Jonna Wiklund – Framtidsjordens praktikanter bloggar om en hållbar framtid

9 mars, 2015

Mjölkkollektiv ger bättre priser

I byn Nallathangalpatti börjar dagens hetta äntligen avta. I skuggan av ett stort träd bakom byns tempel är temperaturen behaglig. Den stora dammen bakom mig är torrlagd, jorden i botten är sprucken. Framför mig sitter Pazhaniyammal. Hon ser trött ut och verkar lite stressad. Något motvilligt har hon gått med på att svara på mina frågor innan korna ska mjölkas.

Skillnaderna mellan indiska mjölkbönder och svenska är många. De bönder jag träffar har i genomsnitt två kor. Pazhaniyammal är med sina fyra kor en av de mer välförsedda. Mjölkningen ger ungefär sju liter mjölk per dag. Fodret utgörs till största del av halm från ris och gräs och örter som odlas på de små fälten. De som äger mark har runt en halv till en hektar. Mjölkrobotar och sojaproteinfoder har de aldrig hört talas om. Men de stora skillnaderna till trots finns en likhet – varken i Indien eller Sverige är livet som mjölkbonde en dans på rosor.

Pazhaniyammal är sekreterare i en grupp av kvinnor som för ganska exakt ett år sedan startade ett mjölkkollektiv. Då var de bara fem, nu har gruppen femton medlemmar som tillsammans levererar runt 2200 liter mjölk per 15 dagar. Det var främst på grund av det låga priset de fick för sin mjölk som Parzhaniyammal tillsammans med fyra andra kvinnor bestämde sig för att starta projektet tillsammans Kudumbam. När de började var mjölkpriset på 15 rupees/l. Genom att gå ihop och sälja sin mjölk gemensamt har de lyckats förhandla upp priset från köparen till runt 25 rupees/l. Gruppen har bestämt att medlemmarna får 23 rupees/l. Skillnaden mellan priset från köparen och betalningen till gruppens medlemmar sätts in på ett gemensamt konto. De pengarna används dels till att betala lön till de som lägger ner tid på projektet men de kan också användas till att ge medlemmarna lån, eller delas ut som bonus. Hur de används bestäms av medlemmarna.

Även om Pazhaniyammal pratar mycket om hur mycket det högre priset har förbättrat hennes liv, verkar också säkerheten vara en viktig del. Att hon nu vet vilket pris hon får för mjölken, och att utbetalningarna kommer regelbundet har inneburit en större trygghet.

Mjölkkollektivet har förbättrat mycket för de här indiska mjölkbönderna, men de har fortfarande stora problem att tackla. Det största av dem är klimatförändringarna. Området har lidit av torka de senaste fyra åren. När jag träffar Pazhaniyammal har det inte fallit en droppe regn på över två månader. Kvinnorna i gruppen har ingen tillgång till bevattning och kan därför inte odla ris längre, en gröda som kräver mycket vatten. Istället tvingas de köpa dyr halm till foder. De odlar gräs och örter, men skördarna är låga. Om en månad börjar den indiska sommaren. Jag frågar kvinnan framför mig vad hon tänker om det. Pazhaniyammal ser bekymrad ut och berättar att hon kommer att få gå långt för att hitta vatten till korna. Vissa väljer att sälja sina djur när vattenbristen blir för stor. Hon säger också att det på grund av de här svårigheterna är extra viktigt att få tillräckligt betalt för mjölken.

Med de orden skyndar Pazhaniyammal iväg. Utanför skolbyggnaden har gruppens medlemmar börjat samlas för dagens leverans. Kring deras fötter springer barn i alla åldrar. Mjölken mäts noggrant upp med litermått och temperaturen kontrolleras innan två stora behållare lastas på mjölkbilens flak, 46 liter idag. När bilen rullar iväg har solen nästan gått ner, och kvinnorna skyndar hemåt med skramlande mjölkhinkar.

2 mars, 20152 mars, 2015

Hälsocheck och kostråd

Vi har tidigare skrivit om hur matvanorna hos befolkningen här i Tamil Nadu har förändrats de senaste sextio åren. Tidigare var olika typer av hirs basen i kosten, det var böndernas huvudgröda och vardagsmat. Idag äter man istället ris tre gånger om dagen. Jämfört med hirs är ris väldigt fattigt på både fibrer och näringsämnen. Att riset har kommit in på planen och knuffat ut hirsen på avbytarbänken beror delvis på politiska policys som uppmuntrar odling och konsumtion av ris. Följderna blir att både odlingen och kosthållningen på den indiska landsbygden är väldigt ensidig, med negativa konsekvenser för både miljö och hälsa.

SONY DSC — Läkaren Uma ger kostråd till diabetespatienter

En sådan konsekvens är att väldigt många människor drabbas av diabetes, enligt den läkare vi träffade i söndags upp till var fjärde person. Av den anledningen anordnar Kudumbam regelbundet så kallade ”health camps”. Ett av dem hölls i söndags. Läkare och labb installerades i en skolsal och på rullande band togs patienter som redan hade en diabetesdiagnos såväl som odiagnosticerade men oroliga patienter emot. Efter undersökningen fick de en kopp ”kool”, en slags gröt gjord på pearl millet som hjälper till att stabilisera blodsockernivån. Läkaren höll också en föreläsning där hon gav tips på bra livsmedel och underströk vikten av att ta den medicin regelbundet. Jag och Anna hjälpte till så gott vi kunde med mätning och vägning av patienterna. Vi testade oss också, och tog lättade emot beskedet att vi trots fyra månaders intensivt risätande än så länge är diabetesfria.

9 februari, 201512 februari, 2015

workshop-weekend

På den indiska landsbygden är migrationen av människor från land till stad påtaglig. I nästan varenda familj har en eller flera medlemmar lämnat de torra fälten för att söka lyckan i Chennai, Singapore, Delhi eller Dubai.

För att ta reda på hur ungdomar tänker om detta, vilka orsaker som ligger bakom och vilka konsekvenserna blir hade vi i helgen workshops med skolungdomar mellan 14 och 16 år. På lördagen flickor, på söndagen pojkar.

Redan klockan nio på lördag morgon började det välla in flickor. Vi hade väntat oss runt 20 deltagare, men fick mer än det dubbla! Jag (Jonna) som väntade på att Anna skulle komma med bussen från Trichy blev en aning stressad och försökte på ett nervöst sätt fördriva tiden med kallprat. Det gick sådär.

När vi väl fått teknik och deltagare på plats var workshopen i alla fall jätterolig! Alla hade verkligen kloka och intressanta åsikter, och deltog med stort engagemang, så att åtminstone vi tyckte att det var väldigt givande. Förhoppningsvis lärde sig deltagarna också något nytt, men svar på det får vi först när vi lyckats muta någon att översätta alla utvärderingar 🙂

flickor diskuterar — I grupper diskuterades orsaker och konsekvenser av migration

flickor presenterar 2 — Presentation av gruppdiskussioner

flickor termometer — Temometer-övning på liten yta

pojkar diskuterar — Gruppdiskussion med söndagens gäng

Kramar från Anna och Jonna!

27 januari, 2015

Billiga kläders pris

SONY DSC I det långsmala rummet står fem symaskiner uppställda. De är av äldre modell, sådana som drivs av en platta som vickas fram och tillbaka med hjälp av fötterna. Det är en varm dag, men aktiviteten i rummet är hög och det rytmiska ljudet från symaskinerna hörs redan på gården utanför lokalen där Kudumbams projekt Nimba har sitt huvudkvarter.

Sedan 2012 har projektet Nimba drivits i samarbete med en svensk organisation med samma namn. Sedan 2014 bedrivs det i byn Valiyampatti och det är här vi träffar Rajeswari. Hon deltar i Nimba projektet sedan våren 2013 och ackompanjerad av symaskinerna berättar hon sin historia.

Rajeswari var sexton år när hon flyttade från sin hemby där hon bodde med sin mormor till en textilfabrik flera timmar därifrån. Från bekanta hade hon fått höra att jobbet var välbetalt och arbetarna gavs fina bostäder och bra mat. Verkligheten skulle visa sig vara något helt annat.

I över tre år bodde Rajeswari tillsammans med 250 andra flickor i åldrarna 14 – 25 år. De delade på två telefoner och tio badrum. Varje dag jobbade hon minst ett långt skift i den dåligt ventilerade bomullsfabriken med bara femton minuters lunchrast. Ofta adderades övertid eller ett andra skift till den ordinarie arbetstiden. Ledighet för att hälsa på familjen gavs var åttonde månad.

Rajeswari, i likhet med majoriteten av arbetarna, anställdes på kontrakt. Det innebär att de måste arbeta för företaget ett visst antal år. När kontraktet avslutats betalas en summa pengar ut, men om det avbryts i förtid får arbetaren ingenting. Det är löftet om dessa pengar som får tusentals unga flickor att söka sig till textilindustrierna varje år, och det påskrivna kontraktet som tvingar dem att stanna kvar de dåliga förhållandena till trots.

Rajeswari gick i skolan till och med åttonde klass. För en ung outbildad kvinna är arbetstillfällena på den indiska landsbygden få. Många tvingas slita på fälten som daglönare, utöver allt det obetalda jobb de måste göra i hemmet. Jobb i en textilfabrik är därför ett lockande alternativ, särskilt som det framställs av agenterna som är ute i byarna och rekryterar ny arbetskraft.

Efter bara några månader på fabriken slutade Rajeswari ha regelbunden mens. Till slut blev hon sjuk, började blöda näsblod och lades in på sjukhus. Det var då hon valde att säga upp sig från fabriken och återvända hem, nu nitton år gammal.

Hemma i byn ställdes Rajeswari åter inför bristen på möjligheter för framtiden. Det var då hon hörde talas om Nimba-projektet, som erbjöd henne ett alternativ. Genom Nimba-projektet har hon tillsammans med tio andra unga kvinnor med liknande bakgrund fått utbildning inom skrädderi och broderi. De har även fått lära sig sina rättigheter på arbetsmarknaden, något de inte hade någon kunskap om när de först började i textilfabrikerna. I år planeras aktiviteter rörande sanitet och hälsa, där de deltagande i Nimba projektet ska tillverka sanitetsbindor.

Under 2015 kommer man också att ha kampanjer i de byar Kudumbam är verksamma i. Som tidigare nämnts är Rajeswari bara en av tusentals unga kvinnor och flickor som migrerar för att jobba i Indiens ständigt växande textilindustri årligen. Genom Nimba-projektet försöker Kudumbam också öka medvetenheten hos unga flickor om vilka förhållanden som råder i fabrikerna.

När vi frågar Rajeswari om hennes framtidsdrömmar berättar hon att hon vill köpa en symaskin och starta en affärsverksamhet här i byn. ”Jag hoppas kunna bli en lika bra skräddare som min lärare” säger hon leende.

SONY DSC

19 januari, 2015

Skördefest med bitter eftersmak

I helgen gick årets höjdpunkt här i Tamil Nadu av stapeln, nämligen skördehögtiden Pongal. Kontoret tömdes och alla gav sig av mot sina hembyar för att fira med vänner och familj. Även jag och Anna packade våra ryggsäckar för att delta i firandet och i dagarna tre har vi fått besöka våra kollegor och rumskamrater i deras hem. Det har varit helt fantastiskt roligt, tedrickandet har varit intensivare än någonsin och återigen har vi förundrats över hur öppna och välkomnande alla är här. I söndags kom baksmällan, och i våra sängar fick vi tid att fundera. Vi insåg att bakom alla välkomnande leenden och festligheter finns en tuff verklighet.

I år var tredje året i rad som skördefesten firades trots att ingen skörd fanns att fira. I tre år har regnen kommit alltför sent och alltför oregelbundet för odling. När vi besöker familjerna i byarna runt Kolunji ser vi en av konsekvenserna av detta. I nästan alla hus finns endast kvinnor. Av fäder, bröder och äkta män ser vi inte en skymt. De är på annan ort, en man jobbar som byggnadsarbetare i miljonstaden Chennai, bröder och farbröder gör detsamma i ständigt växande städer i Singapore eller Dubai. Bara ett fåtal kommer hem för att fira högtiden, andra skickar hem lite extra pengar. Men många lyser med sin frånvaro, och så även pengarna.

Migrationen från landsbygden till städerna är påtaglig. Den kan ha många anledningar, men en av de huvudsakliga är att jordbruket inte längre går att leva på. Kostnaderna på insatsmedel är för höga, priserna på varorna för låga och regnen för sällsynta. I hopp om en bättre framtid ger sig tusentals unga män iväg för att jobba på byggen i jättestäder. De bygger det nya, moderna Indien. Bakom sig lämnar de mödrar, fruar och systrar. Kvinnor som lämnas att försörja en hel familj genom att bruka den hopplöst torra jorden. Det är en tung börda att bära.

Jag tänker på den svenska landsbygden. På de norrländska inlandskommunerna ungdomar flyr från så fort de kan. I Sverige har migrationen pågått länge, här har den bara börjat. I Indien myllrar det fortfarande i byarna. Skola, sjukhus och bank är aldrig långt bort. Ännu är det långt kvar till de svenska spökstäder som många mindre orter är idag. Jag försöker föreställa mig vad som skulle hända här, i Indien, om migrationen fortsätter. Tanken är hisnande.

Låt oss hoppas att det inte går så långt här. Låt oss hitta lösningar som gör att människor kan leva och försörja sig på landsbygden i framtiden. Låt oss framförallt se till att ökningen av växthusgaser i atmosfären stoppas nu, innan det är alldeles försent. Medan det fortfarande, med anpassningar, är möjligt att odla jorden i byarna runt Kolunji. För att stoppa migrationen. Och för att man i framtiden faktiskt har en skörd att fira på Pongal.

6 januari, 2015

Borta bra men hemma bäst

”Nu är vi i Indien igen” var det första Maja sa när vi klev av tåget i Madurai. Jag förstod precis vad hon menade. Två veckors semester i Kerala hade nästan fått oss att glömma det intensiva organiserade kaos fyllt av dofter och ljud som är det Indien vi har lärt känna. Men tågstationen i Madurai fick oss genast att minnas. Och även om det efter en sömnlös natt på tåg kändes intensivt i överkant kunde jag inte låta bli att le inombords. Att komma tillbaka till Tamil Nadu kändes lite, lite som att komma hem.

Även om det ibland kan vara påfrestande och tålamodsprövande att bo här i Trichy så är det i alla fall aldrig tråkigt. På väg till kontoret i morse såg jag plötsligt på den smala gatan en stor flock med får komma emot mig. För att undvika mötet gjorde jag en snabb högersväng in på en annan gata. Bara för att upptäcka att där istället för gata var ett enormt hål, och bakom det en lika enorm jordhög. Smidig som jag ju är balanserade jag förbi både hålet och högen medan de svettiga männen på hålets botten vinkade glatt.

När det är så spännande att gå till jobbet gör det inte så mycket att vakna i ottan av ropande försäljare och skällande hundar igen, eller att byta ut toast och kaffe mot idly med kokosnötchutney till frukost. Vi är helt enkelt glada att vara här igen, och redo för nya äventyr!

4 december, 20144 december, 2014

Hirsfrossa!

De senaste fyra dagarna har det rått hirsfeber i byarna runt Kolunji. Om vi tidigare var obekanta med detta spannmål, kan vi numera kalla oss experter. Och aldrig hade vi kunnat ana att det kunde anta så många former, färger och smaker. Varför då detta frosseri?

Kudumbam bedriver, i samarbete med Framtidsjorden, ett projekt vars mål är att återinföra hirs som en given del i växtföljden och kosten hos lantbrukare och deras familjer. Hirs har historiskt sett varit en huvudgröda och det viktigaste livsmedlet här i Tamil Nadu. I och med den gröna revolutionen, och via statlig support, har istället ris tagit över och idag äter majoriteten av människorna här ris till både frukost, lunch och middag.

Problemen med risdominansen är många. Odlingsmässigt är de moderna rissorterna mycket vattenkrävande och känsliga för torka. I och med klimatförändringar som inneburit mindre regn och längre torkperioder här i Pudukkottai distriktet har det blivit väldigt svårt och osäkert att odla ris. De nya rissorterna är också dåligt anpassade till områdets sjukdomar och skadeinsekter, vilket gör att odlingen kräver stora mängder kemiska växtskyddsmedel. Dessa kemikalier skadar både de människor som hanterar dem, naturen och jorden med alla de organismer som är nödvändiga för att hålla marken bördig. Som om inte detta vore nog har riset även lågt innehåll av näringsämnen och fibrer. Hos människor vars huvudföda är ris har man därför kunnat se ökade problem med diabetes, hjärtproblem och näringsbrist.

Det är med bakgrund av detta som projektet ”Millet revival” startats. Hirs har ett högt innehåll av näringsämnen och fibrer, och är dessutom väl anpassat för att odlas i ett torrt klimat med lågt behov av externa insatsmedel. En del av projektet är att i anordna matlagningstävlingar i skolor. Tre och tre paras barnen ihop i lag. De blir sedan tilldelade en typ av hirs och en receptbok. Dagen därpå dukas rätt efter rätt gjord av hirs upp på skolbänkarna. Utrustade med plastskedar går sedan alla runt och smakar på skapelserna, till dess att ett vinnande lag kan utses. Slutligen delas certifikat och trädplantor ut till alla tävlingsdeltagare.

Efter de här dagarna känner vi oss helt övertygade om att hirs är ett förträffligt livsmedel, och glada över att både flickor och pojkar deltog i projektet. Det ger hopp om att nästa generation är både hälsosammare och mer jämställt än dagens. Vi är också mäkta imponerade av matlagningskunskaperna hos de fjortonåringar som medverkade i projektet, nivån var helt klart högre än den potatis- och purjolökssoppa vi minns från hemkunskapen. Sist men inte minst är vi otroligt mätta och kommer nu att fasta fram till jul.

Ha det bra!

Anna och Jonna

26 november, 2014

På tal om ekologiskt jordbruk, svält och så

Att som agronomstudent på SLU och för tillfället praktikant i Indien följa den senaste veckans debatt om huruvida ekologiskt jordbruk leder till svält (läs här) eller inte har varit både engagerande, förvirrande och frustrerande.

Förvirrande, eftersom att jag står med ena foten i en värld där konventionellt jordbruk med kemisk bekämpning och mineralgödsel som självklara insatsmedel generellt förespråkas och anses vara det normala. I mitt Facebook-flöde delas SLU-forskarnas artikel gång på gång, följt av kommentarer som ”äntligen någon som vågar säga sanningen”. Jag läser artikeln och känner igen argumentationen, mycket av det har forskarna själva förklarat för mig i detaljerade diagram och tabeller. Jag förstår deras resonemang, tänker att de kanske ändå har en poäng.

Dagen efter att jag läst artikeln åker jag en skumpig och välfylld buss ut på den indiska landsbygden. Utanför fönstret syns mest obrukade fält och marken är en hård skorpa. Bristen på regn har gjort att många lantbrukare lämnat sina fält obearbetade den här säsongen, hellre än att investera i en gröda som de sedan får se torka bort. Vattenbristen har blivit allt mer påtaglig här. Skogsavverkning har fått grundvattennivåerna att sjunka och regnet kommer inte som det brukar till följd av klimatförändringarna.

Organisationen Kudumbam, där jag är praktikant, jobbar mycket med att utbilda bönder i ekologiskt lantbruk. De får lära sig vikten av att ha boskap för att få tillgång till organiskt gödsel, hur man tillverkar organiska bekämpningsmedel av vilda örter och hur en ökad diversitet i fälten leder till lägre angreppsrisk, högre och säkrare skördar och en mer varierad och hälsosam kost. Och det fungerar. Här, på den regnfattiga indiska landsbygden, är det ekologiska jordbruket räddningen för de som faktiskt svälter. Böndernas vittnesmål går emot de svenska SLU-forskarnas diagram, men bekräftar de rapporter som visar hur ekologiskt jordbruk faktiskt kan öka livsmedelssäkerheten på många ställen. (läs här). I konventionellt jordbruk är vi idag beroende av ändliga resurser som fosfor och fossilt bränsle. Det är inte hållbart. För de indiska lantbrukarna innebär det konventionella jordbruket dessutom skuldfällor, hälsorisker och en ensidig, näringsfattig kost.

Jag sitter på den varma bussen, svettig och frustrerad, och önskar att de där forskarna satt bredvid mig, att de också fick prata med kvinnorna som står hukade på fälten. Kanske skulle de då förstå att svält inte botas genom rekordskördar av höstvete i Skåne. Anledningarna till svält är mer komplexa än så. Därför kan inte svenska skördedata användas som bevis på att ekologiskt jordbruk leder till global svält.

Som så många andra kloka människor skrivit under veckan som gått, tror jag att vi i framtiden måste kompromissa och ta tillvara all kunskap, gammal som ny. Då kanske vi kan hitta hållbara lösningar för hur alla människor ska kunna äta sig mätta på hälsosam mat utan att vi förstör den jord som föder oss.

31102014-IMG_0417 — Viji på Kudumbam och en ekologisk pumpa

17 november, 201417 november, 2014

At the Kudumbam seaside

Kudumbam har, utöver gården Kolunji och kontoret i Trichy, även verksamhet vid Tamil Nadus kust. Detta kustkontor hade vi nöjet att besöka förra veckan.

Efter en skumpig bilfärd som startade i ottan kom vi fram till Tranqubar, som ligger ungefär tre timmar österut från Trichy. En blick räckte för att konstatera att vi kommit till en ny del av Tamil Nadu. Området kring Trichy lider ju, som vi tidigare nämnt, av vattenbrist, medan de i Tranqubar har vatten i överflöd. Utanför bilrutan stack grödorna upp ur de vattenfyllda fälten och kvällstid förvandlade monsunregnet gatorna till floder.

Kudumbam började sitt arbete vid kusten 2005 efter att området drabbats av en tsunami. Man fokuserade då på rehabiliterande arbete som att bygga upp bostäder som förstörts. Tsunamin innebar också att jordarna i regionen fick en väldigt hög salthalt och därför blev obrukbara. Genom ekologisk odling där mycket organiskt material tillförs fälten reducerades salthalten i marken och efter tre år var det möjligt att odla igen. Dessutom infördes sorter av grödor (främst ris) som är salttåliga och därför bättre anpassade för området.

Bönder i området som velat lägga om till ekologisk odling har bildat grupper med lantbrukare som odlar liknande grödor. Utbildningar hålls till stor del genom Farmers Field School, där lantbrukare och personal tillsammans i fält tittar på vilka problem som finns i odlingarna och hur de kan lösas med ekologiska metoder. Man diskuterar även vattenförsörjning och hur ekosystemen i området ser ut. Bönderna som är med i programmet är ekologiskt certifierade enligt PGS (Participary Guarantee System). Det innebär att de inom gruppen kontrollerar att medlemmarna uppfyller kraven för certifieringen. Certifieringen garanterar produkternas kvalitet och innebär också att lantbrukarna får ett bättre pris för sina varor.

För att hjälpa utsatta grupper som änkor, funktionsnedsatta och jordlösa att få en försörjning har Kudumbam bildat Neighbourhood Support Teams (NST’s). De består av fem till sju medlemmar och är i sin tur indelade i fyra federationer. Federationerna har mellan hundra och tvåhundra medlemmar totalt. Iden med grupperna är att medlemmarna ges möjlighet att ta mindre lån till låga räntor. Pengarna investeras i en verksamhet som ger en inkomst och betalas sedan tillbaka så att någon annan av medlemmarna kan göra detsamma. Några populära sätt att använda lånet är att skaffa getter som sedan säljs för kött, en ko för mjölkfproduktion, starta upp en liten kiosk, ”small shop”, eller någon annan mindre affärsverksamhet som produktion av halmtak.

11112014-IMG_0636 — Rada har fått lån från federationen för att kunna driva den här restaurangen, där hon säljer te till morgonpigga förbipasserande. Foto: Anna

Under veckan träffade flera av medlemmarna i federationerna. De berättade om sina verksamheter och erfarenheter av programmet. Vi deltog också i ett möte med en grupp grönsaksodlare där de diskuterade kostnader vid odling av olika grödor., vilka problem som finns och hur de kan lösas. Dessutom hann vi med ett besök på ett danskt fort, mingel med räkfiskare och fågelskådning. En fullspäckad vecka med andra ord, som avslutades med finbesök av Maja och Denise från CIRHEP. Superkul!

Tack för oss, hörs snart igen!