I det långsmala rummet står fem symaskiner uppställda. De är av äldre modell, sådana som drivs av en platta som vickas fram och tillbaka med hjälp av fötterna. Det är en varm dag, men aktiviteten i rummet är hög och det rytmiska ljudet från symaskinerna hörs redan på gården utanför lokalen där Kudumbams projekt Nimba har sitt huvudkvarter.
Sedan 2012 har projektet Nimba drivits i samarbete med en svensk organisation med samma namn. Sedan 2014 bedrivs det i byn Valiyampatti och det är här vi träffar Rajeswari. Hon deltar i Nimba projektet sedan våren 2013 och ackompanjerad av symaskinerna berättar hon sin historia.
Rajeswari var sexton år när hon flyttade från sin hemby där hon bodde med sin mormor till en textilfabrik flera timmar därifrån. Från bekanta hade hon fått höra att jobbet var välbetalt och arbetarna gavs fina bostäder och bra mat. Verkligheten skulle visa sig vara något helt annat.
I över tre år bodde Rajeswari tillsammans med 250 andra flickor i åldrarna 14 – 25 år. De delade på två telefoner och tio badrum. Varje dag jobbade hon minst ett långt skift i den dåligt ventilerade bomullsfabriken med bara femton minuters lunchrast. Ofta adderades övertid eller ett andra skift till den ordinarie arbetstiden. Ledighet för att hälsa på familjen gavs var åttonde månad.
Rajeswari, i likhet med majoriteten av arbetarna, anställdes på kontrakt. Det innebär att de måste arbeta för företaget ett visst antal år. När kontraktet avslutats betalas en summa pengar ut, men om det avbryts i förtid får arbetaren ingenting. Det är löftet om dessa pengar som får tusentals unga flickor att söka sig till textilindustrierna varje år, och det påskrivna kontraktet som tvingar dem att stanna kvar de dåliga förhållandena till trots.
Rajeswari gick i skolan till och med åttonde klass. För en ung outbildad kvinna är arbetstillfällena på den indiska landsbygden få. Många tvingas slita på fälten som daglönare, utöver allt det obetalda jobb de måste göra i hemmet. Jobb i en textilfabrik är därför ett lockande alternativ, särskilt som det framställs av agenterna som är ute i byarna och rekryterar ny arbetskraft.
Efter bara några månader på fabriken slutade Rajeswari ha regelbunden mens. Till slut blev hon sjuk, började blöda näsblod och lades in på sjukhus. Det var då hon valde att säga upp sig från fabriken och återvända hem, nu nitton år gammal.
Hemma i byn ställdes Rajeswari åter inför bristen på möjligheter för framtiden. Det var då hon hörde talas om Nimba-projektet, som erbjöd henne ett alternativ. Genom Nimba-projektet har hon tillsammans med tio andra unga kvinnor med liknande bakgrund fått utbildning inom skrädderi och broderi. De har även fått lära sig sina rättigheter på arbetsmarknaden, något de inte hade någon kunskap om när de först började i textilfabrikerna. I år planeras aktiviteter rörande sanitet och hälsa, där de deltagande i Nimba projektet ska tillverka sanitetsbindor.
Under 2015 kommer man också att ha kampanjer i de byar Kudumbam är verksamma i. Som tidigare nämnts är Rajeswari bara en av tusentals unga kvinnor och flickor som migrerar för att jobba i Indiens ständigt växande textilindustri årligen. Genom Nimba-projektet försöker Kudumbam också öka medvetenheten hos unga flickor om vilka förhållanden som råder i fabrikerna.
När vi frågar Rajeswari om hennes framtidsdrömmar berättar hon att hon vill köpa en symaskin och starta en affärsverksamhet här i byn. ”Jag hoppas kunna bli en lika bra skräddare som min lärare” säger hon leende.
Ett svar på ”Billiga kläders pris”