mantilla – Vart ska vi börja?

Efter att ha varit 1,5 vecka i Pellegrini var det dags att resa vidare till nästa by. Mantilla ligger också intill naturreservatet Ìbera. Mantilla anses dock inte vara en av de så kallade portalerna med direkt tillgång till naturreservatet som Pellegrini har, utan ligger en bit utanför. Mantilla är större än Pellegrini och detta märker man av det direkt. Denna by är på något sätt mer utspridd och trots att man även här hälsar på alla som man möter och att det finns många gator som också saknar asfalt, så är man mycket mer anonym med sina 2600 invånare. Den största skillnaden från Pellegrini är dock att det knappt finns någon turism här – men det har eldsjälen Nancy en önskan om att förändra.

Nancy är född och uppvuxen i Buenos Aires, men hennes föräldrar kommer från Mantilla och under pandemin valde föräldrarna att flytta tillbaka, för att komma undan storstaden. Nancy och hennes make brinner för Mantilla och ser att staden har en stor outnyttjad potential. De vill sätta Mantilla på kartan över ställen som lockar turister som vill uppleva och njuta av vad Ìbera har att erbjuda. Trots att de själva bor kvar i Buenos Aires har de besökt Mantilla många gånger och även byggt ett litet hus för att hyra ut till kommande turister, och jag fick äran att vara deras första gäst!

I Pellegrini finns redan väluttänkta rutiner och system för att hantera och livnära sig på turism. I Mantilla finns uttalade drömmar och framtidsplaner. De är i startskedet av att förbereda ett skifte i staden. I Pellegrini fick jag, trots att de behandlade mig som en lokal bybo, ta del av många av deras turistattraktioner, och jag intog en observerande roll. I Mantilla däremot blev jag, utan att jag till en början förstod det, behandlad som en förebild. Här frågades jag inte hur kallt det var i Sverige, här frågades jag vad jag tyckte var det viktigaste att ta itu med för att förbättra Mantilla. Och när jag berättade att jag hemma i Sverige jobbar som hållbarhetskonsult ville de spela in en inspirationsvideo för den lokala skolans ungdomar, eftersom de nästa år ska implementera ett program som riktar sig mot hållbarhetsfrågor.

I Pellegrini undrade jag ofta om hur deras sophantering gick till, och fann svaret i att man lade soporna (med alla platsflaskor från vattnet separerade) i en metallkort utanför sitt hus på onsdagar och fredagar. I Mantilla fick jag berättat för mig att det inte var länge sedan att folk slängde sina sopor direkt på gatan utanför sina hus, eller grävde ner dom i sin trädgård. Det senare alternativet innebär att marken, och även grundvattnet, riskerar att bli kontaminerat och giftigt. Nancy och ett gäng andra lokala eldsjälar ville göra något åt detta och påbörjade ett projekt som kallades ’Pueblo limpio, Pueblo lindo, Pueblo sano’, som kan översättas till Ren stad, Vacker stad, Hälsosam stad. Detta projekt fångade givetvis mitt intresse och ledde mig på en intressant dag i spåret av soporna.

På torsdag morgon lämnade Nancy av mig hos en av Mantillas andra eldsjälar: Enrique Nuñez, lärare på den lokala skolan. Tanken var att jag skulle besöka han lokala mini-bryggeri av tomatsås, men våra samtal ledde oss snabbt in på problematiken med soporna, och vi kom överens om att vi människor är en rolig art. För lite som apor med bananer behöver vi ett belöningssystem för att ändra vanor. Enrique berättade om det lokala initiativet att fånga upp stadens barn för att initiera förändring kring sop-problematiken.

Under ett tre månaders långt pilotprojekt utmanades de lokala skolbarnen att samla så många plastflaskor de bara kunde, där den skolklass som samlade flest plastflaskor skulle vinna en resa till en annan stad, något som värdesätts högt här eftersom möjligheten att resa för många är begränsad. Under dessa tre månader samlades hela 50 kg sopor ihop, bestående av endast tomma plastflaskor från vattenkonsumtionen. En självklar framgångssaga: en renare stad och en skolklass till lyckliga vinnare. Nu hoppas Enrique och resten av de involverade i projektet att kunna fortsätta detta projekt i framtiden.

Enrique berättade dock att på trots av det lyckades projektet, stötte de snabbt därefter på nästa utmaning: för vad gör man av alla dessa noga insamlade platsflaskor i en stad som helt och hållet saknar sopsortering och återvinning? Detta tog oss in på nästa intressanta ämne och jag erbjöds en tur till den lokala soptippen. Det är kanske inte en dagsutflykt för framtidens turister, men för mig var det genuint spännande. Men min spänning förvandlades strax till en rynka i pannan. För stadens soptipp var verkligen just det, en soptipp. Ett stort berg av alla möjliga sopor i en stor hög. Och mitt i detta berg stod två personer som, bland glasbitar och matrester letade de efter aluminiumburkar. De går nämligen att sälja, för 150 pesos (10SEK) per kilo. Förvisso är det bra att dessa samlas ihop, men det är också en väldigt ohälsosam miljö att jobba i, utöver den bakande solen och 40-graders värmen.

Av en ren slump träffade vi på vägen till soptippen stadens borgmästare som utan att blinka gjorde oss sällskap till soptippen och visade fram den nya planen för sophanteringen. Nämligen en stor grop där soporna ska grävas ner, med ett skyddande lager som ska förhindra att mark och vatten kontamineras. Borgmästaren följde sedan med oss tillbaka till Enriques hus för att fortsätta konversationen. Han var väldigt intresserad av att veta hur saker gick till i Sverige, och hur våra system såg ut, vilka direktiv vi har osv. Snacka om att min spanska sattes på prov.

Det var när jag berättade för dem om våra pant-system, som deras ögon tändes som ljusslingor. Enrique var mer skeptisk till idén att införa pantsystem eftersom det kräver ”finansiering och automatisering” medan borgmästaren med sin något yngre ålder strax såg möjligheten att hitta en Mantilla-tvist, ett manuellt system där folk betalas kontant för sin pant. Kanske är detta vägen framåt? Kanske blev detta början på Mantillas första pantningssystem, inspirerad av den svenska modellen? För när byborna frågade mig vad som var det mest uppenbara som behövde göras så var mitt svar just detta: Sophanteringen. Men självklart kunde jag inte låta bli, när de gav mig så fria tyglar, att tillägga eko-turism. En turism som har minimal påverkan på naturen. Vad skulle hända om Mantilla enbart erbjöd turism som inte hade utsläpp? Kajak, cykel och ridturer? Jag vågade knappt nämna elbåtar av respekt för kostnadsfrågan, men innan jag hann säga något berättade Nancy att det fanns planer på att köpa in elbåtar.

Vad händer när man börjar med helt fria tyglar år 2022? Bara fantasin och budgeten sätter gränserna. Ingen säger att man måste följa andra byar i fotspåren, Mantilla kan skippa steg och ta en hållbar approach från start! Med eldsjälar som Nancy och Enrique är jag säker på att det kan gå hela vägen.

I Pellegrini lärde jag mig att observera, i Mantilla blev jag en del av att realisera.

Sopsystemet i Pellegrini, där man lägger soporna i en metallkorg utanför huset.

4 januari, 2023

Pellegrini – en plats bortkopplad från ungefär allt..

”Hej Emma, här varsågod, vill du ha mate? Eller ja, det är egentligen tereré, alltså kall mate, det går ju inte att dricka varm mate i denna värme, hur gick resan hit? Mitt namn är Marylin och det här är Araceli”

Bara en timme efter att jag landat i Pellegrini möttes jag av två vänliga leenden tillhörande två kvinnor som bor och kommer härifrån. De hämtade mig i bil och vi åkte ut på en tur…

Efter att ha spenderat ungefär 1,5 månad i Buenos Aires hade jag en önskan om att lämna staden, cementen och allt vad det innebär och få en större bild av vad landet Argentina är. Speciellt eftersom Buenos Aires stadskärna faktiskt påminner en del om Europa. Vi pratade ihop oss inom Pereyra och organiserade därefter en resa till provinsen Corrientes där naturreservatet Íbera ligger.

Resan dit var en nattbuss till Mercedes där Cecilia som är en del av Pereyra bor, Cecilia hämtade mig på stationen och öppnade sitt hem för mig. Vi åt frukost ihop och sedan vilade jag i hennes hem. Vilan var välbehövlig eftersom jag knappt hade sovit under natten. Inte för att det inte gick, bussarna i Argentina är överraskande bekväma med stolar som kan fällas ut som fåtöljer – anledningen var effekten av den minskade ljusföroreningen som fick himlen att explodera av stjärnor på ett fantastiskt vackert sätt. Omöjligt att inte beundra! Därefter var det dags för nästa buss, och trots att distansen mellan Mercedes och Pellegrini i sig inte är särskilt lång med sina 70 km så tog de 3,5 timme att åka eftersom vägen är bumling och av grus.

Pellegrini är en stad med ungefär 1000 invånare. Vid första anblicken hade jag svårt att förstå vart jag landat, bussen stannade i ett antal korsningar och folk hoppade av utan att chauffören berättade var vi befann oss. Jag hade svårt att förstå hur folk visste vart de skulle hoppa av, allt såg likadant ut och även lika så öde med enkla vägar av rött stengrus. Mest av allt såg det ut som att varje korsning var en återvändsgränd. Sist att gå av var jag, och när chauffören annonserade att vi var framme hade vi stannat utanför ett litet orange hus. Jag hade fått instruktioner om att dörren var olåst och att nycklarna till huset satt i dörren på insidan, vilket riktigt nog stämde. Detta blev den första av många kulturkrockar jag upplevde mellan Pellegrini och Buenos Aires. Ett tema som skulle fortsätta utvecklas under veckan.

I Buenos Aires får jag i genomsnitt höra en gång om dagen att jag bör vara försiktig, att helst inte vistas i staden ensam eller gå runt med mina värdesaker synliga. I Pellegrini fick jag höra att det jag behövde vara mest rädd för, var stadens alla hundar. Det tog någon dag innan jag faktiskt andades ut och förstod vilket liten pärla jag hamnat i. För pärla är nog faktiskt vad jag skulle vilja kalla denna lilla stad. Pellegrini är inte större än 10 gånger 10 kvarter. Här finns ingen asfalt och många gator saknar namnskyltar. Alla vet vem dom bor granne med men ingen vet vilket husnummer de bor på. Här ges vägbeskrivningar genom att utgå ifrån referenspunkter som exempelvis ”Två kvarter från Dianas hus, till höger”. Många hus saknar fysiska fönster och dörrar och vill man besöka sin granne så anmäler man sin ankomst genom att klappa händerna ett par gånger, eftersom inga av husen har dörrklockor. Det finns några hus som har dörrar, men det spelar knappt någon roll för här låser man inte om sig. Pellegrini bygger på respekt, tillit och gemenskap, och man hjälper mer än gärna till när grannen behöver hjälp. Dela med sig gör man också utan att blinka. I Argentina upplever jag att de har en helt annan kultur vad gäller att dela med sig, där det mest utmärkande exemplet är mate-kulturen. Mate är Argentinas svar på kaffe och görs på örten yerba som utseendemässigt liknar grovmalt grönt te men till smaken, skulle jag säga att det mer har toner av rostat bröd. Yerban hälls upp i en mate (själva koppen) och sedan hälls varmt eller kallt vatten över, och maten avnjuts sedan genom ett metallsugrör. När första personen har druckit upp sin ”portion” av maten fylls det på med vätska och sedan skickas maten vidare till nästa person i rummet. Samma princip gäller också gärna med andra drycker, det är exempelvis helt normalt att samma ölburk passerar en cirkel av 5-6 personer.

På söndagar anammar man gärna familjemiddagar och ”asado” som är argentinska motsvarigheten till BBQ. Diana (min kontaktperson här i Pellegrini) och hennes familj öppnade utan att tveka upp sitt hem för mig båda söndagarna jag var här. Återigen delas det på kors och tvärs, glas som tallrikar, och familjemedlemmarna tar var och en med lite av varje: mat som bestick, ungefär som ett knytkalas. Då jag har haft begränsade möjligheter att laga mat och än mindre köpa veganskt uppskattade jag mer än någonsin dessa inbjudningar. När jag artigt frågade om jag fick lov att skänka mig själv ett glas läsk log de vänligt mot mig och sa ”Emma, allt du ser på bordet är till för alla, ta vad du vill ha!”, och precis så var det. Det var inte bara Dianas familj som välkomnade mig med öppna armar. Jag lärde under veckan känna många av byborna som glatt bjöd med mig till höger och vänster på exempelvis kajakturer, fågelskådningar och middagar. De gjorde det inte för att visa upp deras stad för mig som turist, utan för att de behandlade mig som en av de lokala. Detta var något som fick mig att helt och hållet glömma bort känslan av saknad som jag kunde känna av i storstaden.

Människorna här fick mig att känna mig väldigt hemma, väldigt välkomnad och hade ett stort intresse för att höra om Sverige. Hur kallt är det? Är det sant att solen aldrig går upp på vintern? Hur varmt kan det bli som maximalt på sommaren? Och lika så hade jag ett stort intresse för att bekanta mig med dem och livsstilen här. För det är något alldeles särskilt med Pellegrini. Husen är inte större än vad som rent praktiskt sett behövs. De är inte heller onödigt höga, i många fall behövde jag med mina 163cm böja mig för att inte slå i dörrkarmen. Förutom det imponerande vilda djurlivet som finns i naturreservatet intill staden (det som lockar alla turister), så finns det även en rik variation av alla möjliga slags husdjur. Katter, ankor, får, hästar, hundar och katter lunkar fritt och fredligt runt på staden gator. För en utomstående är gränsen mellan mina och dina djur väldigt otydlig, men en sak är säker, det är otroligt mysigt och idylliskt. Vart du än går slår det nästan aldrig fel att du får sällskap på din färd av en av stadens alla hundar och när folket samlas på stadens plaza, följer hundarna med.

Veckan som jag besökte Pellegrini var en vecka med fokus på biologisk mångfald, i samband med att staden fyller 99år. Hela veckan var fullproppad av aktiviteter och workshops. Pellegrini är en plats som livnär sig på turism, där vissa av stadens invånare har logi, andra restauranger, vissa jobbar i naturreservatets park, andra som guider som tar med turister på båt-, kajak- eller ridturer. Gemensamt är att alla är vänliga och tillmötesgående, och de förväntar sig inte något i retur. Exempelvis åkte jag ut på en ridtur och när vi kom tillbaka frågade jag hur jag kunde hjälpa till att ta hand om hästarna och sadla av, vår guide blev så förvånad eftersom han aldrig tidigare fått frågan, men insisterade trots allt på att jag inte skulle hjälpa till.

Om jag ångrar att jag kom hit? Ett helt klart nej! Min korta tid i Pellegrini var fullproppad av intryck och händelser. Detta gäller även språkmässigt, för här kunde jag bara förlita mig på mitt spanska ordförråd utan att ta hjälp av andra språk, och social som jag är fanns bara ett sätt framåt – att anstränga mig ordentligt och när det gick snett så var de inte sena till att dela en stund av skratt med mig. Det är fantastiskt hur långt man kan komma endast med viljan att förstå varandra. Under veckan träffade jag många eldsjälar som jag hade otroligt givande samtal med, samtal om naturen och människans sätt att behandla och förhålla sig till den. Det var vackert att både få nya perspektiv och samtidigt inse att det finns människor som likt mig själv vill värna om vår planet på bästa möjliga sätt, trots att våra liv och boplatser nästintill är varandras raka motsatser. Det ger mig hopp och motivation för framtiden!

Eftersom mitt intresse för hållbarhet ligger mig varmt om hjärtat har jag inte kunnat låta bli att ha på mig dessa glasögon under min tid i Pellegrini, än mindre eftersom det var biologisk mångafaldighetsvecka. Pellegrini skiljer sig inte från många andra platser. Människor väljer sina ”strider” och fokus. Här återanvänds material till stor del, exempelvis vid husbyggen, där tar man gärna vara på material från gamla hus och man använder material som finns inom räckhåll. Matrester som blir över vid middagar ges till djuren och djuren vandrar i sin tur fritt runt och bearbetar mark genom tramp och betning och lämnar därmed också gödsel till marken på vägen, här finns inte en skylt om ”rastning förbjuden” inom räckhåll. Tvärtemot hittade jag hästgödning avsiktligen anlagd intill samtliga trädstammar i trädgården utanför huset. Under veckan [1] gavs workshops i hur man använder det vi hittar i naturen för att göra konst, en workshop som kallades bio-konst och var till för byns lokala barn. Syftet var att barnen skulle bekanta sig med naturen, blommorna och träden de har runt sig. En annan workshop som hölls var en hantverksworkshop där vi gjorde egna anteckningsböcker, av papperspåsar och kartongbitar som inte längre användes, återbruk och upcycling i sitt esse. En tredje workshop som hölls innebar att ta vara på en av de lokala frukterna och demonstrera hur man kan göra godis av denna.

Under veckan filmade och fotade jag flitigt, vilket gjorde att jag också konstant hade mina observerande glasögon på mig, detta gav mig inspiration till att sammanställa en video där jag intervjuade personer som höll i tre av workshopparna. Varför? Därför att det under veckans framskridande och de dialoger jag hade slog mig att alla dessa beslut som människorna här gör, eller de workshoppar som hölls inte verkar utgå utifrån ett ”hållbarhetsbeslut”, när jag exempelvis intervjuade några av de som höll i workshopparna och ställde frågan ”Vad betyder hållbarhet för dig?” var jag först tvungen att förklara ordet hållbarhet (lagom svårt utan att influera personens svar på frågan). Det verkar som att de helt enkelt lever och utgår ifrån det sätt som ger mest mening, varför spärra in djuren när de kan gå fria och hitta mat som de vill? Varför åka långt för att köpa material för dyra pengar när man kan återanvända grannen gamla kohage-grind till att bygga ett matbord?

Många kulturkrockar senare, och med minnen och möten som jag kommer minnas för livet lämnar jag Pellegrini med många reflektioner och tankar, bland annat att det finns mycket att hämta från Pellegrini. Även om det verkar vara omedvetet så anammar de verkligen Think Global, Act Local.

I sin korthet har jag gjort mig några reflektioner kring atmosfären i Pellegrini:

Fysiska dörrar och lås är inte nödvändigt eftersom alla känner och litar på dem de bor granne med.
Det är helt okej att avvika från originalplanen och ta nya beslut, även fyra gånger på raken. Om någon behöver göra om sitt arbete för att en annan ändrar sitt beslut är det inget konstigt med det.
Det är Pellegrini-borna som bestämmer takten i livet och samhället som ett kollektiv, det verkar som att de gemensamt bestämt sig för att slå av takten och därmed blir livet direkt mindre stressigt här.
Hur anpassningsbara människorna är. Går strömmen mitt under Fotbolls-vm? Inga problem, grannen hämtar en dieselgenerator. Går strömmen mitt under stadens 99års-fest? Då fortsätter bandet spela utan vare sig lampor eller förstärkning och byn ser det som en chans att vila fötterna och uppskatta stjärnhimlen.
Man hjälper till, ställer upp och erbjuder hjälp utan att förvänta sig något i retur.

Å andra sidan fanns vissa lustiga saker, som att alla åker scooter eller bil oavsett om man ska 3 eller 10 kvarter, och man låter gärna bilen stå på tomgång medan man är inne och pratar med grannen. Till en början blev jag nästan lite stött av detta beteende, men fanns senare förklaringen; värmen. Under de mest intensiva soltimmarna kommer temperaturen utan problem upp till 42 grader här i Pellegrini, så air-condition är helt klart din bästa vän! Att promenera bara 10 minuter mitt på dagen kan vara nästintill olidligt.

Pellegrini har fångat mitt hjärta, både utifrån den fantastiska natur som finns utanför dörren, samt människorna och deras sätt att leva. Här är otroligt lugnt och harmoniskt, stress och punktialitet är ord utan tydlig mening och siesta anammas varje dag. Här har jag fått lust att ta av mig skorna och gå barfota på grusvägarna och att meditera har inte varit nödvändigt, för hela Pellegrini är insvept i god energi.

Stort tack till Framtidsjorden, Pereyra och Pellegrini som tillsammans gjorde den här resan möjlig! Kram Emma i Argentina.

Krokodiler finns det gott om i naturreservatet och kan skådas från säkert avstånd på båtturer i parken.

31 oktober, 20221 november, 2022

I utkanten av Buenos Aires

Vid första ögonkastet kan man tycka att Buenos Aires verkar vara en stad som lika gärna kunnat funnits i något sydeuropeiskt land. Mycket av arkitekturen tycks vara liknande, med stora breda gator som ofta pryds av alléer med stora vackra gröna träd. Det var nog bland annat detta som gjorde att jag omedelbart kände mig rätt hemma här, trots att det nästintill är så långt ifrån hemma man kan komma. Första gången jag åkte till Argentina var februari 2020, tanken var då att jag skulle genomföra en praktik med Framtidsjorden, här på plats i Buenos Aires, med den lokala miljöorganisationen Pereyra. Riktigt så blev det dock inte… När Mars 2020 kom blev vi tvungna att hastigt packa våra väskor och återvända hem, innan landets gränser stängde och total lock-down blev den nya verkligheten i landet.

Nu har det gått ungefär 2,5 år, och i oktober 2022 kunde jag äntligen återvända. Lite har förändrats, exempelvis är jag den här gången i väg på egen hand, då min tidigare BA-vapendragare Johanna tyvärr inte kunde följa med i denna tidsperiod. Att återvända ensam trodde jag skulle kännas precis som förra gången, lätt, hemtrevligt och romantiserat. Jag vet inte om det beror på att jag fick hoppa rakt in i ett pågående projekt med organisationen Pereyra, eller om det är just det att jag kom hit själv, och bor själv. Till skillnad från förra gången då vi bodde i ett enormt kollektiv med 19 personer, från olika länder i Sydamerika. Men jag tycks mig ha fått uppleva en annan sida av Buenos Aires den här gången, eller kanske har jag bara blivit äldre och mer uppmärksam nu?

Projektet som jag fick ta del av, i slutskedet, eller rättare sagt slutspurten, hade fått namnet ”Cuento con derechos” som kan översättas med ”historier med rättigheter”. Pereyra hade fått i uppdrag att tillsammans med bland annat det offentliga handlednings ministeriet här i BA, att besöka fem olika skolor, fritidsgårdar eller liknande organisationer som riktar sig mot barn och ungdomar i utsatta områden eller situationer. Det rörde sig bland annat om barn som bor i några av de områden som anses som de fattigaste i staden, eller barn som har funktionsnedsättningar, antingen fysiska eller psykiska.

Projektet gick sedan ut på att besöka de fem olika ställena, där de barn som hade intresse av att delta, tillsammans valde ut en rättighet som de fokuserade på, varefter de skapade en fantasifull historia. Varje historia skulle sedan komma att illustreras och visualiseras med ritningar eller skådespel, som barnen utförde. Projektet fortlöp mellan september och oktober och avslutades med uppvisning på ett lokalt kulturcenter. Här träffades alla barn och ungdomar för första gången från de fem olika grupperna, och framförde sina historier för varandra. Dessutom fanns även en stor publik av föräldrar och andra anhöriga. Resultatet blev storslaget, och det skrevs om det i tidningen.

Vilka var då rättigheterna som barnen lärde sig om, och skapade historier kring? Bland andra var det rätten till ett arbete, rätten till en familj och rätten till att bli jämlikt behandlad. Eftersom barnen som deltog hade olika förutsättningar för att uttrycka och röra sig, användes olika hjälpmedel för att förverkliga historierna. Men gemensamt för dem alla var att de kände sig stärkta av upplevelsen. Energin i rummet var fylld av uppstämdhet, förväntningar och nervositet. Lorena, en av de ansvariga på en av organisationerna, ”Pamperito” beskrev projektet som oerhört värdefullt, ”Det är viktigt att barnen får lära sig, redan från en tidig ålder, att även de har rättigheter, så att de tar med sig det när de börjar skolan”.

Då alla bilder av barnen i detta projekt tillhör ministeriet, kan jag tyvärr endast dela bilder som inte är direkt knutna till projektet. Men dessa bilder visar de områdena som två and fem organisationer är belägna i. Dessa områden anses som sagt som några av de fattigaste i Buenos Aires och av säkerhetsskäl blev vi skjutsade i en mini van fram och tillbaka. Det som slog mig särskilt var att dessa områden ligger ett stenkast utanför stadskärnan, men man skulle kunna tro att det är mil emellan. Man får en känsla av en bortglömd del av stan, där det inte finns någon hjälp att hämta från samhället. Områdena präglas av nedskräpning och nödlösningar. Exempelvis hänger alla kablar utanpå byggnaderna och man kan lugnt säga att det råder kabelkaos. Här har inte människor råd att betala för elen, men staden har valt att inte stänga av den trots allt, eftersom det skulle leda till katastrof och förmodligen möta stort motstånd. Hundar springer runt lösa hur som helst och människor rotar i skräphögar för att förhoppningsvis hitta något av värde. Det är då det är som viktigast att det finns eldsjälar som Lorena eller Soledad, som öppnar sina egna hem för områdets barn och ungdomar, gör om sina bakgårdar till fridfulla rastgårdar där barnen kan komma och gå som de vill, ”mi casa es su casa” i dess renaste form. Hit kan barnen komma och få mat för dagen, och ägna sig åt andra aktiviteter som sport eller kreativt skapande.

/Emma i Buenos Aires.