Fanny och Astrid med utsikt över provinsen Pastaza.
Ecuadorpraktikanterna bor numera i Arajuno i östra Ecuador, och jobbar med en organisation som heter Puka Rumi.
Vi har varit här i knappt två veckor. Hittills har vi kört vår handledares jeep över floder och nedlagda flygfält. Delat våra dagar, måltider och konversationer med våra nya kollegor som tillbringar sina liv i regnskogen. Släpat möbler tillsammans genom leriga berg i ösregnet, och sprungit tillbaka över samma berg för att hinna över floderna innan de stiger.
Lyssnat till otaliga lokala legender med orörd skog som utsikt. Legat på rygg på konstgräsplanen efter träningspass och tittat på stjärnfallen. Sett vinden föra med sig döda löv, himlen svartna av regnmoln, blixtarna smattra över trädtopparna och förstå att det kommer att bli en strömlös kväll.
Åkt kanot över Rio Arajuno för att förnya visum i Tena. Pratat med männen som skövlar skogens högsta träd. Sett oljeföretagens varningsskyltar, tankbilar och pumpstationer, och deltagit i möten med urfolk som organiserar sig för att inte låta olje- eller träbolagen få en enda millimeter till av skogen.
Burit korrugerad plåt och säckar med sten över mjuk lerjord. Planterat träd och rensat sly med machete med solen i zenit. Överraskats av insekter stora som kräftor mitt bland bananklasarna. Druckit fermenterad yucca, te på guayusa–plantan och varm bananjuice, och ätit banan, kanel, vilda vindruvor, kokablad, avillo och guayaba direkt från träden.
Drivits nära gränsen av allestädes närvarande myggbett, fukt och lera. Lärt oss tvätta för hand. Delat kök, badrum och privatliv med 6 andra människor. Somnat till ljudet av TV, reggaetón och kvällskonversationer och vaknat mitt i natten av regn som för tankarna till syndafloden.
Det är oavbrutet svettigt, smutsigt, blött.
Astrid sa igår “nu är jag kär i Arajuno” och jag kan inte annat än hålla med.
Amazonas är magiskt.
/Fanny
Arajuno är byggd runt ett gammalt oljeflygfält.”FARA” – varningsskylt från oljebolaget AGIP.Skövling av Amazonas pågår.
María Tránsito Sinbaña avtecknar sig mot en kuliss av hårt brukade berg. Några mil sydöst om huvudstaden Quito vittnar de mjuka kullarna om många generationers slitsamma arbete på fälten.
För tre år sedan fick hon gå från förskolan i San Fransisco Yura. Nu har hon återvänt till fälten där hon växte upp, där hon försöker få livet att gå runt genom att odla majs och spannmål.
2016 införde Ecuadors förre president Rafael Correa en lag tänkt att gynna den unga arbetslösa befolkningen, med syfte att stimulera arbetsgivarna att anställa unga (källa). Konsekvensen har blivit att den äldre delen av befolkningen avskedas i drivor.
”Vi var pedagoger med lång erfarenhet, nu sliter vi på fälten och har inget annat val än att ta våra barn med oss”. María gestikulerar hur barnen kan bli lämnade i ett taggigt björnbärssnår under den stekande solen hela dagen för att föräldrarna måste arbeta. “Jag fick inget nytt jobb fast jag är utbildad och har arbetat hela mitt liv. Om man inte hittar på en ny lösning så kan man inte mata sina barn. Jag har varit där, jag vet hur det är.
Tårar rinner nerför Marías kinder medan hon fortsätter prata.
“Vi befinner vi oss i en djup kris.”
Staten kommer inte med några subventioner till småbrukare, och i detta lynniga klimat är livet som jordbrukare inte lätt. En eftermiddag av hagel, en tillfällig svacka i efterfrågan eller en regnsäsong som kommer för sent och slutar för tidigt, kan vara förödande när man lever utan marginaler.
María hade gjort ett försök att odla björnbär, men igår föll ett centimetertjockt lager av sylvassa iskristaller ner över de små sticklingarna, vars tunna stammar krossades av kylan och tyngden. Nu är hon på besök hos sin syster för att se om hon möjligtvis har några plantor att avvara. Systern har bott här längre än María och har en frodig björnbärsodling med mörkröda, saftiga bär. Hon säger att det trots alla motgångar är möjligt att få det att gå runt ekonomiskt – just nu är efterfrågan på björnbär högre än hon kan tillgodose, och hon är i full gång med att expandera sin verksamhet med tomater och ett nytt växthus.
Stoltheten lyser ur María när hon pratar om sin syster.
“Hur svårt livet än är – när jag tittar på henne och allt hon åstadkommit så ser jag att vi kan.”
…och sedan har vi den andinska björnen, el oso andino. Starkt hotad av mänsklig påverkan i form av jordbruk såväl som klimatförändringar, lever hon i en stadigt minskande korridor av molnskog högt uppe i Anderna. Då hennes territorium minskar beger hon sig att söka föda i de odlingar som brer ut sig, alldeles intill hennes naturliga habitat. Favoriterna är banan- och majsplantor och hon tvekar inte för att mumsa i sig även caña om det är det som bjuds.
Hennes stora aptit innebär problem för de lokala bönderna då deras levebröd mumsas upp i rask takt av en hungrig, pälsig fyrfoting – Carlos själv såg en i sina odlingar så sent som i förra veckan. Därför finns ett stort lokalt agg mot denna söta björn, och för några decennier sedan hanterade man problemet genom att helt enkelt skjuta av skadedjuren.
Organisationer och universitetsforskare såväl som statliga myndigheter målar upp lokala jordbruk som ett stort hot mot den andinska björnen, och arbetar därför mot att landsbygdsinvånare ska börja syssla med annat för att försörja sig. Att minska mängden småbruk i molnskogen vore helt klart positivt för björnen på kort sikt.
Men vad är de bakomliggande orsakerna som driver Carlos och hans grannar att avverka björnens habitat för sockerrörsodling? Jo, att de vill kunna delta i det globala ekonomiska system som ihärdigt marknadsförs som ideal. Kanske behöver man inte avverka urskog för att odla mat för familjens konsumtion, men det krävs en viss disponibel inkomst för att kunna transportera sig, betala kläder, förbrukningsvaror, mobiltelefon, el och internet.
Intressekonflikten benämns människa – fauna, men i grund och botten står inte människors intresse emot djurens. Enligt en rapport från REDD+ beror 35% av skogsavverkningen i Sydamerika på små lokalägda odlingar, och 65% på storskalig industri. Marknadsekonomins krav på oändlig tillväxt genom konsumtion är drivkraften till (både lokal och kommersiell) skogsavverkning, oljeborrning, gruvverksamhet och kraftverk som förstör känsliga ekosystem. Följderna av dessa verksamheter – föroreningar, bränder, klimatförändringar och naturkatastrofer – är katastrofala för både människor och björnar.
Att ställa människan mot djuren genom att försöka ändra landsbygdsbornas sätt att leva för att bevara björnens habitat är att behandla symptomet, inte sjukdomen. Låt oss rikta krafterna där de hör hemma, för att skapa en värld där allt som lever har förutsättningar att frodas.
Ekosystemen mot det ekonomiska systemet är den riktiga kampen.
Stora bananblad, spretig bambu och lågt hängande valnötsgrenar kommer oannonserat farande över lastbilsflaket. Dalgången i all sin djupgröna härlighet breder ut sig under ett tungt och fuktigt molntäcke. På en uppstickande ås gör den lilla byn Bellavista anspråk för sitt namn, där den blickar ut över de frodiga markerna. I detta bördiga landskap odlas framförallt caña, sockerrör.
Carlos Rodríguez är sockerrörsodlare. Han är född i området och har bott i byn sedan tidigt 00-tal. Jorden här är så pass bördig att ingen svälter men det är svårt att få tag på de pengar som behövs till kläder, transporter och barnens utbildning. För att öka inkomsterna faller valet därför på de lukrativa sockerrören, berättar Carlos.
Topografin ner till hans odlingar är påtaglig då man halvt går, halvt ramlar nerför den smala lerstigen. I början av vandringen är träden helt översållade av klarröd bromelia i blom. Tusentals tillandsior och andra epifyter klänger på grenarna där de samsas med mjuk mossa och lurviga lavar. Luften doftar tungt av söta blommor, klibbiga kronblad och långt gången förruttnelse.
Bellavista ligger på ansenlig höjd och väl framme vid Carlos odlingar känns det som att ha hasat hela vägen ner till havsnivå. För att slippa gå med machete och hugga bort ogräs använder storbönderna giftiga kemikalier, Carlos stoltserar med att han odlar utan bekämpningsmedel. De stora jordägarnas enorma monokulturer är förödande för miljön och ger dessutom en sämre slutprodukt.
Ett högt brummande bryter tystnaden. Mitt bland sockerrören står María och hennes son och pressar juice ur nerhuggna sockerrör. Den vrålande maskinen är dieseldriven och en aning malplacerad mitt i den underbara vegetationen. Juicen ska användas till aguardiente, en romliknande alkohol destillerad från sockerrörsjuice. Panela (farinsocker) är den andra huvudsakliga produkten som byborna tillverkar av caña, men det kräver stora mängder ved och således har panelafabrikerna förlagts vid sidan av vägarna för transportmöjligheternas skull. Den relativt enkla sprittillverkningen sker däremot smidigast i själva fältet.
María pressar juicen ur sockerrören.Hennes son tar en paus på avfallshögen.
Fem stänger behövs till en liter, och 40 liter är en dagsskörd. Ett rör leder sockerrörsjuicen ytterligare några hundra meter nerför berget, till en trapiche. Juicen jäser där i två till tre dagar innan den förångas, för att sedan tappas på tunna.
Den tredje medlemmen i kooperationen är Fabian. Han övervakar produktionen, eldar under vaporisatorn och bjuder på ett halvfullt glas med färsk aguardiente. Alkoholhalten är 70% och en klunk känns som bensin i matstrupen.
“HIJUEPUTA” hörs plötsligt mellan sockerrören och Marías man Javier dyker upp. Han försöker få en osamarbetsvillig åsna uppför stigen med gårdagens alkoholproduktion på ryggen. Allt som produceras här nere måste upp till byn, vägarna och kommunikationerna. De leriga stigarna ska nu bestigas åt andra hållet, halsen bränner av spriten och låren av ansträngningen. Carlos säger med ett flin att han sedan länge är van – sockerrörsfältet är hans liv och arbetsplats så det finns inte utrymme att vara gnällig.
Vid eldning höjs alkoholprocenten.Carlos pekar på sina odlingar.
40 liter starksprit om dagen är svårsålt i en liten by även om priset är lågt, runt 1 dollar litern. På grund av bristande kommunikationer till Bellavista kan byborna sällan ta sig in till huvudstaden, så de säljer till mellanhänder som troligtvis sedan mångdubblar priset.
Carlos är inte ensam i området om att odla caña. Mitt i urskogen, längs med vägarna, uppför bergsväggarna ligger enorma plantage. Plymerna vajar i den loja vinden. Bara sockerrör så långt ögat når. Oavsett om man använder bekämpningsmedel eller inte så avverkas molnskog, extremt rik på biologisk mångfald, för att odla enorma mängder av något som ingen egentligen behöver…
En och en halv timme från Quito, vid foten av vulkanen Imbabura, ligger den lilla staden Otavalo. En tidig lördagmorgon färdades vi dit på slingriga bergsvägar, för att besöka familjen till en kollega på organisationen vi praktiserar på.
Otavalo är känt för sitt hantverk och vi tillbringade förmiddagen med att pruta på fina stenar, vävnader och dukar. Framåt femtiden (nio timmar försenad) anlände vår kollega Cris. Hon växte upp i Otavalo, så när vi väntade på bussen stötte vi ihop med hennes vän, Isobel. Otavalos befolkning består till stor del av urfolk och Isobel var inte ett undantag – hon pratade nästan bara quichua men skratt och ömsesidiga leenden kom vi långt på.
En utebliven buss, en långpromenad och en tur på ett bilflak senare blev vi mycket varmt välkomnade av Cris bror Fabian, och Cris svägerska Rosita. Rosita dukade upp ett kvällsmål bestående av det traditionella brödet guagua samt varm mjölk från familjens ko. En stor korg med gröna bönor plockades fram och medan vi skalade avhandlade jag och Fabian den nationella strejken som bröt ut för några veckor sedan, gruvindustrins påverkan på vattenbristen och vikten av lokal organisering. Rosita visade Astrid hur man tvinnar traditionella armband. I det bleka ljuset av kala glödlampor arbetade vi tills alla bönor var färdigskalade och jag minns att jag tänkte “det är precis det här vi är här för”.
Färdigt! Färdigskalade bönor och färdigt armband.
Mörkret hade sedan länge lagt sig över ägorna när vi fick en visning av familjens lilla agroekologiska granja. Upplyst av mobilernas ficklampor smög vi omkring i deras paradislika odlingar och fick förklaringar av allt – avokadoträd, physalis, persika, körsbär och mango. Kaniner och marsvin för kött och organisk kompost. Taxo med sina enorma rosa blommor klängde i kronorna hos tomate de árbol. Bönor, majs och zucchini grodde i så kallade milpas där alla inblandade plantor drar nytta av varandra. Vi bjöds på björnbär och många olika citrusfrukter.
Rosita och Fabian vid sina odlingar.
Familjen sov i ett rum utan dörrar och med mycket tveksamma väggar. Helt golvade av den kärlek, kunskap och engagemang vi mött somnade jag och Astrid direkt, i samma säng.
04:45 ringer alarmet och vi går upp, redo för feria agroecológica. I knäna har vi de nyskalade bönorna och resten av veckans skörd, när Rositas bror skjutsar oss till Cotacachi. Marknadsplatsen skjuder av aktivitet när hundratals små stånd ställs upp i den kyliga gryningen. Bönor, majs och potatis säljs i hundratals olika varianter, mjölk säljs ur colaflaskor. Man kan hitta klotrunda avokados, levande tilapia, majstortillas med kanelsmak, enorma majrovor och juice gjord på physalis. Bönder från den varma dalen i Intag säljer tropiska frukter. Romanesco, miniavokado, färska skalbaggar och tocte, så kallad ecuadornöt, tillhör de mer ovanliga fynden. Efter att ha noterat de mycket låga priserna, betydligt lägre än på de supermercados folk vanligtvis går till, förklarar Rosita anledningen: “en viktig värdering för oss quichuas är solidaritet, därför tar vi inte överpris”.
Kravet för att få sälja sina varor här är att allt måste odlas utan bekämpningsmedel och farliga kemikalier. Vägg i vägg ligger den konventionella marknaden. Här är äpplena importerade från Chile, bananerna bär klistermärken, apelsinerna hårt besprutade och priserna högre. Allt är inplastat, till och med stämningen – den gemytliga gemenskap vi nyss tog del av verkar inte råda här.
Fina bönor på den agroekologiska marknaden.Plast och bekämpningsmedel på den konventionella marknaden.
Tillbaka på den agroekologiska marknaden myllrar det av folk, konsumenterna småpratar med producenterna, alla hittar hela tiden någon de känner. Vår vän Isobel från gårdagen knackar oss på axeln – hon säljer pumpafrön med sin dotter (som också heter Isobel). När den kommersiella aktiviteten vid niotiden börjar avstanna börjar byteshandeln, då försäljarna byter sitt överskott med varandra så ingen kommer hem med samma varor som de hade innan.
Hemkomna från marknaden äter vi en otroligt god och mycket sen frukost. Med fickor fyllda av tostadas, sinnen fyllda av inspiration och hjärtan fyllda av värme efter detta dygn hos familjen Fueres åker vi hem till Píntag, fast beslutna att återvända. Snart.
