Författare: Joel Sund

I ett land där hinduismen dominerar, i en delstat där majoriteten är muslimer, finns undanskymt i ena hörnet av Indien en annorlunda region. I Ladakh blomstrar buddhismen. Religionen genomsyrar stora delar av samhället och religion är vardag.

Hon lägger sig på mage ner på marken. Pannan vilar mot gruset. Ur munnen flyter som i sång orden ”Om mani padme hum”. Ord som upprepas tusenfalt under dagen. Kvinnan är inte ensam. Flera hundra människor, män som kvinnor, vandrar runt om i Leh och upprepar det buddhistiska mantrat på sin väg framåt. Det tar lång tid, efter bara ett fåtal steg genomförs bönen på nytt och alla faller ner tillsammans på marken i dyrkan. Det är den heliga bönemånaden Tangpo och den som själv vill kan delta i bönevandringen som är runt åtta kilometer lång och tar två hela dagar att genomföra. Vandringen är krävande och kläderna ryker av vägdammet, men ska ge deltagarna själslig renhet. Det är en av alla aktiviteter som visar på befolkningens hängivenhet till sin religion.

I Indien är majoriteten av befolkningen hinduer och delstaten Jammu och Kashmir är Indiens enda delstat som har en muslimsk majoritet. I denna delstat ligger regionen Ladakh som på många sätt genomsyras av tibetansk buddhism. Islam har också en betydande ställning, speciellt i distriktet Kargil som ligger mot gränsen mot Pakistan, men i mångt och mycket bygger den ladakhiska kulturen på influenser från Tibet och dess version av buddhismen. I jämförelse med många mer sekulariserade länder och områden har religionen en självklar plats i vardagen. För dem flesta är den lika given som att äta eller sova. Böner, rökelse, strävan efter upplysning, besök till kloster, stupor utspridda här och var och böneflaggor fladdrande i vinden, Ladakh andas buddhism.

 

 

Utbildning

Buddhismen är en naturlig del av samhället och därför också en del av utbildningen för många. Mahabodhi international meditation centre, eller bara Mahabodhi centre, är en icke-statlig organisation som startades 1986 av munken Bhikkhu Sanghasena. Han ansåg att utbildning var det främsta vapnet att bekämpa orättvisor i samhället med och riktade från början in sig på marginaliserade grupper i samhället. Förutom att utbilda människor från hela världen i meditation har organisationer flera olika program som ämnar att ge människor bättre möjligheter i livet. Organisationer utbildar bland annat nunnor och arbetar för att stärka kvinnors rättigheter genom läskunnighetsprojekt. På organisationens campus bor runt 500 människor av vilka många är unga studenter som får mat, husrum och utbildning helt gratis. Studenterna kommer från fattiga omständigheter runt om i Ladakh och får här en chans att lyftas ur fattigdom. Organisationen har på sitt område ett eget sjukhus och ett äldreboende. Här finns också ett program för människor som lider av synskador. En återkommande slogan för organisationen är ”compassion in action” och är något som ska genomtränga allt arbete som görs. Buddhismen har en given plats här. Buddhism är på sätt och vis en lika självklar del av utbildningen här, och andra ställen i Ladakh, som vetenskap är. En omöjlighet i sekulariserade samhällen, men en verklighet här.

 

 

Religiösa splittringar

Buddhismens läror syns på många olika plan i samhället och i vardagen. Under vissa högtider äter buddhister inte kött och tillåts heller inte att lägga ut gift för skadedjur. Buddhisterna i Ladakh är också lätta att övertyga att gå tillbaka till ett ekologiskt jordburk. Bekämpningsmedel tar död på allt liv i jorden och det vill buddhisterna inte vara en del av.

Buddhismen har på många sätt ett järngrepp om Ladakh. Ladakh buddhist association, LBA, är en buddhistisk intresseorganisation med stort inflytande. Under 1989 var det stora oroligheter mellan muslimer och buddhister i Ladakh och organisationen införde då en social och ekonomisk bojkott av muslimska invånare. Något som lär ha skapat en stor klyfta mellan grupperna, med eftervärkningar än idag. Konflikten mellan muslimer och buddhister går att följa upp på delstatsnivå, där Ladakh känner sig underprioriterade i politiken. Ladakh är i Indien på många sett en minoritet i sig, men har inga planer på att ge upp sina övertygelser för det. I detta lilla norra hörn av landet går livet sin gilla gång, på sitt sätt, och den vägen framåt pryds av buddhismens böneflaggor.

 

Den oförlåtande vintern innebär för Himalayas invånare en bristfällig och ensidig kost. I regionen Ladakh i Indien lider många av fel- och undernäring och en orsak är brist på variation och kvantitet i kosten under vinterhalvåret. Forskare i området gör nu vad de kan för att hitta en väg framåt.

En grön metallport gnisslar när den öppnas. Ett fält breder ut sig och gruset knastrar under fötterna. Här borde inget växa, men nedanför höga snöklädda toppar vilar ett 20-tal växthus. I växthusen bedrivs forskning i ett projekt under High Mountain Arid Agriculture Research Institute. Institutet forskar om jordbruk i höghöjdsområden i bergstrakter och är en del av Sher-e-Kashmir; jorbruksuniversitetet i Kashmir. Här arbetar forskarassistenterna Tashi Angmo och Tsering Angmo tillsammans med  Sonam Spaldon, doktor inom agronomi.
– Vi arbetar med forskning på grönsaker och växter. Projektet startade 2009 av Precision Farming Development Centre och det finns 22 projekt i Indien inklusive detta i Ladakh, säger hon.

Forskare arbetar under projektet framför allt med olika typer av plaster för att skapa gästvänliga miljöer inuti växthus. De arbetar också med kompostering och olika typer av bevattning.
– Under vintern håller vi till stora delar av tiden i utbildningar i olika områden i Ladakh för att bönder ska kunna maximera sin produktion. På sommaren fokuserar vi huvudsakligen på vår odling och utvärdering av sommargrönsaker som tomater, paprika och aubergine som inte kan växa i öppna förhållanden i det ladakhiska klimatet, säger Sonam Spaldon.

Världens näringsbrist  

Att forskning av denna typ sker är behövligt i Ladakh , i stora delar av Indien och resten av världen. Enligt Global Nutrition Report, som görs varje år av några av världens främsta forskare på ämnet, lider två miljarder människor runt om på planeten av brist på mikronäringsämnen. Bristen på vitaminer och mineraler orsakar stora problem för kroppen och påverkar i sin tur utvecklingen i länder. Till exempel visar rapporten att hämmad tillväxt hos barn kostar Malawi tio procent av landets BNP varje år. Det går också att läsa att 161 miljoner barn under fem år i världen är för korta för sin ålder och att 51 miljoner barn inte väger tillräckligt för sin längd. Felnäring orsakar förödande skador på jordens befolkning.

På forskningsområdet som ligger vid byn Stakna i östra Ladakh finns det flera olika typer av växthus. Inuti en typ av kinesiskt växthus odlas det kinesisk kål, sallad, spenat och betor. Det är tre dubbelväggar av tegel med isolering emellan och en sista vägg bestående av ett polyetenplastskynke som släpper in värmen. Grönsaker som förhoppningsvis ska komma bönderna till nytta.
– Det är ett växthus som delvis har utvecklats på statlig nivå. Alla växter här är temperaturkänsliga och har sitt ursprung i europeiska områden med liknande klimat. Här odlar vi, granskar och mäter grönsakerna och utvärderar resultatet, säger Sonam Spaldon.

 

 

Hjälper bönderna

Forskarna på institutet försöker att utveckla en ökad variation i produktionen och ta fram resultat för olika typer av grönsakers lämplighet i ladakhiska förhållanden. Forskning som ämnar att hjälpa bönder och deras jordbruk.
–  Under minst tre år sker forskningsförsök på olika grönsaker och allt utvärderas under hela tiden. Först efter det kommer vi med rekommendationer till bönder, Sonam Spaldon.

Institutets rekommendationer kan komma att betyda mycket för Ladakhs invånare. I en rapport gjord vid universitetet i Kashmir, publicerad i European academic research – en erkänd forskningstidskrift, visar forskare på stora problem med fel- och undernäring i Ladakh. Forskarna bakom rapporten menar att bristen på variation i näringsämnen i den lokala dieten på grund av agroklimatiska förhållanden, socioekonomisk status och fattigdom har påverkat befolkningens hälsa på ett kraftigt negativt sätt. I rapporten går det att läsa: ”Analysen visar att majoriteten av den vuxna populationen är felnärd och lider av olika sjukdomar orsakade av näringsbrister.” Av de undersökta personerna led 35 procent av sjukdomar kopplade till felnäring. Den vanligaste sjukdomen var anemi som hade drabbat 23 procent av alla fall. Därfter visar rapporten att 20 procent led av skörbjugg och 19 procent av nattblindhet. Skörbjugg var vanligast och allvarligast i områden där det är dålig tillgång till frukt.

För få kalorier

Enligt rapporten från universitetet i Kashmir är den totala konsumtionen i Ladakh 1540 kilokalorier (kcal) per person och dag. Rekommendationen från Indiens nationella institut för näringslära är att en person med ett vanligt arbete som kvinna ska få i sig 2230 kcal och som man 2730 kcal. Den ladakhiska befolkningen ligger alltså långt under gränsen. Det innebär att befolkningen både får i sig för få kalorier och samtidigt har för dålig i variation i det de äter och missar viktiga näringsämnen. Fel- och undernäring leder till att kroppen växer dåligt, ger undervikt, ökad risk för näringsbrist- och infektionssjukdomar och har en negativ effekt på mental utveckling och motorik. Forskning som den som sker på High Mountain Arid Agriculture Research Institute blir därför extra viktig. Projektet med odling av olika typer av grödor i Stakna kan öka produktionen för bönderna och samtidigt ge en bättre variation i vad som äts. Brister maten, brister kroppen.

I Ladakhs isolerade bergslandskap fanns under en lång tid ingen annan sjukvård att få än den traditionella tibetanska läkekonsten. Under andra delen av 1900-talet var dock amchi-systemet, som det också kallas, på väg att raderas ur den ladakhiska historien.

Snöklädda bergstoppar reser sig mot himlen. Bildar en mur mot omvärlden. Isolerade från grannar innebar denna mur att Ladakh länge till viss del var skyddat från kraftig påverkan av andra områden. I dag har vägar och flygplan ändrat på detta, men under århundraden var den ladakhiska kulturen intakt mycket på grund av sitt geografiska läge. Här frodades den numera tusenåriga traditionella tibetanska läkekonsten som det enda vårdalternativet för invånarna. Bland Himalayas toppar samlades örter in och gjordes till medicin för de sjuka. I byarna fanns en eller två amchis, systemets läkare, som tog hand om byborna. Under andra hälften av 1900-talet började allt förändras i och med påverkan utifrån som startade med vägar och den ökade militära närvaron som påbörjades under framför allt 50- och 60-talet. Detta accelererade också under 70-talet med satsningen på turism. Under en lång tid var amchi-systemet hotat. Människor sökte västerländsk läkarvård och allt färre amchis kunde försörja sig på yrket. Traditionen var på sätt och vis på väg bort, men sedan började det hända saker.

I ett litet rum smyckat med målade buddhistiska flaggor och traditionella bord sätter sig Tsering Stanba och Tashi Namgyal ner på en matta. Koordinator respektive sektreterare för nätverket och organisationen Ladakh Amchi Sabha, LAS. Organisationen arbetar främst med att bevara amchi-systemet och samtidigt utbilda och utveckla dess utövare.
– Det är vår kultur, det är Ladakhs arv, säger Tashi Namgyal.
Läkekonsten kallas också Sowa Rigpa, har sitt ursprung i Tibet, men finns också utspritt i bland annat Mongoliet, Nepal och Bhutan. Den traditionella läkekonsten grundar sig i diagnosticering, puls- och urinanalys, fysioterapi samt medicinering med naturliga ämnen som örter och mineraler.
–  Amchis ger främst inte mediciner till sina patienter, utan utbildning. Vad patienterna ska göra, vad de ska äta eller avstå från, säger Tsering Stanba.

Läkekonsten grundar sig i buddhistiska skrifter, men delar av traditionen kan vara äldre än så. I centrum finns Buddhas ”De fyra ädla sanningarna” som sätts i perspektiv med medicinsk vård. Amchi-systemet arbeter utifrån detta. LAS grundades officiellt 1972 och har sedan dess arbetat med att stärka just detta system i Ladakh. Organisation ingår också i Framtidsjordens globala nätverk.
–  Amchi Sabha är en organisation för alla amchis i Ladakh. Alla är registrerade här. Vi håller i utbildningar för våra läkare. Under en eller två dagar håller vi i lektioner och seminarium. Det behövs för att hålla sig aktuell, säger Tsering Stanba.

Systemet var en gång i tiden hotat. Traditionen tillskrevs mindre och mindre värde, men organisationen arbetade hårt för att ändra på det. År 2010 kom den stora förändringen. Under året fick läkarkonsten legal status genom ett officiellt erkännande av den indiska staten. Plötsligt fick Amchi Sabha rätt att söka statligt stöd och sedan dess har traditionen Sowa Rigpa stärkts rejält.
–  Det har inneburit ett ökat intresse för vår läkekonst, mer uppmärksamhet, subventioner, högskoleutbildningar och bättre lokaler, säger Tashi Namgyal.
Tsering Stanba fortsätter:
– Tidigare så ville inte många unga utbilda sig till amchis, men genom reklam vi har gjort och att det finns goda chanser för arbete så söker sig nu unga till yrket. Tidigare avstod många på grund av bristen på jobb, men nu lockas fler av att få statligt arbete.

Traditionellt har utbildning av amchis framför allt varit linjär, gått i arv från fader till son. Numera kan du studera till amchi på högskolor flera platser, som Dharamsala och Varanasi, och göra det på skolor som stöds av den indiska staten. Intresset växer inom Ladakh, men också utanför. Amchis öppnar upp kliniker i andra delar av Indien, till exempel huvudstaden New Delhi. Erkännandet och det växande intresset har stärkt hela systemet och den traditionella läkekonsten är på frammarsch. Människor kan nu själva välja om de vill ha sjukvård från västerländsk tradition eller Sowa Rigpa. Systemets överlevnad är också i högsta grad viktig för den som inte kan välja.
– Alla byar har inte tillgång västerländsk medicin, men nästan alla byar har en amchi. I avlägsna byar går alla till amchis. Det är en av anledningarna till att det är väldigt viktigt att bevara denna tradition.  Det finns också ett väldigt bra system i byarna. Om du inte har pengar att betala din amchi kan du arbeta av din skuld, säger Tsering Stanba.

En kvinna böjer sig ner och bryter av en korianderkvist. Framför henne breder det ut sig en matta av gröna växter. Hon och elva andra kvinnor befinner sig i ett växthus och lyssnar på Rigzin Chhorol som är ägarinnan. Rigzin och organisationen LEHO anordnar tillsammans i byn Shey en utbildning i skötsel av växthus. Insidan på växthuset är en grön oas i en omgivning som är kall och ogästvänlig.

Rigzin berättar för kvinnorna om jordens fertilitet, om att behålla värmen, bekämpning av skadedjur och att använda så lite bekämpningsmedel som möjligt. Utanför är det kallt och torrt, inuti är det varmt och fuktigt. Det är villkoren för att lyckas på vintern i ett område som Ladakh. Växthuset organiserades av LEHO och byggdes och finansierades av volontärer från Storbritannien för två år sedan. Att just Rigzin valdes ut har sin förklaring:

– Rigzin var en progressiv bonde som fick sitt förra växthus förstört i översvämningarna som drabbade området 2010. Hon valdes ut för att hon inte hade någon inkomst och för att hon arbetade för att driva ett ekologiskt jordbruk, säger Tashi Thokmat biträdande chef på LEHO.

Kvinnorna på besök kommer från en avlägsen by som heter Nyarak. För att ta sig in till Leh behöver de gå fyra timmar till närmaste väg där de sedan kan bli upplockade. Innan den nya vägen byggdes var det en vandring på flera dagar. Från Leh åker de sedan ut till Shey tillsammans med LEHO. Nu är kvinnorna nyfikna på hur allt fungerar och ställer frågor som rör egna erfarenheter.

– Kvinnorna har aldrig sett ett växthus som detta. De är väldigt imponerade, speciellt med inkomsten Rigzin får på vintern, säger Tashi.

Inkomsten över hela vintern uppgår till 10 000 rupies, att jämföra med att nästan inte ha någon inkomst alls över vinterhalvåret. Växthuset består av tre sidor av dubbelväggar av tegel som har tio centimeter av isolering mellan sig och den fjärde sidan är en plastduk som släpper in solljus för att värma upp växthuset.

– Växthuset har bara varit positivt för mig. Jag känner mig självständig, kan spara pengar och behöver inte be min man om pengar. Nu kan jag betala skolavgiften för mina barn, säger Rigzin.

Hon använder sig av kospillning och har en egen kompost för att få växthuset att blomstra. Tidigare använde hon mycket kemikalier i sitt jordbruk, vilket hon nu nästan helt har slutat med.

– Framöver vill jag odla fler plantor och grönsaker. Allra helst vill jag odla upp småplantor för att kunna sälja vidare, säger Rigzin.