En och en halv timme från Quito, vid foten av vulkanen Imbabura, ligger den lilla staden Otavalo. En tidig lördagmorgon färdades vi dit på slingriga bergsvägar, för att besöka familjen till en kollega på organisationen vi praktiserar på.
Otavalo är känt för sitt hantverk och vi tillbringade förmiddagen med att pruta på fina stenar, vävnader och dukar. Framåt femtiden (nio timmar försenad) anlände vår kollega Cris. Hon växte upp i Otavalo, så när vi väntade på bussen stötte vi ihop med hennes vän, Isobel. Otavalos befolkning består till stor del av urfolk och Isobel var inte ett undantag – hon pratade nästan bara quichua men skratt och ömsesidiga leenden kom vi långt på.
En utebliven buss, en långpromenad och en tur på ett bilflak senare blev vi mycket varmt välkomnade av Cris bror Fabian, och Cris svägerska Rosita. Rosita dukade upp ett kvällsmål bestående av det traditionella brödet guagua samt varm mjölk från familjens ko. En stor korg med gröna bönor plockades fram och medan vi skalade avhandlade jag och Fabian den nationella strejken som bröt ut för några veckor sedan, gruvindustrins påverkan på vattenbristen och vikten av lokal organisering. Rosita visade Astrid hur man tvinnar traditionella armband. I det bleka ljuset av kala glödlampor arbetade vi tills alla bönor var färdigskalade och jag minns att jag tänkte “det är precis det här vi är här för”.
Mörkret hade sedan länge lagt sig över ägorna när vi fick en visning av familjens lilla agroekologiska granja. Upplyst av mobilernas ficklampor smög vi omkring i deras paradislika odlingar och fick förklaringar av allt – avokadoträd, physalis, persika, körsbär och mango. Kaniner och marsvin för kött och organisk kompost. Taxo med sina enorma rosa blommor klängde i kronorna hos tomate de árbol. Bönor, majs och zucchini grodde i så kallade milpas där alla inblandade plantor drar nytta av varandra. Vi bjöds på björnbär och många olika citrusfrukter.
Familjen sov i ett rum utan dörrar och med mycket tveksamma väggar. Helt golvade av den kärlek, kunskap och engagemang vi mött somnade jag och Astrid direkt, i samma säng.
04:45 ringer alarmet och vi går upp, redo för feria agroecológica. I knäna har vi de nyskalade bönorna och resten av veckans skörd, när Rositas bror skjutsar oss till Cotacachi. Marknadsplatsen skjuder av aktivitet när hundratals små stånd ställs upp i den kyliga gryningen. Bönor, majs och potatis säljs i hundratals olika varianter, mjölk säljs ur colaflaskor. Man kan hitta klotrunda avokados, levande tilapia, majstortillas med kanelsmak, enorma majrovor och juice gjord på physalis. Bönder från den varma dalen i Intag säljer tropiska frukter. Romanesco, miniavokado, färska skalbaggar och tocte, så kallad ecuadornöt, tillhör de mer ovanliga fynden. Efter att ha noterat de mycket låga priserna, betydligt lägre än på de supermercados folk vanligtvis går till, förklarar Rosita anledningen: “en viktig värdering för oss quichuas är solidaritet, därför tar vi inte överpris”.
Kravet för att få sälja sina varor här är att allt måste odlas utan bekämpningsmedel och farliga kemikalier. Vägg i vägg ligger den konventionella marknaden. Här är äpplena importerade från Chile, bananerna bär klistermärken, apelsinerna hårt besprutade och priserna högre. Allt är inplastat, till och med stämningen – den gemytliga gemenskap vi nyss tog del av verkar inte råda här.
Tillbaka på den agroekologiska marknaden myllrar det av folk, konsumenterna småpratar med producenterna, alla hittar hela tiden någon de känner. Vår vän Isobel från gårdagen knackar oss på axeln – hon säljer pumpafrön med sin dotter (som också heter Isobel). När den kommersiella aktiviteten vid niotiden börjar avstanna börjar byteshandeln, då försäljarna byter sitt överskott med varandra så ingen kommer hem med samma varor som de hade innan.
Hemkomna från marknaden äter vi en otroligt god och mycket sen frukost. Med fickor fyllda av tostadas, sinnen fyllda av inspiration och hjärtan fyllda av värme efter detta dygn hos familjen Fueres åker vi hem till Píntag, fast beslutna att återvända. Snart.
Text Fanny
Bilder Astrid, Fanny, Cris
ps ursäkta KASS formatering
Så härligt! Wow-känsla av detta fina möte.
Men hur mysigt!!
Härlig berättelse, och vilka möten!