Mantilla – Vart ska vi börja? 

Efter att ha varit 1,5 vecka i Pellegrini var det dags att resa vidare till nästa by. Mantilla ligger också intill naturreservatet Ìbera. Mantilla anses dock inte vara en av de så kallade portalerna med direkt tillgång till naturreservatet som Pellegrini har, utan ligger en bit utanför. Mantilla är större än Pellegrini och detta märker man av det direkt. Denna by är på något sätt mer utspridd och trots att man även här hälsar på alla som man möter och att det finns många gator som också saknar asfalt, så är man mycket mer anonym med sina 2600 invånare. Den största skillnaden från Pellegrini är dock att det knappt finns någon turism här – men det har eldsjälen Nancy en önskan om att förändra. 

Nancy är född och uppvuxen i Buenos Aires, men hennes föräldrar kommer från Mantilla och under pandemin valde föräldrarna att flytta tillbaka, för att komma undan storstaden. Nancy och hennes make brinner för Mantilla och ser att staden har en stor outnyttjad potential. De vill sätta Mantilla på kartan över ställen som lockar turister som vill uppleva och njuta av vad Ìbera har att erbjuda. Trots att de själva bor kvar i Buenos Aires har de besökt Mantilla många gånger och även byggt ett litet hus för att hyra ut till kommande turister, och jag fick äran att vara deras första gäst! 

I Pellegrini finns redan väluttänkta rutiner och system för att hantera och livnära sig på turism. I Mantilla finns uttalade drömmar och framtidsplaner. De är i startskedet av att förbereda ett skifte i staden. I Pellegrini fick jag, trots att de behandlade mig som en lokal bybo, ta del av många av deras turistattraktioner, och jag intog en observerande roll. I Mantilla däremot blev jag, utan att jag till en början förstod det, behandlad som en förebild. Här frågades jag inte hur kallt det var i Sverige, här frågades jag vad jag tyckte var det viktigaste att ta itu med för att förbättra Mantilla. Och när jag berättade att jag hemma i Sverige jobbar som hållbarhetskonsult ville de spela in en inspirationsvideo för den lokala skolans ungdomar, eftersom de nästa år ska implementera ett program som riktar sig mot hållbarhetsfrågor.  

I Pellegrini undrade jag ofta om hur deras sophantering gick till, och fann svaret i att man lade soporna (med alla platsflaskor från vattnet separerade) i en metallkort utanför sitt hus på onsdagar och fredagar. I Mantilla fick jag berättat för mig att det inte var länge sedan att folk slängde sina sopor direkt på gatan utanför sina hus, eller grävde ner dom i sin trädgård. Det senare alternativet innebär att marken, och även grundvattnet, riskerar att bli kontaminerat och giftigt. Nancy och ett gäng andra lokala eldsjälar ville göra något åt detta och påbörjade ett projekt som kallades ’Pueblo limpio, Pueblo lindo, Pueblo sano’, som kan översättas till Ren stad, Vacker stad, Hälsosam stad. Detta projekt fångade givetvis mitt intresse och ledde mig på en intressant dag i spåret av soporna. 

På torsdag morgon lämnade Nancy av mig hos en av Mantillas andra eldsjälar: Enrique Nuñez, lärare på den lokala skolan. Tanken var att jag skulle besöka han lokala mini-bryggeri av tomatsås, men våra samtal ledde oss snabbt in på problematiken med soporna, och vi kom överens om att vi människor är en rolig art. För lite som apor med bananer behöver vi ett belöningssystem för att ändra vanor. Enrique berättade om det lokala initiativet att fånga upp stadens barn för att initiera förändring kring sop-problematiken. 

Under ett tre månaders långt pilotprojekt utmanades de lokala skolbarnen att samla så många plastflaskor de bara kunde, där den skolklass som samlade flest plastflaskor skulle vinna en resa till en annan stad, något som värdesätts högt här eftersom möjligheten att resa för många är begränsad. Under dessa tre månader samlades hela 50 kg sopor ihop, bestående av endast tomma plastflaskor från vattenkonsumtionen. En självklar framgångssaga: en renare stad och en skolklass till lyckliga vinnare. Nu hoppas Enrique och resten av de involverade i projektet att kunna fortsätta detta projekt i framtiden. 

Enrique berättade dock att på trots av det lyckades projektet, stötte de snabbt därefter på nästa utmaning: för vad gör man av alla dessa noga insamlade platsflaskor i en stad som helt och hållet saknar sopsortering och återvinning? Detta tog oss in på nästa intressanta ämne och jag erbjöds en tur till den lokala soptippen. Det är kanske inte en dagsutflykt för framtidens turister, men för mig var det genuint spännande. Men min spänning förvandlades strax till en rynka i pannan. För stadens soptipp var verkligen just det, en soptipp. Ett stort berg av alla möjliga sopor i en stor hög. Och mitt i detta berg stod två personer som, bland glasbitar och matrester letade de efter aluminiumburkar. De går nämligen att sälja, för 150 pesos (10SEK) per kilo. Förvisso är det bra att dessa samlas ihop, men det är också en väldigt ohälsosam miljö att jobba i, utöver den bakande solen och 40-graders värmen. 

Av en ren slump träffade vi på vägen till soptippen stadens borgmästare som utan att blinka gjorde oss sällskap till soptippen och visade fram den nya planen för sophanteringen. Nämligen en stor grop där soporna ska grävas ner, med ett skyddande lager som ska förhindra att mark och vatten kontamineras. Borgmästaren följde sedan med oss tillbaka till Enriques hus för att fortsätta konversationen. Han var väldigt intresserad av att veta hur saker gick till i Sverige, och hur våra system såg ut, vilka direktiv vi har osv. Snacka om att min spanska sattes på prov. 

Det var när jag berättade för dem om våra pant-system, som deras ögon tändes som ljusslingor. Enrique var mer skeptisk till idén att införa pantsystem eftersom det kräver ”finansiering och automatisering” medan borgmästaren med sin något yngre ålder strax såg möjligheten att hitta en Mantilla-tvist, ett manuellt system där folk betalas kontant för sin pant. Kanske är detta vägen framåt? Kanske blev detta början på Mantillas första pantningssystem, inspirerad av den svenska modellen? För när byborna frågade mig vad som var det mest uppenbara som behövde göras så var mitt svar just detta: Sophanteringen. Men självklart kunde jag inte låta bli, när de gav mig så fria tyglar, att tillägga eko-turism. En turism som har minimal påverkan på naturen. Vad skulle hända om Mantilla enbart erbjöd turism som inte hade utsläpp? Kajak, cykel och ridturer? Jag vågade knappt nämna elbåtar av respekt för kostnadsfrågan, men innan jag hann säga något berättade Nancy att det fanns planer på att köpa in elbåtar. 

Vad händer när man börjar med helt fria tyglar år 2022? Bara fantasin och budgeten sätter gränserna. Ingen säger att man måste följa andra byar i fotspåren, Mantilla kan skippa steg och ta en hållbar approach från start! Med eldsjälar som Nancy och Enrique är jag säker på att det kan gå hela vägen. 

I Pellegrini lärde jag mig att observera, i Mantilla blev jag en del av att realisera.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *