Författare: Klara Svensson

En dag fick vi följa med tre medlemmar från Ahora es Cuando till ett fängelse utanför Buenos Aires, för att delta i en odlingskurs. När vi kom fram möttes vi av en vakt och fick lämna ifrån oss våra pass för att få tillstånd att komma innanför stängslet.

Vi kom fram till en utomhusgård, som bestod av en stor gräsyta med en grönsaksodling i ett hörn mot fängelsebyggnaden.

Medlemmarna från Ahora es Cuando var nöjda. Killarna hade hunnit långt sedan senaste lektionen, och grönsaksodlingen var nästan helt klar. Det stod redan en kille och väntade vid odlingen och fler dök upp efter ett tag. Några fortsatte att arbeta på grönsaksodlingen medan andra mest tittade på och pratade med varandra.

Fängelset är en sista anhalt för fångar som snart får komma ut. Killarna vi träffade hade mellan två månader och två år kvar av sina straff. De tyckte att de i jämförelse med tidigare anstalter hade mer frihet här. Fängelsetiden såg de framförallt som tid att sitta av, och de tyckte tiden gick långsamt.

Intresset för Åsa och mig var stort. Killarna berättade att det sällan kom folk utifrån för att hälsa på. De var väldigt artiga och hade många frågor om Sverige, och vad vi tyckte om Argentina. Åsa började spela fotboll med dem och jag hängde på, men vi fick tillsägelse av en anställd som menade att det trots allt var ett fängelse och att de intagna inte skulle ha det allt för kul. Så vi återgick lite besvikna till arbetet med odlingen.

Efter lektionen hade vi en mötesstund där framtiden för grönsaksodlingen diskuterades. Det var den sista lektionen och tanken var att killarna nu själva skulle ta hand om odlingen, och det fanns ett också ett intresse för att fortsätta odla.

Medlemmarna i ”Ahora es cuando” pratade om vikten av att finna saker som man gillar och får energi av. Killarna berättade att det betydde mycket att folk kom utifrån och bemötte dem utan förutfattade meningar. Killen som stod och väntade vid grönsaksodlingen, ville gärna arbeta med jordbruk efter sin fängelsetid.

I Argentina är straffen generellt sett längre jämfört med Sverige, och man kan bli straffad från och med 16 års ålder. Det finns tillgång till skola och arbete, men få aktiviteter utöver det. Kommentaren att inte ha kul i fängelset, vittnar om en gammaldags inställning till fängelsetiden som ett straff snarare än som en möjlighet till förändring.

Vid Avenida 9 de julio, en av Buenos Aires största gator, har representanter från urspungsbefolkningsgrupperna Qom, Wichí, Pilagá och Nivacle campat i över 70 dagar. De kommer från Chaco provinsen i norra Argentina och protesterar för att de inte får sina mänskliga rättigheter uppfyllda.

Trots att Argentina har nationella lagar, en artikel i grundlagen samt skrivit på internationella konventioner skapade för att säkra ursprungsbefolkningens rättigheter, finns det en utbredd diskriminering och fattigdom.

Representanterna menar att det i deras samhällen finns en stor utspridning av sjukdomar, så som tuberkulos samt att det finns en problematik med hatbrott och polisvåld riktade mot ursprungsbefolkningen.

De ställer krav på regeringen och vill påkalla uppmärksamhet till sin situation. Än så länge har de inte fått gehör på sina krav, och säger att de stannar tills kraven uppfylls. Vid lägret har det genomförts stödmanifestationer med live musik och de säljer även hantverk i form av korgar samt smycken för att finansiera sitt uppehälle.